Tagg: PISA

Rösta för skolan

Alliansens omfattande skolpaket är både väntat och välkommet. I fokus står en storsatsning på läraryrket, med en kraftig utökning av karriärtjänsterna. Det är bra för skolan och bra för jämställdheten. Lågstadiet får berättigad uppmärksamhet för sin grundläggande betydelse.

Skolan är en av valets viktigaste frågor och prioriteras högt av både partier och väljare. Det är en välmotiverad prioritering: skolan är helt enkelt den kanske viktigaste framtidsfrågan för Sverige. De stora reformer som har genomförts de senaste åren börjar nu sätta sig och ge effekt. Nya läroplaner, betygssystem och skollag med krav på skolbibliotek och skolpsykolog, återinförd speciallärarutbildning, karriärtjänster som förstelärare, ny lärarutbildning, högre lärarlöner (åtta miljarder på två år, sex procent bara i år i Stockholm)… Men mer kan göras för att alla barn ska få lika chanser och få med sig den kunskap de behöver i livet.

Vi behöver ge lärare och skolledare mer resurser och rätt verktyg att klara sitt viktiga uppdrag. Läraryrket måste få den ställning och status som dess betydelse berättigar. Barns svårigheter och talanger måste uppmärksammas tidigt så att stöd och uppmuntran kan ges i tid och på rätt sätt.

665x320_klassrum (1)

Alliansens skolpolitik i det gemensamma valmanifestet bygger vidare på de reformer vi har genomfört och stärker svensk skola ytterligare. Förslagen fokuserar på två saker: lärare och lågstadiet, och visar hur Folkpartiet får stöd för våra idéer. Karriärtjänsterna som förstelärare ska utökas kraftigt från 14 000 till 22 000 tjänster. Det betyder, som Jan Björklund skriver, att var femte utbildad lärare får ett lönelyft på 5 000 kronor. Det är lärare med stor betydelse för skolans utveckling och kunskapsuppdrag. Extra mycket satsas där det behövs allra mest: i s k utanförskapsområden inrättas särskilda karriärtjänster, med dubbelt så stor löneökning. Utbildningarna byggs ut för lärare, förskollärare och speciallärare. Fortbildning ska ges i de centrala ämnena svenska och matematik. Och minst lika viktigt som en god löneutveckling är en minskad administrativ börda: bl a ska nationella prov i framtiden rättas centralt.

Att lyfta läraryrket, och därmed skolan, är viktigt för jämställdheten av två skäl: Det skapar karriärvägar och löneutveckling i ett yrke som domineras av kvinnor. Det måste löna sig utbildning, erfarenhet, ansvar och skicklighet, även  för kvinnor i offentlig sektor! Dessutom är skolan inte bara den viktigaste jämlikhets- utan också en viktig jämställdhetsskapare. I dag är det flickor som ligger före pojkar, som generellt har sämre skolresultat, läser mindre osv. Därför är alla skolsatsningar också jämställdhetssatsningar, och därför går Folkpartiets två huvudfrågor så väl ihop.

För att alla pojkar och flickor ska få lära sig skriva, läsa och räkna och få börja bygga kunskaperna från början, görs strategiska satsningar på skolans första år och på stödet för de elever som, långsiktigt eller under en viss tid, har det lite svårt i skolan. Det är ett stort problem att svensk skola sätter in särskilt stöd så sent, oftast först i åttan, fast man ofta ser behovet mycket tidigare.

Lågstadielyftet innebär mindre klasser, fler lärare och fler speciallärare. Skolstarten tidigareläggs till sex år – många barn gick redan i s k förskoleklass, nu blir det året en del av den tioåriga grundskolan. Kunskapsmål för läsning införs i årskurs 1, det blir mer svenska för nyanlända elever, mer tid för matematik och mer tid för idrott (det sistnämnda dock kanske snarast på högstadiet). Läxhjälp och sommarskola ska erbjudas alla elever som behöver, i alla skolor. Och i slutet av grundskolan ska den som trots dessa förändringar och satsningar inte lyckas nå behörighet till gymnasiet, få ett år till i grundskolan.

