Tagg: kvinnor

Laga efter läge: Ge kvinnor halva pensionen!

Kvinnors lägre pensioner är ett reellt och stort problem – sluteffekten av ett livs ojämställda villkor. Vi måste göra något åt det som gör att kvinnor får lägre pension, men vi måste också göra något åt de lägre pensionerna redan nu. Därav Folkpartiets förslag om att män vid skilsmässa ska dela med sig av sina pensionsrätter.

GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)
GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)

”Folkpartiet vill tvinga männen att dela med sig av pensionen vid skilsmässa. Men det vore bättre om kvinnorna tjänade ihop sin pension själva.”

Så inleder Maria Crofts sin krönika i dagens DN Ekonomi (ej på nätet). Och visst har hon rätt. Kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, tar ut större delen av föräldraledigheten, gör inte lika ofta och mycket karriär, utan tar istället större ansvar för hem, barn och hushållsarbete som inte ger några pensionspoäng. Det är stora jämställdhetsproblem i sig – och de ger sluteffekten i lägre pension.

Eftersom kvinnor ofta lever längre än män kanske livet för heterosexuella gifta kvinnor dessutom slutar i anhörigvårdande av en äldre make. Eller om paret går skilda vägar tar mannen dessförinnan med sig sin oftast högre pension. Oavsett vilket riskerar många kvinnor att tillbringa sina sista år som ensam fattigpensionär.

Vi måste göra något åt alla de faktorer som gör kvinnors och mäns liv och ekonomiska villkor så ojämställda. Vi måste uppmärksamma och förändra de strukturer och könsroller som ligger bakom ojämställdheten. Kort sagt, vi måste driva en långsiktig feministisk politik. Men vi måste också vara pragmatiska och göra något för de kvinnor som annars riskerar att sluta livet under knappa villkor: 140 000 kvinnor har pensioner under fattigdomsgränsen.

Att förändra kvinnors löner, ge fler kvinnor möjlighet att arbeta heltid, förändra uttaget av föräldraledigheten, ge kvinnor och män lika karriärmöjligheter, osv är långsiktiga uppgifter. Jämställdheten har gått för långsamt framåt och farten måste accelereras. Politiska beslut behövs, och de kan ofta om stödet finns fattas snabbt. Offentlig sektor kan bli en bättre arbetsgivare som erbjuder kvinnor karriärvägar och löneutveckling – och heltid som en rättighet. Föräldraledigheten kan få till att börja med ytterligare en pappamånad och jämställdhetsbonusen kan utvidgas. Effekterna kommer dock att ta tid, och omfattar kanske framför allt i dag yngre kvinnor och män, som har karriären och familjebildningen framför sig. För dem som redan är i medelåldern och uppåt är läget ett annat och det är där som Folkpartiets förslag om att överföra pensionsrätter från kvinnor och män vid skilsmässa. Det gäller att laga efter läge.

Redan i dag ingår privat pensionssparande i giftorättsgodset, som omfattas av en bodelning. 315 000 pensionärer är frånskilda och 15 000 personer över 50 år skiljer sig varje år. Folkpartiets förslag att den allmänna pensionen också ska delas är förstås rent tekniskt könsneutralt och gynnar den part som har lägst pension. På grund av ojämställdheten på arbetsmarknaden och i livet är den parten oftast en kvinna.

Att dela pensionen lika vid skilsmässa blir en viktig signal som betonar prioriteringen av jämställdhet – men det får framför allt praktiska ekonomiska effekter, så vi slipper hundratusentals kvinnliga fattigpensioner.

Jan Björklund: Mer jämställda pensioner. DN: FP vill dela pensionen vid skilsmässa. SR: FP vill dela pension vid skilsmässaSVT: FP: ”Dela på pension vid skilsmässa”.

Fler kvinnor bland statyerna

Statyer och monument över personer föreställer till övervägande del män. Historien kan inte skrivas om i efterhand, men den kan kompletteras, som i dag med Elin Wägner på S:t Eriksplan. Den stora jämställdhetsfrågan är dock konstnärerna.

MAN MED MAKT. Ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget som bär hans namn. Foto Helger Ellgaard via Wikimedia.
MAN MED MAKT. Ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget som bär hans namn. Foto Helger Ellgaard via Wikimedia.

Vår moderna demokrati har tagit över den gamla tidens makt och platser – och skapat nya. Mitt i våra städer, ofta på framträdande platser, tronar dock alltjämt de gamla makthavarna. Vårt eget Stockholm är fullt av kungar, krigare och kulturpersonligheter – och de är i princip uteslutande män. Kvinnors frånvaro bland statyerna i våra städer speglar förstås historiska realiteter. Männens överordning var länge överväldigande och institutionaliserad i varje del av samhället.

