Tagg: liberalism

Det politiska är personligt

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.

Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.

För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt och att hålla nere andelen som betalar statlig skatt är viktiga mål. I socialpolitiken, som ligger mig nära hjärtat och där jag ser den generella välfärden, med socialförsäkringar som alla finansierar och kan ta del av vid behov, som grunden i ett socialliberalt samhälle.

Det personliga är inget jag talar om lika enkelt och ofta. Men en viktig orsak till min liberalism är högst personlig. Det handlar om rätten att få vara sig själv, att bli betraktad som en individ. Det klarar liberalismen som ingen annan ideologi.

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Inte passa in i normen. Behöva förklara att det är så och varför – eller avstå och låtsas vara något man inte är. Eller hoppas och önska att man vore det.

Det är den verklighet jag växt upp med – liksom andra som skiljer ut sig, med sin sexuella läggning, funktionshinder, etniska eller kulturella bakgrund. För mig finns ändå fördelen att kunna välja om jag ska vidkännas mitt annorlundaskap. Men att inte göra det – är det verkligen ett alternativ?

Jag är liberal för att jag vill att alla människor ska kunna få vara sig själva, utan att grubbla.

Kommer jag kunna ta mig fram till skolan, butiken eller i möteslokalen, eller kommer jag hänvisas till en bakväg och inte kunna ta samma dörr som alla andra? Kommer jag att ifrågasättas på grund av min hudfärg, eller den gud jag ber till, eller inte ber till? Kommer jag att vara välkommen fast jag inte har samma bakgrund och uppväxtvillkor och inte vet att ”föra mig”? Kommer jag att få leva med min ärvda ångest, eller kommer jag att komma undfly den skuggan – utan att avsäga mig barnets kärlek till sin förälder? Kommer jag att våga berätta vem jag älskar, eller kommer jag att dömas för vilken slags andra människor jag blir attraherad av?

Vi är alla olika, alla annorlunda. Men ingen ska behöva känna sig utanför. Det Sisyfosarbetet upphör aldrig och är ännu viktigare idag när flera av de rättigheter vi kämpat för och vunnit återigen är hotade, i Sverige och inte minst andra delar av världen.

Sakpolitiskt rör det allt från bra skolor, trygga bibliotek och fri kultur till viktiga förändringar för lika rättigheter i t ex familjerätten, diskrimineringslagstiftning och rättsstatens skydd.

Målet kan dock aldrig nås med enbart politiska åtgärder. Politik är mer än fullmäktigemöten och budgetbeslut. Det handlar om attityder och opinionsbildning, ett försvar för allas frihet. Till det försvaret vill jag fortsätta bidra.

Jag kandiderar till riksdagen 2018

En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.

Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.

Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.

Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.

Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för  (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).

Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik  – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.

En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.

Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.

I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.

Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!

Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.

I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!

Lyssna till den liberala grundtonen

I politiken, precis som i körsången, är det viktigt att finna och hålla grundtonen. I veckans utgåva av NU, det liberala nyhetsmagasinet, skriver jag om vikten av den liberala grundtonen.

Liberalerna är ett idéparti. Liberalismen är vår grundideologi och behöver vara utgångspunkten för all vår politik och kommunikation. Det är en stor utmaning – men också en stor tillgång. I en tid när politik är viktigare och liberalismen mer utmanad än på länge, finns behov av en sammanhängande ideologiskt tydlig berättelse. Då gäller det att vi hittar och håller fast vid en grundton.

När vi finner vår grundton, hör den i bakhuvudet och känner den vibrera i stämbanden, får vi igenkänning och trygghet. Olika sakfrågor får ett samband. Det gör det enklare att övertyga andra. Om detta skriver jag i en krönika i veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU.

En vibrerande liberal grundton

NU 25 februari 2016.
NU 25 februari 2016 (klicka för större bild).

För körsångaren krävs grundtonen för att få till ackord och harmoni. Stämmor gör en vacker helhet. Analogin från sång till politik känns inte långsökt.

Precis som i körsången gäller det i politiken att ha koll på både helheten och grundtonen. Det går att göra skarpa skrällar i enskilda frågor – för enfrågerörelser och lobbyister är det ofta hela syftet. Politiker och partier som söker förtroende som medborgarnas representanter behöver dock grundtonen.

Liberalismen är den ton vi alltid måste känna vibrera i huvud och stämband. Kraftfullt eller i bakgrunden. Grundtonen behövs för både kör och publik – för sammanhang, igenkänning och trygghet.

