Etikett: skola

Pengar är inte allt i skolan

Svensk skola och välfärd har bland de största resurserna i världen, och har tillförts mer under Alliansregeringarna. Visst är pengar viktiga – men mer pengar betyder inte automatiskt bäst utbildning, eller vård. Det märks i jämförelser av skolan i olika kommuner.

Alla elever som behöver ska få gå i sommarskola. Därför har Alliansen och Folkpartiet beslutat om statsbidrag till kommunerna, och vi vill införa en skyldighet att erbjuda sommarskola till elever som efter årskurs nio inte uppnått målen, och redan för elever som man ser efter åttan riskerar att inte nå målen i nian. En sådan skyldighet lär behövas; idag skriver SvD om hur olika kommuner använder statsbidraget för sommarskola olika mycket, Allianskommuner i snitt mindre och minsta misstanke att elever inte får det stöd de har rätt till är allvarlig. Men när SvD går vidare i resonemanget av kronor per elev börjar pengaräknandets begränsningar bli tydligare.

Viktigare än exakta summor måste ju vara resultaten. Hur många elever når – eller når inte – kunskapsmålen? Hur många lärare är behöriga, och hur hög lön får de? Har kommunen infört förstelärare och rentav lektorer? Om vi ska tala resurser, hur hög andel (inte kronor) går till undervisning? Och – hur många elever får gå i sommarskola? Eller finns till äventyrs andra lösningar? Det framgår inte i SvD.

En jämförelse av skolresultat utfaller ju till Allians- och Folkpartistyrda kommuners fördel. Likaså i princip alla jämförelser mellan storstäderna Stockholm (Alliansen och Folkpartiet) respektive Göteborg och Malmö (rödgröna och S). Skolan i tidigare mångårigt S-styrda Landskrona har fått en nystart med Folkpartiet vid rodret. I Stockholm satsar vi på undervisning, lärarlöner och skolor och elever i socioekonomiskt mer utsatta områden. Och om vi ska tala ekonomiska resurser…

Sedan 2006 har den svenska välfärden i skola, vård och omsorg tillförts över 40 miljarder mer, netto. I Stockholms län har det Alliansstyrda landstinget under stort inflytande av Folkpartiet ökat sjukvårdens budget med över 40 procent (ojusterat, från 36 till 51 miljarder per år). Och svensk skola är bland de av världens skolsystem med allra störst resurser. Det är rätt att lägga stora och mer resurser på välfärden, och att motbevisa de rödgrönas tröstlösa tjat om besparingar, men det är också viktigt att komma ihåg att pengar är långtifrån allt. Det viktiga är att pengarna – oförändrade och nytillskott – används effektivt.

Intressant i dagens nyhet om sommarskola är jämförelserna med andel elever som når målen, och diskussionen hur stor del av skillnader i skolans resurser som beror på geografiska eller socioekonomiska faktorer. Det mesta av skillnaderna kan dock inte förklaras av sådant; det sägs handla om prioriteringar. Men – kanske handlar det också om styrning och hur pengarna används.

Det är ingen hemlighet att kommunernas ansvar för skolan fortfarande är nytt och ovant i sen kommunala organisationen – eller att Folkpartiet vill förstatliga huvudmannaskapet för skolan. Det är en fråga som väcker mer stöd, t ex inom Kristdemokraterna (Expressen) och som skulle göra att orättvisa skillnader motverkas. Skolledare och lärare kunde få förutsättningar att forma sina skolor. Resurser kunde bli mer jämställda – men framför allt kunde de användas klokare. Alla förtjänar att gå i en skola med rätt fokus: kunskap, undervisning, elever.

Elevstöd i rättan tid

Elever får inte det extra stöd de behöver i tid – trots att skolan vetat om behoven. Det visar på värdet av tidig och tydlig utvärdering, och att nationella prov och tidiga betyg handlar om skolan, inte eleven. Men utvärderingen måste också leda till åtgärder. Det blir enklare i en statlig skola.

Skolans viktiga uppgift är att förmedla kunskap och färdigheter i bred bemärkelse till alla elever. Oavsett och utifrån elevens egna förutsättningar. Det handlar om att se och uppmuntra talanger av olika slag – och det handlar inte minst om att upptäcka och stötta elever med svårigheter i olika ämnen. Tyvärr har skolan bitvis och tidvis varit alltför dålig på båda delar, och det drabbar främst de elever som behöver extra stöd.

