”Ett upprop för fri kultur har sällan varit viktigare än i dag. I Sverige har vi i decennier varit vana vid politisering från vänster, och de farhågorna präglar också den senaste tidens debatt – om museer, film, litteraturstöd. Men nu finns nya politiska krafter som vill undergräva konstnärlig frihet. Det är en verklighet vi måste beakta också i den kommunala vardagen.”
Kultur glädjer, underhåller, ställer svåra frågor, ger oss nya – och andra människors perspektiv. Det måste den få göra i frihet. Kulturen finns främst till för sin egen skull, och måste få stå fri från politisk påverkan. Fortsätt läsa ”Friare kultur – öka avståndet”→
I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.
En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Fortsätt läsa ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”→
Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!
Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.
Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.
När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.
Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.
Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.
Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).
Miljöpartistisk kulturpolitik skiljer sig markant från vår liberala syn på kulturen och kulturpolitiken. Framför allt handlar det om politikens roll, framgår när de gröna nu lanserar kultur som ”det fjärde välfärdsområdet”.
Kulturpolitiken är viktig. För oss liberaler handlar det bland annat om att veta var gränserna går för vad som är politikens uppgift. Liberaler har genom åren kämpat för att det offentliga ska stötta kulturen, t ex teatergrupper och tidskrifter – men att stödet ska ges efter en opartisk prövning. Liberaler strävar efter att värna det fria ordet, utjämna skillnader i tillgång till kultur och skydda kulturaktörer på från politisk klåfingrighet.
Det hela börjar med avskaffande av BNP-måttet. Vad som ingår i måtten för tillväxt kan förstås diskuteras – men de gröna ränderna går inte ur: tillväxt är antingen något som miljöpartister inte tycker att man behöver förhålla sig till, eller något de är helt och hållet emot. Och då är förstås den stora frågan hur vi alls ska kunna få mer resurser till kultur – oavsett om det handlar om medel via offentlig finansiering, som kulturstöd, eller genom rent privat konsumtion.
Digitaliseringen vill man främja – med en bredbandsskatt. För en oinvigd ter det sig lite kontraproduktivt. Reklamen ska bort ur kollektivtrafiken. Men reklam kan för det första verkligen ses som en yttring av det fria ordet, dessutom genom åren en viktig del inte bara av näringslivets funktionssätt utan också samhällets, kulturens och mediernas utveckling. Och för det andra – skattepengarna (som då krävs för att hålla tåg och bussar rullande) ska som sagt räcka långt…
Hur ska t ex skrivningarna om kulturstöd uttolkas, med ”tyngdpunktsförskjutning från ansökan till uppföljning för etablerade konstnärer och grupper”? Ytterligare gräddfiler för de som redan är inne i systemen, och allt svårare för nya grupper och aktörer att slå sig in?
I Stockholm har vi sett exempel på det MP-rapporten föreslår. Här har vi infört ett ”historikkriterium” som en del i kulturstödssystemet, där kulturskapare med kända meriter gynnas framför de som kommer utifrån. Jag och mina liberala kollegor i nämnden avvisade tillsammans med Alliansen denna förändring, men till ingen nytta.
Hur har man tänkt sig att genomdriva sin vilja om omfördelning av resurser mellan musiker och distributörer, på politisk väg? Hur ska redan hårt prövade privatägda lokaltidningarna – de som på många håll idag är garanten för att en levande lokal nyhetsbevakning – överleva en ytterligare utbyggnad av offentligt finansierad public service,med lokalt expanderande SVT och SR. Och hur förenas kulturens frihet med den kvotering och postkoloniala teori som ska göra sitt intåg på museer och institutioner?
Om Miljöpartiets kulturpolitik förverkligas är det framför allt byråkraterna som får växer till sig. För kulturens växtkraft ser det tyvärr lika illa ut som för ekonomins.
Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.
”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.
Vi behöver en liberal berättelse
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.
Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.
Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.
Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?
Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.
Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)
Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!
I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.
Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.
Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.
