Etikett: invandring

Ekonomi & arbete, Välfärd

Jag vill inte att SD bestämmer om min pension

Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,

STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna - och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)

Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).

När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.

Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.

Sverigedemokraternas invandrings- och främlingsfientlighet innebär förstås alltid problem. Den riktar sig som bekant uttalat och ogenerat även mot svenska invånare som enligt SD:s definition inte är svenska nog. De senaste dagarna har vi tagit först tagit del av Kent Ekeroths förnyade vilja att registrera brottslingar utifrån nationalitet (SvD: Partiet står bakom Ekeroth). Detta följdes av Björn Söders klassificering av kurder, romer, judar och andra som icke-svenskar (Niklas Orrenius intervju i DN, Den leende nationalismen, följdes av avgångskrav mot denne riksdagens andre vice talman [SvD/TT] och en Söder som påstår sig vara missförstådd – men ändå inte [Aftonbladet]). Bägge fallen visar partiets verkliga inställning, accepterad och uttryckt av de högsta företrädarna.

I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.

I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.

Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.

Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.

Uncategorized

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Uncategorized

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Demokrati & ideologi, Stockholm

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Positiv oro för främlingsfientlighet

Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.

Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.

Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.

SR: Svenskarna oroade över ökad främlingsfientlighet, även TT/SvD, Aftonbladet.

Ekonomi & arbete, Välfärd

Sverige har gått åt rätt håll

Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

800px-Flag_of_SwedenI dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.

Demokrati & ideologi, Välfärd

Signalen SD helst av allt vill slippa

Sverigedemokraterna vill framstå som välfärdens varmaste vänner. Strategin kan knappast ha innehållit protester från brandmän, sjuksköterskor och läkare – som i ett slag vänder på rollerna som uppstickare och makthavare.

FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.
FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.

En sak kan sägas om Sverigedemokraterna: de är konsekventa. Varje samhällsproblem har invandring som orsak, och färre personer med utländsk bakgrund i Sverige blir lösningen på de flesta problem. Detta gäller även när SD försöker bredda sig på fler områden – till exempel som välfärdens varmaste vän och ett fallet folkhems främsta försvarare.

Ett till gäller för Sverigedemokraterna: de har framträtt som, och hittills lyckats förbli, ett anti-etablissemangsparti. Motargumenten från det som kan utmålas som ”etablissemang” biter därför inte alltid, hur mycket folkpartister och andra än talar om de många utlandsfödda som går till jobbet varje dag, eller att brottsligheten har sjunkit stadigt de senaste årtiondena.

Betydligt mer effektivt är protester från dem som SD vill lyfta fram i sin välfärdsoffensiv. Och när brandmän, sjuksköterskor, läkare och andra som arbetar i välfärden protesterar mot att Jimmie Åkesson ska besöka deras arbetsplatser, rubbas anti-etablissemangsbilden. Uppstickar- och makthavarrollerna kastas om. Det är en signal SD helst hade velat slippa.

SD torde förvisso ha räknat med en del protester – och om inte välkomnat så inte helt motsatt sig tanken. De är vana att vinna på att stängas ute. Men den här gången blev det annorlunda – och det hjälper inte att som partiets vice ordförande hävda att vårdpersonal och brandmän ska ”tvingas att se sig om efter ett annat jobb” (Sydsvenskan). Jimmie Åkesson och SD har förstås som alla partier rätt att besöka offentliga arbetsplatser i den mån det inte inkräktar på verksamheten, och brukarnas eller personalens säkerhet och integritet. Rena blockader tror jag är lika fel här som i skolor, men medarbetare i välfärdsverksamheter har lika lite som andra någon skyldighet att ställa upp som SD-kulisser. Att ignorera är väl effektivt.

De hot som riktats mot offentliganställda som protesterat mot SD tror jag inte att partiet och Jimmie Åkesson står bakom. Men vilket annat parti skulle råka ut för sådana ”vänner”? Det visar återigen på det problematiska i SD:s särart och historia. Om det är ”anti-etablissemangets” pris, så kalla mig etablissemang.

Vårdfokus: Brandmän stöttar hotad vårdpersonal. DN: ”SD är mycket besvärat av motståndet”, Brandmän kör iväg brandbilar i protest mot SD, Åkesson portas från Växjöföretag. Sydsvenskan: Linus Bylund: SD gynnas av protesterna.

Ekonomi & arbete, Europa

Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen

Över 600 miljoner per år. Så stor är Sveriges vinst på den europeiska fria rörligheten från de nya medlemsstaterna i östra EU, enligt en prisbelönt svensk forskare. Vi borde önska att fler EU-medborgare kommer hit. Samtidigt måste Sverige och Arbetsförmedlingen med sin nya generaldirektör måste bli betydligt bättre på att matcha jobb och människor, oavsett bakgrund.

VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.
VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.