Särskilt stöd till elever ska sättas in så tidigt som möjligt. Då krävs att man upptäcker svårigheterna i tid – och agerar utifrån det. Tyvärr, återigen, verkar det inte räcka att skolor har kännedom om vilka elever och svårigheter det handlar om – stödet sätts ändå in för sent, flera år senare, i värsta fall något år före grundskolans slut. Det visar DN:s granskning i dag. Exemplen Emma och Erik förskräcker (och det finns fler); redan i femman identifierades deras behov, först i åttan kom stödet.

Emma och Erik är inte ensamma. Två av fem elever som fick underkänt i nian hade det redan i de nationella proven i femman. Naturligtvis borde alla de ha fått hjälp tidigare. När man sätter in särskilt stöd hör till det som skiljer Sverige från Finland, där kunskapsskolan länge har stått starkare. Medan svenska elever oftast får stöd först det sista året i grundskolan, har deras finska jämnåriga ofta fått det redan på lågstadiet (SvD). Inte underligt att det kan gå betydligt bättre då.

Att inte ge elever stöd i tid är både ett svek och ett misslyckande. Det visar vikten av tidig utvärdering med nationella prov och betyg – och att dessa i tidiga år inte handlar om att värdera eller hetsa skolbarn, utan om att utvärdera skolan och undervisningen: Hur nås kunskapsuppdraget? Men utvärderingen båtar naturligtvis föga om den inte leder till analys och åtgärd!

Nationella prov behövs, liksom betyg i tidigare år. För att fungera bättre, säkra likvärdigheten och minska lärarnas administrativa börda kan de med fördel rättas centralt – men det viktigaste är att  alla elever sedan får det stöd de har rätt till. Skolledare och lärare behöver de verktyg – befogenheter och resurser – som behövs. Fler speciallärare är viktigt. Och ursäkta att jag tjatar, men nog stärks argumenten ytterligare för ett statligt huvudmannaskap istället för 290 kommunala huvudmän med högst olika prioriteringar, kunskap och intresse. Skolan är det viktigaste vi har.

Stockholm, stolta storstad

I Stockholm är det bäst att leva. Här är bästa platsen både att arbeta och att bli äldre, men vi behöver jobba hårt för att få plats med fler som vill bli stockholmare. Bygg tätare och grönare, bli ännu bättre på skola och kollektivtrafik!

MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Det är inte alltid lätt att vara störst. Storstaden har sina problem, som fysisk trängsel och social ensamhet och utsatthet för vissa. Men storstäderna har också stora fördelar, och de väger tyngre när Fokus i år har gjort sin svenska kommunranking mer avancerad och väl underbyggd. I storstadskampen är Sveriges största stad Stockholm solklar vinnare – och tar hem även den övergripande förstaplatsen. Här är det bäst att vara äldre, och  bäst att arbeta. För unga når vi bronsplats, efter storstadskommunerna (får man ändå säga) Solna och Lund. I grundläggande variabler, där storstaden automatiskt hämtar hem många plus kring t ex flyg, bredband, arbetsplatser, befolkningstillväxt och öppenhet, blir det också en tredjeplats. Den stora utmaningen ligger i kategorin ”att ha familj”, där Stockholm landar först på 30:e plats. Det är utmaningar vi är väl bekanta med.

Där många människor samlas, i en stad som växer och har framtidstro, är det också enklare att få bra och roliga jobb – och jobb överhuvudtaget. Här finns underlag för både kommers och kultur, den service, förströelse och förkovran som många efterfrågar. Och här finns utrymme att vara sig själv, förverkliga sina drömmar och livsprojekt, ensam eller i sällskap med andra.

Den växande storstaden har alltså många inneboende fördelar. Men framgången är inte ödesbestämd. Det kan gå olika bra, och det kan även gå nedåt. Politiska beslut, eller avsaknad av beslut, påverkar i olika riktning. Stockholm har varit lyckosamt på flera punkter men har också utmaningar, inte minst med trängseln, bland bostäderna och i trafiken.