Liberalerna och vår repertoar är mycket mer än grundtonen, ideologin. Tvärtom ägnar vi mest tid och kraft åt sakfrågor – men våra budskap och lösningar måste hänga ihop. Grundtonen ger harmonin, berättelsen.

Grundtonen är svaret på frågan: Varför är du liberal – varför är vi Liberalerna? För mig blir svaret: därför att jag tror på människors frihet och styrka, med gränser i andra människors fri- och rättigheter; men samtidigt att vi blir starka tillsammans och ibland behöver stöd för att kunna rädda eller förverkliga oss själva. Jag är liberal för att jag inte bekymras över människors framgång, utan när människor far illa. Vi behöver skyddsnät, inte glastak.

Vår tillämpning av ideologin ska vara pragmatisk och lösningsinriktad. Få lyssnar på en kör som bara sjunger grundtoner. Det krävs melodier, refränger, ibland rentav en tonartshöjning.

För Liberalerna i vår pågående förnyelse är kärnfrågan. Hur gör vi grundtonen igenkänningsbar för oss själva, och andra?

När jag tryggt kan svara på olika sakfrågor med utgångspunkt i min liberala grundton, då kan jag också övertyga andra om hur det hänger ihop. Starkare försvar (värna Sveriges och Europas frihet), ytterligare ”pappamånad” (allmän välfärd bör inte bidra till ofria könsroller), avskaffad värnskatt (oginheten i en kontraproduktiv skatt) eller miljöregleringar (ingen kan ha rätt att förgifta andras livsmiljö).

Grundtonen blir ännu viktigare när vi vill ge nya svar på gamla eller nya frågor. Då legitimeras även överraskande ställningstaganden; uppseendeväckande nya förslag där grundtonen inte känns igen blir omvänt svåra att försvara

Med vår trygga grundton kan vi gå vidare och övertyga andra om varför de bör ge Liberalerna sitt förtroende. Då kan vi också stämma in i Alliansens fyrstämmighet, där utrymmet för disharmonier måste vara ännu större – och lösas i politiska kompromisser – men där resultatet kan bli mäktigare och mer effektfullt än vi ensamma liberaler kan räkna med att åstadkomma.

Sist som först frågar vi oss om inte hela samhällets grundton numera är liberal. Har Liberalerna blivit överflödiga? För alltfler borde det vara uppenbart att svaret är nej.

Liberalismen är inte självklar. Illiberala, obehagligt skorrande toner hörs allt starkare. Vi måste stärka och hålla i den liberala grundtonen – vi får inte bli överröstade.

Äntligen Liberalerna

Liberala värderingar är under akut hot i stora delar av världen. Och återigen ökar behovet av en tydlig, ansvarstagande och pragmatisk liberalism varit större än nu. Det är helt rätt tid för Sveriges liberala parti att kalla sig vad vi är: Liberalerna – och att knyta namnet till en tydlig, sammanhållen liberal berättelse.

DAGS ATT FÖRTYDLIGA. Liberalerna räcker gott.
DAGS ATT FÖRTYDLIGA. Liberalerna räcker gott.

Fruktansvärda bilder och berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet varje dag. Terrordåd – nu även, återigen, i vårt eget Europa. Flyktingar på flykt från katastrof och krig, som möter otroliga strapatser och osäkerhet. Krigen och katastroferna de flyr ifrån, i de regioner där terrorn blivit vardag, utövad i namnet av totalitära ideologier, förvridna versioner av religiösa budskap.

Och i länder som ska, borde, vara trygga och stabila, spelar vissa krafter på människors rädsla, sprider missuppfattningar och myter – det må vara svenska sverigedemokrater, eller extrema inslag hos de amerikanska republikanerna, eller någon annan av ett otal mörkt sinnade rörelser, med svansar.

Inte på länge har liberalism, och liberaler, behövts mer. Visst har världen blivit en mycket bättre plats, visst blir den det fortfarande: människor lyfts – och lyfter sig – ur fattigdom. Ny teknik och klok politik ger hopp om en hållbar värld där ännu fler miljarder människor kan leva utan att rasera framtida generationers livsförutsättningar. Nya kulturella uttryck och idéer föds och möts. Och kärleken lever.

