Tagg: kunskap

Läraren viktigare än boken

En elev med läshuvud kan lyckas tillägna sig kunskap trots en bristfällig undervisning eller för lite lärartid. För elever med andra förutsättningar och ett annat inlärningssätt kan frånvaron av god lärarledd undervisning vara en katastrof. Författaren Lena Andersson har en viktig poäng i elevernas eget ansvar för sin inlärning – men lärarens roll kan inte överskattas.

BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning - och för många är bra lärare helt avgörande.
BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning – och för många är bra lärare helt avgörande.

Tysta och snälla elever orsakade inte lärarna särskilt stora problem (frågan var hur mycket de lärde sig). Plugghästarna klarade sig alltid. Bråkstakarna kunde ha svårt med inlärningsförmågan – men kunde lika gärna vara riktigt begåvade, fast skolan inte lyckades se deras potential och ge dem rätt undervisning. Se där en förenklad, karikerad bild av en svensk skola som med en elak tolkning var skapad för genomsnittseleven, men ofta svek ”svaga” elever och även lämnade de begåvade åt deras öde, utan att sporra talanger (utom möjligen i idrott). En skola som inte gav lärare möjligheter att stötta och sporra elever utifrån individuella förutsättningar, men där den med läshuvud alltid kunde ta sig fram fortare – om man orkade.

Vad är viktigast, läraren eller boken? Lena Andersson ger som vanligt ett välformulerat och logiskt svar (DN): Boken är alltid viktigast. Med bra läromedel klarar eleven sig fint även utan bra undervisning eller tillräcklig tid med läraren. Andersson använder en talande omvänd metafor; undervisning är inte som en klippning hos frisören. Man kan inte klaga på ett dåligt resultat som om man inte själv vore delaktig.

Lena Andersson har naturligtvis rätt: elevens och studentens medverkan, viljan och ambitionen att lära sig, är alldeles självklart den grundläggande förutsättningen för att framgångsrikt tillägna sig kunskap och färdigheter. Men hon har också fel: det räcker inte på långt när med bra böcker. Åtminstone inte för alla. Felet Lena Andersson gör är förvisso inte ovanligt och något alla debattörer inklusive undertecknad gör sig skyldiga till och måste akta sig för: Man utgår från sin egen situation.

Egna erfarenheter är alltid angelägna att ha med sig. Men vi får inte riskera att missa andras annorlunda förutsättningar. Och hänsyn till att olika människor har olika förutsättningar är särskilt viktigt när vi diskuterar och utformar skola och undervisning. Skillnader i talang och begåvning är en sak – men även oerhört begåvade människor kan ha svårt att ta till sig kunskap bara utifrån en aldrig så bra lärobok. Vissa kräver mer av muntliga genomgångar och exempel, reflekterande diskussion och gemensam problemlösning. Och även den elev eller student som är i hög grad självgående eller har ett riktigt läshuvud kan tappa fart utan, eller omvänt nå ännu mycket längre med, en handledare som finner och uppmuntrar just hens förmåga.

Detta resonemang gäller först och främst skolan, men även vid högre studier måste det finnas utrymme för olika inlärningssätt. Därmed inte sagt att alla högskoleutbildningar skulle kräva samma mängd mycket bokliga egenstudier; fallenheten för olika studieinriktningar måste förstås ge utslag på ett annat sätt när det kommer till högre studier. I skolan är kraven att ge alla elever lika möjligheter utifrån vars och ens utgångsläge ännu högre.

Skolan jag och många gick i var aldrig så mörk som jag beskrev i början – och det var lärarnas förtjänst. Bra lärare med tillräcklig tid att möta varje individ utifrån dennes förutsättningar är alltid viktiga, för att inte säga viktigast. Kanske inte för varje enskild elev – men för att varje elev ska ha möjlighet att förverkliga sin inneboende förmåga.

Lärare är inga trollkarlar. Däri har Lena Andersson helt rätt, och några magiska trick med elever som själva inte bjuder till det minsta lilla ska vi inte vänta oss. Men bra lärare är kompetenta experter i sakkunskap – och undervisning. Och tillsammans med den eld eller gnista kunskapslust som finns i varje elev, kan de uträtta om inte magi så mänskliga stordåd.

Statlig skola viktigast för dem med störst behov

Kommunerna har misslyckats med skolan. De har misslyckats som arbetsgivare för lärarna, de har misslyckats med likvärdigheten för eleverna och de misslyckas uppenbarligen med att ge rätt stöd åt alla barn med särskilda behov. En statlig skola är viktigast för eleverna med störst behov.

Kommunaliseringen av skolan var en av det sena 1900-talets mest genomgripande reformer. För allt fler framstår det också som ett genomgripande misslyckande. Parallellt med åren i kommunal regi har skolan blivit allt sämre på att rusta elevernas kunskap, och det drabbar framför allt elever med sämre förutsättningar. Lärarnas status och löner har sjunkit, och färre vill satsa på en karriär i skolans värld.