(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)
Regeringen går från oklarhet till oklarhet och det gäller inte minst kulturpolitiken. Nedskärningar på svenska språket och Sveriges kulturella kontakter med utlandet är dåligt oavsett om vi talar om kulturpolitik, utbildningspolitik, utrikespolitik eller näringspolitik.
PLATS FÖR SVENSKA. På Universidad Nacional Autónoma de México (UNAM) kan man bedriva svenskstudier, med stöd av Svenska institutet (canada.unam.mx).
Kulturbudgeten fortsätter att öka med den nya regeringen (även om kulturens andel av hela budgeten krymper). För den som anlägger ett bredare perspektiv på vad bland statens angelägenheter som är kulturpolitiskt angelägna, kännetecknas budgeten dock snarast av ett antal besparingar. De är inte stora, i kronor räknat, och de är säkerligen inte illvilligt uttänkta.
Det sorgliga är att dessa besparingar får kulturpolitiska konsekvenser, men inte tycks kopplade till några kulturpolitiska tankar överhuvudtaget.
Först uppmärksammades hotet mot de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – viktiga för kunskap om och kontakter med historiens och dagens Medelhavskulturer, inte minst i migrationens tidevarv. Sedan uppmärksammade förre statssekreteraren, generaldirektören och generalkonsuln Olle Wästberg att i budgeten gömdes en besparing på studier i svenska och om Sverige på utländska universitet (DN Debatt). Och i dag påtalar Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius en ytterligare nedskärning på svenska språket: det handlar om Terminologicentrum, TNC, som ägnar sig åt ords betydelse och begrepps definitioner (DN Kultur). En ”språklig infrastruktur” som är avgörande för hur vi människor kommunicerar med och kan förstå varandra – och av största betydelse inte minst för många företag i teknikbranscher.
Ingen av dessa besparingar må beröra den direkta kulturbudgeten, men kulturpolitiken är större än så. Den liknar på så sätt näringspolitiken, som jag skrev om i går – och beröringspunkterna är fler. De föreslagna besparingarna är inte bara dålig kulturpolitik. De är riktigt dålig näringspolitik. Givetvis är de också dålig utbildnings- och forskningspolitik (den budgetpost där det mesta av pengarna ligger). Och förmodligen dålig utrikespolitik också.
Den rödgröna kulturpolitiken ska inte angripas för angreppens egen skull. Den ska kritiseras sakligt. En ökad kulturbudget, fri entré till museer och satsningar på miljonprogramsområden kan bli bra om resurserna används klokt. Men tyvärr sätter sig en bild av valhänthet och bristande rutin över denna del av regeringens politik och agerande – också. Det handlar långtifrån bara om den nya kulturministerns tillkortakommanden i att förklara sin politik och sina åsikter på ett vettigt sätt (något som ådagalades i en uppmärksammad intervju med Sveriges Radio: Alice Bah Kuhnke ville inte svara). Ansvaret ligger också hos forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, som nu åtminstone gett Medelhavsinstituten respit med hopp om omprövning, och näringsminister Mikael Damberg.
Besparingarna som nu hamnat i budgetpropositionen för 2015 verkar i flera fall ha varit förslag som finansdepartementet försökt få med tidigare år – men som, klokt nog, stoppats. Det ska också påtalas, som bl a Olle Wästberg gör, att även Alliansregeringen behandlade svensk kultur och kulturarv internationellt på ett styvmoderligt sätt, med försök att stänga svenska kulturcentret i Paris och en nedskärning av översättningsstöd. Ingetdera gör dock den nu uppkomna situationen bättre. Det är en onödig strid mellan språk och (små) siffror.
Tillsätt en utredning om svenska språket, manar Språktidningens Patrik Hadenius. Det kan nog vara en klok idé. För mig väcks nu också mycket tydligt åter frågan om inte kultur- och utbildningsfrågorna hör hemma i samma departement, och inom samma parti, om än inte av tidsskäl hos samma minister. Det skulle gå hand i hand med en bred liberal syn på bildning.
