Stockholm kan bli en ännu bättre plats att leva på – med plats för fler människor, och större frihet att forma våra liv. Jag kandiderar till kommunfullmäktige för att göra skillnad för stockholmarna.
Lokalpolitik står inte alltid i centrum. Mycket kretsar kring nationella och internationella frågor, som förvisso påverkar oss även i vår stad och stadsdel. Besluten som fattas i kommunen påverkar dock våra liv och vår vardag, varje dag. Är skolan bra för dina barn? Är biblioteket nära och öppet? Byggs det bostäder? Hålls parkerna i bra skick? Får de äldre en god omsorg? Hur fungerar det sociala skyddsnätet för de mest utsatta? Ger stadsmiljön och servicen utrymme att idrotta, umgås, trivas och roa sig – kanske hela natten lång?
Staden skapas av oss människor som bor där. Men våra förutsättningar påverkas av kommunpolitiken. Varje dag.
Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.
300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.
För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.
Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.
Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.
Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 – förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.
Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.
Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.
Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?
Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
Alliansens omfattande skolpaket är både väntat och välkommet. I fokus står en storsatsning på läraryrket, med en kraftig utökning av karriärtjänsterna. Det är bra för skolan och bra för jämställdheten. Lågstadiet får berättigad uppmärksamhet för sin grundläggande betydelse.
Skolan är en av valets viktigaste frågor och prioriteras högt av både partier och väljare. Det är en välmotiverad prioritering: skolan är helt enkelt den kanske viktigaste framtidsfrågan för Sverige. De stora reformer som har genomförts de senaste åren börjar nu sätta sig och ge effekt. Nya läroplaner, betygssystem och skollag med krav på skolbibliotek och skolpsykolog, återinförd speciallärarutbildning, karriärtjänster som förstelärare, ny lärarutbildning, högre lärarlöner (åtta miljarder på två år, sex procent bara i år i Stockholm)… Men mer kan göras för att alla barn ska få lika chanser och få med sig den kunskap de behöver i livet.
Vi behöver ge lärare och skolledare mer resurser och rätt verktyg att klara sitt viktiga uppdrag. Läraryrket måste få den ställning och status som dess betydelse berättigar. Barns svårigheter och talanger måste uppmärksammas tidigt så att stöd och uppmuntran kan ges i tid och på rätt sätt.
Alliansens skolpolitik i det gemensamma valmanifestet bygger vidare på de reformer vi har genomfört och stärker svensk skola ytterligare. Förslagen fokuserar på två saker: lärare och lågstadiet, och visar hur Folkpartiet får stöd för våra idéer. Karriärtjänsterna som förstelärare ska utökas kraftigt från 14 000 till 22 000 tjänster. Det betyder, som Jan Björklund skriver, att var femte utbildad lärare får ett lönelyft på 5 000 kronor. Det är lärare med stor betydelse för skolans utveckling och kunskapsuppdrag. Extra mycket satsas där det behövs allra mest: i s k utanförskapsområden inrättas särskilda karriärtjänster, med dubbelt så stor löneökning. Utbildningarna byggs ut för lärare, förskollärare och speciallärare. Fortbildning ska ges i de centrala ämnena svenska och matematik. Och minst lika viktigt som en god löneutveckling är en minskad administrativ börda: bl a ska nationella prov i framtiden rättas centralt.
Att lyfta läraryrket, och därmed skolan, är viktigt för jämställdheten av två skäl: Det skapar karriärvägar och löneutveckling i ett yrke som domineras av kvinnor. Det måste löna sig utbildning, erfarenhet, ansvar och skicklighet, även för kvinnor i offentlig sektor! Dessutom är skolan inte bara den viktigaste jämlikhets- utan också en viktig jämställdhetsskapare. I dag är det flickor som ligger före pojkar, som generellt har sämre skolresultat, läser mindre osv. Därför är alla skolsatsningar också jämställdhetssatsningar, och därför går Folkpartiets två huvudfrågor så väl ihop.
För att alla pojkar och flickor ska få lära sig skriva, läsa och räkna och få börja bygga kunskaperna från början, görs strategiska satsningar på skolans första år och på stödet för de elever som, långsiktigt eller under en viss tid, har det lite svårt i skolan. Det är ett stort problem att svensk skola sätter in särskilt stöd så sent, oftast först i åttan, fast man ofta ser behovet mycket tidigare.
