Tagg: liberalism

Liberalt med tredje mamma/pappamånad

I dag är jag stolt över att se och höra vår liberala jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om att Folkpartiets partistyrelse förespråkar en tredje s.k. pappamånad. Och jag är glad över att höra henne förklara varför: ”Det här är en möjlighet att vara hemma med sina barn under 13 månader och att reservera tre av dem till vardera föräldern är ett bra stöd för att kvinnor ska få högre löner och högre pensioner.”

Vi vet att vi har en kvarvarande ojämställdhet mellan individer i vårt samhälle, olika villkor bara beroende på vilket kön man har. Vi vet att vi har bestående könsroller som begränsar både män och kvinnor. Vi vet att en stor del av denna ojämställdhet, och dessa könsroller, uppstår och har samband med familjebildandet. Då bör vi inte ha en statlig, skattefinansierad socialförsäkring som bidrar till att konservera könsrollerna och ojämställdheten.

”Pappamånaderna” har haft stor påverkan för ett något mer jämställt uttag av föräldraledigheten. Att fortsätta med en tredje pappamånad är en bra, liberal reformväg. Nu hoppas vi bara att landsmötet i höst går på samma liberala reformlinje.

Som jag uttryckte det då Folkpartiet i Stockholm debatterade och uttalade sig om ett antal av de hetaste frågorna inför årets landsmöte:

”Jag tror inte att någon i den här salen behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen skulle betyda mycket för kvinnors ställning på arbetsmarknaden, för löneläge och karriärmöjligheter. Jag tror inte heller att så många folkpartister behöver övertygas om att ett mer jämställt uttag också är ett politiskt mål att sträva efter.

Frågan gäller våra liberala medel för att uppnå detta liberala jämställdhetsmål.

Föräldraförsäkringen är en skattefinansierad förmån, något som vi gemensamt har kommit fram till att vi ska betala tillsammans. Vi gör det för att föräldraskap ska kunna förenas med arbete och egen försörjning – för både kvinnor och män. Men borde det inte också vara ett liberalt krav att denna mycket generösa förmån inte samtidigt konserverar de könsroller och strukturer som utgör själva ojämställdhetens fundament?

Det kan inte anses oliberalt att vi gemensamt har åsikter och bestämmer om hur en skattefinansierad förmån ska fördelas.

Skillnaden mellan vad som är liberalt och oliberalt kan knappast heller ligga i en, två eller tre månader vikta åt en förälder. Fortfarande är det en väldigt generös mängd månader som man kan förfoga över själva.

Men om vi ser föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten, om vi ser den effekt som de så kallade pappamånaderna har haft, och om vi nu ser att utvecklingen mot ett mer jämställt föräldraskap går oändligt långsamt – då måste vi också se att en tredje ”pappamånad” kan och bör vara en del av svaret.”

När debatten var aktuell i Folkpartiet tidigare bloggade jag också. Bl.a. SVT och DN rapporterar om dagens nyhet från Folkpartiets partistyrelse. Fredrik Adolphson bloggar.

Frihet, rättvisa och allmänintresset: om Folkpartiets roll

Vilken är Folkpartiets framtida roll i Stockholm? Det var frågan som jag är en av dem som fått möjlighet att svara på med en helsida i Folkpartiets tidning Stockholmsliberalen. Mitt resonemang, som ni kan läsa nedan, har förstås bäring på hela Folkpartiet – varför det behövs, och varför vi annars hade behövt grunda ett sådant liberalt parti!

Ur Stockholmsliberalen 5/2013.
Ur Stockholmsliberalen 5/2013.

Ett parti har inget existensberättigande i sig själv. Folkpartiets framtid beror på våra idéer. Och även om vår liberala politik inte ska bero på hur andra partier positionerar sig, ska vi veta att våra idéer behövs för friheten i Stockholm och Sverige.