Det är många kloka liberala förslag för bildning och kunskap som nu förs fram. Ett förslag har dock Folkpartiet ännu inte fått med sig Alliansen på: statlig skola. Det skulle innebära att staten tog över huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret från kommunerna, och ge förutsättningar för en likvärdig skola med mer likvärdiga möjligheter för alla rektorer och lärare och mer likvärdiga chanser för alla elever. Ett förslag som t ex Lärarnas Riksförbund varmt stödjer. I väntan på det gäller det att alla kommuner implementerar de viktiga skolreformerna, satsar på lågstadiet och anställer förstelärare.

Det säkraste om man vill rösta för skolan, är en röst på Folkpartiet. Målet? En skola som åter får internationell topplacering i kunskap, och som ger alla elever en bra start i livet.

Aftonbladet, SVT, Skolvärlden, Alliansen.

Ett skolproblem som kräver sin lösning

Än en gång får Sverige dåligt betyg i en internationell skoljämförelse. Den skola som inte lyckats ge elever tillräckliga kunskaper i läsning och matematik har inte heller lyckats förmedla förmåga till problemlösning. Det är ytterligare ett underbetyg till den tidigare skolpolitiken och understryker vikten av de reformer som har börjat genomföras.

De niondeklassare som våren 2012 gjorde Pisa-testerna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap fick också göra ett test av problemlösningsförmåga. Och återigen visar det sig att Sverige hamnar under snittet av industriländerna i OECD. Fler än var femte svensk niondeklassare hamnade i kategorin ”lågpresterande”: 23,5 procent jämfört med OECD-snittets 21,4 eller Finlands 14,3. Även Estland ligger bra till bland europeiska länder, medan de asiatiska länderna som vanligt toppar.

Problemlösning är förstås oerhört viktigt; det handlar om hur man i praktiken kan tillämpa sina faktakunskaper och sin analysförmåga. Av den senaste Pisa-domen kan man snabbt dra tre lärdomar.

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Misslyckandet för den tidigare svenska skolpolitiken bekräftas. Pajkastning är inget som gynnar skolans och kunskapens utveckling, och sittande regering ska naturligtvis ta sitt ansvar. Men när oppositionen och inte minst Socialdemokraterna nu kommer försöka skjuta ifrån sig skulden, är det viktigt att komma ihåg en sak. De niondeklassare som gjorde Pisa-testen våren 2012, avseende såväl kunskapsnivåer som problemlösningsförmåga, har gått hela sin grundskoletid i den ”socialdemokratiska” skolan.

För att citera utbildningsminister Jan Björklund: ”Det är den sista årskullen i Sverige som gick igenom en skola utan tidiga nationella prov, utan betyg före årskurs åtta och där lärarledd katederundervisning ansågs omodernt.” Detta bekräftas av bilden ovan till höger, som är lika aktuell nu som då Pisa-resultaten senast var aktuella i december.

Den andra lärdomen är att den svenska skolans tidigare mindre kunskapsfokuserade (”flummiga”) inriktning inte alls har gett den kreativitet som dess förespråkare gärna har framhållit. Uppfattningen att elever som inte fick ta del av en gedigna kunskaper skulle vara bättre på att kritiskt granska och konkret lösa olika problem och utmaningar har inte klarat mötet med verkligheten. Kreativitet kräver kunskap!

För det tredje inskärps behovet av att hålla fast vid, fullfölja och fördjupa de skolreformer som redan har påbörjats. Visst behöver svensk skola arbetsro, och förbättrade förutsättningar att genomföra och återinföra kunskapsskolan: Tydlig och tidig utvärdering och uppföljning, tidiga resurser till elever som behöver extra stöd – med lågstadiesatsning och speciallärare, fler, bättre utbildade och bättre betalda lärare… Låt de reformer som trädde i kraft först för några år sedan – ny läroplan, nya kursplaner, ny betygsskala och nationella prov – verka. Låt även effekterna av tidigare reformerade skollagen, med högre krav på skolorna att förse elever med god skolhälsovård och skolbibliotek, ge resultat.

Folkpartiet och Alliansen har genomfört omfattande skolreformer – som åtminstone den socialdemokratiska oppositionen i stor utsträckning har anslutit sig till i efterhand. Det är så vi tar ansvar för svensk skola. Det är så vi visar vår problemlösningsförmåga.