Och i dag får vi höra hur skolor ofta underlåter att ge rätt stöd till elever med särskilda behov – stöd de har rätt till. ”…enligt en undersökning som Lärarförbundet gjort i år bedömer sex av tio lärare att det finns minst en elev i varje klass som inte får det särskilda stöd hon eller han har rätt till.” Och överklagandena kring åtgärdsprogrammen ökar. (SR)

Bild från stockholmsbloggen.se
Bild från stockholmsbloggen.se

Mycket annat som påverkar skolan har naturligtvis hänt, i skolvärlden och i omvärlden. Det fria skolvalet har kommit för att stanna, och forna tiders boendesegregerade skola var knappast att föredra, men valfriheten kräver rätt omständigheter – att alla skolor är bra och attraktiva. Missriktade reformer har försvagat undervisning och kunskapsfokus. Mot detta har Folkpartiet och Alliansregeringen satt in en rad reformer.

Allt Jan Björklund gör blir inte 100 % rätt från början. Ödmjukhet behövs inför skolvärlden. Den administrativa bördan gjorde att omfattningen av skriftliga omdömen skalades tillbaka.

Men allt Jan Björklund gör tappar effekt om inte kommunerna sköter sin sida av saken. En del kommuner gör, och många försöker förstås göra, vad de kan, men alla når inte fram, och långtifrån alla försöker. Kommunerna brister kring lärarreformen med karriärtjänster och kring en likvärdig skola där alla elever får resurser och stöd utifrån sina förutsättningar. Lärarnas riksförbund, som tillsammans med Folkpartiet hittills har stått rätt ensamt för en statlig skola, skriver i dag på DN Debatt att ”kommunerna har haft sin chans”.

De goda exemplen bland kommuner och skolor visar vad som går att göra. I kommuner där Folkpartiet är med och styr, som i Stockholm (Lotta Edholms blogg) och Landskrona (Folkpartiets webbsida), stiger resultaten. Det gäller att vara tydlig med fokus på kunskap – som en rättighet för alla elever, med lärarnas status och utvecklingsmöjligheter, och med resursfördelningen. Vissa skolor behöver mer pengar.

Med ett statligt huvudmannaskap för skolorna kan de goda exemplen spridas lättare över landet. Lärarna får en bättre och tydligare arbetsgivare, i de offentliga skolorna, och friskolorna och deras lärare får en tydligare relation till en huvudpart. Det lokala inflytandet över lokalisering av skolor osv bör naturligtvis bestå – vi ska inte centralisera för centraliserandets skull.

Statlig skola handlar om kunskap och likvärdighet. Om en skola där både elever och lärare har goda och lika förutsättningar.

Reflektioner om PISA

Svenska niondeklassares sjunkande resultat i PISA-undersökningen är en mycket allvarlig signal. Orsakerna går att finna långt tillbaka. Många förändringar som kan vända utvecklingen är redan på plats. Nu behövs arbetsro.

PISA-undersökningarna har inte varit någon rolig läsning för svenskar de senaste åren. Årets redovisning – som utgår från test som gjordes 2009 – innebär ingen ljusning, tvärtom. (Om Pisa i SvD, Nattsvart chock för svenska skolan; i DN: Sverige sämst i klassen, Björklund: Det är allvarligt; och från Jan Björklund: Spiken i kistan för gamla skolpolitiken.)

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Vad beror problemen på? De har i varje fall inte uppstått de senaste åren. En partipolitisk vinkling blir mycket tydlig i bilden till höger: De elever som gjorde PISA-testen 2012 hade gått sina nio år i grundskolan enligt det gamla systemet. Först några år senare genomfördes flera av Alliansens viktigaste reformer kring bl.a. betyg och nationella prov.

Andra mycket viktiga reformer handlar om lärarna: Lärarutbildningen har gjorts om och karriärtjänster har inrättats för förstelärare och lektorer. Tillräckligt många och bra lärare är det absolut viktigaste för att vända den svenska skolan. Där behöver mer göras för att få fler att vilja bli, och stanna kvar som, lärare.

Vi folkpartister ska dock inte lägga vårt krut på att skylla ifrån oss. Den utbildningspolitik som Jan Björklund har fört fram i många år har nu i stort sett accepterats brett över det partipolitiska fältet. När vi arbetar framåt ska vi göra det med utgångspunkt i våra reformer, och med öppenhet för de justeringar som behövs. Den partipolitiska enigheten i friskolekommittén och samsynen med lärarfacken och arbetsgivarna är lovande.

Efter alla reformer behöver skolan dock först och främst arbetsro och inte kortsiktiga, panikartade förslag, som ett antal folkpartister skriver i Dagens Samhälle. Det tar tid att vända utvecklingen. Sex år, talar man om i internationella PISA-sammanhang – utifrån de reformer som trädde i kraft runt 2011 blickar vi i så fall mot slutet av detta årtionde innan vi kan se effekter.

