Kategori: Rasmusliberal 2014

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.

Kunskap & skola, Rasmusliberal 2014

Friskolornas vänner ska vara deras tuffaste kritiker

Friskolorna har inneburit en valfrihet tillgänglig för alla. Men när brister avslöjas på enskilda skolor eller på systemnivå måste vi vara tydliga med att det är oacceptabelt. Det handlar om att värna valfriheten – och att förbättra svensk skola.

De svenska friskolorna har gett hundratusentals elever och föräldrar den möjlighet som bara tillkom dem med tjock plånbok: Att välja en skola utifrån sina preferenser – oavsett om det handlar om geografiskt läge, pedagogisk inriktning, storlek, var ens vänner går, eller något annat. Denna möjlighet är ett av de stora framstegen för det friare Sverige som växt fram de senaste årtiondena.

Ölands Friskola - möjliggör valfrihet för elever i Färjestaden med omnejd. Inget samband i övrigt med t.ex. Uppdrag Granskning. Bildkälla: Wikimedia, arvid8.
Ölands Friskola – möjliggör valfrihet för elever i Färjestaden med omnejd. Inget samband i övrigt med texten eller Uppdrag Granskning. Bildkälla: Wikimedia, arvid8.

När det rapporteras om brister och missförhållanden, om att skolor försöker välja ”rätt” elever eller att företrädare uttrycker sig kränkande som Uppdrag Granskning rapporterade i går, ska reaktionen förstås vara densamma oavsett skolform (och tro inte att kommunala skolor är befriade från problem): Detta är oacceptabelt. Det uttrycktes träffande av utbildningsminister Jan Björklund: Man blir helt enkelt förbannad, på ren svenska (se t.ex. DN, Expressen). Det är utmärkt att Skolinspektionen nu ska granska de aktuella skolorna (DN) – kanske behöver deras metoder och granskningar stärkas.

Rätten om valfrihet är elevernas och föräldrarnas – inte skolornas. Skolorna ska inte få välja elever. (SVT.)

Friskolorna har ögonen på sig. Diskussioner om riskkapitalister, lärarnas utbildning och löner, betygssättning med mera ska tas på allvar (SvD). Skolsköterskor, skolpsykologer och skolbibliotek är frågor att bevaka. Detta ligger förstås i friskolornas, deras ägares och deras organisations intressen. Friskolekommitténs förslag pekar med bred partipolitisk uppslutning i rätt riktning. Naturligtvis vore det också bra om skolpengen kunde se annorlunda ut beroende på en skolas och dess elevers förutsättningar; en sådan socioekonomisk fördelning som redan finns i Stockholm skulle göra sig bra i skollagen, som Jan Björklund nu föreslagit. Allra helst skulle staten förstås ta över ansvaret för det svenska skolväsendet från kommunerna.

Vinsterna, ofta i fokus i debatten, är i sig inte det viktiga – utan kraven på att man har en bra utbildning. De kraven ska ställas högst av oss som är friskolornas och valfrihetens varmaste vänner. Som Sanna Rayman skriver i SvD ska vi inte försöka avfärda kritiken – även om jag inte delar hennes övertygelse om det obefintliga hotet mot valfriheten.

En vänstermajoritet med stort inflytande för ett vänsterparti som vill förbjuda privata företag, och med förslag om kommunala veton, kan komma att stoppa och stänga friskolor åtminstone i vissa kommuner. Valfriheten kommer att bero på vilken sida av en kommungräns man råkar bo. Och just därför måste vi bevaka både valfriheten – och avarterna.

Sist och slutligen beror friskolornas popularitet och överlevnad enbart på att elever och föräldrar tycker de är bra, och väljer dem framför andra skolor. Det är viktigt att komma ihåg i debatten.

Anna Lundberg bloggar och gör som ofta den viktiga kopplingen till verkligheten och vardagen, i Hallstahammar.

Rasmusliberal 2014, Stockholm, Trygghet

Trygghet med förhinder

Våldet i samhället minskar – men gängbrottslighet och mängdbrottslighet utmanar tryggheten. Samtidigt kämpar polisen med image- och organisationsproblem. Resurserna till rättssäkerhet måste kunna användas bättre – kanske bland annat med en kommunal polis?