Sist och slutligen krävs dock en regering som tar kulturpolitiken på allvar – som ser kulturens värde, av mängder av olika nyttiga och instrumentella skäl, men också och framför allt för sin egen skull. Som kan balansera siffrorna och språket.
Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.
En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.
I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.
Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.
Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.
Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.
En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)
Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.
För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.
Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.
Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.
Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.
Många tankar behöver nu tänkas kring många politikområden, i ett Sverige där var åttonde väljare röstade på ett främlingsfientligt parti. Det gäller integrationspolitiken. Men det gäller också i högsta grad kulturpolitiken. Kulturen är ett viktigt instrument, även när den finns till för sin egen skull.
LJUS I MÖRKER. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Efter främlingsfientlighetens framryckning krävs nytänkande eller ihålliga insatser offensiv på flera politikområden. Ekonomi – så vi får resurser till utveckling och fler får jobb. Integration – så alla kan och för bidra och delta. Välfärd – så ingen lämnas utanför och alla kan jobba trygghet. Mycket är bra i Sverige, men vi blev inte färdiga på åtta regeringsår, särskilt som den värsta finanskrisen sedan 30-talet drabbade oss. Därför ska vi i Folkpartiet driva en kraftig liberal oppositionspolitik, vilket inte hindrar samarbete när våra sakpolitiska förslag sammanfaller.
Ett område där det finns utrymme för opposition och samarbete men framför allt för en offensiv, är kulturpolitiken. Sällan har vi behövt kulturen så mycket som när de krafter som vill resa murar, stänga gränser och göra skillnad mellan människor, rycker fram. Det gällde före valet, och det gäller ännu mer nu.
Kulturen är en sällsynt potentiell kraft för demokrati och integration. Det gäller alldeles oavsett om och när kulturen finns till för sin egen skull, eller blir ett instrument för andra goda ändamål. Jag tycker aldrig att den gränsen är särskilt knivskarp – eller nödvändigtvis särdeles angelägen att upprätthålla. Självklart är kulturen i första hand något vi njuter av eller utövar för dess egna kvaliteter. Lika självklart kan och måste vi se dess betydelse för att främja bildning; skapa sammanhang; få människor att mötas, ge dem verktyg och kanaler att uttrycka sig, och få förståelse för varandras verkligheter och perspektiv.
Nu behövs kulturen, bibliotek och kulturskolor, kulturarvsinstitutioner och folkrörelser, teatrar, konsthallar och det fria kulturlivet, för att stärka bildning och kunskap, möta rädslor och minska obefogad oro. Kulturen kan skildra och bearbeta det som sker när nya människor, nya uttryck och intryck, kommer till vårt land och blir en del av det – nu och genom historien. Den kan visa på allas våra olikheter – och vår stora grundläggande mänskliga likhet.
Kulturen är inte nödvändigtvis inneboende god. Instrumentet kan användas i olika syften, som vi har sett så många exempel på. Sverigedemokraterna står för en kultursyn som må vara oförankrad i kulturlivet och den övervägande empirin. Den måste bemötas – med motargument och motbilder. Den går inte att tiga ihjäl.
Kulturlivet kokar av idéer, ilska och energi. Kulturpolitiken behöver nu fånga och förstärka, ge plattformar – och hålla armlängds avstånd. I den sista frågan ligger en skillnad mellan en liberal och en socialistisk kulturpolitik, som jag har kunnat se under mina snart tolv år i Stockholms kulturpolitik. Vi vill inte fatta detaljbeslut om kulturstöd, vi vill inte ha politiska biblioteksråd. Vi har inte samma lösningar och konkreta förslag – och det är bra. Det kulturpolitiken behöver är inte en enad front, utan debatt och diskussion.
Nu går Folkpartiet i liberal opposition, också i kulturpolitiken i Stockholm, mot vänstern och mot nationalister och rasister. Tillsammans med andra ska vi visa att Sverige är något annat än det rasister och ”nationella” vill påskina. Och vårt Sverige finns i en mångfald av varianter!
