Liberalerna placeras ofta i mitten av politiska skalor. Men i värderingsfrågor är vi inte i mitten. Många av oss är liberaler både för att vi gillar kombinationen av marknad och välfärd – och för att vi är brinnande liberala individualister och rättighetskämpar.

NY KRÖNIKA I NU: Kluvna liberaler, antingen eller, både och… Ibland retas politiska motståndare och kommentatorer med oss liberaler (liberalpartister, tidigare folkpartister) för vår påstådda veliga mittenposition. Kluvenheten har dock en djupare grund.

Det är sant att vi gillar att resonera och väga för och emot – det är något positivt i en liberal, deliberativ demokrati. Men vi är också vana vid att se politiken i två skalor – ekonomins höger/vänster och värderingarnas liberal/traditionalistisk (man kan också kalla den konservativ eller auktoritär). GAL/TAN-skalan, som man ofta hör talas om i dag, som en förklaring till rådande politiska läge, låsningar och nya konstellationer, är helt enkelt inget nytt för liberaler.

Om detta skriver jag en krönika i liberala nyhetsmagasinet NU. Se nedan (hela texten under tidningssidan).

GAL-TAN inget nytt för liberaler

Är du grön, alternativ, liberal – eller traditionell, auktoritär, nationalistisk? Det är den nya GAL-TAN skala som nu sägs prägla politiken i Sverige och stora delar av världen. Skalan må vara ny för många – men konfliktlinjen är det inte. Allra minst för liberaler.

”Vad är dina drivkrafter? Varför blev du liberal?” En vanlig fråga när liberaler möts, med intressanta svar, oavsett när man blev bekännande liberal och gick med i den liberala rörelsen (vilket naturligtvis kan ha rört sig om olika tillfällen). Man kan bygga på den med: ”Och varför fortsätter du vara liberal?”

Svaren finns ofta på båda skalorna – både den ekonomiska och den värderingsmässiga. För liberaler är det inte nytt eller ovant att tänka i GAL/TAN-termer. Många av oss landade i liberalismen, i Folkpartiet/Liberalerna eller FPU/Luf av flera anledningar. Ekonomiskt förnuft, både låga skatter och stark välfärdsstat, med en pragmatisk inställning till den kombination därav som ger det bästa utfallet. En mittenposition, om man så vill.

Men värderingsmässigt står vi inte i mitten. Där är vi långtifrån lagom. Individens frihet och försvaret av mänskliga rättigheter är inte en mittenposition.

Sverige behöver både företag och dagis. Både frihet och rättvisa. Dubbelheten, kluvenheten, som många tyckt sig se i det liberala partiet – det är ett utslag av vår idétradition.

Från 1930-talets krisuppgörelser och framåt var det höger/vänsterskalan som präglade svensk politik. Där kunde mittenuppgörelser göras på ekonomisk grund, på Haga, under en ”underbar natt”, i ”århundradets skattereform”. Huvudtemat var dock en socialdemokratisk maktställning befäst genom kommunisternas mestadels passiva stöd, gentemot en borgerlig opposition. Länge var dock en borgerlig enighet långtifrån något naturligt; samarbete med den gamla högern var långtifrån självklart för den mångårige oppositionsledaren Bertil Ohlin (FP). När H blev M och borgerligheten enades, med tre partiledare för ovanlighetens skull på samma bild, blev det regeringsskifte enligt höger-vänster-skalan 1976, 1991, 2006. Värderingsskalan, frihetlighet kontra traditionalism, visade sig i s k samvetsfrågor – som partnerskap för homosexuella, och gav tidvis upphov till gnissel, som när konservativa fick svälja pappamånader och liberaler vårdnadsbidrag.

2018/19 var något annorlunda. GAL-TAN fällde utslaget för den svenska regeringsbildningen. Många borgerliga röster upprörs. Men det nya perspektivet på svensk politik skär inte bara mellan allianspartierna – att vara liberalkonservativ torde bli allt svårare. Liberal i det privata, konservativ i det politiska – hur stabil blir den positionen när det som borde vara privat och handla om individuella val politiseras av auktoritärt strävande krafter? Möjligen är det inte mycket lättare för en klassisk socialdemokrati. Dessa nya auktoritära krafter kan som bekant kan placeras både till höger och vänster. Kulturliv, civilsamhälle och den privata sfären sugs in i identitetspolitikens virrvarr.

För liberaler borde tiden och valet vara tydligare. Vi står här för att vi gillar både ekonomisk och individuell frihet; vi värnar välfärden men inte på bekostnad av människors fria val och personliga rättigheter. Mittenextremister? Det är inte blott en ordlek.