Vi borde kunna känna oss tryggare än någonsin. Våldsbrottsligheten minskar. Morden är rekordfå – och många grova våldsbrott klaras upp. DN:s positiva nyhet häromveckan glädjer – också för att den överraskar. Vi är inte vana vid positiva nyheter, och vi är inte vana vid en bild av minskad kriminalitet. (DN, DN ledare.)

De negativa nyheterna får alltid större genomslag. Ett utfört mord och en inträffad tragedi är alltid viktigare än de brott som inte inträffar. Och den gängbrottslighet och våldsamma uppgörelser vi sett prov på i både Stockholm och Göteborg på senare tid inger verkligen skäl till oro. (Se bl a TT/SR.)

När det skjuts vilt på öppna torg och gator lugnar det föga att ”vanligt hederligt folk inte är målet”.

Jämte gängbrottsligheten är mängdbrottsligheten ett stort problem för rättskänslan. Att cykelstölder och bostadsinbrott sällan löses och nästan bara anmäls av försäkringsskäl stärker inte tryggheten.

I ett mer välmående samhälle ställer vi också allt högre krav även på trygghet. Vi förväntar oss någonstans att ha våra kroppar och ägodelar i fred. Fullt rimligt och viktigt för framtidstron, men också något som ökar känslan av otrygghet när motsatsen händer oss eller andra.

Polisens förtroendeproblem gör inte situationen bättre. För låg brottsuppklarning, massregistrering av romer och yviga, nedsättande diskussioner om kända samhällsfigurer i sociala medier vittnar näppeligen om professionalism hos landets brottsbekämpare. Som alltid stör några rötägg hela bilden. (Om Facebookgruppen UMF i bl a SvD 1, SvD 2.)

Polisen_vapenPolisen måste helt enkelt bli effektivare. Naturligtvis är det en uppgift för hela samhället att förebygga kriminalitet, och livssituationer som gör att människor väljer brottets bana. Men när brott väl sker, måste brottsbekämpningen vara betydligt bättre.

Universallösningen finns inte. Mer resurser har uppenbarligen inte – som så sällan! – hjälpt när inte metoder och processer förbättras.

Poliserna i sig är inte problemet. De vill göra ett bra jobb, Evert Bäckström-figurerna är troligen försvinnande få. Men förutsättningar och förmodligen även en del attityder behöver ändras.

Professionens egen erfarenhet och inflytande, forskning och goda exempel, och tryck från ”beställarna” – allmänheten via politiker, genom rätt styrnings- och uppföljningsverktyg, måste samordnas för förändring.

”Best practice” borde vara något självklart. Vi hör och läser solskenshistorier, om metoder som gjort att man löser fler bostadsinbrott, eller arbetssätt som får unga livsstilskriminella att sluta innan det är alltför sent. Men de måste katalogiseras och spridas metodiskt – bli förebilder, inte episoder.

Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består.
Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består. Bild från Polismuseet.se

Underrättelsearbete är A och O – mot både gängvåld och organiserade ligor bakom mycket av mängdbrottslighet. Likaså behöver polisen modern teknik – alltifrån fungerande, säkra radioförbindelser till möjligheter att arbeta metodiskt med DNA-spår osv även vid ”enklare” vardagsbrott. Allt detta behöver naturligtvis användas med balans och professionalitet, med omsorg om människors integritet – och utan t.ex. registrering…

Organisationsförändringar ska inte underskattas. Att hela landet nu blir en polismyndighet är på tiden. Men kanske är det också dags att överväga en förändring också åt andra hållet. Närpolisen har aldrig riktigt fått den form, kraft och närvaro som skulle behövas för att göra skillnad i förebyggande och trygghetsskapande arbete lokalt.

Jag har varit skeptisk till förslag om kommunal polis – men kanske är det en väg framåt, för både Kungsholmen och Husby, Haga och Biskopsgården. Kommunen kommer inte hela vägen med skolan, sociala insatser och stadsmiljö.

Demokrati & ideologi, Rasmusliberal 2014, Stockholm

Demokratin, öppenheten och e-samhället

Vilka vill egentligen vara politiker? Hur kan vi utveckla politikens former? Vad ger den nya tekniken för möjligheter?

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att vara politiskt engagerad är att arbeta i demokratins tjänst. Det må låta högtravande, men att tänka så gör stunderna med tjocka handlingsbuntar inför nämndmöten, mejlsvar och rutinuppgifter som ingår i politikerns vardag jämte de många roligare stunderna, lite mer glamouröst.

Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna. Ibland talas det om ökande politikerförakt, men jag vill tro att människor som verkligen känner och träffar en politiker av kött och blod, har svårt att förakta den personen. De ser då också att de flesta politikers vardag handlar om att lägga en stor del av sin fritid, utöver ordinarie arbete, på just att läsa handlingar, ha medborgarkontakter och hålla sig a jour med vad som händer i omvärlden – för att kunna fatta bra beslut.

Rådssalen - Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen – Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se

Politikerna behöver inte bli färre. Tvärtom, fritidspolitikerna tror jag behöver bli fler!

Vi kallas förtroendevalda – våra uppdrag bygger på förtroende. Det är vi som har väljarnas mandat att styra kommunerna, landstingen och landet. Det måste vara tydligt vad politikerna har för ansvar – och vi måste ha möjlighet och medel att utöva det ansvaret. Att antalet heltidspolitiker och politiska tjänstemän har ökat är inte så konstigt, med tanke på att dagens kommuner är så oerhört mycket mer komplexa verksamheter än tidigare – med oerhört mycket större budgetar. Fritidspolitikerna i kommunfullmäktige i Stockholm ansvarar för en driftbudget på bortåt 40 miljarder. I kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse är jag delansvarig för en kulturbudget på ca en miljard.

Mer politiska resurser är trots allt bättre än ökad, inofficiell makt från de opolitiska tjänstemän som bereder politikernas beslut. Opolitiska tjänstemän vars ansvar är svårt att definiera och utkräva. Rollen för politiker kontra tjänstemän är något vi behöver diskutera betydligt mer.

”Den nya tekniken” kommer att få allt större inverkan också på politiken och demokratin. De där handlingsbuntarna jag skrev om i början är redan för vår del ersatta med en läsplatta, som sparar mycket papper och trappspring med tjocka kuvert.

E-demokrati handlar ibland mycket om möjligheterna till röstning på nätet. Det är nog en ohejdbar utveckling. Vi medborgare kommer att kräva att kunna rösta elektroniskt, precis som vi sköter våra bankaffärer, myndighetskontakter och allt mer av våra privata relationer med hjälp av datorer och smarta telefoner. Röstningen är dock något särskilt – den yppersta medborgarhandlingen i en representativ demokrati. Den senaste tidens avslöjanden om omfattningen av avlyssning, eller åtminstone möjligheterna till avlyssning, ger skäl för eftertanke. Det är viktigt att säkerställa säkerheten mot valfusk, skydda valhemligheten – och även gärna bevara högtidligheten i valhandlingen. Ett ökat valdeltagande till följd av e-röstning är självklart bara att välkomna.

Torrare men viktigare – och snabbare – är utvecklingen kring e-förvaltning och e-arkiv. Här ligger Stockholms stad i framkant, och arbetet drivs av Stockholms Stadsarkiv, där jag har äran att vara ordförande i det politiska arkivutskottet. Våra nämndhandlingar i läsplattan är bara en del av ett kretslopp där en handling finns på rätt plats från början, från det att den upprättas tills den arkiveras och till sist kanske gallras. Det papperslösa samhället innebär betydligt större vinster än bara papperslösheten. Offentlighetsprincipen stärks och uppgraderas radikalt. Och effektivitetsvinsterna kan bli enorma.

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Rasmusliberal 2014, Stockholm

Kulturen – rikare, bredare, vassare

Liberaler har många anledningar att intressera sig för kultur, och kulturpolitik. Det handlar om grundläggande fri- och rättigheter att uttrycka sig och sina åsikter, i olika former. Det handlar också om kunskap, bildning, sådant som ger makt – om jämlikhet. Och, naturligtvis, om glädje, förströelse, gemenskap och egen inre tillfredsställelse i kulturupplevelser.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Biblioteken främst

Bokpalats.
Bokpalats.

