Etikett: pappamånad

Jämställdhet, Kunskap & skola, Liberalerna & andra

Skola och jämställdhet liberala avtryck

Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.

JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.

Liberalerna kan vara glada över mycket av det som hittills har presenterats: Folkpartiet har fått igenom väldigt mycket i våra två främsta hjärtefrågor i årets val: skolan och jämställdheten.

I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.

Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.

Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.

Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.

Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.

Ekonomi & arbete, Jämställdhet, Uncategorized

Laga efter läge: Ge kvinnor halva pensionen!

Kvinnors lägre pensioner är ett reellt och stort problem – sluteffekten av ett livs ojämställda villkor. Vi måste göra något åt det som gör att kvinnor får lägre pension, men vi måste också göra något åt de lägre pensionerna redan nu. Därav Folkpartiets förslag om att män vid skilsmässa ska dela med sig av sina pensionsrätter.

GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)
GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)

”Folkpartiet vill tvinga männen att dela med sig av pensionen vid skilsmässa. Men det vore bättre om kvinnorna tjänade ihop sin pension själva.”

Så inleder Maria Crofts sin krönika i dagens DN Ekonomi (ej på nätet). Och visst har hon rätt. Kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, tar ut större delen av föräldraledigheten, gör inte lika ofta och mycket karriär, utan tar istället större ansvar för hem, barn och hushållsarbete som inte ger några pensionspoäng. Det är stora jämställdhetsproblem i sig – och de ger sluteffekten i lägre pension.

Eftersom kvinnor ofta lever längre än män kanske livet för heterosexuella gifta kvinnor dessutom slutar i anhörigvårdande av en äldre make. Eller om paret går skilda vägar tar mannen dessförinnan med sig sin oftast högre pension. Oavsett vilket riskerar många kvinnor att tillbringa sina sista år som ensam fattigpensionär.

Vi måste göra något åt alla de faktorer som gör kvinnors och mäns liv och ekonomiska villkor så ojämställda. Vi måste uppmärksamma och förändra de strukturer och könsroller som ligger bakom ojämställdheten. Kort sagt, vi måste driva en långsiktig feministisk politik. Men vi måste också vara pragmatiska och göra något för de kvinnor som annars riskerar att sluta livet under knappa villkor: 140 000 kvinnor har pensioner under fattigdomsgränsen.

Att förändra kvinnors löner, ge fler kvinnor möjlighet att arbeta heltid, förändra uttaget av föräldraledigheten, ge kvinnor och män lika karriärmöjligheter, osv är långsiktiga uppgifter. Jämställdheten har gått för långsamt framåt och farten måste accelereras. Politiska beslut behövs, och de kan ofta om stödet finns fattas snabbt. Offentlig sektor kan bli en bättre arbetsgivare som erbjuder kvinnor karriärvägar och löneutveckling – och heltid som en rättighet. Föräldraledigheten kan få till att börja med ytterligare en pappamånad och jämställdhetsbonusen kan utvidgas. Effekterna kommer dock att ta tid, och omfattar kanske framför allt i dag yngre kvinnor och män, som har karriären och familjebildningen framför sig. För dem som redan är i medelåldern och uppåt är läget ett annat och det är där som Folkpartiets förslag om att överföra pensionsrätter från kvinnor och män vid skilsmässa. Det gäller att laga efter läge.

Redan i dag ingår privat pensionssparande i giftorättsgodset, som omfattas av en bodelning. 315 000 pensionärer är frånskilda och 15 000 personer över 50 år skiljer sig varje år. Folkpartiets förslag att den allmänna pensionen också ska delas är förstås rent tekniskt könsneutralt och gynnar den part som har lägst pension. På grund av ojämställdheten på arbetsmarknaden och i livet är den parten oftast en kvinna.

Att dela pensionen lika vid skilsmässa blir en viktig signal som betonar prioriteringen av jämställdhet – men det får framför allt praktiska ekonomiska effekter, så vi slipper hundratusentals kvinnliga fattigpensioner.

Jan Björklund: Mer jämställda pensioner. DN: FP vill dela pensionen vid skilsmässa. SR: FP vill dela pension vid skilsmässa. SVT: FP: ”Dela på pension vid skilsmässa”.

Jämställdhet, Liberalerna & andra

Lätt att leva jämställt

Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.

FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia

Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.

Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.