Liberalismen har inte segrat sig till döds – tvärtom. Men den är utsatt för kraftiga hot. Då är det helt rätt tid för Sveriges liberala parti att verkligen visa vilka vi är. Namnet Liberalerna är en viktig markering – och måste svara mot en tydlig liberal politik. Inför den stora världen och de stora ödesfrågorna. Och i den – i dessa dagar kanske särskilt – vardagliga dagspolitiken, ”bröd och smör” på hemmaplan.

Ett parti ska heta vad det är och vad det vill vara. Det ska vara igenkänningsbart både för oss medlemmar och sympatisörer, och för andra. Partinamnet ska svara mot vår identitet, och vara ett tydligt varumärke. Jag gick med i Folkpartiet för att det har varit, är och kommer att vara Sveriges liberala parti. Namnet Liberalerna tycker jag svarar upp mot alla de här kriterierna jag nämnde, och gör det bättre än dagens partinamn. Därför välkomnar jag partistyrelsens förslag till namnbyte inför landsmötet i helgen (läs Jan Björklund på DN Debatt).

LIBERAL. Wollstonecraft.
Wollstonecraft.
LIBERAL. Hesselgren.
Hesselgren.
LIBERAL. Trudeau (Alex Guibord Wikimedia).
Trudeau (Alex Guibord Wikimedia).

Ett namnbyte till Liberalerna stärker våra band  till den internationella liberalismen, och vi kan dra styrka av framgångar som Justin Trudeaus och de kanadensiska liberalernas.

Inte minst för oss namnet Liberalerna tillbaka till våra historiska rötter. Dem ska vi framhålla. Det är inte irrelevant att med stolthet minnas kampen för demokratiska och sociala rättigheter, för politisk och ekonomisk frihet, Staaff, Edén, Whitlock och Hesselgren. Att påminna om att det liberala partiet grundades som ett brett idéparti, inte ett intresseparti. Eller att knyta an till våra ideologiska förgrundsgestalter: från Locke över Smith, Wollstonecraft och Mill till Roosevelt (framför allt Eleanor) och Rawls. En stark historia är en viktig del både av en identitet och ett varumärke.

Men ett namnbyte handlar framför allt om framtiden. Vi ska inte bara knyta an till våra liberala rötter – vi måste också leva upp till en liberal framtid. Vårt parti står för en liberal politik, som vi ständigt utvecklar i frejdiga, frimodiga diskussioner. Men namnet Liberalerna förpliktar till mer. Vi behöver en sammanhållen gemensam bild av vår politik, en röd tråd, en sammanhängande – som det så populärt heter – berättelse.

Sveriges liberala parti har ett ansvar att hitta den liberala berättelsen, ideologiskt förankrad och mycket praktiskt manifesterad, i förslag som har relevans för människors liv och vardag. När vi sätter in politiken i ett sammanhållet liberalt sammanhang behöver vi inte oroa oss vare sig för att bli ett enfrågeparti – eller för att driva för spretiga enskilda frågor på vitt skilda områden. Det liberala budskapet kan binda ihop utbildnings- och kulturpolitik, arbetsmarknad, bostäder och integration, skatter, sociala frågor och sjukvård.

Jag tror att den sammanhållna berättelsen kretsar kring frihet, och ansvar. Vår egen frihet, och andras. Och vårt eget ansvar, för oss själva och för varandra.

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)

Lätt att leva jämställt

Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.

FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia

Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.

Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.

Folkpartiet bestämde sig tidigt för att gå till val på jämställdhet. Vi har en god tradition att stå på, som K G Bergström sammanfattar för Expressen är vi ”förmodligen det svenska riksdagsparti som betytt mest historiskt för kvinnors rättigheter”. Vi har under det senaste året kommit med en rad skarpa förslag, kring t ex samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen och en tredje ”pappamånad”, och Jan Björklunds tal i Almedalen präglades av jämställdhetsfrågor. Idag kom ytterligare besked då folkpartiledaren sommartalade i Göteborg: jämställdhetsbonusen ska fördubblas (SVT, TT/SvD, Jan Björklunds nyhetsbrev).

Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.

Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.

Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.

Anna Lundberg och Hans Åberg bloggar.

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.

Moderna människor

Människor verkar bli ”smartare” i takt med att vi och vår omvärld utvecklas. Det ger hopp att vi ska klara att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Förhoppningsvis kommer vi också att må bra som människor i denna ljusnande framtid.