Biblioteken är den liberala kulturpolitikens topprioritering. Bibliotek handlar inte minst om att ge nyckeln till läsning och vidgade vyer till alla oavsett bakgrund. Generationer av barn har funnit läslust och bildningstörst bland de kommunala bokhyllorna. I Stockholm har vi både slagit vakt om och förnyat biblioteken de senaste åren. Det vill vi fortsätta göra. Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns – ibland stänger vi något bibliotek, men framför allt rustar vi upp, ökar öppettiderna och öppnar nya. Att öppna ett nytt bibliotek måste vara en liberal kulturpolitikers största glädje och stolthet. Biblioteken ska också följa med sin tid, med ny teknik och nya former för förkovran, enskilt eller i möten med andra.

Kulturen som mötesplats, med andra stockholmare och med nya intryck, blir extra tydlig i det allkonsthus som i 1 juli äntligen blev verklighet mitt i staden: Kulturhuset Stadsteatern. Om Stadsteatern och om denna sammanslagning av två framgångsrika institutioner, där 1 + 1 ska bli mer än 2, har jag skrivit om tidigare.

Offentliga rummet

En stad definieras av sitt offentliga rum. Utan platser för gemenskap och möten, uppstår inget av det urbana liv som gör en stad. Och kulturen behövs och ska synas i detta offentliga rum. Det gör den i Stockholm i form av ett kulturhus som dominerar Sergels torg, Parkteatern som spelar hundratals föreställningar med fri entré varje sommar, Stadsteatern Skärholmen som förnyar teaterns uttryck och publik, biblioteken som finns över hela vår stad – och i form av konst i offentliga miljöer.

Enprocentregeln – att en procent av investeringar i ny- och ombyggnader i offentliga byggnader och offentliga platser ska gå till konstnärlig gestaltning har jag skrivit om tidigare bl.a. här. Det handlar om mycket mer än att köpa in tavlor…

Offentlig kulturpolitik

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se

Som liberal får man ibland försvara förekomsten av en offentlig kulturpolitik. För mig är det ingen svårighet att stå bakom att vi lägger en del skattepengar inte bara på bibliotek, museer och kulturskola utan också på scenkonst och på stöd till det fria kulturlivet. Allt som vi gemensamt anser behövs för att göra samhället rikare och mer mänskligt, klarar sig inte enbart på kommersiella villkor. Samtidigt är det viktigt att kulturlivet kan vara fritt och dynamiskt, och också kan få mer pengar från andra håll än det offentliga. Det är ledstjärnor när vi har förändrat kulturstödet i Stockholm – ökat anslagen, ökat möjligheterna för nya aktörer, ökat incitamenten att få intäkter från andra håll – och som resultat sett ett starkt ökat intresse att söka stöd och bidra till att göra Stockholms kulturliv ännu rikare.

På nationell nivå har kulturen i alla dess olika former stor betydelse för att manifestera, pröva och utveckla hur vi kan och vill leva tillsammans, i Sverige. Från mina föräldrars gamla folkdansgille till den kurdiska dansen som jag till min glädje fått uppleva på fester, eller Moderna Dansteatern (eller Kulturhuset Stadsteaterns nya dansutbud) – från Karlfeldt till Kallifatides, eller Khemiri. Med eller utan offentligt stöd – men alltid drivet av individerna, utifrån det samhälle de lever i, och bidrar till att forma.

Och kulturpolitiken ska både värna kulturarvet och institutionerna, och stödja det nya, utmanande, annorlunda, det som kan bli framtidens Strindberg eller GAN.

Stockholms rika kulturliv är, förutom sitt egenvärde, och förutom sin betydelse för en öppen debatt och ett tolerant samhälle, en av de största attraktionsfaktorerna för en växande huvudstad, som vill bli och vara en världsstad – som hela Sverige kan vara stolt över.

Rasmusliberal 2014, Stockholm

Staden – tätare och grönare

Utgångspunkten för en liberal stadsbyggnadspolitik är att Stockholm växer – och att det är något i grunden positivt. Fler stockholmare, som i hög grad arbetar, betyder ökade intäkter till vår stad och region – till företagen och till kommun och landsting. Fler stockholmare betyder mer kompetens – en stark konkurrensfaktor för fler företag och jobb.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Fler stockholmare betyder framför allt större chans för människor att mötas, att fler får ta del av det stora och lockande storstadsutbudet, och att detta utbud av kultur, välfärd, nöjen, handel, och annat kan växa.

