Stockholm kan bli en ännu bättre plats att leva på – med plats för fler människor, och större frihet att forma våra liv. Jag kandiderar till kommunfullmäktige för att göra skillnad för stockholmarna.
Lokalpolitik står inte alltid i centrum. Mycket kretsar kring nationella och internationella frågor, som förvisso påverkar oss även i vår stad och stadsdel. Besluten som fattas i kommunen påverkar dock våra liv och vår vardag, varje dag. Är skolan bra för dina barn? Är biblioteket nära och öppet? Byggs det bostäder? Hålls parkerna i bra skick? Får de äldre en god omsorg? Hur fungerar det sociala skyddsnätet för de mest utsatta? Ger stadsmiljön och servicen utrymme att idrotta, umgås, trivas och roa sig – kanske hela natten lång?
Staden skapas av oss människor som bor där. Men våra förutsättningar påverkas av kommunpolitiken. Varje dag.
Vi ska bygga mer än någonsin i Stockholm. Då måste vi också bygga bra. Men vi ska inte lägga energi på att riva fullt funktionella och vackra äldre stenhus – som nu föreslås i Sturegallerian.
Stockholm är en av västvärldens snabbast växande städer. Det är också en stad med en snart 800-årig historia. Det ger stora utmaningar men också stora möjligheter.
Vi liberaler vill att vi bygger mer i Stockholm, mer än någonsin.
Därför är vi också det enda parti som i vårt budgetförslag i staden gör en nettoökning på stadsbyggnadsnämnden – dvs den nämnd och den förvaltning som ska handlägga ett ökat byggande – vilket jag framhöll i kommunfullmäktiges budgetdebatt i förra veckan.
När vi bygger också måste vi också bygga bra. Det handlar inte minst om att bygga mer stad – i vissa fall trädgårdsstad men det vi framför allt måste bygga i Stockholm är den klassiska, mycket uppskattade, kvartersstaden. Den ger effektivt många bostäder, och även grönska, parker, lekplatser och alléer. Den möjliggör också mycket service och verksamheter; en god stadsplanering inbegriper såväl offentliga tjänster som förskolor, skolor och äldreboenden, som bra lokaler för affärs- och föreningslivet. Det vill säga goda förutsättningar för en levande stad.
När vi bygger den nya staden ska vi dock inte samtidigt riva den gamla. Tvärtom måste gammalt och nytt, historia och framtid, kunna samsas i staden och stadsbilden – gärna sida vid sida. Att samtidigt som vi vill bygga mer av den uppskattade kvartersstaden, riva fullt funktionella äldre stenhus i den befintliga gamla kvartersstaden är fel av flera skäl.
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.
Vi liberaler välkomnar ny modern arkitektur – gärna mer än i dag, och gärna bättre och mer spännande än i dag. Samtidigt vill vi slå vakt om Stockholms vackra historiska hus. Framtidens stockholmare och besökare ska också kunna bo och vandra runt i en stad där årsringarna syns.
Mer än kulturhistoriska skäl talar för att inte riva äldre stenhus – inte minst miljön. Det är knappast god hushållning med resurser att riva fullt funktionella äldre stenhus för att bygga nytt, med stor energiåtgång, i betong.
Det är heller knappast med dessa rivningar och eventuella små tillskott av ytor som vi åstadkommer de många nya bostäder och den mer levande stad som vi vill uppnå. Vi borde lägga kraften på annat!
Stockholm behöver bygga mycket – men vi behöver också bygga bra. Folkpartiet vill bygga vidare på Stockholms unika värden och lägga till nya tiders moderna uttryck till stadens gamla årsringar. Det skriver jag tillsammans med Lotta Edholm och Björn Ljung i Fastighetsnytt.
FASTIGHETSDEBATT. Från Fastighetsnytt, redan med några tweets strax efter publicering.
Stockholm behöver arkitekturstrategi, är rubriken på vårt debattinlägg från Folkpartiet i Fastighetsnytt. Och en strategi är just vad som behövs för att uppnå målen att både bygga mycket – och bygga bra. Många nya goda bostäder men också hus som håller, arkitektoniskt, miljömässigt och funktionellt, för hundra år framåt och mer. Hus och byggnader som adderar nya, moderna inslag till den väv av årsringar från 1200-talet och framåt som är Stockholm.
”Förslaget till Nobel Center på Blasieholmen har gett upphov till en av de livligaste stadsbyggnadsdebatterna i Stockholm på länge – och det är välkommet.
För även om frågorna om hur vi bygger vår stad på bästa sätt diskuteras livligt, saknas ofta ett helhetsgrepp på Stockholms utveckling. Vi från Folkpartiet ser debatten om Nobel Center som en ingång till och en illustration av en större stadsbyggnadspolitisk debatt som Stockholm allt tydligare behöver. Det är dags att ta fram en arkitekturstrategi för Stockholm.
