Tagg: konkurrenskraft

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.