Men fler stockholmare innebär också utmaningar på vår infrastruktur: Vi behöver gator, cykelvägar, spår och bussar, vårdcentraler och BB-platser, förskolor, skolor och äldreboenden. Och vi behöver fler hus och bostäder. Det låga bostadsbyggandet är ett stort bekymmer – men det borde i varje fall inte råda någon brist på platser att bygga.

Skisser på tätare, grön stad.
Skisser på tätare, grön stad.

Bygg vidare på kvartersstaden – med variation och grönska

Stockholm, som ska rymma alla nya invånare som föds, flyttar hemifrån eller flyttar hit, behöver bli tätare. Vi ska växa inåt – inte minst för att dra större nytta av den infrastruktur som redan finns. Att bygga nya satellitstäder långt ut är inte att föredra. Det är heller inte vad många invånare efterfrågar. Istället ska vi bygga ihop stadsdelar – och bygga vidare på innerstadens kvartersstad, även ”utanför tullarna”.

Stenstadens kvartersstruktur är en av de mest populära boendemiljöerna – den tävlar med trädgårdsstadens villaområden. Det positiva är att kvartersstaden också är en mycket effektiv stadsform. Slutna kvarter med innergårdar, med 6-8 våningar, innebär att man kan bygga både tätt, och få plats med mycket bostäder på begränsad yta.

För att det inte bara ska bli tätt utan också trivsamt behöver man satsa på innergårdarna, och gärna på varierad arkitektur. Jag är glad och stolt över den nya stadsdel som har växt fram på nordvästra Kungsholmen, och att bygga ungefär likadana hus och lägenheter har sina effektivitets- och kostnadsfördelar som säkerligen kunde utnyttjas ännu bättre. Men fasader, fönster, balkonger och annat kunde varieras mer – på ett sätt som inte borde dra ned effektiviteten och göra det dyrare eller långsammare att bygga.

Grönskan är också en omistlig del av kvartersstaden. När staden förtätas försvinner både skräpiga mellanrum och ofta mindre utnyttjade grönytor. Ambitionen måste vara att istället anlägga grönområden, parker och gröna stråk som stockholmare i alla åldrar kan ha glädje av. På nordvästra Kungsholmen har Hornsbergs strandpark blivit en succé – men denna nya stadsdel behöver också verkligen hela Kristinebergs Strandpark, som Folkpartiet tydligt och ibland ensamt har tagit strid för.

Årsringar och höga hus

Stockholm är en stad med tydliga årsringar. Arkitektur från olika epoker finns bevarad och blandad. De nya årsringarna måste också få ta plats och synas – i nya kvarter men även, när det är lämpligt och när möjlighet ges, vid förtätningar eller andra nybyggen i befintliga områden.

Höga hus har hört hemma i alla stadens årsringar. Som slotts- eller kyrktorn, som några av världens första skyskrapor med 20-talets mått (Kungstornen), som Hötorgsskrapornas fem trumpetstötar… Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Vi ska bygga vackra hus, oavsett höjd. Hus som syns, som passar in, som tar plats i de unika förutsättningar som Stockholm med sitt vatten, sina vyer och sina årsringar av befintlig bebyggelse ger. Jag har svårt att se platserna för höga hus mitt i centrala Stockholm, men Brunkebergsåsens ”höghusstråk” från Folksamhuset till Wenner-Gren Center kan förlängas och kompletteras (Söder torn hade gärna fått bli så högt som ursprungligen avsett); och i de nya områdena där staden växer kan höga hus passa mycket väl (som på nordvästra Kungsholmen, i Kista, eller i framtidens Norra Djurgårdsstad).

Demokrati & ideologi, Rasmusliberal 2014

Med vreden som drivkraft

Politik handlar om fakta och saklighet. Men politiskt engagemang handlar om känslor. Att bli lite arg ibland är inte fel.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Vreden över människors ofrihet var en gång inledningen på portalparagrafen i Liberala ungdomsförbundets partiprogram. När den försvann vid programrevisionen 2005 var vi så måna om formuleringen att vi istället lät den bli rubrik på hela programmet.

Ett klassiskt exempel på underskott av principen ”Kill your darlings”? Kanske. Men också en vilja att visa på engagemangets styrka. Och kanske ett behov att visa att även Folkparti-ungdomar är mer än brådmogna teoretiker.

