Litteratur och kultur är viktigt på riktigt. För sin egen skull – men också för den nytta det ger oss i vardagen och yrkeslivet. Därför måste vi liberaler slåss för bildning.
Jag växte upp omgiven av böcker. Det har fått sina konsekvenser. Alla kanske inte skulle kalla dem helt godartade i mitt fall – sällan utan näsan i en bok eller tidning (numera allt oftare i digital version), till frukost, lunch, middag och på promenaderna också, om jag får. (Jag har nästan helt lyckats undgå att gå in i stolpar, eller andra människor).
Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.
300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.
För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.
Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.
Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.
Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 – förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.
Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.
Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.
Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?
Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.
En utbildning för lärarna på Sturebyskolan, förlagd till Mallorca, stoppas. Motiven verkar tyvärr inte vara större än avund och oginhet. Självklart ska också lärare kunna få konferera i en trevlig miljö utomlands.
INGET FÖR LÄRARE? Solnedgång i Palma de Mallorca. Bild Wikimedia/Wind.
Fortbildning och konferenser är vanliga inslag på många arbetsplatser. När man har ett stort gemensamt beting och krävande utmaningar kan det vara både skönt och bra att komma bort från den vanliga arbetsmiljön och förlägga några dagar till en samling i en annorlunda omgivning. Om det dessutom är en trevlig miljö, blir det samtidigt ett mervärde för personalen. Dessa utgångspunkter gäller förstås också i offentliga sammanhang, som i en skola – där de gemensamma och individuella utmaningarna för lärarna är stora och varje ny termin, varje ny klass innebär nya tag.
Vaksamhet på kostnader liksom miljöaspekter är förstås alltid viktiga – framför allt i offentlig verksamhet, där det är skattepengar det handlar om. Men kostnadsmedvetenhet får inte bli dumsnålhet, eller oginhet. Så verkar fallet tyvärr ha blivit när Sturebyskolans planerade Mallorcaresa stoppas av högre tjänstemän.
Konferenser är inte gratis. Särskilt inte i Sverige, med relativt höga kostnader för både boende, konferenslokaler och förtäring. Reskostnader uppstår också vid inrikes resor. En flygresa till Mallorca är inte gratis, men utan att ha alla kort på bordet vågar jag gissa att det kan kompenseras med lägre omkostnader på resmålet. Solen och den stämning som ett sådant markant miljöombyte kan innebära, kommer på köpet. Miljöbelastningen med flyg till Mallorca hoppas jag att skolan klimatkompenserar.
Sturebyskolan är en populär och framgångsrik skola. Som sägs i dagens artikel i DN kan det förstås sticka i ögonen på andra skolor som har ett tuffare läge – men samtidigt är Sturebyskolans resultat och välfyllda klasser också frukten av hårt, långsiktigt arbete. Pengarna som ska användas till konferensen har man sparat ihop som en budget för kompetensutveckling.
Om inte stadens förvaltning tänker sig att dra in pengarna i efterhand, utan tycker det är helt okej med en utbildningskonferens, och om inte totalkostnaden är ohemul – då kan motivet för att stoppa Mallorcaresan bara vara oginhet. Är det en bra signal till framgångsrika skolor och lärare?
Speciallärare och specialpedagoger är viktiga för en skola för alla. Kunskapsskolan bygger på att alla elever ges möjligheter att nå målen utifrån sina förutsättningar. I den socialdemokratiska skolan fanns inte plats för speciallärarna – i den liberala skolan har de en nyckelroll, och nu fördubblar vi utbildningen.
SPECIALSATSNING. Utbildningsminister Jan Björklunds satsning på fler speciallärare gör att fler elever ska kunna känna sig hemma i skolbänkarna.
Speciallärare var länge en liten och krympande kår i den svenska skolan. Socialdemokraterna avskaffade nämligen utbildningen till speciallärare 1990. Det var ett utslag av den välmenande, men förödande, synen att skolan skulle vara lika för alla. Det är samma syn som innebar att elever som hade särskild talang, läs- eller räknehuvud hölls tillbaka istället för att stimuleras. Specialstöd innebar med ett sådant synsätt ett ovälkommet utpekande av ”svaga” elever.
Effekten blir förstås att de elever som har svårigheter att hänga med i den genomsnittliga takten och upplägget av undervisningen hamnar efter, får sämre resultat och kanske slås ut. I jämförelse med t ex den finländska skolan, med dess höga skolresultat, är det en liten andel av svenska elever som får tillgång till särskilt stöd.
Misslyckanden i skolan blir dyra för hela samhället. Bakom många berättelser från människor det har gått snett för i livet, är sådana misslyckanden vanliga. Och det är skolans misslyckanden- inte individens.
Folkpartiets skolpolitik har länge gått ut på att upptäcka behov och sätta in stöd så tidigt som möjligt. Därför har vi infört uppföljning av kunskapsmål tidigt, redan i tredje skolåret. Och därför har vi återinfört speciallärarutbildningen, vilket utbildningsminister Jan Björklund kunde berätta i dag. Utbyggnaden med 900 utbildningsplatser per år påbörjas 2015, och kommer utöver en tidigare utbyggnad om 100 utbildningsplatser. Totalt blir det 3 000 fler speciallärare för skolan under en femårsperiod. Samtidigt ska det göras mer attraktivt att gå speciallärarutbildningen, som är en påbyggnad på en vanlig lärarutbildning.