Vi behöver helt enkelt bygga fler bostäder, och möjliggöra för äldre, billigare bostäder att omsättas. Unga måste ha någonstans att bo och de som blivit lite äldre och vill flytta till ett mindre, kanske mer centralt, boende måste kunna göra det utan att man känner sig ekonomiskt osäker inför ålderdomen. Det handlar mycket om lagar och regler som krånglar till, fördyrar och försenar byggprocesser (att det är fler överklagandemöjligheter kring ett bostadsbygge än en morddom har påpekats ofta men förtjänar att upprepas). Men det handlar också om hur kommunerna agerar. Stockholm är bra men kan bli ännu bättre på att få fram detaljplaner. Ett onödigt högt parkeringstal gör dessutom att bostäderna blir dyrare, och kanske onödigt stora (om man bygger många ettor, med sannolikt bilfria hushåll, måste man paradoxalt nog ordna fler P-platser än om man bygger större men färre lägenheter på samma yta). Vi måste också ha överenskommelser med byggarna så att det som lovas verkligen byggs. Och de kommunala bostadsbolagen måste göra sitt till, inte minst för att vi ska få fler hyresrätter.

Stockholm ska bygga 140 000 nya bostäder till 2030. I hela Stockholmsregionen talas det om 20 000 bostäder per år. Men de ska inte bara bli många – de måste också bli bra! Och då talar vi inte bara om viktiga frågor om boendekvalitet, bra byggmateriel för hälsa och miljö, bra arbetsvillkor för dem som bygger – utan också om den stadsmiljö som de nya husen skapar.

Det är den populära men också uppskattade kvartersstaden som vi bör bygga vidare på, där många människor får plats, och många människor trivs. För att den ska bli bra krävs också att vi bygger varierat – och bygger grönt! I den täta staden behöver människor se olika uttryck på fasader och byggnadsdetaljer, man behöver ha träd och grönska omkring sig, och konstnärlig gestaltning i den offentliga miljön – vårt vardagsrum.

Trafiken är en ödesfråga för varje storstad. Stockholm har tur – vi är redan en ganska tät stad. Trängselskatten var en nödvändig åtgärd, både för trängseln och för finansiering, även om processen kring införandet kan ifrågasättas. Vissa strukturella vägbyggen återstår för att skapa en förbifart förbi och en ringled runt stan, men annars måste vi fokusera på kollektivtrafiken – framför allt på spår, och inte bara nya tunnelbanor. Vi behöver kapacitetsstarka, attraktiva spårvägar , liksom snabba pendelbåtar, om på tvären binder ihop och kompletterar vårt kollektivtrafiknät.

Skolan är en annan ödesfråga. Där vinner Stockholm, inte minst jämfört med de andra  storstäderna Göteborg och Malmö, i resurser och resultat. Här krävs satsningar på elever och skolor som har det tuffast, och Stockholm fördelar medel utifrån socioekonomiska faktorer. Integrationen är överhuvudtaget avgörande för storstädernas och Sveriges framtid. Den kräver nationell politik kring arbetsmarknad, skatter, regelverk m m, men kommunalt kan vi göra mycket inte minst för de uppväxande generationerna, med skola, sommarjobb och meningsfulla fritidsaktiviteter.

En stad som är bra för sina invånare behöver också vara bra för sina företagare, för utländska besökare och investerare. Där har Stockholm och hela Stockholmsregionen stora fördelar, men även här är både nationella och lokala politiska beslut avgörande.

Vi behöver investera kraftigt i bostäder och kollektivtrafik. Vi måste utveckla ett arbetsliv där människor med alla slags bakgrunder och erfarenheter kan få plats. Vi måste bygga ut skolor och förskolor, satsa på kvalitet, lärarlöner och fler utbildade förskollärare. Vi behöver fortsätta att stärka vårt rika kulturliv: både genom de kommunala institutionerna, och genom ett starkt fritt kulturliv. Storstadens fortsatta attraktivitet bygger på dess inneboende kraft – men är också beroende av klok politik.

Läs mer i Fokus om deras kommungranskning. Se också TT/Aftonbladet och SvD.

Skilda skolvärldar i Sveriges storstäder

Barngrupperna i Stockholms förskolor fortsätter att krympa. Skolområdet är ett av exemplen på hur Stockholm med Folkpartiet och Alliansen står sig väl jämfört med S-styrda Malmö och Göteborg.

