Etikett: föräldraförsäkring

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.

Demokrati & ideologi, Jämställdhet

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Ekonomi & arbete, Jämställdhet

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Jämställdhet

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Europa, Jämställdhet

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Jämställdhet

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Jämställdhet

Föräldraledighet påverkar hushållsarbetet – permanent

Den som är mest föräldraledig utför också det mesta hushållsarbetet – även långt efter att föräldraledigheten är över. Den senaste socialförsäkringsrapporten från Försäkringskassan bekräftar föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten.

Pappor som är hemma med barnen... (bild Wikimedia, BCantrall).
Pappor som är hemma med barnen… (bild Wikimedia, BCantrall).

Kvinnor tar störst ansvar för barnen, utför mest obetalt hushållsarbete, får inte samma karriärmöjligheter och avsevärt lägre inkomster – 3,6 miljoner under ett arbetsliv. Det är ojämställdhetens kärna och det behöver vi göra något åt. Jag har tidigare skrivit en hel del om jämställdhet och föräldraförsäkring och Försäkringskassans nya socialförsäkringsrapport bekräftar att uttaget av föräldraförsäkringen har stor betydelse.

Vi vet sedan tidigare att många lever relativt jämställt, och att kvinnor och män har likartade förutsättningar på arbetsmarknaden, innan föräldraledigheten. Sedan händer något. Det är en kombination av en förväntan att kvinnor ska vara hemma mer, utifrån de könsroller och könsstrukturer som alltjämt råder, och en realitet där dessa roller och strukturer förverkligas och återskapas, år efter år.

Könsrollerna är delvis starkare än ekonomi: även när kvinnor tjänar mer än männen, i traditionella heterosexuella familjebildningar, är det kvinnorna som är hemma mest.  Könsrollerna, förväntningarna, gör för övrigt att sådana familjer fortfarande är undantag; normaltillståndet är att mannen har högre inkomster, ibland rejält mycket högre.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
…tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

Det positiva med sambandet mellan föräldraledighet och hemarbete är förstås att det gäller i båda riktningar: Män som är hemma mer med barnen, utför också en större del både av omsorg om barnen och hushållsarbete, även när barnen blir äldre.

Könsroller och strukturer är inte naturlagar. Vi kan förändra. Ekonomiska drivkrafter är inte allt – jämställdhetsbonus är bra men räcker inte. En fortsatt mer individualiserad föräldraförsäkring med fler föräldradagar knutna till respektive förälder är rätt väg att gå. Vi behöver helt enkelt en tredje mamma/pappamånad.

SVT rapporterade om att delad ledighet = delat hushållsarbete, och om de aktuella siffrorna: ”kvinnor står för ungefär 80 procent oavsett om man mäter den betalda eller obetalda ledigheten… 2003 när den andra pappamånaden infördes tog kvinnor ut 90 procent av ledigheten,  nu är det omkring 80 procent.” Läs också mer hos Försäkringskassan, Obetald föräldraledighet mycket vanligare bland kvinnor, och DN, Mammor oftare obetalt föräldralediga.

Jämställdhet, Liberalerna & andra

Ett jämställdhetsval

Folkpartiets landsmöte stärkte den liberala jämställdhetsprofilen rejält. Det lovar gott inför valkampen – för Folkpartiet, och Alliansen.

Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.

Efter helgens landsmöte står det klart att det finns ett tydligt borgerligt jämställdhetsalternativ. Folkpartiet liberalerna har alltid varit tydligast i jämställdhetsfrågor bland de icke-socialistiska partierna, men nu har frågorna fått ny glöd, med nya viktiga partipolitiska ställningstaganden. Det som aviserades inför landsmötet tycks ha uppfyllts med råge. Maria Arnholm sätter med framgång sin prägel på vår jämställdhetspolitik, och andra långväga liberala feminister som Birgitta Ohlsson har anledning att glädjas.

En tredje månad reserverad åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är en stor seger för liberala feminister. Krav på samtycke i sexualbrottslagstiftningen är ett något nyare krav, som nu fått gehör. Och att avskaffa vårdnadsbidraget har egentligen alltid varit liberalernas politik. Vi har sedan länge efterlyst en rejäl konsekvensutredning av vårdnadsbidragets effekter.

Jämställdhetsprofilen är viktig, gentemot oppositionen men också inom Alliansen.

Folkpartiets tydliga ställningstagande för en fortsatt Alliansregering var en av landsmötets viktigaste signaler. Men vårt tydliga Allianssamarbete innehåller också olika nyanser – och rentav olika kulörer. Det spelar roll vilket Alliansparti man röstar på – och det är bra för hela Alliansen. Den som vill ha en Allianspolitik, för jobben, skolan och allt annat vi har åstadkommit och vill mer av – och som vill ha en jämställdhetsinriktning, gör klokt i att rösta på Folkpartiet.

Vi ger oss helt enkelt inte förrän vi har stärkt jämställdheten. Och vi kan lova att vi vill mer än någon annan i Alliansen.

Media & kommentarer: SR, TT/SvD, Riksdag & Departement, Feministbiblioteket 1 & 2, Helena Bargholtz

Jämställdhet, Liberalerna & andra

Lyft (med) jämställdheten

Jämställdhetsfrågan är en god  liberal tradition. För många folkpartister känns det givet att det ska vara en av våra prioriterade frågor inför valet. Det behövs liberal jämställdhetspolitik. Jag lyfter gärna jämställdheten – och Folkpartiet med den!

