Tagg: kulturpolitik

Ett drömhus vid Sergels torg

Nya Kulturhuset Stadsteatern tar fastare form. Nu visas hur summan av två blir större än delarna. Det blir mycket mer kultur i glashuset vid Sergels torg.

Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg - ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg – ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Ur novemberdimmorna reser sig ett nytt allkonsthus. På utsidan är det förstås samma hus som tidigare, Celsings kulturpalats mitt i city, men det kommer att fyllas med delvis annorlunda, och framför allt mycket mer, innehåll. Mer kultur helt enkelt.

Glashuset vid Sergels torg får mer än bara ett nytt namn. När vi i styrelsen för Stockholms Stadsteater AB (som det kommunägda bolaget fortfarande heter) i morgon fattar beslut om verksamheten för 2014, märks de första rejäla konkreta förändringarna. Konkreta förändringar så till vida att huset förändras fysiskt, internt. Men också konkreta förändringar i form av nya verksamheter och ett nytt sätt att organisera. Inte minst att ha chefer som också är konstnärliga utövare, är ett spännande vägval. Konsten och kulturen tar helt enkelt större plats!

Att Stockholm genom Kulturhuset Stadsteatern kan bli fristad inte bara för författare utan också för förföljda musiker är något att verkligen glädjas åt och känna stolthet över.

Glashuset öppnas upp, nya ytor blir tillgängliga för besökarna. Administration flyttar in i huset bakom, där Stadsteatern sedan tidigare har sina kontorslokaler. Kilen blir nytt hem för gästsspelsscenen. Marionetteatern får ny hemvist – i en tidigare konferenslokal – på plan 3, nära Rum för barn. Dansens intåg har berättats, och bejublats, tidigare. Och det blir ett nytt Lava-bibliotek i nuvarande Bryggan – från Sergels torg ”kommer det se ut som om biblioteket svävar i luften”, som Benny Fredriksson säger till DN.

Mer pengar blir det också utöver tidigare års ökade anslag: 14 miljoner mer 2014. Det är inte att undra på att initiativtagaren kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är nöjd – liksom teaterstyrelsen kommer att ha anledning att vara. Men allra nöjdast hoppas jag att stockholmarna kommer att bli. Kulturhuset Stadsteatern blir det hus arkitekten Celsing drömde om – ett hus för dröm och verklighet.

Läs mer: Dagens Nyheter länk tillgänglig 24 timmar) och nu på nätet DN.se, Madeleine Sjöstedts blogg, Stadshusets pressmeddelande.

Tidigare bloggat om Kulturhuset Stadsteatern: 15 augusti, 19 april, 8 februari.

Kulturen – rikare, bredare, vassare

Liberaler har många anledningar att intressera sig för kultur, och kulturpolitik. Det handlar om grundläggande fri- och rättigheter att uttrycka sig och sina åsikter, i olika former. Det handlar också om kunskap, bildning, sådant som ger makt – om jämlikhet. Och, naturligtvis, om glädje, förströelse, gemenskap och egen inre tillfredsställelse i kulturupplevelser.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Biblioteken främst

Bokpalats.
Bokpalats.

Biblioteken är den liberala kulturpolitikens topprioritering. Bibliotek handlar inte minst om att ge nyckeln till läsning och vidgade vyer till alla oavsett bakgrund. Generationer av barn har funnit läslust och bildningstörst bland de kommunala bokhyllorna. I Stockholm har vi både slagit vakt om och förnyat biblioteken de senaste åren. Det vill vi fortsätta göra. Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns – ibland stänger vi något bibliotek, men framför allt rustar vi upp, ökar öppettiderna och öppnar nya. Att öppna ett nytt bibliotek måste vara en liberal kulturpolitikers största glädje och stolthet. Biblioteken ska också följa med sin tid, med ny teknik och nya former för förkovran, enskilt eller i möten med andra.

Kulturen som mötesplats, med andra stockholmare och med nya intryck, blir extra tydlig i det allkonsthus som i 1 juli äntligen blev verklighet mitt i staden: Kulturhuset Stadsteatern. Om Stadsteatern och om denna sammanslagning av två framgångsrika institutioner, där 1 + 1 ska bli mer än 2, har jag skrivit om tidigare.

Offentliga rummet

En stad definieras av sitt offentliga rum. Utan platser för gemenskap och möten, uppstår inget av det urbana liv som gör en stad. Och kulturen behövs och ska synas i detta offentliga rum. Det gör den i Stockholm i form av ett kulturhus som dominerar Sergels torg, Parkteatern som spelar hundratals föreställningar med fri entré varje sommar, Stadsteatern Skärholmen som förnyar teaterns uttryck och publik, biblioteken som finns över hela vår stad – och i form av konst i offentliga miljöer.