Den vitruvianske mannen av renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Foto från Wikimedia, Luc Viatour / www.Lucnix.be
Den vitruvianske mannen av renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Foto från Wikimedia, Luc Viatour / http://www.Lucnix.be

Vi är egentligen stenåldersmänniskor som inte är anpassade till att leva i den moderna, industrialiserade, informationsflödande världen. Det är en så kallad sanning som förs fram från tid till annan, och som får förklara allt från olika dieter till psykisk ohälsa. I själva verket tycks vi och våra hjärnor dock anpassa oss relativt snabbt till utvecklingen av vår omvärld, den miljö vi vistas i och de val och utmaningar vi ställs inför.

Intelligenskvoten har stigit kraftigt i världen under den tid man mätt på 1900-talet, som dagens morgontidning visar i ett intressant reportage (DN). Den utveckling med ökade resultat på IQ-tester som setts i västvärlden går nu fortare i utvecklingsländer. Världen går mot en jämlikt smartare framtid. Detta väcker förstås alla möjliga frågor om orsaker och effekter. Vi har kanske inte blivit rakt av mer intelligenta – men mer moderna, mer anpassade till det moderna samhälle vi samtidigt gradvis har skapat.

För en liberal framtidsoptimist är ökande mänsklig intelligens förstås välkomna och goda nyheter. Det kan innebära att vi blir mer självständiga i våra beslut, mindre benägna att följa dogmer – och förhoppningsvis mer öppna för demokrati och andras såväl som egna mänskliga rättigheter. Kanske är detta en del i förklaringen att ekonomisk-teknisk utveckling och demokratiska värderingar ofta verkar ha ett samband?

Domedagsprofetior har genom mänsklighetens historia ofta kommit på skam. Vi har ännu inte drabbats av den massiva överbefolkning och knapphet som utmålats av många siare från Malthus och framåt. Vi löste freonernas och ozonhålens utmaningar. Vi avslutade kalla kriget utan ett hett kärnvapenkrig.

Kanske kan vi också hysa tillförsikt om att den stora enpartidiktaturen Kina i framtiden går i en demokratisk riktning med respekt för mänskliga rättigheter? Och att vi kan lösa klimatutmaningen, trots de svårigheter som visat sig allra senast nu vid klimattoppmötet i Warszawa?

Förhoppningar och framtidstro innebär inte naivitet. Problemen löser sig förstås inte själva, hur intelligenta vi än blir. Vi måste också använda intelligensen. Klimathotet försvinner inte om vi lutar oss bekvämt tillbaka i luftkonditionerade SUV:ar, drivna på bränsle från olja eller skiffergas, på väg hem mot ännu en middag på nötbiff lagad med el från kolkraftverk, med en matkasse där en stor del kommer att slängas oätet.

Intelligens betyder inte heller  automatisk lycka. Den ökande psykiska ohälsan i samhället (se exv SvD) beror kanske delvis på att vi känner efter mer, har tid att reflektera över hur ”vi mår egentligen”, eller helt enkelt sätter andra ord på vissa känslor. Att många unga mår dåligt i dag – beror det enbart på ett svårare vuxenblivande och mer utdragen etablering av arbets- och bostadssituationen? Mycket annat har ju blivit så mycket bättre, både materiellt och sett till hur unga och barn behandlas och bemöts. Har vi helt enkelt blivit lite ovana vid motstånd och motgångar? En sådan ”curling”-effekt, som både SvD:s Maria Carling och DN:s Hanne Kjöller tar upp i dag, kan nog påverka både yngre och äldre.

Intelligens är ett verktyg som ger möjligheter. Det är människans intelligens som har löst problem och fört oss framåt i utvecklingen, från elden och de första redskapen till partikelaccelaratorer och smarta mobiltelefoner. Vi har alla möjligheter att fortsätta framåt – om vi är smarta nog att använda verktyget.

Sänk skatterna

Lägre inkomstskatter kan motiveras på många sätt. För samhällsekonomin – men framför allt för människors frihet. Därför bör liberaler alltid sträva efter att sänka skatter, om man kan. Också på högre inkomster, företagande, och för pensionärer.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november).  Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014”.

Sedan 2006 har Alliansen sänkt skatten med tusentals kronor per år för alla löntagare. Det har haft samhällsekonomiska motiv; ökade incitament att arbeta, som har bidragit till att Sverige har en såpass god ekonomisk sits. Trots finanskris och en långdragen svag världskonjunktur, är det fler som går till ett jobb och får sin egen inkomst. Samtidigt är det många fler som vill och kan ta ett arbete.