Den tid då kvinnor varit formellt jämställda är i ett historiskt sammanhang oerhört kort, och vi vet förstås att vi har långt kvar till jämställdhet i praktiken (något som drabbar framför allt kvinnor men även män). Statyerna bär vittnesbörd och är en påminnelse om den jämställdhetskamp vi fortfarande måste föra.

Ojämställdheten fanns, och finns, även bland konstnärerna och skulptörerna. Betydligt färre kvinnliga konstnärer är representerade i Stockholms offentliga miljöer.

KVINNA MED NÅGOT ATT SÄGA. Siri Derkerts skulptur "Elin Wägner håller tal" har skapats i större skala av Rune Rydelius. Foto Klara Nilsen via Stockholm Konst.
KVINNA MED NÅGOT ATT SÄGA. Siri Derkerts skulptur ”Elin Wägner håller tal” har skapats i större skala av Rune Rydelius. Foto Klara Nilsen via Stockholm Konst.

Historien kan inte korrigeras, och även av estetiska skäl kan vi inte i efterhand ta bort eller numerärt balansera krigarkungarna. Dagens skulpturkonst och offentliga gestaltning ser annorlunda ut. Vad vi kan och bör göra är att komplettera bilden: när chansen och platsen finns att i skulpturkonst av hög nivå hedra minnet av framstående kvinnor bör den givetvis tas. Så är fallet med den staty av författaren, debattören och liberalen Elin Wägner som min partivän Madeleine Sjöstedt inviger på S:t Eriksplan i dag, och som donerats av Elin Wägner-sällskapet. Statyn är skapad utifrån en mindre skulptur av Siri Derkert.

Man kunde också fråga sig om det inte är dags för drottning Kristina, vars offentliga och privata personlighet väcker så många fler tankar än de flesta krigarkungars. Men oavsett chanserna för något sådant lär dylika tillskott ändå bli undantag. Det handlar om platser, men också om att Stockholms offentliga konst finansieras av enprocentregeln vid ny- och ombyggnationer.

Kvinnor ska synas mer med konst i det offentliga rummet – och det ska framför allt ske genom att fler kvinnliga konstnärer får möjlighet att skapa konstnärliga gestaltningar.

Läs gärna vad jag skrivit om enprocentregeln och konst i staden.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Våldet mot kvinnor angår alla

Nästan varannan svensk kvinna har utsatts för våld eller sexuella övergrepp i en relation. Det är nästan värst i Europa – där den dystra siffran är var fjärde kvinna. Våldet mot kvinnor som utövas i nära relationer är något djupt förkastligt och farligt som hotar inte bara de utsatta kvinnorna utan hela vårt samhälle. Vi bär alla ett ansvar att stå upp för kvinnofrid.

ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla "Wikimedia Commons and Concha García Hernández" via ryortho.com
ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla ”Wikimedia Commons and Concha García Hernández” via ryortho.com

Redan på 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Att varje individ har rätt till sin egen personlighet och sin egen kropp är en syn som har utvecklats genom århundradena – men fortfarande i dag finns det alltför många som anser sig ha rätten att slå eller ta en annans kropp i besittning. Våldet i nära relationer är särskilt allvarligt då det ofta finns så mycket mindre möjligheter att komma undan – även om de formella, lagliga förutsättningarna att gå sin väg finns, är det långtifrån alltid så självklart enkelt psykologiskt, socialt eller praktiskt.

I en ny stor europeisk undersökning har hela 42 000 kvinnor, varav 1 500 i Sverige, svarat på frågor från EU:s rättighetsbyrå FRA om utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Resultaten är dystra. Var tredje kvinna har utsatts för våld, var tjugonde har våldtagits – var fjärde har utsatts för våld eller sexuella övergrepp av sin partner. Och Sverige ligger, efter Danmark, i absoluta toppen: 46 procent av kvinnorna svarar ja på den sistnämnda frågan. Vi ligger också i toppen när det gäller sexuella trakasserier generellt.

Det jämställda Nordens dåliga siffror, i ett i sin helhet mycket dystert resultat, förklaras av forskningschefen Joanna Goodey dels med att kvinnor här i högre grad finns ute i offentligheten, också i traditionella ”manliga” miljöer på arbetsmarknaden, dels med att vi just p g a jämställdheten har en lägre toleranströskel. Synen på och definitionen av våldtäkt är ju i Sverige också strängare än i andra länder. FRA:s chef, danske Morten Kjærum, pekar på alkoholkulturen, och på att jämställdheten kan göra att vissa män känner sig stressade och hotade; könsrollerna förändras, kvinnor tar plats, fler kvinnor är chefer…

Även om våldet mot kvinnor kan förklaras, kan det förstås aldrig försvaras. Och jämställdhet kan aldrig bära skulden. Orsakssamband och drivkrafter är intressanta att diskutera, och kräver säkert sin fördjupning och forskning. Men om förändrade könsroller t ex visar sig ge upphov till våldsimpulser, så är det ju bara ytterligare ett argument för att vi måste motarbeta dessa traditionella mönster. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett exempel på hur förlegade könsroller fängslar och skadar både kvinnor och män.

