Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.
Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.
Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.
Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.
Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan. Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.
Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.
Rasmus (liberal) 
Till alla er falska ”liberaler”! Till alla er, som tror, att ”det är väl bara att stanna hemma om du nu vill det”. Och till alla er pedagoger och förskolearbetande – har ni någon gång en tanke på, hur många barn som lämnats till vård och fostran på dagis/förskola på grund av politiskt-ekonomiskt tvång – allt annat än liberalt ? Eller vilken obetydlig lindring av detta totalitära tvång som vårdnadsbidraget är ?
Vet ni, att vård av två barn på förskola motsvarar vad en heltidsarbetande skapar i sitt arbete enligt Statens Offentliga Utredning SOU79:89, civ.ek. Petra Lantz, vilket alltså är ca 15 000 kr per månad och barn.
Känner ni alls till, att en normalinkomsttagare numera betalar 69% av sitt arbetes värde i öppen och dold skatt? Och att man därmed får behålla mindre än en tredjedel av värdet av sitt arbete själv?
Vet ni, att en familj, för att kunna leva drägligt, själv behöver få behålla ungefär två tredjedelar av en normalinkomst? Vilket innebär, att vi måste vara två inkomsttagare i en familj för att till oss själva skrapa ihop två tredjedelar av en normalinkomst att leva för.
Har ni någon gång tänkt på, att under 50- och 60- talen, kunde en arbetare försörja sin familj på sin enda inkomst? Ty då var skatteuttaget inte två tredjedelar, utan bara en tredjedel, så det blev kvar de nödvändiga två tredjedelarna på en enda inkomst.
Känner ni alls till, att det funnits en tid, när svenskar var självständiga, myndiga medborgare, som ansåg att ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring” – och inte som dagens kuschade svenskar? Undersåtar, som inte ens vet, hur och varför de blivit styrda, förledda, omyndiga, okunniga, stressade och olyckliga – vilket ju visas av alarmerande siffror för psykiska problem och självmord i vårt land.
Som liberal strävar jag efter att människor ska få behålla så stor del som möjligt av sin egen inkomst. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, som möjliggjordes av reformer som daghem, dagens förskolor, var ett viktigt steg både för jämställdheten och samhällsekonomin. Förvisso betalar vi mer i skatt nu än för några årtionden sedan – och jag skulle som sagt gärna se att skattekvoten kan fortsätta sänkas – men våra reella inkomster, även efter skatt, och vår levnadsstandard är oerhört mycket högre.