Tagg: arbetskraftsinvandring

Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser

Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.

Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol.  Continue reading ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”

Integration som funkar

Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.

INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)

Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.

Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.

I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år.  (SVT, SvD, DN)

Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.

De nya siffrorna bekräftar och förstärker den positiva bilden från regeringsåren med Folkpartiet och Alliansen, då Sverige trots en av världshistoriens värsta globala finanskriser fick netto 300 000 fler jobb, varav de flesta fylldes av utlandsfödda. Vi vet också att merparten av dem som kom som flyktingar från krigets Balkan i dag är väl etablerade med en hög sysselsättning.

Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.

Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.

Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd. 

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Fri rörlighet – fler jordgubbar

Den fria rörligheten i Europa är både principiellt riktig och ekonomiskt lönsam. Dessutom hjälper den till att få våra svenska jordgubbar från buske till bord.

jordgubbarDet pågår en debatt om värdet av det öppna Europa. Starka krafter vill stänga Europas gränser mot omvärlden, och dessutom höja murar mellan oss i Europa. Det vore förödande. Principiellt vore det att ta ett stort steg tillbaka, och börja göra större skillnad mellan människor igen.

Men stängda gränser vore också ekonomiskt förödande – och det skulle rentav riskera våra svenska jordgubbar. Det är något som svenskarna och européerna bör betänka inför Europaparlamentsvalet i slutet av veckan.

Rörligheten ger människor fler och större chanser att förbättra sina liv, men den är också en ren vinstaffär för de länder dit människor flyttar, och deras ekonomier.

Det gäller inte minst Storbritannien, där debatten tyvärr har fått en väldig slagsida mot rörlighet, med skrämselpropaganda utan någon som helst verklighetsgrund, och där det konservativa regeringspartiet dessvärre har dragits med av vågen. Vi får hoppas att våra partivänner i liberaldemokraterna kan vända debatten även om det ser mörkt ut.

Britterna är vinnare på den fria rörligheten, liksom de rumäner, bulgarer, polacker och andra som flyttar för att få jobb. (Även om de är många färre än de brittiska nationalisterna utmålar det som. Det finns rentav färre invånare i hela Rumänien och Bulgarien än det antal rumäner och bulgarer som EU-fientliga UKIP påstod skulle flytta till Storbritannien så fort de fick chansen).

Även de nyare EU-länderna är vinnare; sedan den stora utvidgningen 2004 har deras ekonomier växt och börjat komma ikapp de gamla medlemsstaterna. Och ja, vi i Sverige är också vinnare – med över 600 miljoner per år bara för de offentliga finanserna, som en prisbelönt forskare visat. Även om vi kan vara lite avundsjuka på britterna som tack vare en lägre språkbarriär och, kanske, en mer lockande mångfald av människor och möjligheter, är målet för väldigt många fler nya EU-medborgare.

Vad vi vinner på EU:s fria rörlighet blir väldigt tydligt så här i försommartider – särskilt ett år som detta, då vi kan ha svenska jordgubbar på borden om inte till EU-valet så till nationaldagen och skolavslutningarna (SVT). De svenska jordgubbarna blir nämligen allt mer beroende av flitig utländsk arbetskraft.

Sveriges Radio rapporterar i dag om den kraftiga ökningen av utländska säsongsarbetare inom jordbruk och trädgårdsnäring de senaste åren, och hos många odlare är det enbart plockare från andra europeiska länder som står för skörden av de älskade och efterlängtade röda bären. Svenska ungdomar tar inte de jobben. I Sverigedemokraternas stängda Europa skulle vi få både mindre skatteintäkter, och färre jordgubbar till midsommar.

Endast Sverige svenska jordgubbar har – men vi kan tacka Europa för att de hamnar på bordet, från busken. Sverige och det svenska blir inte mindre av öppenheten, samarbetet och den fria rörligheten. Tvärtom.

Det kan vi tänka på när vi firar vår nationaldag om ett par veckor (som jag skrev om på Stockholmsbloggen häromdagen) – och dessförinnan när vi går till EU-val på söndag. Rösta för samarbete och mot extremism (och för säker och bra mat oavsett vilket land den kommer ifrån) – rösta på Folkpartiet.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Dunkel i rödgrönt

I höstens val står ett samlat regeringsalternativ med åtta års regeringserfarenhet mot tre rödgröna partier utan vare sig större erfarenhet eller några gemensamma förslag. Knäckfrågorna och de potentiella konflikterna för det rödgröna samarbetet kvarstår – och blir bara tydligare när Vänsterpartiets valplattform har presenterats. Hur går det med valfriheten och möjligheten för arbetskraftsinvandrare att få finna sin lycka och bidra till Sveriges utveckling? För stockholmarna finns också all anledning att fråga hur det går med Förbifarten och nu Österleden.

OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster.
OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster. Bild från De rödgröna på Flickr.

När Jan Björklund mötte Åsa Romson i debatt om läraryrket i SVT:s Agenda, kunde han kort konstatera att ingen vet vad som händer med skolan efter en eventuell rödgrön valseger: ”Det rödgröna alternativet är höljt i dunkel”. Och det gäller inte bara skolan utan ett flertal, mycket viktiga, områden. Hittills har den rödgröna oppositionen, till skillnad från 2010, lagt sig vinn om att inte komma överens om särskilt mycket – inte ens om att uttalat vilja sitta i samma regering.

Men S, V, MP är nu liksom för fyra år sedan det regeringsalternativ som bjuds. Och de är mycket tydliga i en sak: sin oenighet – och därmed gemensamma otydlighet.

Det rödgröna dunklet skingrades inte när Vänsterpartiet i går presenterade sin valplattform. Tvärtom. Vänsterpartiet lovar sin vana trogen det mesta åt de flesta, och det genast. Svagheten är förstås finansieringen som innehåller en hel del luft (se nedan). Vänsterpartiet är dock fortsatt tydligt i sitt ultimatum om att stoppa ”vinster i välfärden”. Förutom några avarter som bör stoppas med regleringar kring t ex riskkapital och räntesnurror, är höga vinster i välfärdsverksamheter knappast något problem. Men (V)inststoppet blir i högsta grad ett problem för S och MP. De potentiella följderna av V:s ultimatum, i regeringsfrågan eller, om kravet till all olycka skulle förverkligas, beskrivs av Carl B Hamilton.

Det V egentligen säger är att de vill stoppa valfriheten – och de kräver ju också stopp för det fria skolvalet. Politiker, av röd kulör, ska välja skolor, mödravårdscentraler och husläkarmottagningar åt folket. Det är inget som kan anförtros elever, föräldrar och myndiga medborgare. Frågan om detta blir rödgrön regeringspolitik måste ställas gång på gång till statsministerkandidaten Stefan Löfven.

Problem både till vänster och med sin favoritsamarbetspartner, Miljöpartiet, har Socialdemokraterna i den klassiska frågan om arbetstiden. Den forne fackordföranden Stefan Löfven är förstås övertygad om det riktiga och viktiga i att vi kan arbeta mer i Sverige, men V och MP har inte samma analys. Och samtidigt räknar alla rödgröna med att hämta hem finansiering till alla sina förslag genom breda skattehöjningar just på arbete – även om de inte är särskilt ense om ”detaljerna” i mångmiljardklassen kring t ex jobbskatteavdrag eller restaurangmoms. För ”högre inkomster” har de rödgröna partierna varsitt förslag med det gemensamma att de alla höjer marginaleffekterna kraftigt, minskar drivkrafterna för arbete, utbildning, entrepenörskap och innovation – och inte kommer att ge särskilt mycket ökade skatteintäkter.

Kanske är det med den dolda omvägen över högre marginalskatter som arbetstidsförkortningen ska uppnås? Det kommer åtminstone att leda till betydligt färre arbetade timmar.

Arbetskraftsinvandringen är ytterligare en konfliktpunkt som inte har kommit närmare en lösning. Tvärtom har Miljöpartiet och regeringen fördjupat sitt samarbete, senast kring att göra det lättare för asylsökande att få stanna som arbetskraftsinvandrare, och likaså lättare för utländska doktorander (SvD). Blir det åtstramningar av människors möjligheter att komma hit, försörja sig, fylla luckor på arbetsmarknaden och bidra till Sveriges utveckling, så som S, V, LO (och, förvisso, SD) vill? Eller kommer MP vidmakthålla de liberala reformer man har genomfört med Alliansen?

Knäckfrågorna är många men något ytterligare som förtjänar att nämnas ur Stockholmsperspektiv är förstås trafikfrågorna. Kommer S att likt 2002 vika sig för sina samarbetspartier? Kommer Förbifarten, som förhoppningsvis börjar byggas före valet, att stoppas? Kommer förberedelserna för Österleden, den saknade länken i ringen runt Stockholm, som Alliansregeringen aviserade i dag, att avbrytas? Blir en rödgrön regering helt enkelt slutet för stockholmarnas förhoppningar om mindre biltrafik genom stan, och en snabbare och smidigare väg mellan norr, söder, öster och väster förbi och runt Stockholm?

Efter åtta år granskas Alliansregeringen hårt och kritiskt av både journalister och väljare. Men ju närmare valet vi kommer, desto mer svårförklarad blir bristen på gemensamma besked från vänster. Det rödgröna dunklet tätnar.