DN: Sverige sämst i Norden i ny Pisa-rapport, Björklund om Pisa-fiaskot: Är den gamla skolan, SR: Pisa – Sverige under snittet, Aftonbladet: Nytt skolfiasko i Pisa-rapport.

Lågstadiet i fokus

Större resurser är inte allt svensk skola behöver. Det gäller att använda resurserna rätt, vilket Folkpartiet konsekvent arbetar för genom en lång rad genomförda skolreformer. En satsning på lågstadiet som Alliansregeringen nu aviserar är en klok prioritering av nya resurser.

FÄRRE. Färre elever per lärare och färre skolbänkar i klassrummen, satsar regeringen på.
FÄRRE. Färre elever per lärare och färre skolbänkar i klassrummen, satsar regeringen på.

Mindre klasser är en av svenskarnas mest efterfrågade skolreformer (som DN skrev i februari). Med färre elever per lärare kan varje elev få mer tid med sin lärare. Det är viktigast för elever som behöver mer stöd, men också för dem som behöver stimulans för att utnyttja sin talang och potential. Och högst prioriterat är att ge alla elever en bra start, på lågstadiet.

Regeringens satsning på mindre klasser och fler lärare för de tidigaste skolåren, är därför rätt prioritering av nya resurser till skolan (DN, TT/SvD). Folkpartiet och Alliansregeringen har redan genomfört en rad viktiga skolreformer, inte minst på lågstadiet: satsning på läsning, skrivning och räkning, tidig uppföljning för att så fort som möjligt hitta dem som behöver stöd, och senast en avisering att göra förskoleåret till en del av den vanliga skolan.

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.

I ett internationellt perspektiv hör Sverige till de länder som redan satsar störst resurser på skolan, och många av de länder som når bättre kunskapsresultat i den omtalade Pisa-studien har större skolklasser. Varje skolsystem har samtidigt sina förutsättningar. Mindre klasser framför allt på lågstadiet har flera värden och syften. Nu kommer en del att skadeglatt tala om att regeringen och Jan Björklund har svängt (som Tomas Ramberg också analyserar för SR), men det utbildningsministern t ex sade då frågan var aktuell i riksdagen var: ”De tio i topp i Pisa har alla mindre resurser till skolan än vad Sverige har, allihop har lägre personaltäthet, allihop har större klasser än vad Sverige har. Jag tycker att vi ska försöka minska klasserna, men tro inte att det är detta enbart som förbättrar resultaten.” (Ekot: Regeringen vill minska klasserna). Det är fortfarande vad som gäller.

Vi måste använda de resurser vi redan lägger på skolan bättre. En större andel måste gå till undervisning. Bättre användning av skolans resurser är hela syftet med Folkpartiets skolpolitik, men under det stora reformarbetet är det rimligt att satsa ytterligare på strategiska delar av skolan. Dit hör lågstadiet, och dit hör också lärarlöner. Lärarnas strategiska roll och vikten av bättre villkor för dem var som bekant det som OECD:s skol- och Pisa-expert framför allt rekommenderade Sverige.

Lärarna är också skillnaden mellan Folkpartiets och regeringens lågstadielyft, och det som Socialdemokraterna tidigare har föreslagit. 300 miljoner till 700 fler platser på F-3-lärarutbildningen är av central betydelse. Totalt omfattar paketet 2,3 miljarder kronor. Om kommunerna och friskolorna genomför satsningen fullt ut innebär det 4-5 elever i varje svensk skolklass.

Karriärtjänster för lärarna och den nya lärarutbildningen är ett par av de viktiga reformer som genomförts av Folkpartiet i Alliansregeringen, men som liksom nya läroplaner och ny skollag ännu ej hunnit få full effekt (framför allt inte i den omtalade Pisa-rapporten, hur angelägen och bekymrande den än är). Folkpartiet har ytterligare ett viktigt förslag, för att skolreformerna verkligen ska få genomslag. Det är dags att förstatliga skolan.

Lotta Edholm: Storsatsning på lågstadiet. Folkpartiet Kumla: 4,3 miljoner till skolan i Kumla. Sivert Aronsson: MVG för lågstadielyftet.

Högre lärarlöner – och höga förväntningar på eleverna

Det är inte pengarna eller klasstorleken som främst kan lyfta svensk skola. Det är lärarna och eleverna. Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna är den internationella skolexpertens råd till Sverige. Det går väl i linje med den långsiktiga skolpolitiken.

FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd  går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.
FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.

Skola och utbildning är förstås alltid viktiga framtidsfrågor. I år lär skolan dessutom tävla om att vara bland de allra viktigaste valfrågorna. Det nedslående resultatet av Pisa-studien i november bidrog till att än mer sätta utbildningspolitiken i centrum för debatten. Pisa satte också fokus på de viktigaste aspekterna av skolans uppdrag: Att förmedla kunskap till eleverna, och garantera arbetsro för både elever och lärare. Som många har påpekat och som också Leif Lewin visade i sin utredning om kommunaliseringens effekter (DN Debatt) har styrningen av skolan och stödet till lärarna fallerat på flera sätt, och betyget på tidigare regeringars skolpolitik får anses lågt.

Lärarna har förstås nyckelrollen för att skapa en bra skola. Det har jag och många med mig sagt och skrivit tidigare, och det bekräftas av OECD:s skolexpert och Pisa-ansvarige Andreas Schleicher i dennes råd till Sverige i dag. Att satsa på lärarna är viktigare än t.ex. mindre klasser. Det handlar om lärarlöner och om karriärmöjligheter. Och just högre löner och karriärvägar är det som Folkpartiet och regeringen nu satsar på, med förstelärare och lektorer som har större ansvar för pedagogisk utveckling och akademisk koppling.

När svenskarna i en ny undersökning har tillfrågats om vad som är viktigast för skolan hamnar mindre skolklasser överst på önskelistan. Om man ska satsa på det, eller på fler lärare i varje klass, är något som bör vara upp till professionen och varje skolas egen bedömning. Svenskarna sätter dock tydligt lärarnas villkor och förutsättningar att göra ett gott arbete högt bland sina prioriteringar – mer tid för undervisning och planering, fler specialpedagoger, höjda lärarlöner och befogenheter att skapa arbetsro i klassrummen får t ex stort stöd i samma undersökning (DN).

Ur elevperspektiv är OECD:s viktigaste rekommendation att ha rätt, och höga, förväntningar på eleverna. Som det uttrycks i Folkparti-termer: Att ställa krav i skolan är att bry sig. Förväntningar ska givetvis utgå från varje elevs förutsättningar, talanger och svårigheter och är något i grunden positivt. Det handlar om att förmedla en tydlig känsla av att vi vet att du kan anstränga dig och uppnå målen, och att du får stöd att göra det utifrån dina behov.

Stödet till eleverna handlar också om att de får den undervisning de har rätt till – något som långtifrån alltid verkar vara fallet i dagens skola. Detta problem har uppmärksammats och adresserats av min liberala Kungsholmsvän Charlotta Schenholm, vars förslag om undervisningsgaranti har blivit Folkpartipolitik (Stockholmsbloggen).

De internationella rekommendationerna utgår från vad som lyckas i andra skolsystem, och tycks alltså passa väl in i den förda skolpolitiken. Det gäller nu att ha en långsiktighet, att hålla fast vid de viktiga reformer som har beslutats, modifiera dem så som krävs (med t ex minskad administrativ börda för lärarna) och sträva efter arbetsro och kontinuitet för både lärare och elever. Mer resurser är inte det viktigaste; Sverige är redan i världstoppen i resurser till skolan – men symtomatiskt nog inte i lärarlöner.

Folkpartiets krav om statligt ansvar för skolan då? Ja, det är fortfarande i högsta grad aktuellt. Det handlar just om att implementera de långsiktiga reformerna, om t ex lärarnas karriärmöjligheter och skolresultatens uppföljning. Det är en omorganisation som inte skulle belasta lärare och elever i klassrummen – men däremot i högsta grad påverka deras förutsättningar.

SR: Så ska Sverige förbättra skolan. SVT: Satsa på lärarna. DN: OECD: Låga lärarlöner i Sverige. Läs hela rapporten ”Resources, policies and practices in Sweden’s schooling system” som pdf via regeringens hemsida. Lotta Edholm: Skickliga lärare lyfter skolan. Jan Björklund: Stöd för regeringens skolpolitik. Martin Skjöldebrand: PISA, OECD s analys. Anna Lundberg: Lärarna en nyckel till framgång. Sivert Aronsson reflekterar över utbildning och marginaleffekter: Skogstokigt av MP.