Folkpartiet är det ursprungliga partiet för allmänintresset. Det är ursprunget till vårt namn. Men det handlar om något annat än att som statsministern beredvilligt stämpla olika grupper som ”särintressen”. Samhället består inte av annat än individer. Vi väger samman – vi ser allmänintresset i en bra skola, en trygg vård, ett fungerande försvar och ett rikt kulturliv.

Frihet är förstås det centrala begrepp som vi kan och bör återvända till. Beslut ska fattas så nära människor som möjligt, helst av dem själva. Valfrihet är något självklart – varför ska kommunpolitiker bestämma vilka skolor som ska få finnas, så länge de uppfyller högt ställda kvalitetskrav och kan redovisa en hållbar ekonomisk plan? Det är en strid, som är extra viktig för stockholmarna, och som vi ska ta med glädje och tydlighet. Och där det för närvarande inte verkar vara så stor trängsel bland valfrihetens förkämpar.

Lika självklart borde det vara att människor ska få behålla en så stor andel av sina egna inkomster som möjligt. Ett avskaffande av värnskatten torde ju därtill vara klok ekonomisk politik. Stockholmsskatterna är kanske inte prioriterade att sänka ytterligare – men i staden och landstinget ska vi vara de som främst slår vakt om att varje krona används effektivt. Det lär behövas framöver.

Frihet paras ofta med rättvisa; de behöver inte stå i motsatsställning. Vi har som liberaler inga problem med att människor lyckas, det är när människor far illa som vi ser behov av att gripa in. Liberal rättvisa handlar inte om att alla ska ha det lika – det handlar om att helst ingen ska ha det dåligt. Vi vill inte utjämna utfall, utan utgångslägen. Vårt mål är att sociala, ekonomiska, sexuella, fysiska eller personliga förutsättningar inte ska bestämma vilka chanser man har i samhället.

Därav behovet av ett starkt socialt skyddsnät. Vårt engagemang för att undanröja hinder för människor med funktionsnedsättningar. Vår orubblighet inför diskriminering och omotiverade könsskillnader. Vårt långa arbete för en tillgänglig sjukvård på lika villkor. Vår envetna kamp för bra skola som satsar på kunskap för alla – inte bara för dem med goda förutsättningar hemifrån som alltid klarar sig. På alla dessa områden har vi anledning att hålla den liberala fanan högt och vässa vår sakpolitik – inte med moralism eller omhändertagandementalitet, utan genom att rusta människor med egenmakt.

Frihet handlar om att få uttrycka sig. Vi ska vara yttrandefrihetens varmaste vänner, och vi ska stå upp för en ambitiös kulturpolitik, för institutioner och offentligt kulturstöd men också för det fristående, nytänkande och annorlunda. Den liberala rollen kommer ingen annan att fylla.

Frihet står ibland mot annan eller andras frihet. Att vara liberal är också att väga det större över det mindre. Alkoholistens, och hens barns, frihet att alkoholens frestelser inte finns alltid och överallt, väger tyngre än om vi andra vill kunna handla hem en flaska vin på lördagskvällen. Vår och framtida generationers behov av en beboelig värld motiverar regleringar av utsläpp och bilism.

Det finns så mycket man kan säga om Folkpartiets existensberättigande och roll. Jag vet bara att om Folkpartiet inte fanns, skulle jag behöva vara med och grunda det.

 

Sverige behöver både lägre skatter och bättre jämställdhet

Sverige behöver både företag och dagis, var en Folkpartiparoll i början och mitten av 90-talet. Det var en illustration av att vi behöver både ett växande näringsliv och en välfungerande välfärd, för att vara ett land som utvecklas och håller ihop. I sitt bejublade tal på förra helgens liberala riksmöte uppdaterade jämställdhetsminister Maria Arnholm – då en av arkitekterna bakom partiets budskap – till att Sverige behöver förskola, företag och feminism.

När förslaget till nytt liberalt partiprogram presenteras i dag gavs en intressant försmak på DN Debatt. Den handlar framför allt om ”vägen till välfärd” – med ett inledande stycke värt att citera:

Människor ska känna att Sverige är ett land där det finns stora chanser att lyckas, där möjligheterna är många. Ett land med stor social rörlighet och där den som inte lyckas eller för tillfället har det svårt får både stöd och nya chanser.