Men lägre inkomstskatter har vidare motiv än så. Det är i grunden en liberal linje att låta människor behålla mer av sina egna pengar. Pengar som de själva rår över, till skillnad från eventuella bidrag som socialistiska politiker kan tänka sig bevilja för att styra och lägga till rätta. Pengar som ger frihet, och självbestämmande.

Med det sagt finns en del mer för en liberal att göra på skatteområdet. Också personer med högre inkomster bör få behålla en större andel av dem. Det är bra att Folkpartiet och Jan Björklund fått till stånd en höjd brytpunkt för statlig skatt, men vi måste också fortsätta arbeta för att avskaffa värnskatten. En slags straffskatt på utbildning, ansträngning och framgång som dessutom torde vara en kontraproduktiv förlustaffär som i själva verket minskar statens intäkter.

För mig som liberal är det inte när människor når framgång, utan när människor drabbas av motgång, som politiken har ett problem att lösa.

Vi bör också sänka skatter och på andra sätt förenkla för företagande och företagare. Fler ska inte bara vilja jobba – det ska också finnas potentiella arbetsgivare. Och människor ska kunna ha goda möjligheter att sysselsätta sig själva, och kanske andra, i fler nya små företag.

Slutligen bör vi sträva efter att fortsätta sänka skatten även för pensionärer. De vill också ha ökad frihet och självbestämmande.

Mediarapporteringen var bred om Alliansens förslag till skattesänkningar, bl.a. i SR och SVT. Läs mer i Jan Björklunds nyhetsbrev och hos Folkpartiet.

Liberalt med tredje mamma/pappamånad

I dag är jag stolt över att se och höra vår liberala jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om att Folkpartiets partistyrelse förespråkar en tredje s.k. pappamånad. Och jag är glad över att höra henne förklara varför: ”Det här är en möjlighet att vara hemma med sina barn under 13 månader och att reservera tre av dem till vardera föräldern är ett bra stöd för att kvinnor ska få högre löner och högre pensioner.”

Vi vet att vi har en kvarvarande ojämställdhet mellan individer i vårt samhälle, olika villkor bara beroende på vilket kön man har. Vi vet att vi har bestående könsroller som begränsar både män och kvinnor. Vi vet att en stor del av denna ojämställdhet, och dessa könsroller, uppstår och har samband med familjebildandet. Då bör vi inte ha en statlig, skattefinansierad socialförsäkring som bidrar till att konservera könsrollerna och ojämställdheten.

”Pappamånaderna” har haft stor påverkan för ett något mer jämställt uttag av föräldraledigheten. Att fortsätta med en tredje pappamånad är en bra, liberal reformväg. Nu hoppas vi bara att landsmötet i höst går på samma liberala reformlinje.

Som jag uttryckte det då Folkpartiet i Stockholm debatterade och uttalade sig om ett antal av de hetaste frågorna inför årets landsmöte:

”Jag tror inte att någon i den här salen behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen skulle betyda mycket för kvinnors ställning på arbetsmarknaden, för löneläge och karriärmöjligheter. Jag tror inte heller att så många folkpartister behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag också är ett politiskt mål att sträva efter.

Frågan gäller våra liberala medel för att uppnå detta liberala jämställdhetsmål.

Föräldraförsäkringen är en skattefinansierad förmån, något som vi gemensamt har kommit fram till att vi ska betala tillsammans. Vi gör det för att föräldraskap ska kunna förenas med arbete och egen försörjning – för både kvinnor och män. Men borde det inte också vara ett liberalt krav att denna mycket generösa förmån inte samtidigt konserverar de könsroller och strukturer som utgör själva ojämställdhetens fundament?

Det kan inte anses oliberalt att vi gemensamt har åsikter och bestämmer om hur en skattefinansierad förmån ska fördelas.

Skillnaden mellan vad som är liberalt och oliberalt kan knappast heller ligga i en, två eller tre månader vikta åt en förälder. Fortfarande är det en väldigt generös mängd månader som man kan förfoga över själva.

Men om vi ser föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten, om vi ser den effekt som de så kallade pappamånaderna har haft, och om vi nu ser att utvecklingen mot ett mer jämställt föräldraskap går oändligt långsamt – då måste vi också se att en tredje ”pappamånad” kan och bör vara en del av svaret.”

När debatten var aktuell i Folkpartiet tidigare bloggade jag också. Bl.a. SVT och DN rapporterar om dagens nyhet från Folkpartiets partistyrelse. Fredrik Adolphson bloggar.