Tagg: äldreomsorg

Kungsholmsordförande

Ordförande för Kungsholmens stadsdelsnämnd blir mitt politiska värv de kommande fyra åren. Nu är jag nominerad av Liberalernas representantskap i Stockholms stad.

Över 70 000 invånare – som en ganska stor svensk stad. Ett ansvarsområde som omfattar bland annat ”kommunal förskola, äldreomsorg, Fortsätt läsa ”Kungsholmsordförande”

Ge äldre tryggt boende

En trygg ålderdom är något alla borde ha rätt till. För vissa handlar det om att klara sig själv och få bo kvar hemma så länge som möjligt, andra behöver mer hjälp och vill inget hellre än att få bo tillsammans med andra i ett äldreboende. En modern äldrepolitik måste vara anpassad till alla slags äldre – och se till att vi har den äldreomsorg och de boendeformer som behövs.

NÅGOT FÖR ALLA. Äldrepolitiken måste se att alla äldre är individer, med olika behov av omsorg och boenden. Wikimedia/I Craig.
NÅGOT FÖR ALLA. Äldrepolitiken måste se att alla äldre är individer, med olika behov av omsorg och boenden. Wikimedia/I Craig.

84-åriga Gerd Torell slutade sina dagar för egen hand, i förtvivlan över att inte få plats på ett äldreboende (SVT Västnytt, Fokus). En tidigare socialminister, Gertrud Sigurdsen, har talat om sin egen och många andras situation som tvångsvård i hemmet (DN Debatt). Fortsatt minskning av antalet platser i äldreboenden – 13 500 färre på åtta år (Aftonbladet). Det finns anledning att vara glad och tacksam över att mina äldre anhöriga, min älskade mormor som gick bort för några år sedan och min älskade farmor som bor kvar i den stad där  hon fötts och levt i snart 90 år, har fått bra omsorg och boende.

Det är alltid svårt att sia om framtiden, särskilt när det handlar om mänskliga preferenser och beteenden, men ett är säkert om framtidens äldre: De kommer att vara fler. Och de kommer att vara individualister med specifika, och ibland högljudda önskemål. En liberal måste naturligtvis välkomna att individer för fram sina åsikter och står upp för sina rättigheter, men vi måste också bevaka de inte lika röststarkas intressen.

SER GLÖMDA SVERIGE. Barbro Westerholm (FP).
SER GLÖMDA SVERIGE. Barbro Westerholm (FP).

Majoriteten av framtidens äldre nöjer sig inte med att vara en del av det som en Folkparti-ledare en gång kallade ”det glömda Sverige.” Vår politiska uppgift blir att säkerställa att alla får komma till tals och får sina behov tillgodosedda. Det är förstås de med svagast röster som vi har störst anledning att hjälpa. Den person med stark röst som visar den förmågan tydligast är kanske Folkpartiets Barbro Westerholm – en årsrik liberal som vill fortsätta sin politiska gärning en mandatperiod till.

Det finns många aspekter på det ökande antalet äldre. Det handlar både om fler individer, och ökad livslängd: allt fler och allt äldre äldre. Med ett robust pensionssystem är de äldres antal i sig inget samhällsekonomiskt bekymmer. Det är omsorgs- och vårdbehoven vi måste säkra, och då finns anledning att påminna om att det i många fall är fler friska år vi lägger till livet. Även så, är äldre de vanligaste patienterna i sjukvården, och med tiden kommer fler också att behöva omsorg i en eller annan form.

Många äldre är alltså relativt friska och många vill bo kvar hemma, kanske med sina anhöriga, så länge som det bara går. Med dagens utbyggda hemsjukvård och hemtjänst går det ofta väldigt länge – men att det är möjligt sett till medicinsk kvalitet får inte innebära att det blir ett tvång. Vi kan inte heller förvänta oss att alltför stor börda bärs av anhöriga, vare sig det är partner eller vuxna barn. Den mänskliga faktorn måste alltid beaktas – för det är människor med individuella behov och preferenser som vi talar om. För den som lever ensam med stora vård- och omsorgsbehov och känner otrygghet, kan ett äldreboende av något slag vara det mest önskade. Likaså kan en plats på äldreboende för en åldrig make eller maka vara det som möjliggör fler friska, fria år för en anhörig; om det inte är så att man kan flytta ihop igen som parboende inom omsorgen.