Media: Aftonbladet: Löfvens huvud(v)ärk: Kraven från Sjöstedt, SVT: Stopp för vinstuttag viktigast för V, SVT: 200 miljarder till ny järnväg, TT/DI: 2 miljarder till ny Österled, DN: Stockholmarna vill ha Förbifarten, Makthavare: Medierna gynnade vänsterpartierna i början av året. Bloggar: Sivert Aronsson om arbetskraftsinvandring. Martin Skjöldebrand om vänsterns syn på företagande och välfärd.

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.

Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen

Över 600 miljoner per år. Så stor är Sveriges vinst på den europeiska fria rörligheten från de nya medlemsstaterna i östra EU, enligt en prisbelönt svensk forskare. Vi borde önska att fler EU-medborgare kommer hit. Samtidigt måste Sverige och Arbetsförmedlingen med sin nya generaldirektör måste bli betydligt bättre på att matcha jobb och människor, oavsett bakgrund.

VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.
VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.

Inför EU-valet och inför olika nationella val runtom i Europa är det många politiker som fiskar i Europaskeptiska eller rent EU-fientliga vatten. I Sverige är vi relativt förskonade, men har förstås allt från EU-motståndarna i Vänsterpartiet och invandringsmotståndarna i Sverigedemokraterna till de övriga partier som säger ja till EU men med varierande grad av skepsis och måttlig entusiasm. I länder som Storbritannien, med ett djupt splittrat konservativt regeringsparti, ser det värre ut.

Både här och där är det de liberala partierna, Folkpartiet och Liberaldemokraterna, som står upp för Europatanken och ser mer samarbete som en lösning på gemensamma problem.

Det är förstås en vanlig strategi att inför missnöjda väljare urskuldande peka på externa faktorer, eller rentav måla upp en felaktig bild av ett yttre hot för att försöka rikta om uppmärksamheten. Det stora, avlägsna, anonyma EU har alltid varit ett tacksamt mål. Nu riktas dock inte blickarna främst mot några ”klåfingriga EU-byråkrater” – utan mot medborgare i nya medlemsländer, som söker sig en bättre framtid i de gamla, rikare medlemsländerna västerut.

Europaskeptikernas och invandringsmotståndarnas problem – och något för alla oss andra att glädjas över – är dock att de EU-medborgare som söker sig en bättre framtid hos oss, också bidrar till en bättre framtid för oss. Den fria rörligheten inom EU är helt enkelt lönsam, också när det gäller de nya östliga medlemsstaterna som Rumänien och Bulgarien.

Rörlighetens lönsamhet har bl a belagts och påpekats av den svenske nationalekonomen Joakim Ruist. Hans artkel i Ekonomisk Debatt i fjol har välförtjänt belönats med Myrdalspriset (GU) och uppmärksammats internationellt (i t ex franska Le Figaro, tyska Die Welt och engelskspråkiga EU Observer). Och de siffror han lyfter fram är talande; som jag skrev om den lönsamma rörligheten i januari visar t ex den brittiska statens egna uträkningar att skatteinkomsterna har ökat genom arbetskraftsinvandringen. David Cameron och de ettriga Europamotståndarna i UKIP, som gjort EU-hatet till sin hela existensgrund, har alltså inget sakligt fog för sina hypoteser om social turism etc. Samma resonemang gäller, om än p g a språkfaktorn i något mindre utsträckning, i Sverige.

För varje inflyttad person från de nya, östligare EU-länderna beräknas de offentliga finanserna få ett överskott på 12 000 kronor per person. Det blir över 600 miljoner per år, baserat på de 55 000 nya invånare som Sverige har fått efter EU:s utvidgningar 2004 och 2007; som Johan Schück påpekar i dagens DN går humanistiska och ekonomiska argument ihop. Att principiellt stå upp för den fria rörligheten är alltså inte bara rätt – det är också något Sverige vinner på. Det är något att tänka på inför Europaparlamentsvalet 25 maj.

Det den lönsamma rörligheten pekar på är förstås att det är arbete som är den centrala faktorn – och det oberoende av vem det handlar om eller varifrån man kommer. Lönsamheten i arbetskraftsinvandringen bygger på att det är människor som vill, kan och får jobba. Det är ett uppmuntrande tecken för alla som tror på att människor i Sverige oavsett bakgrund kan finna egen försörjning, med den självständighet och frihet, och det bidrag till samhället i stort som det innebär. Det visar att framgångsrik integration och ett brutet utanförskap är helt möjligt.

