Liberaler har många anledningar att intressera sig för kultur, och kulturpolitik. Det handlar om grundläggande fri- och rättigheter att uttrycka sig och sina åsikter, i olika former. Det handlar också om kunskap, bildning, sådant som ger makt – om jämlikhet. Och, naturligtvis, om glädje, förströelse, gemenskap och egen inre tillfredsställelse i kulturupplevelser.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Biblioteken främst

Biblioteken är den liberala kulturpolitikens topprioritering. Bibliotek handlar inte minst om att ge nyckeln till läsning och vidgade vyer till alla oavsett bakgrund. Generationer av barn har funnit läslust och bildningstörst bland de kommunala bokhyllorna. I Stockholm har vi både slagit vakt om och förnyat biblioteken de senaste åren. Det vill vi fortsätta göra. Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns – ibland stänger vi något bibliotek, men framför allt rustar vi upp, ökar öppettiderna och öppnar nya. Att öppna ett nytt bibliotek måste vara en liberal kulturpolitikers största glädje och stolthet. Biblioteken ska också följa med sin tid, med ny teknik och nya former för förkovran, enskilt eller i möten med andra.

Kulturen som mötesplats, med andra stockholmare och med nya intryck, blir extra tydlig i det allkonsthus som i 1 juli äntligen blev verklighet mitt i staden: Kulturhuset Stadsteatern. Om Stadsteatern och om denna sammanslagning av två framgångsrika institutioner, där 1 + 1 ska bli mer än 2, har jag skrivit om tidigare.

Offentliga rummet

En stad definieras av sitt offentliga rum. Utan platser för gemenskap och möten, uppstår inget av det urbana liv som gör en stad. Och kulturen behövs och ska synas i detta offentliga rum. Det gör den i Stockholm i form av ett kulturhus som dominerar Sergels torg, Parkteatern som spelar hundratals föreställningar med fri entré varje sommar, Stadsteatern Skärholmen som förnyar teaterns uttryck och publik, biblioteken som finns över hela vår stad – och i form av konst i offentliga miljöer.

Enprocentregeln – att en procent av investeringar i ny- och ombyggnader i offentliga byggnader och offentliga platser ska gå till konstnärlig gestaltning har jag skrivit om tidigare bl.a. här. Det handlar om mycket mer än att köpa in tavlor…

Offentlig kulturpolitik

Som liberal får man ibland försvara förekomsten av en offentlig kulturpolitik. För mig är det ingen svårighet att stå bakom att vi lägger en del skattepengar inte bara på bibliotek, museer och kulturskola utan också på scenkonst och på stöd till det fria kulturlivet. Allt som vi gemensamt anser behövs för att göra samhället rikare och mer mänskligt, klarar sig inte enbart på kommersiella villkor. Samtidigt är det viktigt att kulturlivet kan vara fritt och dynamiskt, och också kan få mer pengar från andra håll än det offentliga. Det är ledstjärnor när vi har förändrat kulturstödet i Stockholm – ökat anslagen, ökat möjligheterna för nya aktörer, ökat incitamenten att få intäkter från andra håll – och som resultat sett ett starkt ökat intresse att söka stöd och bidra till att göra Stockholms kulturliv ännu rikare.

På nationell nivå har kulturen i alla dess olika former stor betydelse för att manifestera, pröva och utveckla hur vi kan och vill leva tillsammans, i Sverige. Från mina föräldrars gamla folkdansgille till den kurdiska dansen som jag till min glädje fått uppleva på fester, eller Moderna Dansteatern (eller Kulturhuset Stadsteaterns nya dansutbud) – från Karlfeldt till Kallifatides, eller Khemiri. Med eller utan offentligt stöd – men alltid drivet av individerna, utifrån det samhälle de lever i, och bidrar till att forma.

Och kulturpolitiken ska både värna kulturarvet och institutionerna, och stödja det nya, utmanande, annorlunda, det som kan bli framtidens Strindberg eller GAN.

Stockholms rika kulturliv är, förutom sitt egenvärde, och förutom sin betydelse för en öppen debatt och ett tolerant samhälle, en av de största attraktionsfaktorerna för en växande huvudstad, som vill bli och vara en världsstad – som hela Sverige kan vara stolt över.