Men också att kunskap, flit och ansvarstagande alltid lönar sig. Oavsett kön eller etnisk bakgrund.

En arbetsmarknad där unga och invandrare har en större chans att komma in. Ett skattesystem som inte bestraffar utbildning, flit och framgång, som inte innehåller kontraproduktiva symbolpolitiska element och som därför innebär avskaffande av straffskatten ”värnskatt”. Ett företagandeklimat som uppmuntrar företagarna, och där regelkrångel inte lägger krokben för vare sig företagare eller hoppfulla blivande anställda. Det är viktiga delar av ett liberalt program.

Men Folkpartiets sociala liberalism handlar också en stor trygghet inför arbetslöshet och andra förändringar.

Och det handlar förstås om kunskap och kompetens. Om en bra skola. Och om ett samhälle där vi inte åsidosätter och nedvärderar halva befolkningens förmåga. Jämställdhet är en principiell nödvändighet om man tror på människors lika värde och möjligheter – men ojämställdhet är inte bara principiellt fel utan också olönsamt. Världen över är det bättre villkor för kvinnor som kan driva utvecklingen. Det gäller också, på en annan skala, i ett Sverige där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, där traditionellt kvinnliga yrken innebär sämre karriärmöjligheter, där tusentals kvinnor är våldsoffer i sina egna hem och familjer, och där det är vanligare för en börs-VD att heta Johan än att vara kvinna.

Inför valet 2014 0ch inför framtiden krävs idéer och offensiv. Inte – som PJ Anders Linder varnade för i gårdagens SvD – reträtt. Folkpartiets nya partiprogram kan förhoppningsvis bli grunden för liberal framgång och framåtanda.

När människor har frihet att förverkliga sig själva oavsett kön och bakgrund, när vi satsar på att alla ska få en bra start i livet, när vi belönar och bejakar framgång, och när vi stöttar dem som har eller får det svårt – då kan vi bygga ett friare och rikare samhälle.

Här finns presskonferensen från presentationen av partiprogrammet och här kan du läsa mer om det nya partiprogrammet på Folkpartiets hemsida.

FP Järfälla, FP Västerås, Jesper Svensson, Amie Kronblad, Dagens Opinion, Sydsvenskan, SR Ekot,

Påverka nya liberala partiprogrammet

Folkpartiet Liberalerna är just nu mitt uppe i en omfattande process för att ta fram ett nytt partiprogram. Det senaste heltäckande, nyskrivna partiprogrammet antogs 1997. Sedan har förändringar gjorts och särskilda program tagits fram på olika politikområden, men nästa års landsmöte kommer alltså att besluta om ett från grunden nyskrivet partiprogram. Och den värld vi har 2013 är förstås en helt annan. Murens fall och 90-talskrisen präglade då, nu har vi nya och nygamla utmaningar om miljö och klimat, Sveriges konkurrenskraft i en allt mer globaliserad värld – där samtidigt nya kriser gör att gränser åter kan resas mellan länder och människor.

Vårt liberala parti bjuder in alla som vill att påverka. Internt i partiet diskuterar vi förstås liberal ideologi och politik extra flitigt just nu. Vill du bidra till vårt arbete, så kan du fylla i programkommitténs nya enkät som du hittar här. Mer om det nya partiprogrammets framtagande kan du läsa  här.

Riskmedvetna liberaler bör främja frihet och satsa socialt

För kalenderbitare som fortfarande läser encyklopedier i bokform ges möjlighet till samtidshistoriska tankeställare. I 90-talets stora uppslagsverk, Nationalencyklopedin, står således om Folkpartiet att valresultatet brukar variera mellan 10 och 20 procent. Det var strax efter 1991 års val, med vad som då uppfattades som en låg notering på drygt 9 procent.

