Lärarna har den sämsta arbetsmiljön av alla, när svenska löntagare får bedöma situationen på jobbet själva. Det är en mycket allvarlig nyhet som är resultatet av många års negativ utveckling och nedvärdering av läraryrket. Lösningen för lärarnas status och arbetsmiljö handlar om ledarskapet för skolan – och i klassrummen.

Det land som inte vet att uppskatta sina lärare går en dyster framtid till mötes. Det gäller inte minst ett litet, öppet, handelsinriktat land som Sverige vars välstånd bygger på vår kunskap och våra innovationer. Därför är dagens besked om att lärarna är den yrkesgrupp som skattar sin egen arbetsmiljö som sämst (SvD) så oerhört dyster. För inte så länge sedan var lärare ett högstatusyrke i Sverige. Det var gott om akademiskt meriterade lektorer, och riksdagsledamöternas löner utgick från lärarnas. I dag tjänar en riksdagsledamot ungefär dubbelt så mycket som en lärare, och detta det viktigaste yrket för barnens och allas vår framtid, ett yrke som kräver 4-5 års högskolestudier, har alltför låg status – och alltför dålig arbetsmiljö. En viktig hållpunkt på vägen nedåt var kommunaliseringen av skolan.

De senaste åren har få grupper samtidigt varit så omsvärmade som lärarna. Vi är många som kan enas om att lärare är Sveriges viktigaste yrke. De politiska förslagen för att förbättra skolan har ofta handlat om lärarna. Men vad får det för effekter?

För att göra något åt ett problem behöver vi känna dess orsaker. Det lärarna upplever problematiskt i sin arbetsmiljö är framför allt stress, konflikter och bristande inflytande över sin arbetssituation. Även den rent fysiska arbetsmiljön är för dålig. Och givetvis torde lönen vara en stor faktor; för om man inte känner sig uppskattad trots slit och stress, hur mår man då?

Den svenska skolans omvittnade ordningsproblem är en stor del av problemet. Allt fler elever säger att de störs under lektionerna (DN) och i den omtalade Pisa-studien är Sveriges enda ”toppresultat” högst andel sena ankomster (SvD). Detta skapar förstås en dålig arbetsmiljö för både lärare och elever – och leder i förlängningen till sämre kunskapsresultat. Det som allt tydligare verkar vara lösningen är ledarskap, på alla nivåer: Lärarnas ledarskap i klassrummen. Skolledningens ledarskap. Och förstås myndigheters och politikers ledarskap över hela skolan.

Lärarna måste helt enkelt få vara ledare i klassrummen. Det handlar inte om tuffare tag – även om befogenheter att beslagta mobiltelefoner eller flytta på elever som mobbar är viktiga verktyg. Det handlar om att ha höga förväntningar på eleverna, göra dem delaktiga, få dem att förstå varför skolan är viktig och varför man behöver respektera både lärare och sina skolkamrater.

Och det är inget som man uppnår i en handvändning. Att bli en bra lärare kräver till att börja med att man är rätt person; det kräver en bra utbildning; och det är något som liksom i andra yrken utvecklas med erfarenhet. Inte minst behöver man stöd på arbetsplatsen. För att lärare ska kunna vara ledare krävs ett tydligt och uthålligt ledarskap från rektor och andra i skolledningen. Precis som lärarnas ledarskap i klassrummen handlar om att stötta eleverna, måste rektorer och skolledare stötta lärarna – och ha förutsättningar för det. Det finns många goda exempel på skolor som framgångsrikt arbetat med ledarskap, som Åsö grundskola i Stockholm (DN). De goda exemplen bör spridas.

Förutsättningarna handlar om det politiska ledarskapet för skolan. För många har det varit för mycket av den varan de senaste åren, men reformbehovet har uppenbarligen varit stort. Politiken ska stötta skolledare och lärare i deras ledarskap – inte detaljstyra. Problemet är att vi har 290 kommuner som alla har sina lösningar – och då blir det inte alltid de goda exemplen som får styra.

Politiska reformer för skolan måste inriktas på att ge rektorer och lärare bättre förutsättningar och en hel del av det som redan gjorts bör kunna få positiva effekter: Karriärtjänster för lektorer och förstelärare gör att lärare kan utvecklas och ta rejäla kliv i karriären och löneutvecklingen utan att byta yrke. Nya läroplaner och ny skollag har gett lärare och rektorer fler verktyg. Ny lärarutbildning lägger grunden för framtidens lärare – och det ökade söktrycket är lovande. Utökad lärarutbildning och resurser som möjliggör mindre klasser leder till mindre arbetsbelastning per lärare.  Samtidigt har en del reformer dragits tillbaka, just för att minska arbetsbelastningen.

Reformernas genomförande kan dock tyvärr se väldigt olika ut. Det politiska ledarskapet för skolan är i dag både för nära, och för splittrat. Hur lyckas 290 kommuner med minst så många utbildningsnämnder vara bra arbetsgivare för lärarna? Hur ska man kunna motverka att några av alla dessa kommunpolitiker, med säkerligen stort engagemang, lägger sig i för mycket?

Mer tid är en nyckelfaktor – för att lärarna ska slippa känna stress, kunna samarbeta mer med varandra samt utveckla och tillämpa ett bättre ledarskap. Mindre pappersarbete och mer pedagogik är därför något som politiker bör kunna bestå med. Och mer pengar är den andra nyckelfaktorn – mer pengar till rätt saker, till undervisning och till högre lärarlöner. Svensk skola har stora resurser, men var används de?

Lärare ska ha hög status – i samhället och i klassrummet. Det handlar om tid och om pengar. Och om politik på rätt nivå. 290 politiska ledare för skolan är helt enkelt för många.

Jesper Svensson: Lärarens ledarskap nyckeln till studiero. Folkpartiets politiska förslag om och för lärare.