Speciallärare blir också en ytterligare utvecklings- och karriärmöjlighet för svenska lärare. Nu gäller det att skolans huvudmän – kommuner och friskolor – ser till att anställa speciallärare, och avlöna dem och andra lärare på bra sätt. Mer kan staten inte göra innan Folkpartiets mål om ett statligt huvudmannaskap förverkligas.
Framför allt kommer fler speciallärare kunna föra oss närmare målet om en skola för kunskap, för alla.
I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.
3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.
Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.
Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.
Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt, växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.
Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.
Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.
Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.
Lundsberg vann ännu ett slag mot Skolinspektionen – men trygghet och rättvisa talar för att riksinternatens villkor ska förändras. Om de ens ska få fortsätta.
Lundsbergs skola. Bild från Wikimedia/johanr.
Alla elever har rätt till en trygg skolgång. Alla skolor, och elever, bör ha likvärdiga villkor. Det är det dubbla problemet med riksinternaten som Lundsberg.
Lundsberg i Värmland har stått i fokus för kritiken mot och diskussionen om riksinternaten. Det är uppenbart att skolan inte klarar att säkra elevernas trygghet. Att Skolinspektionen inte heller i kammarrätten gavs rätt i sitt tidigare beslut att stänga skolan bekräftar bara problemet. Det är inte riktigheten i kritiken som prövats – utan om Skolinspektionen har tillsynsrätt över internatet (och inte bara den direkta skolgången).
Sunda förnuftet borde säga att på en internatskola är hela verksamheten kopplad till skolgången och en oskiljaktig del av skolmiljön. Självklart måste även internatet omfattas av tillsyn. Om inte högsta förvaltningsdomstolen anser att lagen kan tolkas så, är en lagändring nödvändig. En översyn av lagen pågår ju sedan en tid.
Men problemet med riksinternaten är större. Det handlar om rättvisa – om riksinternatens särställning sett till skolpeng och rätt att ta ut avgifter. Här finns en rest av de gamla fina privatskolorna, fortfarande elitpräglade, som får en gynnad gräddfil i det offentliga utbildningssystemet. Det är i längden orimligt.
För de elever med utlandsboende föräldrar som verkligen behöver en internatutbildning ska staten naturligtvis ta sitt ansvar. Grennaskolan har framhållits som det mest lämpade av dagens riksinternat. Andra föräldrar som vill ha sina barn boende på internatskolor får finna lösningar på samma villkor som alla andra föräldrar och elever.
Låt Lundsberg i sin nuvarande form bli historia.
Om Skolinspektionens beslut i augusti att stänga Lundsberg, och om utbildningsminister Jan Björklunds reaktion: DN, SR P3 Nyheter. Om kammarrättens beslut att Skolinspektionen inte hade rät att stänga skolan p.g.a. att tillsynsansvaret inte omfattar elevhemmet: TT/SvD.
Friskolorna har inneburit en valfrihet tillgänglig för alla. Men när brister avslöjas på enskilda skolor eller på systemnivå måste vi vara tydliga med att det är oacceptabelt. Det handlar om att värna valfriheten – och att förbättra svensk skola.
De svenska friskolorna har gett hundratusentals elever och föräldrar den möjlighet som bara tillkom dem med tjock plånbok: Att välja en skola utifrån sina preferenser – oavsett om det handlar om geografiskt läge, pedagogisk inriktning, storlek, var ens vänner går, eller något annat. Denna möjlighet är ett av de stora framstegen för det friare Sverige som växt fram de senaste årtiondena.
Ölands Friskola – möjliggör valfrihet för elever i Färjestaden med omnejd. Inget samband i övrigt med texten eller Uppdrag Granskning. Bildkälla: Wikimedia, arvid8.
När det rapporteras om brister och missförhållanden, om att skolor försöker välja ”rätt” elever eller att företrädare uttrycker sig kränkande som Uppdrag Granskning rapporterade i går, ska reaktionen förstås vara densamma oavsett skolform (och tro inte att kommunala skolor är befriade från problem): Detta är oacceptabelt. Det uttrycktes träffande av utbildningsminister Jan Björklund: Man blir helt enkelt förbannad, på ren svenska (se t.ex. DN, Expressen). Det är utmärkt att Skolinspektionen nu ska granska de aktuella skolorna (DN) – kanske behöver deras metoder och granskningar stärkas.
Rätten om valfrihet är elevernas och föräldrarnas – inte skolornas. Skolorna ska inte få välja elever. (SVT.)