FLER I STOCKHOLM. Förskolan Solviksängen i Bromma är en av  det ökande antalet förskolor i Stockholm.
FLER I STOCKHOLM. Förskolan Solviksängen i Bromma är en av det ökande antalet förskolor i Stockholm. Bild från Wikimedia/Bysmon.

Den som undrar över hur ett rödgrönt styre kunde se ut i Sverige och Stockholm kan betrakta Göteborg och Malmö. På riksnivå råder rödgrönt dunkel och mörkläggning, men den kommunalpolitiska verkligheten kan vara väldigt avslöjande. För Stockholms del är det förstås relevant att betrakta våra andra två storstadskommuner, men det är intressant även ur riksperspektiv. När få svar ges om det rödgröna ”regeringsalternativet”, är storstäderna med 300 000 respektive en halv miljon invånare, med den mångsidiga kommunala verksamheten, metropolernas komplexa utmaningar, resurser och internationella nätverk, sannolikt de mest relevanta studieobjekten.

Den politiska sammanhållningen och de ekonomiska resultaten har det varit si och så med. Förra mandatperioden sprack den rödgröna koalitionen i Göteborg då Vänsterpartiet hoppade av (GT)

Sakpolitiskt står skolan i fokus i rikspolitiken och för en folkpartist. Och där står sig Stockholm mycket starkt. Inte minst i jämförelse med Göteborg och Malmö.

Det gäller såväl skolresultat (Stockholmsbloggen) som i resurser och fördelning efter skolors socioekonomiska utmaningar och elevers olika behov sett till familjers utbildningsbakgrund, förankring i arbetslivet m m (Lotta Edholm). (För den som vill se en riktig liberal framgångshistoria kan man vända sig till Landskrona, förvisso mycket mindre men med socioekonomiska utmaningar och skolresultat som behövde vändas – och har vänts med Folkpartiet vid makten).

Förskolan är kommunalt en lika stor fråga som skolan. En stor diskussion i Stockholm och hela Sverige gäller förskolegruppernas storlek (sedan behöver vi också jobba med kvaliteten och t ex fler utbildade pedagoger). Även här är det relevant att jämföra våra tre storstäder. Jag minns själv från min tid i Göteborg den eviga frågan om för få förskoleplatser, och problemet verkar inte ha blivit mindre sedan jag flyttade från stan.

Medan Stockholm sedan 2006 har minskat barngruppernas storlek, från 16,6 till 14,8 barn per grupp, har både Göteborg och Malmö ökat sina från 17,1 till 17,6 (Lotta EdholmFolkpartiet i Stadshuset). Det verkar finnas en enhetlighet i det S-styrda, rödgröna misslyckandet…

Magdalena Andersson och sanningen om oss liberaler

Det är populärt att snacka skit om liberaler – senast ut är Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Men liberaler är knappast mot jämlik skola eller trygga socialförsäkringar som S vill få det till; däremot är vi för frihet, och mot oginhet.

OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler.
OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler. Foto: Socialdemokraterna.

Jag är liberal för att jag vill ge alla människor frihet att förverkliga sig själva, och reella möjligheter för alla att utnyttja den friheten, oavsett bakgrund. En teoretisk frihet som begränsas av ojämlika uppväxtvillkor, främst ojämlik tillgång till bra skola, eller av otrygghet vid motgångar eller på ålderns höst, är inte till stor nytta för människor. Och om vi menar allvar med människors lika värde menar jag att det måste få genomslag i vårt frihetsbegrepp.

Många skulle kanske kalla min inställning socialliberal, och jag värjer mig inte, även om jag menar att det socialliberala kommer mer i den praktiska politiken än ideologin. I det sena 1800-talet känner jag ett släktskap med dem som kallade sig nyliberaler, Adolf Hedin med flera: både socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Begreppen och prefixen växlar men jag kallar mig först och främst liberal. Och därför blir jag så provocerad när andra än liberaler tillskriver mig och oss åsikter som står i rak motsats mot vad min liberalism står för – som Magdalena Andersson i dagens DN Lördag: ”…det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk” säger Magdalena Andersson (som annars framstår som både vettig och liberalt sinnad) till DN. Och formulerar faktiskt rätt väl en ideologisk och partipolitisk grundinställning – för Sveriges liberaler.