Ett annat positivt tecken är förstås de många fler svenskar som nu ingår i arbetskraften och de över 200 000 fler som har ett jobb i Sverige i dag, än då Alliansen tog över 2006. Merparten av de nya jobben har kommit utlandsfödda till del. Men utmaningarna på arbetsmarknaden är förstås stora vilket visas inte minst av Arbetsförmedlingens problem att få ordning på verksamheten – och kunna erbjuda det som är en arbetsförmedlings hela grunduppgift: En fungerande matchning mellan lediga jobb och arbetssökande. Att lösa det är jobbeskrivningen för nye generaldirektören Mikael Sjöberg, som i går mottogs med positiva ord från de flesta tänkbara hål (DN, Arbetet).

Alla människor med arbetsförmåga kan arbeta med något – även om det inte är det man har gjort tidigare eller utbildade sig till från början. Alla människor har förmågor som kan komma till nytta på arbetsmarknaden, med eller utan anpassning och utbildningsinsatser. Det vi måste uppnå är ett system där människor får hjälp att finna sin rätta plats i arbetslivet – och där de känner trygghet i att det kan fungera, att det finns fler chanser att få.

Alla goda tankar kring en bättre matchning tänks inte i regeringskansliet eller på Arbetsförmedlingen – men det gäller också att finna lösningarna med kvalitet och effekt. Snabba privatiseringslösningar med coacher och olika utförare av åtgärder på arbetsmarknaden har näppeligen varit genomgående framgångsrika.  Nu behövs ett brett och öppet angreppssätt, där man skyndsamt men noggrant finner de verktyg och de samarbetspartner som erfarenhetsmässigt fungerar och kunnat leverera. För är det något vi vet, är det att många uppgifter söker sin utförare, och många arbetsgivare sin medarbetare.

Stolt över Sverige

Sverige tar emot flest flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Nu utökas stödet till syrier på flykt – och samtidigt gör vi det möjligt för ännu fler barn att få en fristad från krigets helvete. Det är något att vara stolt över.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

När fredskonferensen för Syrien öppnar i schweiziska Montreux är förhoppningarna lågt ställda. Oppositionens splittring, Irans och Hizbollahs inblandning, jihadisternas och al-Qaidas starkare ställning bland rebellerna, och lagom till konferensen förnyade exempel på Assad-regimens brutalitet i krigföring och ren tortyr (SvD); de pessimistiska analytikerna har inte svårt att finna skäl för sin inställning. (Inte heller FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson är särskilt hoppfull, i SvD).

Miljoner syrier är på flykt i Syrien, hundratusentals i vart och ett av grannländerna. Några lyckas ta sig till Europa, trots att det i praktiken inte finns några lagliga möjligheter till det. Och överlägset flest kommer till slut hit till Sverige – över en tredjedel som får skydd, drygt 14.000, mot knappt 11.000 i det näst största mottagarlandet, tio gånger större Tyskland (DN).

En förklaring är förstås att Sverige sedan i fjol har en unikt generös inställning i att ge skydd åt alla flyktingar från Syrien som kommer hit. Det är rätt inställning. Vi måste hjälpa människorna på plats i Syrien och dess grannländer, och det gör vi också med bistånd. Inför 2014 har mer stöd utlovats (Bildt & Engström på SvD Brännpunkt).

Men vi måste också hjälpa människor som lyckas ta sig från krigets helvete, hit till Sverige. Och nu gör vi det ännu lättare för barn på flykt att få stanna. Den tidigare aviserade lättnaden från ”synnerliga” till ”särskilda” skäl konkretiseras nu av regeringen och Miljöpartiet (SvD). Det gäller alla barn på flykt, men det berör i nuläget inte minst syriska barn och unga.

800px-Flag_of_SwedenSedan 2010 har Sverige gjort motsatsen till det många kanske hade väntat sig, efter ett invandringsfientligt partis inträde i riksdagen, och jämfört med många andra länder: Invandringspolitiken har blivit mer generös, både för flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Nu fortsätter regeringen, med Folkpartiet och övriga Alliansen, tillsammans med Miljöpartiet på den inslagna vägen. Det får gärna bli en valfråga (Göran Eriksson analyserar i SvD).

Övriga Europa och andra delar av den, trots krisen, rikare världen borde göra mer. EU:s nya gemensamma flyktingpolitik som kommissionär Cecilia Malmström har drivit igenom kan förhoppningsvis innebära en positiv skillnad. Men Sverige ska fortsätta vara en fristad för människor på flykt undan krig och andra helveten på jorden. Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några.

Att hjälpa, att ge skydd, att dela med oss av vår rikedom och ge en fristad: det är svenskt för mig, och de flesta svenskar. Det är så långt från Sverigedemokraternas bild man jan komma. Det är vårt stolta Sverige.