Naturligtvis utsätts även män för våld – totalt sett mer än kvinnor. Det är dock framför allt i offentliga miljöer, och när män utsätts i relationer, handlar det oftare om psykiskt våld, eller lättare fysiskt våld som knuffningar. Det grova fysiska våldet drabbar främst kvinnor. (Läs gärna mer hos Uppsala universitet och Nationellt centrum för kvinnofrid om mäns utsatthet för våld i nära relationer.) Men givetvis ska allt våld i nära relationer tas på allvar, och från att uteslutande tala om våld mot kvinnor rör man sig nu mer mot att tala om allt våld i nära relationer; i Stockholms läns landsting upprättas ett kunskapscentrum och utvidgas handlingsprogrammet i enlighet med detta och på Folkpartiets initiativ (läs mer hos Anna Starbrink och i pressmeddelande från Birgitta Rydberg).

Vad kan då göras? Offentligt är det förstås oerhört viktigt att makthavare, opinionsbildare och andra tar fortsatt och tydlig ställning mot våldet – allt våld, i alla slags relationer. Kvinnor, och män, som utsatts för våld i nära relationer ska få bästa möjliga stöd i vården, från rent medicinskt och psykologiskt omhändertagande till stöd för att våga anmäla. Kvinno- och tjejjourer ska stödjas. Vården ska vara välkomnande och ha hög kunskap, polis och övriga rättsväsendet bemöta på ett korrekt och stöttande sätt – och aldrig lägga fingrar emellan när det gäller att beivra våld.

I grunden är det allas vårt ansvar att visa att våld inte är acceptabelt. Att ha ögonen öppna. Att fråga hur någon mår, att vara beredd på svaret, att stötta och stärka. Våldets första offer är ofta självkänslan. När den relation som ska vara den närmaste och tryggaste sviker, kan självkänslan och tryggheten återupprättas i relation med andra människor. Var en medmänniska.

SR: EU: Mörk bild av våld mot kvinnor. SvD: Sextrakasserier vanligast i Sverige.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Sitter kompetensen i könet i svenskt näringsliv?

Kvinnors kompetens är minst lika stor som mäns – och behövs i svenska bolagsstyrelser och företagsledningar. Frågan är hur det står till med kompetensen i ett svenskt näringsliv som fortfarande inte orkar bryta invanda mönster, inte hittar de kompetenta kvinnorna – eller som Jens Spendrup hävdar att de inte finns.

Typisk storbolagsstyrelse? Volvokoncernens styrelse. Foto från volvo.se
STORBOLAGSSTYRELSE. Volvokoncernens styrelse. Personerna på bilden ska inte kopplas till de resonemang som förs i bloggen och representerar inte näringslivet som helhet eller Svenskt Näringsliv och dess ordförandes syn på kvinnor. Foto från volvo.se

På 90-talet sades det finnas fler Göran än kvinnor bland svenska börs-VD:ar och styrelser. Numera är det Johan som har tagit över, så någon förändring och föryngring har skett. En sak har dock inte förändrats: trots en ökning får kvinnorna och deras kompetens fortfarande stå tillbaka. Trots ofta högre och längre utbildning, och rika och ibland annorlunda erfarenheter.

Att kvinnor har det tufft att nå näringslivets toppositioner blir mindre underligt när man hör Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup påstå att det saknas kompetenta personer bland det andra könet – det kön han och hans gelikar inte tillhör (Ekots lördagsintervju). Som liberal är jag i grunden motståndare till kvotering – men uttalanden som Spendrups kan provocera många av oss jämställdhetssträvande kvoteringsskeptiker att överväga den utvägen.

Ett näringsliv som har svårt att finna kompetenta chefer och styrelsemedlemmar av båda könen har gjort ett dåligt jobb. De har varit dåliga på att uppmuntra och skapa förutsättningar för män och kvinnor att leva jämställt och göra karriär. Men framför allt har de gjort ett dåligt rekryteringsjobb. Kompetensen finns – jämnt fördelad mellan könen.

Det visar de ägare som är goda föredömen, som Stockholms läns landsting med sina professionella, icke-politiska bolagsstyrelser (Stockholmsbloggen).

ORDFÖRANDE. Jens Spendrup, ordförande i Svenskt Näringsliv, varifrån bilden kommer.
ORDFÖRANDE. Jens Spendrup, ordförande i Svenskt Näringsliv, varifrån bilden kommer.

