I dag är jag stolt över att se och höra vår liberala jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om att Folkpartiets partistyrelse förespråkar en tredje s.k. pappamånad. Och jag är glad över att höra henne förklara varför: ”Det här är en möjlighet att vara hemma med sina barn under 13 månader och att reservera tre av dem till vardera föräldern är ett bra stöd för att kvinnor ska få högre löner och högre pensioner.”
Vi vet att vi har en kvarvarande ojämställdhet mellan individer i vårt samhälle, olika villkor bara beroende på vilket kön man har. Vi vet att vi har bestående könsroller som begränsar både män och kvinnor. Vi vet att en stor del av denna ojämställdhet, och dessa könsroller, uppstår och har samband med familjebildandet. Då bör vi inte ha en statlig, skattefinansierad socialförsäkring som bidrar till att konservera könsrollerna och ojämställdheten.
”Pappamånaderna” har haft stor påverkan för ett något mer jämställt uttag av föräldraledigheten. Att fortsätta med en tredje pappamånad är en bra, liberal reformväg. Nu hoppas vi bara att landsmötet i höst går på samma liberala reformlinje.
Som jag uttryckte det då Folkpartiet i Stockholm debatterade och uttalade sig om ett antal av de hetaste frågorna inför årets landsmöte:
”Jag tror inte att någon i den här salen behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen skulle betyda mycket för kvinnors ställning på arbetsmarknaden, för löneläge och karriärmöjligheter. Jag tror inte heller att så många folkpartister behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag också är ett politiskt mål att sträva efter.
Frågan gäller våra liberala medel för att uppnå detta liberala jämställdhetsmål.
Föräldraförsäkringen är en skattefinansierad förmån, något som vi gemensamt har kommit fram till att vi ska betala tillsammans. Vi gör det för att föräldraskap ska kunna förenas med arbete och egen försörjning – för både kvinnor och män. Men borde det inte också vara ett liberalt krav att denna mycket generösa förmån inte samtidigt konserverar de könsroller och strukturer som utgör själva ojämställdhetens fundament?
Det kan inte anses oliberalt att vi gemensamt har åsikter och bestämmer om hur en skattefinansierad förmån ska fördelas.
Skillnaden mellan vad som är liberalt och oliberalt kan knappast heller ligga i en, två eller tre månader vikta åt en förälder. Fortfarande är det en väldigt generös mängd månader som man kan förfoga över själva.
Men om vi ser föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten, om vi ser den effekt som de så kallade pappamånaderna har haft, och om vi nu ser att utvecklingen mot ett mer jämställt föräldraskap går oändligt långsamt – då måste vi också se att en tredje ”pappamånad” kan och bör vara en del av svaret.”
När debatten var aktuell i Folkpartiet tidigare bloggade jag också. Bl.a. SVT och DN rapporterar om dagens nyhet från Folkpartiets partistyrelse. Fredrik Adolphson bloggar.
Rasmus (liberal) 
Alla kvinnor håller inte med om att höjden av lycka är att lämna sina små och gå ut och jobba. För alla oss finns ingen valfrihet. Därför kan jag inte annat än skratta åt ideologin ”feminismen”. Den låtsas tala för alla kvinnor med stora ord om att alla kvinnor ska få bli vad de vill. Jo, visst kan alla få bli ingenjörer, företagsledare mm, men ingen kan få lov att bli hemmamamma på heltid under barnens allra första, mest känsliga år, dvs upp till treårsåldern. Dock har genusvetenskapen och feminismen indoktrinerat nästan hela svenska folket till att tro att det viktigaste man kan göra som kvinna är att lämna barnen på institution och göra karriär och tjäna mycket pengar. En indoktrinering som fungerat lika effektivt som nazismen i Tyskland en gång. De som får betala priset är barnen. Och kvinnorna. För jag har med egna ögon sett hur förtvivlade många mammor är när de tvingas helt gå emot sina modersinstinkter och lämna sina små alldeles för tidigt. Men de trycker ner sin förtvivlan för den är inte ”comme il faut”. Med resultatet att förtvivlan kommer ut i form av stressreaktioner och så småningom sjukskrivning. Därav de ökande sjukskrivningstalen för kvinnor. Värst är dock den statssanktionerade misshandeln av barn. För vad är det annat än barnmisshandel att