Det kan aldrig bli den enskilde individen som avgör när och om hen ska flytta in i ett kommunalt finansierat boende. Men det är uppenbart att många fler borde få möjlighet till äldreboende, och att antalet platser i äldreboenden följaktligen måste sluta krympa – och börja öka, kraftigt. Framför allt måste den som är gammal och ensam få ökad rätt till äldreboende.

Nästa fråga är vilken typ av boenden det handlar om. I dagens servicehus är de boende ofta väldigt gamla och väldigt sjuka; många lever inte mer än några månader efter att de har flyttat in. Det riskerar att bli ett sorgligt slut på livet. Vad som behövs är en ökad flexibilitet och ett varierat utbud av boendeformer för äldre.

Vissa vill bo med sina gamla kompisar, kanske i kollektivhus. Andra vill bo i egen lägenhet i ett trygghetsboende och sköta sig själva men ha tillgång till servicetjänster anpassade efter deras förmåga och önskemål, som kan variera över tid. Åter andra vill bo i ett mer traditionellt ålderdomshem med gemensamma måltider men en dörr man kan stänga om sig. Vissa kanske vill dela en svit inom ett boende, rentav med någon de inte tidigare känner. En del vill redan i 60-årsåldern flytta till ett mer åldersanpassat, men helt eget privat, boende – men sådana senior- eller  55+boenden råder det i dag stor brist på.

Kan vi erbjuda flexibla boendeformer och grad av omsorg är jag övertygad om att fler kommer att hålla sig friskare längre. Det minskar omsorgsbehovet – och kostnaderna – på sikt. Och om kommunerna lyckas planera för fler seniorboenden, anpassade privatbostäder för lite äldre medborgare, skulle vi förmodligen inte bara få färre frakturer orsakade av höga trösklar, utan också frigöra fler ”vanliga” bostäder för unga och barnfamiljer.

Ibland målas det ökade antalet äldre upp som en potentiell generationskonflikt. Det är inte bara möjligheten att med bra senior- och äldreboenden frigöra bostäder för yngre som jävar den bilden. Inte heller kostnaderna för en bra äldreomsorg och vård borde vara förskräckande. Även här finns det utrymme för innovationer, och framtidens äldre blir förstås t ex mer teknikvana vilket också kan stärka deras oberoende – även om kroppen inte längre hänger med lika bra. Samverkan mellan omsorg och hälso- och sjukvård är också viktigt.

Vården kan hjälpa till att hålla äldre friska och på benen så länge som möjligt, genom allt från tillräcklig förebyggande medicinering vid benskörhet över fysisk aktivitet på recept till psykosociala insatser och äldrepsykiatri. Omvänt kan god omsorg förebygga betydligt större vårdkostnader till följd av t ex frakturer eller sjukdomar.

Vad framtidens äldreomsorg kommer att kosta är likafullt en mycket relevant fråga. Det är ytterst märkligt att en sådan utredning stoppas av Moderaterna (som Dagens Samhälle rapporterade om i veckan och som även Expressens ledarsida kommenterar). Ett första steg för att kunna bedöma framtidens äldrepolitik måste naturligtvis vara att kartlägga behov och analysera finansieringen. Då måste man också belysa hur vi effektivast kan ge bästa möjliga omsorg, på rätt nivå, i rätt tid, och utan att fastna i stuprören mellan t ex äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Ett bör vi dock veta: Ålderdom är inte en kostnad. Det är en fas i livet, lika naturlig som andra. Att vi framöver kommer att bli allt fler, och allt äldre, äldre är ett resultat av mänskligt framåtskridande som vi i grunden ska glädja oss oerhört åt. Och de utmaningar som det för med sig är också något som människans innovationsförmåga kommer att hantera. Tro mig.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Trägen vinner – ökat Alliansstöd i Stockholm

Förtroendet för Alliansen ökar när stockholmarna sätter betyg i de viktiga sakfrågorna. Mest ökar förtroendet för sjukvården, kollektivtrafiken och bostadsbyggandet. När valet närmar sig granskas alternativen hårdare – och oppositionen får svårare att lova guld och gröna skogar, särskilt när de inte kan enas om var guldet ska tas eller vilka gröna skogar som avses.

ÖKAT ALLIANSSTÖD. Invånarna i Stockholms län känner ökat förtroende för Alliansen i sakpolitiken.
ÖKAT ALLIANSSTÖD. Invånarna i Stockholms län känner ökat förtroende för Alliansen i sakpolitiken. Bild Wikimedia/Kildor.