I den tjugo år yngre (och betydligt tunnare) NE-versionen anges samma intervall till mellan 5 och 15, vilket väl får sägas täcka in 1998 års bottennapp precis under 5 och 2002 års ”succé” på drygt 13. Och även om opinionsmätningar mitt i mandatperioden inte säger mycket jämfört med ett valresultat, så kan vi nu konstatera att vi rör oss ned mot golvet även i nya NE:s intervall. (Se t.ex. senaste sammanställningen Svensk Väljaropinion för mars, från SR Ekot – och aprilsiffrorna i de olika mätningarna har som bekant inte gått åt motsatt håll.) (Uppdatering: Svensk Väljaropinion för april, hos SR Ekot.)

Som folkpartist har man vant sig vid skrala siffror, särskilt i mellanvalsperioder. Samtidigt ser vi oss mentalt som ett större, och åtminstone mer betydelsefullt, parti – med ett fullt sortiment som naturligtvis erbjuder de bästa lösningarna från alkohol- till Östeuropapolitik. För oss var valet 2002 det naturliga, och 1998, 2006 och 2010 de avvikande resultaten med olika förklaringar.

2006 års dataintrångsskandal var förvisso en oförutsedd händelse som hette duga, som upplevdes drabba djupt orättvist av många hårt arbetande folkpartister. Det ännu något sämre resultatet 2010 har förklarats med Moderaternas då ännu starkare ställning, efter finanskrisen, och stödröster till de ännu mindre Allianspartierna även från ”duktiga” folkpartister”.

Sanningen är förstås att inget parti ”äger” sina väljare, och Folkpartiet kanske minst av alla. Succévalet 2002 och den efterföljande valanalysen granskas kritiskt av Richard Bengtsson, som kallar Folkpartiets valresultat ”ihåligt som en schweizerost”. Efter 2010 kunde vi rationaliserande folkpartister glädja oss åt att vara näst största regeringsparti – störst av de små! Och vi kunde få höra att aldrig hade M + FP tillsammans samlat fler röster.

Sanningen för Folkpartiet är, att vi kanske inte är i kris. Men vi är definitivt i en riskzon att bli ett avsevärt mindre parti med mindre inflytande. Riskmedvetenheten måste leda till analys och åtgärder.

Djupare analyser efterlyses från många håll, för att kunna lägga grunden till liberal framgång – som vi ju alla som är engagerade i Folkpartiet, ärligt är övertygade om att vi förtjänar och kan nå. Jag ska inte göra anspråk på någon revolutionerande, saliggörande helhetssyn men vill lämna ett litet bidrag.

Bristande tydlighet är knappast längre ett stort problem för Folkpartiet. Många företrädare, och många politiska ställningstaganden, är så tydliga man kunde önska (eller mer). Då är frågan var vi ska sätta ned våra liberala fötter. Vad ska vi välja att skylta med i fullsortimentet? Vad ska vara Folkpartiets profil? Vad är mervärdet vi vill förmedla?

Skolan är en så tydlig Folkparti-fråga att den ofta sägs ha gjort oss till ett enfrågeparti. Skolan brukar regelmässigt hamna bland de absolut viktigaste frågorna när väljarna tillfrågas. Och vår skolpolitik har brett stöd – betydligt större än vårt valresultat. Varför är det så?

En förklaring är förstås att vår skolpolitik inte skiljer ut oss tillräckligt tydligt. Vi får kanske äran, men inte rösterna, som tryggt kan läggas på Moderaterna, eller för den delen på Centern eller Kristdemokraterna. Man får ju Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik på köpet. Inför framtiden finns också skäl att hissa varningsflagg – har våra vällovliga reformer lyckats vända den ”atlantångare” som den svenska skolan, och dess i många år sjunkande kunskapsresultat, till valet 2014?

Försvar, kärnkraft och värnskatt är frågor där vi skiljer ut oss mer även inom Alliansen. De verkar dock inte ha gett någon större utdelning även om de är viktiga, även om de borde kunna locka besvikna tidigare moderatväljare, och även om det är aldrig så skönt att få beröm på SvD:s ledarsida.