En bra skola och jämlik tillgång till utbildning är det allra viktigaste för den liberala tanken om människan. Det har varit hela syftet med våra omfattande skolreformer – som Magdalena Anderssons parti har ställt sig bakom, efter att äntligen ha frångått försvaret av den flumskola som ville utjämna genom att behandla alla lika, som ett snitt. Men lika är inte likvärdigt, när man tappar och p g a bristande uppföljning och slopad speciallärarkompetens missar elever med större behov, och inte heller ser och lyfter talangfulla elever i ämnen där de har särskild begåvning.

Mer resurser till elever och skolor med tuffare förutsättningar är lika självklart. Därför satsar vi socioekonomiskt i Stockholm. Därför vill vi återta ansvaret för skolan i statlig regi, efter den kommunalisering som Anderssons socialdemokrater genomförde med förödande konsekvenser. Effekten av kommunaliseringen är förstås att liberal och socialdemokratisk skolpolitik kan jämföras. Och mångårigt socialdemokratiska Göteborg och Malmö kommer till korta bredvid Lotta Edholms Stockholm och Torkild Strandbergs Landskrona.

Utjämning över livet och mellan olika lyckligt lottade eller framgångsrika människor är lika självklart liberalt. Därför står vi upp för generell välfärd, har varit en garant för experiment med socialförsäkringarna och vill höja taken i såväl a-kassan som sjukförsäkringen. Det är ett väldigt gott skäl att rösta på Folkpartiet inom Alliansen.

För en röst på Alliansen är det kloka liberala valet. Det handlar om det andra benet av liberalismen: friheten att växa, möjligheten att lyckas, och att då mötas av beröm och lyckönskningar – inte oginhet. Låga marginalskatter, trygga socialförsäkringar, bra skola som ger alla jämlik tillgång till kunskap (kryddat med bildning och frihet också i kulturens form): Där har ni min korta programförklaring för ett liberalt val.

 

Låt lärarna åka till Mallorca

En utbildning för lärarna på Sturebyskolan, förlagd till Mallorca, stoppas. Motiven verkar tyvärr inte vara större än avund och oginhet. Självklart ska också lärare kunna få konferera i en trevlig miljö utomlands.

INGET FÖR LÄRARE? Solnedgång i Palma de Mallorca. Bild Wikimedia/Wind.
INGET FÖR LÄRARE? Solnedgång i Palma de Mallorca. Bild Wikimedia/Wind.

Fortbildning och konferenser är vanliga inslag på många arbetsplatser. När man har ett stort gemensamt beting och krävande utmaningar kan det vara både skönt och bra att komma bort från den vanliga arbetsmiljön och förlägga några dagar till en samling i en annorlunda omgivning. Om det dessutom är en trevlig miljö, blir det samtidigt ett mervärde för personalen. Dessa utgångspunkter gäller förstås också i offentliga sammanhang, som i en skola – där de gemensamma och individuella utmaningarna för lärarna är stora och varje ny termin, varje ny klass innebär nya tag.

Vaksamhet på kostnader liksom miljöaspekter är förstås alltid viktiga – framför allt i offentlig verksamhet, där det är skattepengar det handlar om. Men kostnadsmedvetenhet får inte bli dumsnålhet, eller oginhet. Så verkar fallet tyvärr ha blivit när Sturebyskolans planerade Mallorcaresa stoppas av högre tjänstemän.

Konferenser är inte gratis. Särskilt inte i Sverige, med relativt höga kostnader för både boende, konferenslokaler och förtäring. Reskostnader uppstår också vid inrikes resor. En flygresa till Mallorca är inte gratis, men utan att ha alla kort på bordet vågar jag gissa att det kan kompenseras med lägre omkostnader på resmålet. Solen och den stämning som ett sådant markant miljöombyte kan innebära, kommer på köpet. Miljöbelastningen med flyg till Mallorca hoppas jag att skolan klimatkompenserar.

Sturebyskolan är en populär och framgångsrik skola. Som sägs i dagens artikel i DN kan det förstås sticka i ögonen på andra skolor som har ett tuffare läge – men samtidigt är Sturebyskolans resultat och välfyllda klasser också frukten av hårt, långsiktigt arbete. Pengarna som ska användas till konferensen har man sparat ihop som en budget för kompetensutveckling.