En reform som dock återstår är att förstatliga skolan. Där står Folkpartiet tillsammans med Lärarnas Riksförbund (som också debatterar i Dagens Samhälle) ganska ensamma – men fler röster börjar höjas. Om fler vinner insikt om behovet av likställdhet och uppgradering av skolans och lärarnas status, så kan PISA-chocken ha gett något bra.

Bland andra Hans Åberg, Lotta Edholm, Johan Pehrson, Per Altenberg bloggar.

Stockholms skolor i storstadstopp – men vi vill mer

Stockholms elever fortsätter att ligga före sina generationskamrater i Göteborg och Malmö i studieresultat. Meritvärdena för niondeklassarna har ökat de senaste tio åren. Men vi vill mer. Fortfarande behövs dock mer insatser för de ungdomar som hamnar på efterkälken – inte minst nyanlända nya svenskar.

Meritvärdenas utveckling i storstäderna. Källa: lottaedholm.wordpress.com
Meritvärdenas utveckling i storstäderna. Källa: lottaedholm.wordpress.com

Dagens betygsskalor är lite av en djungel för mig, som lämnat skolan bakom mig både in- och utlärande för länge sedan. Dock talar niornas meritvärden i Stockholm ett tydligt språk: från 215,4 till 222,9 på tio år. En närmast oavbruten uppåtgående kurva, med undantag av ett par hack – som alltså lyckligtvis inte visade sig vara ett trendbrott.

Stockholmseleverna placerar sig i topp jämfört med de andra storstäderna, där Göteborg har 204,2 och Malmö 205,1. Jag vill liksom skolborgarrådet Lotta Edholm förstås tro att det delvis handlar om skillnad mellan en liberal och en socialdemokratisk skolpolitik. Vi har satsat på lärare och på uppföljning. Sist och slutligen är det förstås lärarna och eleverna som med de verktyg de har, åstadkommer resultaten.

Viktigare än någon jämförelse mellan städer är förstås att alla elever i Stockholm och Sverige kan fortsätta förbättra sina kunskaper. Där återstår en del att göra. Det är rentav något färre elever som når gymnasiebehörighet. Det är de eleverna vi måste sätta allra främst i våra ansträngningar.

Metro 18 november 2013. Foto: Lotta Edholm.
Metro 18 november 2013. Foto: Lotta Edholm.

Resurserna är en viktig fråga. Svensk skola har  generellt goda resurser, inte minst i ett internationellt perspektiv. Det viktiga är att, som vi gör i Stockholm, fördela pengar till skolorna utifrån elevers socioekonomiska förhållanden. Det handlar inte minst om att stötta skolorna med många relativt nyanlända flyktingar och invandrare. Och framför allt om att stötta dessa nya svenska elever i den svenska skolan!

Kunskap är också en jämställdhetsfråga. Kön är en oerhört viktig aspekt när det handlar om ungdomar och skolresultat. Vi ger oss inte förrän pojkar och unga män får samma chanser till kunskap.

Om Stockholm kan inspirera Göteborg och Malmö gör vi förstås gärna det. Allra helst skulle vi förstås vilja se ett statligt ansvar för skolan. Med bl.a. en socioekonomisk fördelning över hela landet.

Läs mer: Folkpartiet, Lotta Edholm, Metro.

Rätt sorts pappersarbete i skolan

De omfattande reformerna av svensk skola sedan maktskiftet 2006 har haft som övergripande syfte att stärka fokuset på kunskap. En del har varit mer och tydligare utvärdering. Som Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev om hur det var tidigare: ”Föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet.” Det var också ett problem att skolan och lärarna inte alltid i tid upptäckte elevers behov av stöd, eller kunde se om undervisningen resulterade i bättre kunskaper.

Nu har Folkpartiet och Alliansregeringen stärkt kunskapsskolan avsevärt. Fler och tidigare nationella prov, tydliga mål, skriftliga omdöme, en tydligare betygsskala i fler steg, och – som nu genomförts – betyg från år 6.

En av de tidigare reformerna var individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen, varje termin. Detta har dock krävt mycket tid och kraft av lärarna – tid som i en kunskapsskola borde läggas mer på undervisning.

Beskedet från utbildningsministern är nu tydligt: prestigelöst konstaterar Jan Björklund att det blivit för mycket administration. Ett gott syfte har inte riktigt fått önskat resultat. Utvärdering är viktigt, men det måste finnas en balans. Därför ska de individuella utvecklingsplanerna i år 1-5 bara behöva ges en gång per läsår, istället för en gång per termin. Och i år  6-9 kan de efter de tidigare och tydligare betygens införande, avskaffas helt.

Lärare ska ägna sig åt rätt sorts pappersarbete (och en och annan surfplatta).

Anna Lundberg, Daniel Andersson, Staffan Werme, Helena von Schantz och Lotta Edholm bloggar. SVT, Skolvärlden.