Skolresultat går att påverka – FP-exemplet Landskrona

Svensk skola har många utmaningar – men situationen är ingalunda nattsvart. Det finns gott om goda förebilder och framgångsexempel. Ett sådant är Landskrona, där Folkpartiets skolpolitik förverkligas.

Dammhagsskolan. Bild från landskrona.se
Dammhagsskolan. Bild från landskrona.se

Förra veckans PISA-resultat har satt skolfrågorna ännu mer i fokus, men en ensidig mörk bild är inte rättvisande för svensk skola. Reformerna som beslutats och genomförts av Folkpartiet och Alliansregeringen pekar framåt, och på lokal nivå kan man göra mycket – redan innan det åter-förstatligande av ansvaret för skolan som Folkpartiet också hoppas genomföra. I dagens SvD beskrivs Landskronas framgångar närmare av kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (FP).

Landskronas framsteg är imponerande: ”Från 2009 till 2013, har betygen i årskurs 9 ökat med 15 %, från meritvärde 178 till årets 206. 2013 ökade andelen elever som uppnådde kunskapskraven i åk 6 i de nationella proven i svenska, från 58 % (2012) till 88 %. I år steg vi 119 placeringar i Lärarförbundets ranking över bästa skolkommuner.” Och detta i en kommun som inte har de enklaste sociala och ekonomiska förutsättningarna.

Den stora utmaningen är ju nämligen en likvärdig skola, som håller ihop och ger kunskap åt alla elever. De vars kunskaper halkar efter är framför allt eleverna med sämre förutsättningar i bagaget. Att vi har fått många elever som själva, eller vars familjer, inte har så lång bakgrund i Sverige, är en extra utmaning.

Vad är då ”lösningen”? Kunskapsfokus, uppföljning, bra lärare och bra rektorer. Och att denna prioritering märks från högsta ort.

I skoldebatten bloggar i dag Martin Skjöldebrand, om ett mindre dramatisk perspektiv på PISAAnna Lundberg med perspektiv från Hallstahammar, och Christer Sörliden från Skåne med perspektiv från såväl Helsingborg som Landskrona, Sivert Aronsson.

Statlig skola viktigast för dem med störst behov

Kommunerna har misslyckats med skolan. De har misslyckats som arbetsgivare för lärarna, de har misslyckats med likvärdigheten för eleverna och de misslyckas uppenbarligen med att ge rätt stöd åt alla barn med särskilda behov. En statlig skola är viktigast för eleverna med störst behov.

Kommunaliseringen av skolan var en av det sena 1900-talets mest genomgripande reformer. För allt fler framstår det också som ett genomgripande misslyckande. Parallellt med åren i kommunal regi har skolan blivit allt sämre på att rusta elevernas kunskap, och det drabbar framför allt elever med sämre förutsättningar. Lärarnas status och löner har sjunkit, och färre vill satsa på en karriär i skolans värld.

Och i dag får vi höra hur skolor ofta underlåter att ge rätt stöd till elever med särskilda behov – stöd de har rätt till. ”…enligt en undersökning som Lärarförbundet gjort i år bedömer sex av tio lärare att det finns minst en elev i varje klass som inte får det särskilda stöd hon eller han har rätt till.” Och överklagandena kring åtgärdsprogrammen ökar. (SR)

Bild från stockholmsbloggen.se
Bild från stockholmsbloggen.se

Mycket annat som påverkar skolan har naturligtvis hänt, i skolvärlden och i omvärlden. Det fria skolvalet har kommit för att stanna, och forna tiders boendesegregerade skola var knappast att föredra, men valfriheten kräver rätt omständigheter – att alla skolor är bra och attraktiva. Missriktade reformer har försvagat undervisning och kunskapsfokus. Mot detta har Folkpartiet och Alliansregeringen satt in en rad reformer.

Allt Jan Björklund gör blir inte 100 % rätt från början. Ödmjukhet behövs inför skolvärlden. Den administrativa bördan gjorde att omfattningen av skriftliga omdömen skalades tillbaka.

