Personer som arbetar med vård och omsorg behöver rätt och bra kläder. Det är något arbetsgivaren bör stå för, precis som i s.k. ”manliga” yrken. Det borde inte vara något konstigt – men är nu föremål för rättslig prövning.

Klädkoderna har varierat när jag har arbetat i äldrevården. På äldreboendet i byn utanför Falköping, vars största kännetecken är en enorm kontorsmöbelfabrik, var det vanliga egna kläder som gällde. Likaså i hemtjänsten i Mölndal. På avdelningen i Göteborg som mer motsvarade det som tidigare kallades långvård, och som var tillfälligt utlokaliserat p.g.a. renovering till gamla psykiatriska sjukhuset Lillhaga, gällde vita sjukhuskläder som arbetsgivaren bestod med, ombyte varje dag.

Jag ser fördelarna med både vardagliga kläder och den vita uniformen. Vanliga kläder ger trygghet och hemliknande känsla som är viktig inte minst när man just rör sig i andra människors hem – oavsett om det är den egna bostaden eller rummet på äldreboendet, som blivit den nya egna bostaden. Den vita vårduniformen ger en annan slags trygghet och tydlighet i vilka som arbetar här och har ett ansvar.

Valet av kläder får göras för varje verksamhet, men ett borde vara självklart: Att omsorgspersonal inte ska behöva stå för sina egna arbetskläder.

Vård och omsorg är intimt, med mycket kroppskontakt, och kontakt med kroppsvätskor. Självklart ska man komma ren varje dag till jobbet. Och självklart ska man inte behöva gå hem med smutsiga kläder som man måste byta innan man gör något annat, och som får tvättas på eget ansvar och egen bekostnad.

De som jobbar i äldreomsorgen behöver arbetskläder. Precis som dem som arbetar i sjukvården, eller för den delen i traditionellt manliga yrken i parkförvaltningen, vaktmästeriet, eller i industrin. När det handlar om privata vardagliga kläder borde lösningen helt enkelt kunna vara ett klädbidrag eller kompensation för slitage och tvätt.

Arbetet: Helt olika domar om arbetskläder i hemtjänsten. SR: Krav på arbetskläder till hemtjänsten.