Även vuxenpolitiken kunde må bra av mer känslor – eller av att visa dem som finns. Lite som uppmärksammades, och lite oförtjänt kritiserades, i den nyligen timade partiledardebatten. Allt utifrån sak och inte person givetvis. Och utan att urarta i handgemäng som vi ibland ser i en del utländska parlament.

Konsensus, kompromisser och det goda samtalet i en deliberativ demokrati är en god svensk tradition. Och inte oförenlig med känslor och engagemang.

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg.
Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg. Bild från Stockholmskällan.

Men vrede? Ja, den har sin plats och ger rätt kanaliserad kraft att opponera och förändra. Kanske inte lika mycket i alla politikområden – som folkpartist kan jag exemplifiera med kärnkraften, värnskatten eller hushöjder i Stockholms innerstad. Viktiga, ibland känslofyllda, men kanske mer styrda av förnuft än vrede.

Talar vi däremot om flyktingar som stängs ute och riskerar drunkningsdöden. Om olaglig registrering av en folkgrupp som romer. Om undanskuffande av socialt utsatta. Om fruktansvärda sexuella övergrepp. Eller om alkohol och frihet – för att ta några ämnen som uppmärksammats i debatten eller här på bloggen. För att inte tala om förtryck, krig och fattigdom i världen.

Då handlar det om äkta vrede, över människors ofrihet. Om empati som ger vilja att förändra.

Glädje, stolthet och hopp är också viktiga känslor – men inte alltid så sporrande till handling.

Äkta vrede i måttlig mängd kan förstås också vara bra i debatter och meningsutbyten. För att citera Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör, i dennes memoarer: ”…jag vågar påstå att jag aldrig begagnade en spelad ilska som taktiskt medel. Detta berodde inte på några slags moraliska skäl utan på att jag dessbättre blev naturligt arg så hastigt, att skådespeleri var alldeles obehövligt.”

Jag lovar att hålla mitt politiska engagemang brinnande, med vreden som bränsle. Och att bli arg åtminstone en gång per dag.

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Tack för stödet och grattis till vinnarna

Provvalet för Folkpartiet i Stockholms län är klart. Jag kom på 26:e plats av ett 90-tal kandidater. En placering jag är glad, stolt och tacksam för!

När man deltar i samma provval som bl.a. Folkpartiets fyra ministrar och en hel rad framstående riksdagsledamöter och andra, för folkpartister i hela Stockholms län, blir man lite ödmjuk. En placering bland den övre tredjedelen är något jag känner glädje och även viss stolthet över – och jag är naturligtvis tacksam för alla som har röstat på mig, 27 ”ettor” och 61 ”tvåor” som gav totalt 88 röster.

Provvalet är rådgivande. Valdeltagandet verkar tyvärr inte ha blivit så högt som vi hade önskat.  Det har tyvärr varit krångel med utskick till dem som inte ville eller kunde rösta elektroniskt. Utifrån de förutsättningarna är resultatet nu en del av nomineringskommitténs underlag för sitt förslag. Sedan är det förbundsmötet för Stockholms län, inklusive staden, som fastställer riksdagslistan på Gustav Adolf-dagen (som vi västsvenskt ättade tänker), 6 november.Grattis till våra fyra statsråd som kom i topp och inte minst till Birgitta Ohlsson och Jan Björklund (som passande nog i dag föreslogs enhälligt till omval som partiledare på landsmötet i höst)!

Hela provvalsresultatet hittar du här.

Hälsa, Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014, Välfärd

Alkoholen och friheten

Jag älskade min pappa, världens snällaste, med alla hans styrkor och svagheter. Men jag hatade den sjukdom som präglade hans liv – och även har präglat livet för oss i familjen. Och jag avskyr det lidande som beroendesjukdomar orsakar människor, och upprörs över de kostnader det innebär för oss alla. Därför vill jag skriva några ord om alkohol, politik och frihet.

Att slå vakt om. (Bildkälla: holmpartner.se)
Att slå vakt om.

Alkoholism är ingen sjukdom som drabbar en enskild person. Och det drabbar inte bara oss anhöriga, utan hela samhället. Kostnaderna för alkoholen är svåra att beräkna, en uppskattning är ca 66 miljarder per år. Det är sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader, uteblivna skatteintäkter och förlorad produktion. Lidandet och kostnaderna finns också i form av allt bråk och våld som följer i alkoholens spår (om än inte i min pappas).