Folkpartiet bestämde sig tidigt för att gå till val på jämställdhet. Vi har en god tradition att stå på, som K G Bergström sammanfattar för Expressen är vi ”förmodligen det svenska riksdagsparti som betytt mest historiskt för kvinnors rättigheter”. Vi har under det senaste året kommit med en rad skarpa förslag, kring t ex samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen och en tredje ”pappamånad”, och Jan Björklunds tal i Almedalen präglades av jämställdhetsfrågor. Idag kom ytterligare besked då folkpartiledaren sommartalade i Göteborg: jämställdhetsbonusen ska fördubblas (SVT, TT/SvD, Jan Björklunds nyhetsbrev).

Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.

Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.

Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.

Anna Lundberg och Hans Åberg bloggar.

Jämställdhet

Papporna, politiken och jämställdheten

Jämställdheten är högaktuell inför valet. En blick i backspegeln visar att det är hög tid att göra något. Och historien stärker argumenten för en tredje pappamånad.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

Jämställdheten har gjort klara framsteg i Sverige. Det märks på olika håll i samhället, som den politiska representationen och även delvis i näringslivet. Men det går alltför långsamt och det märks inte minst om man studerar skillnaderna mellan kvinnor och män i ekonomiska termer och på arbetsmarknaden. Det positiva är att politiska beslut påverkar.

SCB har just gjort en studie och jämförelse bakåt, i sin Lathund om jämställdhet 2014. Vissa framsteg märks i 20-25-årsperspektivet. Lönegapet har minskat med ett par procentenheter, kvinnor tjänar nu 86 procent av mäns inkomster. Andelen kvinnor som jobbar deltid har minskat med en tredjedel från 45 till 30 procent. Föräldraledigheten har blivit något även för pappor.

Fortfarande är skillnaderna dock stora. De löneskillnader som inte kan förklaras av olika utbildning, deltid eller branscher består; efter sådana avvägningar är kvinnors inkomster fortfarande bara 93 procent av mäns. Det allra mesta obetalda hemarbetet utförs fortfarande av kvinnor medan männen som sagt har heltid och lönearbetare mer. Inkomstskillnaderna återkommer med emfas när det är dags för pension.

Och som vi vet tar män fortfarande bara ut ca en fjärdedel av föräldradagarna.

Allt detta hänger ihop: deltidsjobben med det större ansvaret för hem och familj, som i sin tur grundläggs under föräldraledigheten och familjebildandet – dessförinnan lever unga kvinnor och män relativt jämställt. Innan dess har könsrollerna inte kopplat greppet. Och sedan följer könsrollernas och de förlegade strukturernas förbannelse: lägre inkomst, mindre pension, minskad frihet. Könsrollerna påverkar och drabbar förstås även männen – som förväntas uppfylla sin del av strukturen, dra in pengarna, inte få samma relation till och tid med barn och hem. Men det är kvinnorna som drabbas hårdast, deras frihet som inskränks mest.

Det glädjande är att det går att mp förändring och öka jämställdheten – med politiska beslut. Vi kan underlätta för även kvinnor att kunna få och ta heltidsjobb. Och vi kan framför allt förändra föräldraledigheten så att både män och kvinnor kan befrias från förlegade könsroller.

Innan den första pappamånaden infördes tog över hälften av männen inte ut några föräldradagar alls; efter Folkpartiets och Bengt Westerbergs reform krympte den andelen med hälften till en fjärdedel. Den andra pappamånaden hade också positiv effekt. Nu vill vi gå vidare med en tredje. Folkpartiet går till val på jämställdhet!

SvD: Sex tecken på att Sverige inte är så jämställt som vi tror. Vårdfokus: Kvinnor tjänar mindre men deltiden har minskat.

Ekonomi & arbete, Jämställdhet

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Jämställdhet

Pappamånad bra familjepolitik

Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.

Jämställdhet

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Jämställdhet

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Jämställdhet

Föräldraledighet påverkar hushållsarbetet – permanent

Den som är mest föräldraledig utför också det mesta hushållsarbetet – även långt efter att föräldraledigheten är över. Den senaste socialförsäkringsrapporten från Försäkringskassan bekräftar föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten.

Pappor som är hemma med barnen... (bild Wikimedia, BCantrall).
Pappor som är hemma med barnen… (bild Wikimedia, BCantrall).