Man-and-woman-icon.svgDet har sagts förr men behöver sägas om och om igen: Ja, vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige. Men vi har lång väg kvar. Ännu tjänar kvinnor mindre än män. Offren för våldsamma övergrepp är oftare kvinnor, förövarna är oftare män. På ledande poster i samhället ser det rätt bra ut i politiken – men i näringslivet och akademin är det sämre, på vissa håll riktigt uselt.

Folkpartiet och Maria Arnholm har en diger och viktig uppgift nu när jämställdheten lyfts fram inför valet nästa år (Aftonbladet med Maria Arnholm: ”Frågan som ska lyfta FP”, SR: Jan Björklund talade om jämställdhet).

En nyckel till ökad jämställdhet är arbetsmarknaden. Förväntan att kvinnor ska ta ansvar för barn, hem och familj (kanske också åldriga föräldrar?) gör att de kan få svårare i karriären och sämre löneutveckling. En sådan inställning leder inte till fler kvinnliga styrelseordförande och VD:ar!

Ojämställdheten drabbar förstås även män som också tvingas in i könsroller av omgivningens förväntningar. Den man som vill vara föräldraledig i stor utsträckning kan fortfarande möta höjda ögonbryn.

Mot ojämställdheten har vi flera vapen: Lagstiftning (mot t.ex. ärekränkning och näthat som jag skrev om i går, eller för att skydda kvinnor från våld i hemmet, eller skärpt våldtäktslagstiftning). Pengar. Och opinionsbildning.

På Folkpartiets landsmöte i helgen handlar det bl.a. om pengarna – och opinionen. En tredje månad vikt åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är att fortsätta i god liberal anda, att göra den individuella delen av föräldraskapet tydligare. Jag har tidigare bloggat om varför jag anser det vara liberalt med en tredje mamma/pappamånad. Det handlar om pengar i form av en generös allmän socialförsäkring, som föräldraförsäkringen är. Men det handlar också om att bidra till att skifta opinionen i än mer jämställd riktning.

Först när ojämställdhet är orimligt i allas ögon – i tanke och i handling – når vi jämställdhet.

Läs mer om Folkpartiets hjärtefråga, jämställdheten.

Demokrati & ideologi, Jämställdhet, Liberalerna & andra

Liberalt med tredje mamma/pappamånad

I dag är jag stolt över att se och höra vår liberala jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om att Folkpartiets partistyrelse förespråkar en tredje s.k. pappamånad. Och jag är glad över att höra henne förklara varför: ”Det här är en möjlighet att vara hemma med sina barn under 13 månader och att reservera tre av dem till vardera föräldern är ett bra stöd för att kvinnor ska få högre löner och högre pensioner.”

Vi vet att vi har en kvarvarande ojämställdhet mellan individer i vårt samhälle, olika villkor bara beroende på vilket kön man har. Vi vet att vi har bestående könsroller som begränsar både män och kvinnor. Vi vet att en stor del av denna ojämställdhet, och dessa könsroller, uppstår och har samband med familjebildandet. Då bör vi inte ha en statlig, skattefinansierad socialförsäkring som bidrar till att konservera könsrollerna och ojämställdheten.

”Pappamånaderna” har haft stor påverkan för ett något mer jämställt uttag av föräldraledigheten. Att fortsätta med en tredje pappamånad är en bra, liberal reformväg. Nu hoppas vi bara att landsmötet i höst går på samma liberala reformlinje.

Som jag uttryckte det då Folkpartiet i Stockholm debatterade och uttalade sig om ett antal av de hetaste frågorna inför årets landsmöte:

”Jag tror inte att någon i den här salen behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen skulle betyda mycket för kvinnors ställning på arbetsmarknaden, för löneläge och karriärmöjligheter. Jag tror inte heller att så många folkpartister behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag också är ett politiskt mål att sträva efter.

Frågan gäller våra liberala medel för att uppnå detta liberala jämställdhetsmål.

Föräldraförsäkringen är en skattefinansierad förmån, något som vi gemensamt har kommit fram till att vi ska betala tillsammans. Vi gör det för att föräldraskap ska kunna förenas med arbete och egen försörjning – för både kvinnor och män. Men borde det inte också vara ett liberalt krav att denna mycket generösa förmån inte samtidigt konserverar de könsroller och strukturer som utgör själva ojämställdhetens fundament?

Det kan inte anses oliberalt att vi gemensamt har åsikter och bestämmer om hur en skattefinansierad förmån ska fördelas.

Skillnaden mellan vad som är liberalt och oliberalt kan knappast heller ligga i en, två eller tre månader vikta åt en förälder. Fortfarande är det en väldigt generös mängd månader som man kan förfoga över själva.

Men om vi ser föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten, om vi ser den effekt som de så kallade pappamånaderna har haft, och om vi nu ser att utvecklingen mot ett mer jämställt föräldraskap går oändligt långsamt – då måste vi också se att en tredje ”pappamånad” kan och bör vara en del av svaret.”

När debatten var aktuell i Folkpartiet tidigare bloggade jag också. Bl.a. SVT och DN rapporterar om dagens nyhet från Folkpartiets partistyrelse. Fredrik Adolphson bloggar.