Inför EU-valet och inför olika nationella val runtom i Europa är det många politiker som fiskar i Europaskeptiska eller rent EU-fientliga vatten. I Sverige är vi relativt förskonade, men har förstås allt från EU-motståndarna i Vänsterpartiet och invandringsmotståndarna i Sverigedemokraterna till de övriga partier som säger ja till EU men med varierande grad av skepsis och måttlig entusiasm. I länder som Storbritannien, med ett djupt splittrat konservativt regeringsparti, ser det värre ut.

Både här och där är det de liberala partierna, Folkpartiet och Liberaldemokraterna, som står upp för Europatanken och ser mer samarbete som en lösning på gemensamma problem.

Det är förstås en vanlig strategi att inför missnöjda väljare urskuldande peka på externa faktorer, eller rentav måla upp en felaktig bild av ett yttre hot för att försöka rikta om uppmärksamheten. Det stora, avlägsna, anonyma EU har alltid varit ett tacksamt mål. Nu riktas dock inte blickarna främst mot några ”klåfingriga EU-byråkrater” – utan mot medborgare i nya medlemsländer, som söker sig en bättre framtid i de gamla, rikare medlemsländerna västerut.

Europaskeptikernas och invandringsmotståndarnas problem – och något för alla oss andra att glädjas över – är dock att de EU-medborgare som söker sig en bättre framtid hos oss, också bidrar till en bättre framtid för oss. Den fria rörligheten inom EU är helt enkelt lönsam, också när det gäller de nya östliga medlemsstaterna som Rumänien och Bulgarien.

Rörlighetens lönsamhet har bl a belagts och påpekats av den svenske nationalekonomen Joakim Ruist. Hans artkel i Ekonomisk Debatt i fjol har välförtjänt belönats med Myrdalspriset (GU) och uppmärksammats internationellt (i t ex franska Le Figaro, tyska Die Welt och engelskspråkiga EU Observer). Och de siffror han lyfter fram är talande; som jag skrev om den lönsamma rörligheten i januari visar t ex den brittiska statens egna uträkningar att skatteinkomsterna har ökat genom arbetskraftsinvandringen. David Cameron och de ettriga Europamotståndarna i UKIP, som gjort EU-hatet till sin hela existensgrund, har alltså inget sakligt fog för sina hypoteser om social turism etc. Samma resonemang gäller, om än p g a språkfaktorn i något mindre utsträckning, i Sverige.

För varje inflyttad person från de nya, östligare EU-länderna beräknas de offentliga finanserna få ett överskott på 12 000 kronor per person. Det blir över 600 miljoner per år, baserat på de 55 000 nya invånare som Sverige har fått efter EU:s utvidgningar 2004 och 2007; som Johan Schück påpekar i dagens DN går humanistiska och ekonomiska argument ihop. Att principiellt stå upp för den fria rörligheten är alltså inte bara rätt – det är också något Sverige vinner på. Det är något att tänka på inför Europaparlamentsvalet 25 maj.

Det den lönsamma rörligheten pekar på är förstås att det är arbete som är den centrala faktorn – och det oberoende av vem det handlar om eller varifrån man kommer. Lönsamheten i arbetskraftsinvandringen bygger på att det är människor som vill, kan och får jobba. Det är ett uppmuntrande tecken för alla som tror på att människor i Sverige oavsett bakgrund kan finna egen försörjning, med den självständighet och frihet, och det bidrag till samhället i stort som det innebär. Det visar att framgångsrik integration och ett brutet utanförskap är helt möjligt.

Ett annat positivt tecken är förstås de många fler svenskar som nu ingår i arbetskraften och de över 200 000 fler som har ett jobb i Sverige i dag, än då Alliansen tog över 2006. Merparten av de nya jobben har kommit utlandsfödda till del. Men utmaningarna på arbetsmarknaden är förstås stora vilket visas inte minst av Arbetsförmedlingens problem att få ordning på verksamheten – och kunna erbjuda det som är en arbetsförmedlings hela grunduppgift: En fungerande matchning mellan lediga jobb och arbetssökande. Att lösa det är jobbeskrivningen för nye generaldirektören Mikael Sjöberg, som i går mottogs med positiva ord från de flesta tänkbara hål (DN, Arbetet).

Alla människor med arbetsförmåga kan arbeta med något – även om det inte är det man har gjort tidigare eller utbildade sig till från början. Alla människor har förmågor som kan komma till nytta på arbetsmarknaden, med eller utan anpassning och utbildningsinsatser. Det vi måste uppnå är ett system där människor får hjälp att finna sin rätta plats i arbetslivet – och där de känner trygghet i att det kan fungera, att det finns fler chanser att få.

Alla goda tankar kring en bättre matchning tänks inte i regeringskansliet eller på Arbetsförmedlingen – men det gäller också att finna lösningarna med kvalitet och effekt. Snabba privatiseringslösningar med coacher och olika utförare av åtgärder på arbetsmarknaden har näppeligen varit genomgående framgångsrika.  Nu behövs ett brett och öppet angreppssätt, där man skyndsamt men noggrant finner de verktyg och de samarbetspartner som erfarenhetsmässigt fungerar och kunnat leverera. För är det något vi vet, är det att många uppgifter söker sin utförare, och många arbetsgivare sin medarbetare.