lämna ett litet drygt årsgammalt barn förtvivlat skrikande på en institution. Hur ska denna lilla trygghetsbehövande varelse kunna förstå att mamma/pappa måste gå och jobba. I deras värld märks bara att den älskade föräldern och stora tryggheten överger dem = inte älskar dem. Men vi har blivit så avtrubbade av de barnfientliga ideologierna att vi bara rycker på axlarna och kallar detta beteende normalt. Naturligtvis har systemet sett till att döva våra samveten genom att mata oss med garantier om att dagis är så nyttigt och lärorikt för de små. Blähä! Om så vore fallet borde vi väl nu ha världens lyckligaste barn/ungdomar som dessutom presterade optimalt i skolan. Men sanningen är precis den motsatta. Ångest och oro går som en epidemi bland de unga och skolresultaten bara sjunker. Och vad gäller idén att mammor och pappor måste dela lika på föräldraförsäkringen så låter det naturligtvis bra om man inte ifrågasätter genusideologins antagande att det inte finns skillnad mellan kvinnor och män. Ett antagande som aldrig någonsin, någonstans bevisats vara sant. Ändå har detta antagande i Sverige tagits emot som dagens sanning (knappast någon annanstans). Att säga att man genom hela sitt liv erfarit att män och kvinnor generellt sett har olika förhållningssätt till små barn förorsakar samma ramaskri som om man svurit i kyrkan på 1800-talet. Ändå ser man dagligen saker som tyder på dessa skillnader (på gruppnivå vill säga). Ett exempel av ett otal andra: ett flertal gånger har jag hört folk berätta från sina arbetsplatser att mammor sitter och gråter förtvivlat efter att de lämnat sina barn på dagis. Men jag har hittills aldrig hört talas om en pappa som kommer till jobbet förtvivlad efter att ha lämnat sitt barn. De enstaka personer i Sverige som vågat gå emot genusideologin och offentligt hävdat att kvinnor genetiskt sett generellt är utrustade med något större förmåga till lyhördhet för de riktigt små råkar ut för den vidrigaste personförföljelse. Ändå är det detta mina ögon dagligen ser, att vi fortfarande är präglade av vårt stenåldersarv. Varför i hela friden kan man inte låta varje familj sköta fördelningen av föräldraledigheten på egen hand? Det finns faktiskt totalt olämpliga pappor (mammor också för den delen), ska då för statens rättvisebehovs skull små barn sitta emellan och kanske tillbringa minst tre månader (enligt det nya förslaget) med en kanske ovillig, olämplig pappa? Varför vill man underlåta att ta hänsyn till de individuella förhållandena? Vad är det för ”öststatsfasoner”? Förresten, hur blir det med inseminationsbarnen? De som verkligen inte har någon pappa? Får mamman ta ut hela föräldraledigheten själv då? Ska inte hon också tvingas att dela den med någon annan så att hon får ”bättre karriärmöjligheter och högre pensionspoäng”? Varför finns friheten att stanna hemma hela ledigheten om man med berått mod sett till att barnet inte har någon pappa, medan en mamma som lever med barnets pappa inte får samma möjlighet? Om ni anser att pappornas heltidsnärvaro under minst tre månader är av så stor vikt för det mycket lilla barnet att det måste lagstiftas om det, då måste ni väl förbjuda all insemination i konsekvensens namn? Till sist, jag råkade för ett par dagar sedan bläddra igenom en nästan nyutkommen samhällskunskapsbok för gymnasiet. Till min stora fasa såg jag att man där beskrev det som ett faktum att alla skillnader mellan män och kvinnor är socialt betingade och att pojkars fäbless för bilar och flickors för dockor enbart handlar om uppfostran. Detta trots att INGEN NÅGONSIN kunnat bevisa detta! Vilken fruktansvärd indoktrinering av våra barn och ungdomar! Har du något försvar för denna orimliga indoktrinering?
Förvisso finns skillnader mellan kvinnor och män. Men jag vågar påstå att skillnaderna mellan individer är större, i många stycken. I övrigt hänvisar jag till mitt inlägg; det handlar om en gemensamt beslutad, skattefinansierad förmån. Den ska då inte befästa könsroller och förstärka ojämställdheten. Jag ser också gärna att fler än föräldrarna kan få ta ut föräldradagar; mor- och farföräldrar, föräldrarnas syskon, andra vuxna/föräldragestalter i s.k. regnbågsfamiljer, osv. Diskussionen om vad som är arv och miljö lär f.ö. fortgå.