Alkohol är också en njutningsdryck och en del av mänsklighetens kultur. Att förbjuda alkohol är knappast görligt, om det vore önskvärt. Men vi måste begränsa alkoholens skadeverkningar.

Alkoholen är ett bra exempel på hur liberaler måste fundera kring frihet. Vår frihet att kunna köpa och dricka alkohol var och när vi vill, mot alkoholistens frihet, och hans barns och anhörigas frihet, att inte behöva möta frestelsen och hotet i form av vinflaskor i matbutiken eller säljinriktade privata alkoholbutiker. Friheten att inte begränsas av samhället, mot vår gemensamma frihet att inte behöva lägga onödigt mycket skattepengar på vård av alkoholskador, och att få en försämrad samhällsekonomi.

Frihet är inte, med ett populärt uttryck, helt digital. Det är inte 1 eller 0, på eller av. Min frihet kan inkräkta på andra människors. Och den frihetsinskränkningen för dem, kan vara vida större än min frihetsvinst. Det gäller i alkoholpolitiken liksom på andra områden. Därför står jag fast vid en restriktiv alkoholpolitik, med höga skatter och Systembolagets monopol.

Avvägningar hör till liberalismen. Något annat är anarki. Sedan kan vi diskutera hur vi väger.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Du har väl rent mjöl i påsen?

Vilka frihetsinskränkningar är vi beredda att acceptera för att leva i ett tryggt samhälle? När blir det påstått trygga samhället alltför ofritt? Det är frågor som en liberal som vill verka i och vara en del av samhället alltid måste fråga sig. Övervakning och personlig integritet är det moderna samhällets, och framför allt e-samhällets, ödesfrågor.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att leva tillsammans i ett samhälle innebär alltid att vi går med på att vår individuella frihet inskränks. Vi kan inte handla som vi vill, och framför allt inte behandla andra människor som vi vill. Vi avstår en del av vår egen frihet för att vinna dels trygghet, dels större frihet tillsammans. Det är motivet till att vi har en stat med våldsmonopol och brottsbekämpande liksom försvarande uppgifter.

Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.
Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.

I ett fritt och öppet samhälle måste dessa statliga uppgifter dock alltid vara föremål för övervakning och granskning. Det gäller inte minst mer dolda maktmedel, som statens övervakning av medborgarna. Som de senaste årens avslöjanden och diskussioner har visat, behöver vi dessutom i allra högsta grad bevaka också de privata företag och aktörer som samlar på sig enorma mängder information om oss.

De enorma datamängderna blir allt mer intressanta att ta del av – för företag som vill sälja skräddarsydda produkter, och för stater som vill bekämpa brott. ”Big data mining” har oerhört stor potential för att skapa tjänster och föda fram nya idéer som gynnar oss människor. Men det har också betydande risker. De senaste avslöjandena om hur omfattande avlyssningen, eller åtminstone möjligheterna och beredvilligheten att avlyssna och läsa, är, ger mycket stora skäl för eftertanke.

Den exakta gränsen för hur mycket kameraövervakning, telefontrafiksammanställning och analyser av våra mejl och Facebook-flöden som vi kan tåla går aldrig att definiera kort och enkelt. Att hindra terrorbrott eller upptäcka konspirationer mot demokratin måste alltid vara högt prioriterat. Men några principer bör benfast gälla.

Övervakning får aldrig ske slentrianmässigt. Det måste alltid vara motiverat, i varje enskilt fall, och inte ske obegränsat i tid. Den som vill sätta upp fler kameror måste bevisa att de har effekt – mer än i eventuellt upplevd ökad trygghet. Den brottsutredare eller terrorbekämpare som vill se telefonlistor måste alltid förklara varför.

Övervakarna ska alltid övervakas. Största möjliga öppenhet ska råda utåt. (Ett exempel på ett privat, datainsamlande företag som börjat demonstrera öppenhet finns här – även om också öppenheten i grunden har ett kommersiellt syfte, är det en öppenhet som konsumenter bör efterfråga.) Och för det som måste vara hemligt av en eller annan anledning ska det finnas oberoende organ – domstolar som godkänner och nämnder som ser till att allt går rätt till.

Du ska ha rätt att veta vad andra vet om dig. Även om du har rent mjöl i påsen.