Friskolorna har ögonen på sig. Diskussioner om riskkapitalister, lärarnas utbildning och löner, betygssättning med mera ska tas på allvar (SvD). Skolsköterskor, skolpsykologer och skolbibliotek är frågor att bevaka. Detta ligger förstås i friskolornas, deras ägares och deras organisations intressen. Friskolekommitténs förslag pekar med bred partipolitisk uppslutning i rätt riktning. Naturligtvis vore det också bra om skolpengen kunde se annorlunda ut beroende på en skolas och dess elevers förutsättningar; en sådan socioekonomisk fördelning som redan finns i Stockholm skulle göra sig bra i skollagen, som Jan Björklund nu föreslagit. Allra helst skulle staten förstås ta över ansvaret för det svenska skolväsendet från kommunerna.
Vinsterna, ofta i fokus i debatten, är i sig inte det viktiga – utan kraven på att man har en bra utbildning. De kraven ska ställas högst av oss som är friskolornas och valfrihetens varmaste vänner. Som Sanna Rayman skriver i SvD ska vi inte försöka avfärda kritiken – även om jag inte delar hennes övertygelse om det obefintliga hotet mot valfriheten.
En vänstermajoritet med stort inflytande för ett vänsterparti som vill förbjuda privata företag, och med förslag om kommunala veton, kan komma att stoppa och stänga friskolor åtminstone i vissa kommuner. Valfriheten kommer att bero på vilken sida av en kommungräns man råkar bo. Och just därför måste vi bevaka både valfriheten – och avarterna.
Sist och slutligen beror friskolornas popularitet och överlevnad enbart på att elever och föräldrar tycker de är bra, och väljer dem framför andra skolor. Det är viktigt att komma ihåg i debatten.
Anna Lundberg bloggar och gör som ofta den viktiga kopplingen till verkligheten och vardagen, i Hallstahammar.
Fler vill bli lärare, läkare och ingenjörer. Framför allt vill nästan dubbelt så många bli sjuksköterskor. Det är glädjande – och viktigt för Sverige.
Som politiskt aktiv lägger man ofta pannan i djupa veck över olika opinionsundersökningar. Partisympatier och förtroende i olika frågor lär dock hinna ändra sig många gånger innan valdagen. Men i dag kom siffror som verkligen spelar roll – och som bör glädja en liberal utbildningsminister, landstingsråd och alla som värnar Sveriges framtid.
Lärare är viktiga i alla länder. Bild från US Census Bureau.
Utbildning är A och O för Sveriges framtid. Och hur många som utbildar sig till vissa centrala yrken är avgörande för allas vår framtida välstånd och välfärd. För att vi ska få vård och stöd, för att vi ska ha företag som skapas och växer, och för att framtidens elever ska få en bra skola – och själva söka sig vidare till givande yrkesvägar.
Att tillräckligt många vill bli sjuksköterskor, socionomer, läkare, ingenjörer och lärare är helt enkelt viktigt för oss alla. Därför är de färska siffrorna från Universitets- och högskolerådet över ökningar av förstahandssökande så glädjande:
Att ökningen av lärarstudenter fortsätter är ett hoppingivande styrkebesked både för Jan Björklunds nya lärarutbildning, och för svensk skolas framtid.
Bild lånad från sverige-norge.se
Och att antalet som vill bli sjuksköterska ökar så oerhört kraftigt är kanske mest glädjande av allt.
Med en allt mer avancerad vård och stora utbyggnadsplaner inte minst i Stockholm behövs varenda sjuksköterska. Att regeringen utökar utbildningsplatserna i Stockholm rejält får nu så att säga kvittens. Nu måste landsting och sjukhus också ge sjuksköterskor den roll, det ansvar – och de löner – de förtjänar. Detsamma gäller förstås lärare, kommuner och skolor.
Förstelärare och lektorer, respektive specialistsjuksköterskor är strategiska satsningar.
Ansökan till högskolan ska kunna vara första steget på en karriär med god löneutveckling och ökande ansvar. Också för blivande lärare och sjuksköterskor.
De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.
Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.
Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.
Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.
FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.
Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.
För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.
Jobb och utbildning är våra stora framtidsfrågor. De avgör Sveriges konkurrenskraft och välstånd. De möjliggör bra vård och välfärd.
Jobb och utbildning lär därför också bli de viktigaste valfrågorna nästa år. Jan Björklunds och Alliansregeringens i går aviserade satsning på yrkesutbildning, strategiska högskoleutbildningar och yrkespraktik är således klok politik på flera sätt.
Folkpartiets och Alliansens utbildningsreformer har till viktiga delar handlat om att stärka, och uppvärdera, yrkesutbildningarna. Det handlar om kunskap för jobb som Sverige och svenska företag väl behöver. Alla kan, vill och måste inte bli högskolestudenter.
Samtidigt ska vi också konkurrera med högre utbildning och spetskunskap, och Folkpartiet och Alliansen har gjort rekordstora satsningar på forskning. Vissa akademiska utbildningar är särskilt angelägna. 2.800 fler högskoleplatser på två år för de ingenjörer och sjuksköterskor som svenska företag och svensk vård så väl behöver, är mycket välkomna.
En strategisk framtidsfråga är nu också att se till att de blivande sjuksköterskorna, precis som deras ingenjörskamrater, har möjlighet att göra lönekarriär.
Läs mer om Alliansregeringens strategiska utbildningssatsning: SVT, SvD.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.