Kvoteringslagstiftning är bland det sista många i näringslivet önskar – även de som aktivt arbetar för fler kvinnor i styrelser och chefspositioner kan ofta vara motståndare till kvotering. Men Spendrups utspel ger dem problem att argumentera. Ännu värre blir följderna av ordförandens uttalande om valberedningar och bolagsstämmor ser det som en ursäkt att slappna av, följa minsta motståndets lag och inte anstränga sig att leta upp de kompetenta kvinnorna. Det är vad bland andra Sven Hagströmer befarar (i dagens SvD, se nedan).

Ett problem för hela näringslivet och framför allt för enskilda bolag är om man missar den kompetens och de erfarenheter som halva befolkningen besitter. Likriktade miljöer är sällan de mest innovativa och konkurrenskraftiga.

Ett mer direkt problem för organisationen Svenskt Näringsliv är att man verkar ha en så tondöv och omodern ordförande. Det är inte så konstigt att frågetecken sätts för Jens Spendrups fortsatta ordförandeskap. Svenskt Näringsliv har anledning att fundera över kompetensen.

Uppdaterat: Jens Spendrup förklarar nu att han menade något annat än hur han tolkats: Han, som själv har lyft fram kvinnor på ledande positioner i sina företag, avsåg att för få kvinnor fått chansen att få erfarenhet och kompetens på högre nivå. Det låter rimligare om än inte förmer sannare – och förtar inte det ursprungliga uttalandets tolkning och potentiellt skadliga effekt. Särskilt inte som man från Svenskt Näringsliv och Spendrup inte verkar så intresserade av att föra ut denna förklaring och delta i diskussionen. (DN)

SvD: ”Tveksamt om Spendrup kan sitta kvar”, Spendrups uttalande om kvinnor upprör. DI: ”Tveksamt om han kan sitta kvar”. SR: Kritikstorm mot Spendrup efter uttalande i Ekot.

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Mer till män slöseri med forskningsresurser

Kvinnliga forskare får mindre andel forskningsmedel än män – och bedöms oftare som osjälvständiga. Som på alla andra områden är mer till män inte bara dåligt för kvinnor – det är ett stort slöseri med resurser som är dåligt för oss alla.

Ada Lovelace - matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron).
Ada Lovelace – matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron). Bild: Science & Society Picture Library via Wikimedia.

Vissa forskare har svårare att få anslag, och får mindre pengar, än sina kollegor. Den enda skillnaden är att de är kvinnor, och att kollegorna är män. Kvinnor som söker medel tillsammans med andra, mer erfarna forskare, bedöms också till skillnad från lika juniora män i samma position som mer osjälvständiga.

Med andra ord är det samma könsmönster, samma ojämställdhet, som upprepar sig på forskningens område som i snart sagt alla delar av samhället. Och liksom på alla andra områden – i bolagsledningar och styrelser, i politik och medier, försvar och kultur – är det ett stort slöseri.

När kvinnor fattar viktiga beslut om samhällsförändringar eller investeringar, när kvinnor får sätta upp pjäser och släppa skivor, när kvinnor kan bli generaler och chefredaktörer, när kvinnors forskningsrön får chans att bevisas och spridas – kort sagt, när kvinnor får makt och inflytande och samma möjligheter som män, så gynnar det oss alla.

Eller ännu enklare – och för en liberal så självklart: När alla får synas och verka som individer, inte utifrån egenskaper som kön eller annat ovidkommande, utan utifrån sina förutsättningar, talanger och kunskaper – då blir samhället bättre. Företag med mer jämställda ledningar fattar bättre beslut. Politiken har blivit mer representativ och debatten mer heltäckande sedan kvinnor gjort entré i stor skala. Teater, konst, litteratur osv är bättre när fler kvinnor liksom män får komma fram med sina idéer och alster.

Samma resonemang gäller självklart forskningen. Vilka framsteg och landvinningar missar eller försenar vi för att vi inte ger kvinnor samma villkor och möjligheter?

En mer jämställd forskning är självklart viktig liberal politik. Inte för att vi ska styra forskningen utan för att vi vill att den ska vara fri. Så utmärkt då att jämställdhetsminister Maria Arnholm också är biträdande utbildningsminister, under samma tak och i samma Folkparti som forskningsminister Jan Björklund.

Första steget mot jämställdhet är alltid medvetenhet om problemet – och att det överhuvudtaget är ett problem. Ingen vettig person försvarar i dag ojämställdhet t.ex. på forskningsområdet. Att berätta om de bestående bristerna är därför viktigt. Att vilja förändring, att kartlägga och att analysera vilka konkreta förändringar som behövs är den nödvändiga fortsättningen.

Vetenskapsrådet är på god väg (SR). Framsteg för en mer jämställd forskning vore något att vara stolt över under en liberal forskningspolitiks egid.