Regerande tär inte bara på krafterna, utan ofta även på väljarstödet. Inte minst i en storstadsregion som Stockholm är man nog ofta otålig och ombytlig, och kan åtminstone i opinionsmätningar osentimentalt byta både parti och block. När det närmar sig val brukar dock energin inte brista hos politiker som åter får chansen att möta väljarna, diskutera, lyssna, förklara och argumentera för sin politik.

Samtidigt kan väljarna väntas bli mer mottagliga för att hörsamma de konstruktiva argumenten. Under mellanvalsperioder är fokus naturligt nog nästan uteslutande på den styrande majoritetens politik; det är ju den som genomförs. Det är då lätt att fokusera på det som inte fungerar tillräckligt bra, och lätt att lyssna på oppositionens locktoner om hur allt kunde bli mycket bättre. När det närmar sig val, frågar väljaren sig däremot gärna närmare hur de olika alternativen verkligen ser ut.

Att alternativen bedöms och granskas mer rättvist är det som gör valåret så spännande. Och den spänningen börjar nu alltmer att infinna sig i Stockholm. Enligt Opinion Stockholm har invånarna i Storstockholm det senaste dryga halvåret fått ett ökat förtroende för Alliansen i alla regionens viktigaste frågor: vård, skola, äldreomsorg, bostäder och kollektivtrafik. Oppositionens försprång krymper (Metro).

En orsak till att Alliansen börjat knappa in är troligen just en hårdare granskning av oppositionens alternativ – som ju än så länge är svårt att se i annat än plural. Och därtill ett plural som inte verkar helt lättförenligt. Av de frågor som Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle behöva komma överens om, som DN listade i går, är det en typisk Stockholmsfråga som verkar mest svårknäckt, mest ”digital”: Förbifart Stockholm kan antingen byggas – eller inte byggas. Och det är en fråga som kan avgöra både en statsministertaburett och en finansborgarrådsportfölj (och kanske en finanslandstingsrådsstol).

Oppositionens lättuggade kritik av det mesta majoriteten gör – om allt från förlossningsvård till äldreomsorg – och lättsmälta löften om mer till allt och alla, förlorar också allt mer realism ju närmare valdagen vi kommer.

Men granskningen av oppositionens alternativ – och skiljaktigheter – har knappt börjat. Än så länge är fokus för de rödgröna snarare på det politiska spelet än sakpolitiken. I sakpolitiken är det istället Alliansen som har levererat, och mest påtagligt på trafik- och bostadsområdet.

Satsningarna på t ex hälso- och sjukvården rullar på och får kanske inte alltid den uppmärksamhet de förtjänar. Stora investeringar i utbyggnad och upprustning, högre anslag till vården och lönesatsning på sjuksköterskor är sådant som ger trovärdighet och goda argument i valdebatten. Och förtroendet ökar också, med sex procentenheter. (Läs gärna mer hos min chef, landstingsrådet Anna Starbrink.)

Mer spektakulära är då satsningarna på trafik och bostäder – som hänger ihop och möjliggör varandra. Ett historiskt stort tunnelbanepaket med utbyggnad till Nacka/Gullmarsplan, Barkarby och Hagastaden-Arenastaden är en bedrift för den styrande Alliansen i såväl regeringen som landstinget, Stockholms stad och andra kommuner i Stockholms län (DN Debatt, Stockholmsbloggen). Att det samtidigt möjliggör nästan 80.000 nya bostäder, med en helt ny karta över Stockholm, är förstås av avgörande betydelse för vår regions utveckling. Och säkert avgörande för att Alliansens förtroende ökar tydligt både kring bostäderna och kollektivtrafiken.

Ekonomin är också en viktig fråga när väljarna bedömer de politiska alternativens regeringsfähighet, men kanske främst på nationell nivå. Ordning på pengarna och ordentliga överskott är dock också något som även Alliansen i bl a landstinget och Stockholms stad har levererat. Och det möjliggör i sin tur just satsningar på utbyggd kollektivtrafik och bostäder.

BYGGPLATS. Snart ska det byggas betydligt mer i Älvsjö än en ny pendeltågsstation: Tunnelbana, Spårväg syd och 10.000 nya bostäder. Bild Wikimedia/MjauMjauMjauMjau.
BYGGPLATS. Snart ska det byggas betydligt mer i Älvsjö än en ny pendeltågsstation: Tunnelbana, Spårväg syd och 10.000 nya bostäder. Bild Wikimedia/MjauMjauMjauMjau.