Men allt Jan Björklund gör tappar effekt om inte kommunerna sköter sin sida av saken. En del kommuner gör, och många försöker förstås göra, vad de kan, men alla når inte fram, och långtifrån alla försöker. Kommunerna brister kring lärarreformen med karriärtjänster och kring en likvärdig skola där alla elever får resurser och stöd utifrån sina förutsättningar. Lärarnas riksförbund, som tillsammans med Folkpartiet hittills har stått rätt ensamt för en statlig skola, skriver i dag på DN Debatt att ”kommunerna har haft sin chans”.

De goda exemplen bland kommuner och skolor visar vad som går att göra. I kommuner där Folkpartiet är med och styr, som i Stockholm (Lotta Edholms blogg) och Landskrona (Folkpartiets webbsida), stiger resultaten. Det gäller att vara tydlig med fokus på kunskap – som en rättighet för alla elever, med lärarnas status och utvecklingsmöjligheter, och med resursfördelningen. Vissa skolor behöver mer pengar.

Med ett statligt huvudmannaskap för skolorna kan de goda exemplen spridas lättare över landet. Lärarna får en bättre och tydligare arbetsgivare, i de offentliga skolorna, och friskolorna och deras lärare får en tydligare relation till en huvudpart. Det lokala inflytandet över lokalisering av skolor osv bör naturligtvis bestå – vi ska inte centralisera för centraliserandets skull.

Statlig skola handlar om kunskap och likvärdighet. Om en skola där både elever och lärare har goda och lika förutsättningar.

Reflektioner om PISA

Svenska niondeklassares sjunkande resultat i PISA-undersökningen är en mycket allvarlig signal. Orsakerna går att finna långt tillbaka. Många förändringar som kan vända utvecklingen är redan på plats. Nu behövs arbetsro.

PISA-undersökningarna har inte varit någon rolig läsning för svenskar de senaste åren. Årets redovisning – som utgår från test som gjordes 2009 – innebär ingen ljusning, tvärtom. (Om Pisa i SvD, Nattsvart chock för svenska skolan; i DN: Sverige sämst i klassen, Björklund: Det är allvarligt; och från Jan Björklund: Spiken i kistan för gamla skolpolitiken.)

Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.
Bild från Folkpartiet i Stockholm via Facebook.

Vad beror problemen på? De har i varje fall inte uppstått de senaste åren. En partipolitisk vinkling blir mycket tydlig i bilden till höger: De elever som gjorde PISA-testen 2012 hade gått sina nio år i grundskolan enligt det gamla systemet. Först några år senare genomfördes flera av Alliansens viktigaste reformer kring bl.a. betyg och nationella prov.

Andra mycket viktiga reformer handlar om lärarna: Lärarutbildningen har gjorts om och karriärtjänster har inrättats för förstelärare och lektorer. Tillräckligt många och bra lärare är det absolut viktigaste för att vända den svenska skolan. Där behöver mer göras för att få fler att vilja bli, och stanna kvar som, lärare.

Vi folkpartister ska dock inte lägga vårt krut på att skylla ifrån oss. Den utbildningspolitik som Jan Björklund har fört fram i många år har nu i stort sett accepterats brett över det partipolitiska fältet. När vi arbetar framåt ska vi göra det med utgångspunkt i våra reformer, och med öppenhet för de justeringar som behövs. Den partipolitiska enigheten i friskolekommittén och samsynen med lärarfacken och arbetsgivarna är lovande.

Efter alla reformer behöver skolan dock först och främst arbetsro och inte kortsiktiga, panikartade förslag, som ett antal folkpartister skriver i Dagens Samhälle. Det tar tid att vända utvecklingen. Sex år, talar man om i internationella PISA-sammanhang – utifrån de reformer som trädde i kraft runt 2011 blickar vi i så fall mot slutet av detta årtionde innan vi kan se effekter.

En reform som dock återstår är att förstatliga skolan. Där står Folkpartiet tillsammans med Lärarnas Riksförbund (som också debatterar i Dagens Samhälle) ganska ensamma – men fler röster börjar höjas. Om fler vinner insikt om behovet av likställdhet och uppgradering av skolans och lärarnas status, så kan PISA-chocken ha gett något bra.

Bland andra Hans Åberg, Lotta Edholm, Johan Pehrson, Per Altenberg bloggar.