Kommunerna har misslyckats med skolan. De har misslyckats som arbetsgivare för lärarna, de har misslyckats med likvärdigheten för eleverna och de misslyckas uppenbarligen med att ge rätt stöd åt alla barn med särskilda behov. En statlig skola är viktigast för eleverna med störst behov.

Kommunaliseringen av skolan var en av det sena 1900-talets mest genomgripande reformer. För allt fler framstår det också som ett genomgripande misslyckande. Parallellt med åren i kommunal regi har skolan blivit allt sämre på att rusta elevernas kunskap, och det drabbar framför allt elever med sämre förutsättningar. Lärarnas status och löner har sjunkit, och färre vill satsa på en karriär i skolans värld.

Och i dag får vi höra hur skolor ofta underlåter att ge rätt stöd till elever med särskilda behov – stöd de har rätt till. ”…enligt en undersökning som Lärarförbundet gjort i år bedömer sex av tio lärare att det finns minst en elev i varje klass som inte får det särskilda stöd hon eller han har rätt till.” Och överklagandena kring åtgärdsprogrammen ökar. (SR)

Mycket annat som påverkar skolan har naturligtvis hänt, i skolvärlden och i omvärlden. Det fria skolvalet har kommit för att stanna, och forna tiders boendesegregerade skola var knappast att föredra, men valfriheten kräver rätt omständigheter – att alla skolor är bra och attraktiva. Missriktade reformer har försvagat undervisning och kunskapsfokus. Mot detta har Folkpartiet och Alliansregeringen satt in en rad reformer.

Allt Jan Björklund gör blir inte 100 % rätt från början. Ödmjukhet behövs inför skolvärlden. Den administrativa bördan gjorde att omfattningen av skriftliga omdömen skalades tillbaka.

Men allt Jan Björklund gör tappar effekt om inte kommunerna sköter sin sida av saken. En del kommuner gör, och många försöker förstås göra, vad de kan, men alla når inte fram, och långtifrån alla försöker. Kommunerna brister kring lärarreformen med karriärtjänster och kring en likvärdig skola där alla elever får resurser och stöd utifrån sina förutsättningar. Lärarnas riksförbund, som tillsammans med Folkpartiet hittills har stått rätt ensamt för en statlig skola, skriver i dag på DN Debatt att ”kommunerna har haft sin chans”.

De goda exemplen bland kommuner och skolor visar vad som går att göra. I kommuner där Folkpartiet är med och styr, som i Stockholm (Lotta Edholms blogg) och Landskrona (Folkpartiets webbsida), stiger resultaten. Det gäller att vara tydlig med fokus på kunskap – som en rättighet för alla elever, med lärarnas status och utvecklingsmöjligheter, och med resursfördelningen. Vissa skolor behöver mer pengar.

Med ett statligt huvudmannaskap för skolorna kan de goda exemplen spridas lättare över landet. Lärarna får en bättre och tydligare arbetsgivare, i de offentliga skolorna, och friskolorna och deras lärare får en tydligare relation till en huvudpart. Det lokala inflytandet över lokalisering av skolor osv bör naturligtvis bestå – vi ska inte centralisera för centraliserandets skull.

Statlig skola handlar om kunskap och likvärdighet. Om en skola där både elever och lärare har goda och lika förutsättningar.