Hur Stockholms stads goda ekonomi kommer invånarna till nytta blev tydligt i dag: Man kan och vill finansiera en helt ny tunnelbaneutbyggnad och därmed ytterligare 10.000 nya bostäder. Nu handlar det om Älvsjö – som kommer att bli en dubbelt så stor stadsdel, förhoppningsvis tätt bebyggd i populär kvartersstruktur, med grönskande stadsgator och parker (DN, ABC).

Och Älvsjö blir också en stor knutpunkt för kollektivtrafiken. Förutom den nya tunnelbanan, den befintliga pendeltågsstationen och omfattande busstrafik, kommer Spårväg syd bli en kapacitetsstark tvärförbindelse för hela Söderort. (Stockholmsbloggen, Lotta Edholm.)

Med ett högt ställt mål om 140 000 nya bostäder, bara i Stockholm stad, till 2030 har Alliansen höga ambitioner. Med de beslut man nu har tagit, med kraftigt ökat byggande under 2013 (ABC) och med en kollektivtrafik som trots allt står sig väl i internationella jämförelser (DN), visar vi också att vi kan leverera resultat. Sedan handlar det också om att visa att vi kan bygga bra stadsmiljöer, där människor trivs. Och om att vi kan komplettera trafiken innan tunnelbanan är klar, ungefär samma period till 2030, med smarta tvärförbindelser, framför allt spårväg och snabba pendelbåtar (Stockholmsbloggen).

Alliansen tar in tack vare sakpolitiken – och då har valåret, och granskningen av oppositionen, bara börjat. Det är bra att stockholmarna är otåliga och har höga krav på sina politiker – och resultaten och trovärdigheten i framtidsalternativet kommer att väga tungt 14 september.

Vilka stockholmarnas viktigaste frågor är uppmärksammades redan förra veckan (Stockholmsbloggen).

Betala hemtjänstens arbetskläder

Personer som arbetar med vård och omsorg behöver rätt och bra kläder. Det är något arbetsgivaren bör stå för, precis som i s.k. ”manliga” yrken. Det borde inte vara något konstigt – men är nu föremål för rättslig prövning.

Wikimedia/I Craig.
Wikimedia/I Craig.

Klädkoderna har varierat när jag har arbetat i äldrevården. På äldreboendet i byn utanför Falköping, vars största kännetecken är en enorm kontorsmöbelfabrik, var det vanliga egna kläder som gällde. Likaså i hemtjänsten i Mölndal. På avdelningen i Göteborg som mer motsvarade det som tidigare kallades långvård, och som var tillfälligt utlokaliserat p.g.a. renovering till gamla psykiatriska sjukhuset Lillhaga, gällde vita sjukhuskläder som arbetsgivaren bestod med, ombyte varje dag.

Jag ser fördelarna med både vardagliga kläder och den vita uniformen. Vanliga kläder ger trygghet och hemliknande känsla som är viktig inte minst när man just rör sig i andra människors hem – oavsett om det är den egna bostaden eller rummet på äldreboendet, som blivit den nya egna bostaden. Den vita vårduniformen ger en annan slags trygghet och tydlighet i vilka som arbetar här och har ett ansvar.

Valet av kläder får göras för varje verksamhet, men ett borde vara självklart: Att omsorgspersonal inte ska behöva stå för sina egna arbetskläder.

Miljö som fordrar arbetskläder. Från ett äldreboende i Norge. Wikimedia/Thomas Bjørkan.
Miljö som fordrar arbetskläder. Från ett äldreboende i Norge. Wikimedia/Thomas Bjørkan.

Vård och omsorg är intimt, med mycket kroppskontakt, och kontakt med kroppsvätskor. Självklart ska man komma ren varje dag till jobbet. Och självklart ska man inte behöva gå hem med smutsiga kläder som man måste byta innan man gör något annat, och som får tvättas på eget ansvar och egen bekostnad.

De som jobbar i äldreomsorgen behöver arbetskläder. Precis som dem som arbetar i sjukvården, eller för den delen i traditionellt manliga yrken i parkförvaltningen, vaktmästeriet, eller i industrin. När det handlar om privata vardagliga kläder borde lösningen helt enkelt kunna vara ett klädbidrag eller kompensation för slitage och tvätt.

Arbetet: Helt olika domar om arbetskläder i hemtjänsten. SR: Krav på arbetskläder till hemtjänsten.