Enprocentregeln – att en procent av investeringar i ny- och ombyggnader i offentliga byggnader och offentliga platser ska gå till konstnärlig gestaltning har jag skrivit om tidigare bl.a. här. Det handlar om mycket mer än att köpa in tavlor…

Offentlig kulturpolitik

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se

Som liberal får man ibland försvara förekomsten av en offentlig kulturpolitik. För mig är det ingen svårighet att stå bakom att vi lägger en del skattepengar inte bara på bibliotek, museer och kulturskola utan också på scenkonst och på stöd till det fria kulturlivet. Allt som vi gemensamt anser behövs för att göra samhället rikare och mer mänskligt, klarar sig inte enbart på kommersiella villkor. Samtidigt är det viktigt att kulturlivet kan vara fritt och dynamiskt, och också kan få mer pengar från andra håll än det offentliga. Det är ledstjärnor när vi har förändrat kulturstödet i Stockholm – ökat anslagen, ökat möjligheterna för nya aktörer, ökat incitamenten att få intäkter från andra håll – och som resultat sett ett starkt ökat intresse att söka stöd och bidra till att göra Stockholms kulturliv ännu rikare.

På nationell nivå har kulturen i alla dess olika former stor betydelse för att manifestera, pröva och utveckla hur vi kan och vill leva tillsammans, i Sverige. Från mina föräldrars gamla folkdansgille till den kurdiska dansen som jag till min glädje fått uppleva på fester, eller Moderna Dansteatern (eller Kulturhuset Stadsteaterns nya dansutbud) – från Karlfeldt till Kallifatides, eller Khemiri. Med eller utan offentligt stöd – men alltid drivet av individerna, utifrån det samhälle de lever i, och bidrar till att forma.

Och kulturpolitiken ska både värna kulturarvet och institutionerna, och stödja det nya, utmanande, annorlunda, det som kan bli framtidens Strindberg eller GAN.

Stockholms rika kulturliv är, förutom sitt egenvärde, och förutom sin betydelse för en öppen debatt och ett tolerant samhälle, en av de största attraktionsfaktorerna för en växande huvudstad, som vill bli och vara en världsstad – som hela Sverige kan vara stolt över.

Urholkad kultur?

Kultur och konst ägnar sig både åt att skildra verkligheten, och alternativa, ibland helt uppdiktade, verkligheter. I kulturdebatten verkar det ibland också finnas alternativa verkligheter. Kultur handlar om så mycket mer än pengar, inte minst om rätten att yttra sig fritt, om censur och frihet, vilket vi ju hört en hel del av i debatten även i Sverige på senare år. Men kulturpolitiken i det övervägande trygga Sverige handlar framför allt om pengar.

Konstigt nog kan även pengasummorna, som man kunde tro var siffror på svart och vitt, tolkas olika.

I Sverige pågår inga nedskärningar på kulturen. Runtom i världen och Europa ser vi hur kulturbudgetar får bidra när sargade nationella och kommunala ekonomier ska saneras. Så inte här – och allra minst i Stockholm.

Vi liberaler vill gärna att kulturen får mer pengar – från andra håll än kommun, landsting och stat. Vi vill medverka till att kulturskapare kan få andra intäktskällor, från publik, samarbetspartner och andra finansiärer. Men vi menar också att det behövs en omfattande kulturbudget även från det offentliga – framför allt för barn och unga, för bibliotek och läsning, och för våra stora institutioner som är en ryggrad och drivbädd för hela kulturlivet. Men också för det fria kulturlivet!

Nu påstås – inte för första gången – på olika håll att vi sparar på kulturen; att vi slår ihop Stadsteatern och Kulturhuset för att spara pengar; att barnkulturen och kulturen i allmänhet urholkas.

Så låt oss då titta på siffrorna för Stockholms stad (också landstingets kulturbudget har ökat rejält, från ca 330 till ca 400 miljoner kronor).

  • Kulturbudgeten i sin helhet var 2006 980,4 miljoner kronor. 2013 är nivån 1.150,9 miljoner kronor. En ökning med 170,5 miljoner kronor.
  • Biblioteken, som det faktiskt skars ned på under tidigare rödgröna styret, har gått från 223 miljoner kronor till 292,5 miljoner kronor eller en ökning med nära 70 miljoner kronor.
  • Stadsteaterns anslag har ökat från 196 miljoner kronor i anslag till 230 miljoner kronor, plus 34 miljoner kronor.
  • Liljevalchs konsthall har ökat anslaget från 16 miljoner kronor  till 22,4 miljoner kronor 2013. Antalet besök ökade 2006-2012 från 86 500 till 160 800. Samtidigt har flera privata initiativ gett oss nya konstinstitutioner i Stockholm: Bonniers konsthall, Fotografiska och Sven-Harrys konsthall.
  • Och i det fria kulturlivet har vi ökat stödet från 70 till 116 miljoner kronor, infört en kulturbonus som stimulerar det fria kulturlivet att öka sin publik och reformerat kulturstödet för att öppna för fler nya aktörer – antalet ansökningar har fördubblats.

Stockholms kulturliv är en av vår vackra stads allra största styrkor.

DN STHLM Debatt om ”medveten urholkning av kulturlivet”; replik av Madeleine Sjöstedt; replikskifte i DN Kultur om barnkultur mellan Lotta Edholm/Madeleine Sjöstedt och Pia Huss; Martin Aagård i Aftonbladet Kultur om Stadsteatern; Madeleine Sjöstedts blogg om kulturdebatt och om Stadsteatern och konsten.