Om inte stadens förvaltning tänker sig att dra in pengarna i efterhand, utan tycker det är helt okej med en utbildningskonferens, och om inte totalkostnaden är ohemul – då kan motivet för att stoppa Mallorcaresan bara vara oginhet. Är det en bra signal till framgångsrika skolor och lärare?

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.

Läraren viktigare än boken

En elev med läshuvud kan lyckas tillägna sig kunskap trots en bristfällig undervisning eller för lite lärartid. För elever med andra förutsättningar och ett annat inlärningssätt kan frånvaron av god lärarledd undervisning vara en katastrof. Författaren Lena Andersson har en viktig poäng i elevernas eget ansvar för sin inlärning – men lärarens roll kan inte överskattas.

BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning - och för många är bra lärare helt avgörande.
BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning – och för många är bra lärare helt avgörande.

Tysta och snälla elever orsakade inte lärarna särskilt stora problem (frågan var hur mycket de lärde sig). Plugghästarna klarade sig alltid. Bråkstakarna kunde ha svårt med inlärningsförmågan – men kunde lika gärna vara riktigt begåvade, fast skolan inte lyckades se deras potential och ge dem rätt undervisning. Se där en förenklad, karikerad bild av en svensk skola som med en elak tolkning var skapad för genomsnittseleven, men ofta svek ”svaga” elever och även lämnade de begåvade åt deras öde, utan att sporra talanger (utom möjligen i idrott). En skola som inte gav lärare möjligheter att stötta och sporra elever utifrån individuella förutsättningar, men där den med läshuvud alltid kunde ta sig fram fortare – om man orkade.

Vad är viktigast, läraren eller boken? Lena Andersson ger som vanligt ett välformulerat och logiskt svar (DN): Boken är alltid viktigast. Med bra läromedel klarar eleven sig fint även utan bra undervisning eller tillräcklig tid med läraren. Andersson använder en talande omvänd metafor; undervisning är inte som en klippning hos frisören. Man kan inte klaga på ett dåligt resultat som om man inte själv vore delaktig.

Lena Andersson har naturligtvis rätt: elevens och studentens medverkan, viljan och ambitionen att lära sig, är alldeles självklart den grundläggande förutsättningen för att framgångsrikt tillägna sig kunskap och färdigheter. Men hon har också fel: det räcker inte på långt när med bra böcker. Åtminstone inte för alla. Felet Lena Andersson gör är förvisso inte ovanligt och något alla debattörer inklusive undertecknad gör sig skyldiga till och måste akta sig för: Man utgår från sin egen situation.

Egna erfarenheter är alltid angelägna att ha med sig. Men vi får inte riskera att missa andras annorlunda förutsättningar. Och hänsyn till att olika människor har olika förutsättningar är särskilt viktigt när vi diskuterar och utformar skola och undervisning. Skillnader i talang och begåvning är en sak – men även oerhört begåvade människor kan ha svårt att ta till sig kunskap bara utifrån en aldrig så bra lärobok. Vissa kräver mer av muntliga genomgångar och exempel, reflekterande diskussion och gemensam problemlösning. Och även den elev eller student som är i hög grad självgående eller har ett riktigt läshuvud kan tappa fart utan, eller omvänt nå ännu mycket längre med, en handledare som finner och uppmuntrar just hens förmåga.

Detta resonemang gäller först och främst skolan, men även vid högre studier måste det finnas utrymme för olika inlärningssätt. Därmed inte sagt att alla högskoleutbildningar skulle kräva samma mängd mycket bokliga egenstudier; fallenheten för olika studieinriktningar måste förstås ge utslag på ett annat sätt när det kommer till högre studier. I skolan är kraven att ge alla elever lika möjligheter utifrån vars och ens utgångsläge ännu högre.

Skolan jag och många gick i var aldrig så mörk som jag beskrev i början – och det var lärarnas förtjänst. Bra lärare med tillräcklig tid att möta varje individ utifrån dennes förutsättningar är alltid viktiga, för att inte säga viktigast. Kanske inte för varje enskild elev – men för att varje elev ska ha möjlighet att förverkliga sin inneboende förmåga.