Vad är då mervärdet med Folkpartiet? Det liberala partiet måste självklart vara det tydliga liberala alternativet. Vi måste alltid problematisera ur liberal synvinkel – ett perspektiv som sällan ger tvärsäkra svar. Men den liberala hållningen måste vara glasklar.

Integritetsfrågorna är givetvis ett liberalt lackmustest. I många av de omdebatterade frågorna på senare år finns inga självklara svar – det finns goda skäl, även för en liberal, att ibland ta till övervakning av olika slag för att förhindra ett större ont. Men det sluttande planet ska problematiseras av liberaler. Och framför allt borde vi inte gå i bräschen för frihetsinskränkningar. (Jag har berört detta viktiga ämne tidigare, senast här.)

Kulturpolitiken är ett område som kan definieras både brett och smalt. Men oavsett om det handlar om public service, upphovsrätt, bibliotekens framtid eller de fria gruppernas rätt att vara så fria och nyskapande som de kan vara, så är det en liberal kärnuppgift att stå upp för ett fritt kulturliv och yttrandefrihet.

Socialpolitik och välfärdsfrågor är en annan, mer sakpolitiskt konkret, självklarhet för ett liberalt parti – med eller utan det prefixsatta ”socialliberal”. En profilerad social agenda som inte bara finns på papper, utan också drivs strategiskt utåt, har länge efterfrågats av många – nästan så att ropet på ett ”mjukare” Folkparti har blivit ett mantra. Låt gå för ”mjukheten” – men förmedlat av 2000-talets tydligare Folkparti. Här behövs den liberala rösten, för valfrihet och ökad jämlikhet i hälso- och sjukvården. För generösa socialförsäkringar och generell välfärd.

Nog finns det att göra, liberaler!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Konsument- och medborgarmakt mot homofobin

Reggae är inte en musikstil jag lyssnar ofta på, och kvaliteterna på artister och framträdanden får andra uttala sig om. När en artist använder sin plattform för att sprida hatiska budskap anser jag det dock vara min ensak. Den här gången handlar det, igen, om homofobiska låttexter, från Stockholmsaktuelle Sizzla, enligt uppgift ”världens störste reggaeartist”.

I grund och botten får var och en naturligtvis föra fram sin åsikt, hur motbjudande den än är; för att använda det citat som tillskrivs Voltaire så må jag avsky vissa åsikter, men kämpar med näbbar och klor för rätten att framföra dem.

Yttrandefriheten är en av liberalismens mest grundläggande principer, därav den återkommande användningen av detta slitna men tydliga uttryck som används så ofta att det närmast blivit en kliché. Men också yttrandefriheten har sina gränser. J S Mills exempel på skillnaden mellan att kritisera brödpriserna i en sansad debatt, och som demagog som eldar på ett upplopp mot ett bageri, känns aktuell i fallet med Sizzla. För homofobi och hatbrott mot hbtq-personer är som många påpekat ingen teoretisk fråga i reggaemusikens hemregioner i Karibien och på Jamaica. Att en artist som torgför sådana budskap släpps fram i vår stad är knappast solidariskt med de som utsätts för sådana övergrepp.

I Stockholm är hotet mindre, men inte försumbart. Nu sträcker jag mig inte så långt som att efterfråga rättsliga ingripanden mot reggaekonserten. De som låter sig påverkas av reggaemusiken till att diskriminera hbtq-personer eller begå hatbrott är nog få. För dem som redan har den tendensen, är motmedlen nog annorlunda än förbud, när arrangörer och uthyrare inte har vett nog att sätta stopp.

Konsumenter och medborgare har dock andra medel att tillgå: Bojkott är ett beprövat och ofta framgångsrikt verktyg i marknadsekonomin. Jag stödjer därför helhjärtat min medliberal, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, i hennes bojkottuppmaning. Och tillsammans med alla andra som tar ställning kan vi genom debatten och uppståndelsen visa att vi inte accepterar att någon trampar på våra värderingar och alla människors lika värde.

AB, Metro, SvD, SVT, QX

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,