Kulturstödet i Stockholm har utökats kraftigt och förändrats under liberalt styre. Både kvalitet och räckvidd står i fokus. Nu gör vi om kulturbonusen, som ska fokusera på ökad publik och fler besökare. Det är ett viktigt, och riktigt, kulturpolitiskt mål.
PUBLIKTRYCK. Parkteatern når stor publik – som en del av Stockholms stads egen verksamhet står den utanför kulturstödet och bonusen. Bild från kulturhusetstadsteatern.se
Det offentliga kulturstödet är viktigt. Det finns till för att vi ska kunna få ta del av de konst- och kulturyttringar som inte – inte ännu, eller inte längre – klarar sig på kommersiella villkor. För att vi ska kunna se uttryck och höra röster som ligger utanför huvudfårorna, som kanske är nyskapande och experimentella, eller som vårdar ett viktigt kulturarv. Det är inget konstigt för en liberal; marknaden är inte allt. Därför har vi också kraftigt utökat kulturstödet under vår tid som ansvariga för kulturpolitiken i Stockholm: från 70 till över 110 miljoner kronor.
Vi har fått in fler nya aktörer, vilket var avsikten. Stödet har gjorts mer långsiktigt, så att man kan få stöd i upp till tre år, mot tidigare aldrig mer än ett år i taget (även om det i praktiken var många som då fick oförändrat stöd år efter år; en inlåsningseffekt som tillsammans med att stödet inte höjdes särskilt mycket gjorde att just de nya aktörerna hade svårt att få en chans). För att få stöd behöver man göra en ansökan, berätta om vad man har för idé, vad man vill förverkliga, vad man vill tillföra stockholmarna och vårt kulturliv, och konsten. De långsiktiga ansökningarna behöver naturligtvis inte vara lika specifika när det gäller det andra eller tredje året.
Något som är väldigt viktigt att slå fast är att konstnärlig kvalitet alltid är ett grundkrav. Det görs genom en professionell bedömning, med hjälp av en referensgrupp som besitter stor konstnärlig kompetens och erfarenhet. Alla som mottar kulturstöd från Stockholms stad har med andra ord en hög kvalitet eller intressant idé för att utveckla konsten.
BONUSBELÖNAD. Strindbergs Intima Teater har hört till de större mottagarna av kulturbonus. Teatern ingår i Stiftelsen Strindbergsmuseet, där jag är ordförande och därför framöver förstås inte kommer att delta i stödbeslut i kulturnämnden. Bild från Wikimedia/Esquilo.
Här kommer kulturbonusen in. Den införde vi redan i början av vår tid som ansvariga, så fort vi kunde efter valet 2006. Vi ville, redan inom det då rådande kulturstödssystemet, uppmuntra aktörer som fick en högre andel egna intäkter, som lyckades nå en större publik eller nådde många barn och unga. Att det kvalitativa kulturliv vi stödjer med skattemedel kan nå en större publik är ett mycket viktigt kulturpolitiskt mål för oss i Folkpartiet. Och att man kan få intäkter från fler håll än det offentliga är förstås också mycket viktigt, för kulturlivets styrka och frihet. Ingen kan – mot bakgrund av att vi höjt kulturstödet kraftigt – med intellektuell hederlighet anklaga oss för att detta skulle innebära någon slags besparingsiver på det fria kulturlivet.
När kulturstödet har förändrats är det också dags att förändra kulturbonusen. Kvaliteten är alltså redan bedömd, när man får kulturstöd. Barn och unga är också en viktig bedömningsgrund i själva kulturstödet. Återstår så publiken. För att få en rimlighet i förhållande mellan bonus och stöd, och för att det är viktigt att nå en större publik just för de aktörer som har större mer långsiktig verksamhet, kommer bonusen att göras sökbar, för dem som har ett kulturstöd på minst 350 000 kronor per år.
Att nå en större publik – utifrån förutsättningarna i allt från lokaler till aktivitetens upplägg eller ålder på deltagarna – kan aldrig vara ett problem för ett kulturliv med offentligt stöd.
Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.
Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.
Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.
I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.
En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.
Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.
Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.
Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.
Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.