Lärare är inga trollkarlar. Däri har Lena Andersson helt rätt, och några magiska trick med elever som själva inte bjuder till det minsta lilla ska vi inte vänta oss. Men bra lärare är kompetenta experter i sakkunskap – och undervisning. Och tillsammans med den eld eller gnista kunskapslust som finns i varje elev, kan de uträtta om inte magi så mänskliga stordåd.

Ett skolproblem som kräver sin lösning

Än en gång får Sverige dåligt betyg i en internationell skoljämförelse. Den skola som inte lyckats ge elever tillräckliga kunskaper i läsning och matematik har inte heller lyckats förmedla förmåga till problemlösning. Det är ytterligare ett underbetyg till den tidigare skolpolitiken och understryker vikten av de reformer som har börjat genomföras.

De niondeklassare som våren 2012 gjorde Pisa-testerna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap fick också göra ett test av problemlösningsförmåga. Och återigen visar det sig att Sverige hamnar under snittet av industriländerna i OECD. Fler än var femte svensk niondeklassare hamnade i kategorin ”lågpresterande”: 23,5 procent jämfört med OECD-snittets 21,4 eller Finlands 14,3. Även Estland ligger bra till bland europeiska länder, medan de asiatiska länderna som vanligt toppar.

Problemlösning är förstås oerhört viktigt; det handlar om hur man i praktiken kan tillämpa sina faktakunskaper och sin analysförmåga. Av den senaste Pisa-domen kan man snabbt dra tre lärdomar.

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Misslyckandet för den tidigare svenska skolpolitiken bekräftas. Pajkastning är inget som gynnar skolans och kunskapens utveckling, och sittande regering ska naturligtvis ta sitt ansvar. Men när oppositionen och inte minst Socialdemokraterna nu kommer försöka skjuta ifrån sig skulden, är det viktigt att komma ihåg en sak. De niondeklassare som gjorde Pisa-testen våren 2012, avseende såväl kunskapsnivåer som problemlösningsförmåga, har gått hela sin grundskoletid i den ”socialdemokratiska” skolan.

För att citera utbildningsminister Jan Björklund: ”Det är den sista årskullen i Sverige som gick igenom en skola utan tidiga nationella prov, utan betyg före årskurs åtta och där lärarledd katederundervisning ansågs omodernt.” Detta bekräftas av bilden ovan till höger, som är lika aktuell nu som då Pisa-resultaten senast var aktuella i december.

Den andra lärdomen är att den svenska skolans tidigare mindre kunskapsfokuserade (”flummiga”) inriktning inte alls har gett den kreativitet som dess förespråkare gärna har framhållit. Uppfattningen att elever som inte fick ta del av en gedigna kunskaper skulle vara bättre på att kritiskt granska och konkret lösa olika problem och utmaningar har inte klarat mötet med verkligheten. Kreativitet kräver kunskap!

För det tredje inskärps behovet av att hålla fast vid, fullfölja och fördjupa de skolreformer som redan har påbörjats. Visst behöver svensk skola arbetsro, och förbättrade förutsättningar att genomföra och återinföra kunskapsskolan: Tydlig och tidig utvärdering och uppföljning, tidiga resurser till elever som behöver extra stöd – med lågstadiesatsning och speciallärare, fler, bättre utbildade och bättre betalda lärare… Låt de reformer som trädde i kraft först för några år sedan – ny läroplan, nya kursplaner, ny betygsskala och nationella prov – verka. Låt även effekterna av tidigare reformerade skollagen, med högre krav på skolorna att förse elever med god skolhälsovård och skolbibliotek, ge resultat.

Folkpartiet och Alliansen har genomfört omfattande skolreformer – som åtminstone den socialdemokratiska oppositionen i stor utsträckning har anslutit sig till i efterhand. Det är så vi tar ansvar för svensk skola. Det är så vi visar vår problemlösningsförmåga.

DN: Sverige sämst i Norden i ny Pisa-rapport, Björklund om Pisa-fiaskot: Är den gamla skolan, SR: Pisa – Sverige under snittet, Aftonbladet: Nytt skolfiasko i Pisa-rapport.

Svenskan först

Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Bild från stockholmsbloggen.se
SKOLAN VIKTIGAST FÖR FLYKTINGBARN. Och svenskan viktigast i skolan. Bild från stockholmsbloggen.se

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
SVENSKAN I FOKUS. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter satsa på elever och skolor med störst behov.

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.