Lågstadielyftet innebär mindre klasser, fler lärare och fler speciallärare. Skolstarten tidigareläggs till sex år – många barn gick redan i s k förskoleklass, nu blir det året en del av den tioåriga grundskolan. Kunskapsmål för läsning införs i årskurs 1, det blir mer svenska för nyanlända elever, mer tid för matematik och mer tid för idrott (det sistnämnda dock kanske snarast på högstadiet). Läxhjälp och sommarskola ska erbjudas alla elever som behöver, i alla skolor. Och i slutet av grundskolan ska den som trots dessa förändringar och satsningar inte lyckas nå behörighet till gymnasiet, få ett år till i grundskolan.
Det är många kloka liberala förslag för bildning och kunskap som nu förs fram. Ett förslag har dock Folkpartiet ännu inte fått med sig Alliansen på: statlig skola. Det skulle innebära att staten tog över huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret från kommunerna, och ge förutsättningar för en likvärdig skola med mer likvärdiga möjligheter för alla rektorer och lärare och mer likvärdiga chanser för alla elever. Ett förslag som t ex Lärarnas Riksförbund varmt stödjer. I väntan på det gäller det att alla kommuner implementerar de viktiga skolreformerna, satsar på lågstadiet och anställer förstelärare.
Det säkraste om man vill rösta för skolan, är en röst på Folkpartiet. Målet? En skola som åter får internationell topplacering i kunskap, och som ger alla elever en bra start i livet.
Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.
REGERINGSDUGLIGA.
Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).
48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.
Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.
Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.
För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.
Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.
Alla barn har rätt till en bra start i livet. Förskolan och lågstadiet lägger grunden till en bra skolgång – därför prioriterar Folkpartiet i Stockholm de första skolåren, framför allt för de barn som behöver extra stöd.
EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.
Om det går fel tidigt, kan det bli väldigt fel senare. Det bästa, och effektivaste, är att göra rätt från början. Det blir tydligt inte minst i skolan; svårigheter som riskerar att växa sig stora kan upptäckas och förebyggas, så att problem rentav aldrig uppstår – och barn och unga kan förverkliga sin fulla potential. Lågstadiet och dessförinnan förskolan är av central betydelse för att ge alla barn en bra start på sin utbildningsresa, och därmed i livet, och därför har Folkpartiet satsat hårt på de första skolåren. Det vill vi fortsätta göra – i dag presenterades en stor satsning på speciallärare, förskolan och lågstadiet, om Folkpartiet får bestämma efter valet 14 september (Lotta Edholm, Folkpartiet i Stadshuset, Stockholmsbloggen).
Förskolan är inte obligatorisk (även om det som tidigare hette förskoleklass nu blir ett riktigt ”år 0” i en utökad, tioårig grundskola). Men förskolan är likväl viktig för barns sociala och kunskapsmässiga utveckling. Förskola ska vara lek, men också pedagogik, och därför behövs ett lyft för förskolan. Ett nytt Folkparti-förslag för att utveckla förskolan och förbereda skolgången, är ett språkförståelsetest i förskoleklassen. Små barngrupper (och fritidsgrupper!) är viktigt – men det är också fler utbildade förskollärare och kontinuitet i personalen, en av våra viktiga valfrågor lokalt på Kungsholmen. Folkpartiet vill att Stockholm ska ha Sveriges högsta förskollärarlöner, och nu föreslår skolborgarrådet Lotta Edholm även förstelärare i förskolan: 600 karriärtjänster för förskollärare, närmare bestämt.
Ett mål för oss liberaler är att så många barn som möjligt ska gå i förskolan. Därför vill vi avskaffa vårdnadsbidraget – och lägga resurserna på förskolan! Det vore bra för förskolan, för barnen – och för jämställdhet och integration.
En av de viktigaste punkterna i Folkpartiets nya skolprogram för Stockholm är 200 miljoner till fler speciallärare – och till en starkare elevhälsa. Skolhälsovården är ytterligare en angelägen faktor för att ge alla elever goda förutsättningar, och det handlar förstås både om den fysiska och psykiska hälsan. Alla som behöver ska ha tillgång till skolpsykolog!
Liberaler brinner för skolan. Utbildning är den stora utjämnaren i samhället – det främsta sätt på vilket vi kan ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar i livet. Och det börjar redan i förskolan och lågstadiet.
Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.
Minskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.
För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.
Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.
Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.
Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.
