Utgångspunkten för en liberal stadsbyggnadspolitik är att Stockholm växer – och att det är något i grunden positivt. Fler stockholmare, som i hög grad arbetar, betyder ökade intäkter till vår stad och region – till företagen och till kommun och landsting. Fler stockholmare betyder mer kompetens – en stark konkurrensfaktor för fler företag och jobb.
I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.
Fler stockholmare betyder framför allt större chans för människor att mötas, att fler får ta del av det stora och lockande storstadsutbudet, och att detta utbud av kultur, välfärd, nöjen, handel, och annat kan växa.
Men fler stockholmare innebär också utmaningar på vår infrastruktur: Vi behöver gator, cykelvägar, spår och bussar, vårdcentraler och BB-platser, förskolor, skolor och äldreboenden. Och vi behöver fler hus och bostäder. Det låga bostadsbyggandet är ett stort bekymmer – men det borde i varje fall inte råda någon brist på platser att bygga.

Bygg vidare på kvartersstaden – med variation och grönska
Stockholm, som ska rymma alla nya invånare som föds, flyttar hemifrån eller flyttar hit, behöver bli tätare. Vi ska växa inåt – inte minst för att dra större nytta av den infrastruktur som redan finns. Att bygga nya satellitstäder långt ut är inte att föredra. Det är heller inte vad många invånare efterfrågar. Istället ska vi bygga ihop stadsdelar – och bygga vidare på innerstadens kvartersstad, även ”utanför tullarna”.
Stenstadens kvartersstruktur är en av de mest populära boendemiljöerna – den tävlar med trädgårdsstadens villaområden. Det positiva är att kvartersstaden också är en mycket effektiv stadsform. Slutna kvarter med innergårdar, med 6-8 våningar, innebär att man kan bygga både tätt, och få plats med mycket bostäder på begränsad yta.
För att det inte bara ska bli tätt utan också trivsamt behöver man satsa på innergårdarna, och gärna på varierad arkitektur. Jag är glad och stolt över den nya stadsdel som har växt fram på nordvästra Kungsholmen, och att bygga ungefär likadana hus och lägenheter har sina effektivitets- och kostnadsfördelar som säkerligen kunde utnyttjas ännu bättre. Men fasader, fönster, balkonger och annat kunde varieras mer – på ett sätt som inte borde dra ned effektiviteten och göra det dyrare eller långsammare att bygga.
Grönskan är också en omistlig del av kvartersstaden. När staden förtätas försvinner både skräpiga mellanrum och ofta mindre utnyttjade grönytor. Ambitionen måste vara att istället anlägga grönområden, parker och gröna stråk som stockholmare i alla åldrar kan ha glädje av. På nordvästra Kungsholmen har Hornsbergs strandpark blivit en succé – men denna nya stadsdel behöver också verkligen hela Kristinebergs Strandpark, som Folkpartiet tydligt och ibland ensamt har tagit strid för.
Årsringar och höga hus
Stockholm är en stad med tydliga årsringar. Arkitektur från olika epoker finns bevarad och blandad. De nya årsringarna måste också få ta plats och synas – i nya kvarter men även, när det är lämpligt och när möjlighet ges, vid förtätningar eller andra nybyggen i befintliga områden.
Höga hus har hört hemma i alla stadens årsringar. Som slotts- eller kyrktorn, som några av världens första skyskrapor med 20-talets mått (Kungstornen), som Hötorgsskrapornas fem trumpetstötar… Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.
Vi ska bygga vackra hus, oavsett höjd. Hus som syns, som passar in, som tar plats i de unika förutsättningar som Stockholm med sitt vatten, sina vyer och sina årsringar av befintlig bebyggelse ger. Jag har svårt att se platserna för höga hus mitt i centrala Stockholm, men Brunkebergsåsens ”höghusstråk” från Folksamhuset till Wenner-Gren Center kan förlängas och kompletteras (Söder torn hade gärna fått bli så högt som ursprungligen avsett); och i de nya områdena där staden växer kan höga hus passa mycket väl (som på nordvästra Kungsholmen, i Kista, eller i framtidens Norra Djurgårdsstad).
Tur att man ändå kan finna gemensamma ståndpunkter, stadsbyggnadspolitik bör helst vara långsiktig och brett förankrad.