Kvinnor tar störst ansvar för barnen, utför mest obetalt hushållsarbete, får inte samma karriärmöjligheter och avsevärt lägre inkomster – 3,6 miljoner under ett arbetsliv. Det är ojämställdhetens kärna och det behöver vi göra något åt. Jag har tidigare skrivit en hel del om jämställdhet och föräldraförsäkring och Försäkringskassans nya socialförsäkringsrapport bekräftar att uttaget av föräldraförsäkringen har stor betydelse.

Vi vet sedan tidigare att många lever relativt jämställt, och att kvinnor och män har likartade förutsättningar på arbetsmarknaden, innan föräldraledigheten. Sedan händer något. Det är en kombination av en förväntan att kvinnor ska vara hemma mer, utifrån de könsroller och könsstrukturer som alltjämt råder, och en realitet där dessa roller och strukturer förverkligas och återskapas, år efter år.

Könsrollerna är delvis starkare än ekonomi: även när kvinnor tjänar mer än männen, i traditionella heterosexuella familjebildningar, är det kvinnorna som är hemma mest.  Könsrollerna, förväntningarna, gör för övrigt att sådana familjer fortfarande är undantag; normaltillståndet är att mannen har högre inkomster, ibland rejält mycket högre.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
…tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

Det positiva med sambandet mellan föräldraledighet och hemarbete är förstås att det gäller i båda riktningar: Män som är hemma mer med barnen, utför också en större del både av omsorg om barnen och hushållsarbete, även när barnen blir äldre.

Könsroller och strukturer är inte naturlagar. Vi kan förändra. Ekonomiska drivkrafter är inte allt – jämställdhetsbonus är bra men räcker inte. En fortsatt mer individualiserad föräldraförsäkring med fler föräldradagar knutna till respektive förälder är rätt väg att gå. Vi behöver helt enkelt en tredje mamma/pappamånad.

SVT rapporterade om att delad ledighet = delat hushållsarbete, och om de aktuella siffrorna: ”kvinnor står för ungefär 80 procent oavsett om man mäter den betalda eller obetalda ledigheten… 2003 när den andra pappamånaden infördes tog kvinnor ut 90 procent av ledigheten,  nu är det omkring 80 procent.” Läs också mer hos Försäkringskassan, Obetald föräldraledighet mycket vanligare bland kvinnor, och DN, Mammor oftare obetalt föräldralediga.

Jämställdhet, Liberalerna & andra

Ett jämställdhetsval

Folkpartiets landsmöte stärkte den liberala jämställdhetsprofilen rejält. Det lovar gott inför valkampen – för Folkpartiet, och Alliansen.

Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.

Efter helgens landsmöte står det klart att det finns ett tydligt borgerligt jämställdhetsalternativ. Folkpartiet liberalerna har alltid varit tydligast i jämställdhetsfrågor bland de icke-socialistiska partierna, men nu har frågorna fått ny glöd, med nya viktiga partipolitiska ställningstaganden. Det som aviserades inför landsmötet tycks ha uppfyllts med råge. Maria Arnholm sätter med framgång sin prägel på vår jämställdhetspolitik, och andra långväga liberala feminister som Birgitta Ohlsson har anledning att glädjas.

En tredje månad reserverad åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är en stor seger för liberala feminister. Krav på samtycke i sexualbrottslagstiftningen är ett något nyare krav, som nu fått gehör. Och att avskaffa vårdnadsbidraget har egentligen alltid varit liberalernas politik. Vi har sedan länge efterlyst en rejäl konsekvensutredning av vårdnadsbidragets effekter.

Jämställdhetsprofilen är viktig, gentemot oppositionen men också inom Alliansen.

Folkpartiets tydliga ställningstagande för en fortsatt Alliansregering var en av landsmötets viktigaste signaler. Men vårt tydliga Allianssamarbete innehåller också olika nyanser – och rentav olika kulörer. Det spelar roll vilket Alliansparti man röstar på – och det är bra för hela Alliansen. Den som vill ha en Allianspolitik, för jobben, skolan och allt annat vi har åstadkommit och vill mer av – och som vill ha en jämställdhetsinriktning, gör klokt i att rösta på Folkpartiet.

Vi ger oss helt enkelt inte förrän vi har stärkt jämställdheten. Och vi kan lova att vi vill mer än någon annan i Alliansen.

Media & kommentarer: SR, TT/SvD, Riksdag & Departement, Feministbiblioteket 1 & 2, Helena Bargholtz