För att huvudet ska hänga med måste kroppen må bra – mer idrott i skolan är viktigt både för hälsan och för skolresultaten. Nu blir idrottstimmarna fler än någonsin i den svenska grundskolan. Men det måste vara idrott som är anpassad till alla barn.
GLÄDJEFYLLT. Skolidrotten handlar både om antal timmar – och om rätt innehåll. Bild Wikimedia (Lu2icek)
Jag hörde definitivt inte till dem som längtade efter fler och längre idrottslektioner i skolan – tvärtom. Jag var en bokmal och en soffpotatis, men någonstans tände det till slut till. Dråpligt nog var det inte den aktiva idrottsutövningen utan den lilla teoretiska delen av ämnet ”idrott och hälsa” som fick mig att slutligen bli fysiskt aktiv. För mig var det torra fakta om hälsa, kondition, hjärta och kalorier som spelade roll. Resultatet blev knappast en aktiv idrottsutövare eller en engagerad idrottselev – men däremot en mycket enveten motionär. Det är jag väldigt tacksam för.
Fysisk aktivitet är viktigt för både kroppen och huvudet. Motionen gör också att inlärningsförmågan förbättras. Därför är Expressens rubrik i dag helt rättvisande: Kunskapssatsningen – mer idrott i skolan. Det är en mycket välkommen förändring av grundskolans timplan som utbildningsminister Jan Björklund kunde presentera i dag. Idrottstimmarna utökas med en femtedel, från 500 till 600 timmar. Det har aldrig varit så mycket idrott i den svenska grundskolan, vilket framgår av diagrammet från regeringen.se.
IDROTTSREKORD. Idrottslektioner i grundskolan.
Mer idrott i skolan handlar om att motverka övervikt och fetma. Även om vi nu ser hoppfulla tendenser till ett trendbrott mot minskad barnfetma, framför allt i Stockholm, har svenska barn och ungdomar blivit större och tyngre under lång tid dessförinnan. Men det handlar alltså också om kunskap och skolresultat.
Det räcker dock inte med mer idrott, kan jag och många andra säga av egen erfarenhet: Det gäller också att eleverna verkligen rör på sig – även utanför idrottslektionerna – och gärna med glädje!
Roliga, spännande idrottslektioner som får unga att vilja röra på sina kroppar är en stor utmaning. Länge var det något som skolan inte verkade bry sig så mycket om – det har förhoppningsvis blivit mycket bättre. Idrott ska vara något man går till med lätta steg – inte med en klump i magen! Bara då kan vi få unga att bli fysiskt aktiva, också den övriga skoldagen, på fritiden, och i det framtida vuxenlivet.
Alla ska ha lika möjligheter i livet – oavsett bakgrund eller kön. Det är den liberala grunden för såväl skola som jämställdhet – Folkpartiets viktigaste frågor inför valet.
Du har rätt att vara den du är, och försöka bli den du vill vara, utan att hindras – eller behandlas sämre. Tvärtom ska vi i samhället gemensamt värna människors lika rättigheter, och försöka utjämna skillnader i livschanser. Det är utgångspunkten för liberaler i idé och praktik. Inför valet märks det tydligt i Folkpartiets prioriterade frågor: skolan och jämställdheten. Så också när Jan Björklund i dag presenterade Folkpartiets valmanifest: efter att i Almedalen och Göteborg ha fokuserat på jämställdhet lanserades i dag ett skolpaket. Samma dag noterar Folkpartiet den största ökningen i Aftonbladet/United Minds.
Utbildning är nyckeln till jämlikhet. En skola för kunskap, med tydliga mål, arbetsro och läraren som leder undervisningen, är viktigast för de elever som har sämre förutsättningar med sig hemifrån eller av omgivning och omständigheter.
Kunskap och arbetsro har varit fokus för de skolreformer som Folkpartiet har genomfört i regeringsställning. Många av dessa har genomförts och börjat ge resultat först de senaste åren. Nu sätter Folkpartiet målet att den svenska skolan ska vara en av världens tio bästa, sett till de internationella kunskapsmätningarna, inom tio år (i den senaste Pisa-mätningen, bland elever som gått hela sin grundskoletid i en skola med den gamla S-regeringens läroplan, låg vi på plats 38).
Arbetsron ska stärkas med ett skriftligt ordningsomdöme. Syftet är att lektioner ska ägnas åt undervisning – inte ätas upp av stök och sena ankomster. Och för det kanske viktigaste av allt, lärarna, föreslår Folkpartiet 10 000 ytterligare karriärtjänster. Med de satsningar som hittills gjorts har Sverige snart 15 000 förstelärare – med Folkpartiets ytterligare förslag kan de bli 25 000.
Jämställdhet handlar om att sätta människan – inte könet – främst. I grunden är vi människor så lika, och skillnader finns framför allt mellan individer. Att därför behandla människor som just enskilda individer är något vi alla vinner på.
En av Sveriges stora fördelar är t ex att så många kvinnor arbetar – samtidigt som arbete och egen inkomst ger svenska kvinnor större frihet och möjlighet till självförverkligande. Det gör att vår sysselsättning som andel av befolkningen i arbetsför ålder är så mycket högre än andra europeiska länders – t ex Österrike som Socialdemokraterna nu ser som en förebild. Denna svenska styrka vill Folkpartiet bygga vidare på – för också vi har mycket kvar att göra för jämställdheten! Folkpartiet har tidigare presenterat förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget, fördubbla jämställdhetsbonusen och införa en ytterligare ”pappamånad” i föräldraförsäkringen. Karriärtjänsterna i skolan, och vården som Folkpartiet också föreslår, är förstås också bra för jämställdheten.
Skola för kunskap och liberal jämställdhetspolitik är viktigt också för integrationen: Möjligheten för alla att få en god utbildning och lyckas i Sverige, och möjligheten för kvinnor liksom män att arbeta och förverkliga sig själva. Förstelärarna och resurserna behöver vara fler och större i skolor i s k utsatta områden. Vårdnadsbidraget riskerar att bli en kvinnofälla inte minst för invandrarkvinnor.
”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan var du har din framtid” som bilden ovan säger. Ett uttryck som kan användas i de flesta sammanhang.
När också kvinnor i offentlig sektor kan göra karriär, får jämställdheten ett lyft. Därför är karriärtjänsterna i skolan extra välkomna – tre fjärdedelar av förstelärarna är kvinnor. Och därför vill Folkpartiet göra en liknande statlig satsning i vården.
KARRIÄRVÄG. Att vara lärare måste kunna medföra goda möjligheter till karriär och löneutveckling. Foto Wikimedia, Mosborne01.
Bra lärare är det viktigaste för en bra skola, och läraryrket kan hävdas vara det viktigaste av alla. Arbetsvillkor som lockar skickliga lärare är en strategisk fråga för hela Sverige. En god löneutveckling, att utbildning, ackumulerad erfarenhet och visad skicklighet också spelar roll för lönen, är en av de viktigaste förändringarna i en liberal skolpolitik. Nu lyfter också lärarlönerna – inte minst i Stockholm där Lotta Edholm och Folkpartiet styr.
Än så länge är det som bekant kommunerna som är huvudmän för skolan och arbetsgivare för de offentliganställda lärarna (Folkpartiet vill ändra på det också). Men regeringen har gjort sitt för lärarnas löneutveckling och karriärmöjligheter: karriärtjänsterna som Jan Björklund har infört betyder att staten betalar den extra lönekostnaden.
Karriärtjänster kan om skolornas huvudmän hanterar det rätt bli ett lyft för skolor och elever, för läraryrket – och för jämställdheten.
Lärarna är ett av de stora, numera kvinnodominerade yrkena med högskoleutbildning i offentlig sektor. Dessa yrken har en sak gemensamt: låga löner och framför allt en dålig löneutveckling. Satsningar på läraryrket lyfter därför också kvinnor i offentlig sektor; som Skolverket skriver i sin rapport Vem är försteläraren? är 77 procent av förstelärarna kvinnor (se också Skolvärlden). (Om betydelsen av karriärtjänster och löneutveckling för offentliganställda kvinnor skriver folkpartisterna Lina Nordquist, Anna Manell, Maria Weimer och Erica Närlinge förtjänstfullt i UNT: Kompetens ska löna sig.) Fler förstelärare är därför välkommet av flera skäl (nästa år väntas de, enligt Lärarnas Tidning, mångdubblas.)
Karriärtjänster och högre lärarlöner är bra för skolan och bra för jämställdheten. Detsamma gäller förstås inom andra välfärdsområden. Folkpartiet och Anna Starbrink har höjt sjuksköterskelönerna i bl a Stockholm och går nu till val på statligt finansierade karriärtjänster även för specialistsjuksköterskor. Och varför inte för socialsekreterare?
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.