För vår del råder ingen tvekan om att Stockholm ska utvecklas, att vi ska bygga mer – och att det är stad vi ska bygga. När Stockholm växer gäller det att vi bygger både mycket, och bra. Både husen och arkitekturen ska hålla i minst ett hundraårsperspektiv. Vilken bild av dagens Stockholm vill vi lämna vidare till kommande generationer? Vilka nya årsringar vill vi skapa? Hur ska arkitekturen medverka till att staden fungerar för dem som bor och verkar här?”
Så börjar Lotta Edholm, Björn Ljung och jag vår artikel, och avslutar några stycken senare:
”De nya årsringarna måste få synas i staden – också centralt, också jämte tidigare generationers årsringar. Ett Nobelcenter i en modern märkesbyggnad på Blasieholmen kunde bli ett viktigt tillägg till Stockholm. Men det, och annat, måste hålla tillräcklig kvalitet och ta hänsyn till den miljö man landar i. Vi ser fram mot att om några år kunna blicka ut över staden från Söders höjder och få se vår tids avtryck gestaltade i varsam samklang med tidigare århundradens Stockholm.”
Kulturhistorien ska värnas när Stockholm växer. Det kulturhistoriska värdet ligger dock inte bara i platser och byggnader. Det är viktigt även för Stockholms kulturhistoria att Ersta sjukhus kan få utvecklas och förbli ett sjukhus.
I en växande stad med lång historia ändras inte bara stadsbilden – ännu snabbare förändras innehållet i gamla hus och platser. Det är bra när nya verksamheter kan ta över lokaler, ett fint tecken på hur staden utvecklas; så som det gamla garnisonssjukhuset blivit landstingshus och många industrilokaler blivit spännande kontor eller bostäder. Men det finns också ett kulturhistoriskt värde i kontinuitet.
HISTORISKT SJUKHUS. Gammalt vykort över huvudbyggnaden för Ersta sjukhus (famgus.se)
Ersta sjukhus är Stockholms äldsta som fortfarande är i bruk som sjukhus. Den äldsta sjukhusbyggnaden på området på Söders höjder byggdes 1864 (drygt 20 år efter det näst äldsta fortfarande sjukhuset, S:t Görans sjukhus från 1888). Huvudbyggnaden uppfördes 1907.
Nu vill Ersta diakoni bygga ut och modernisera sitt sjukhus. Det är välkommet av flera skäl.
Ett växande Stockholm behöver också mer hälso- och sjukvård med fler och modernare vårdplatser. Fristående aktörer är viktiga för vården och välfärden – inte minst ideella sådana som Ersta diakoni.
Stadsmuseet har utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv en hel del synpunkter på det liggande utbyggnadsförslaget. De är kloka och viktiga att väga in i den slutliga bedömningen. Personligen, som amatör, kan jag framför allt tycka att förslaget med nya glasade partier och terrasser på den gamla huvudbyggnaden, ut mot vattnet i den mest synliga positionen där uppe på Söders höjder, känns märkliga. Kvalitetskraven på arkitektur och utseende måste i övrigt vara höga på en så central plats; själv tilltalas jag av en blandning av gammal och ny arkitektur på ett balanserat sätt. Stadens nya årsringar bör förstås kunna få synas även på Söders höjder.
I kulturmiljöutskottet skickade vi vidare Stadsmuseets och kulturförvaltningens utlåtande som skrivs utifrån gällande lagstiftning i plan- och bygglagen och miljöbalken. Den sammanvägda bedömningen görs sedan i stadsbyggnadsnämnden och kommunfullmäktige. Men från Folkpartiets sida betonar vi också det kulturhistoriska värdet av att Ersta kan förbli ett sjukhus:
”Folkpartiet ställer sig positivt till förslag som kan möjliggöra en viktig och nödvändig utbyggnad av Ersta sjukhus. Det är viktigt att utbyggnader med en sådan viktig plats i stadsbilden görs med stor omsorg om karaktär och kvalitet i det arkitektoniska uttrycket. Vi vill särskilt understryka det kulturhistoriska värdet av att sjukvårdsverksamhet kan fortsätta bedrivas på platsen i den drygt 150-åriga tradition som Ersta sjukhus representerar.”
När svenska städer växer ökar trycket på de gröna ytorna. Fler bostäder och lokaler behövs, i tätare kvarter, men en bra stad handlar också om grönska och offentliga ytor. Parker, träd och torg behöver planeras från början.
URBAN GRÖNSKA. I Stockholm finns dessutom fördelen att använda vattenytorna som ger luft och ljus. Hornsbergs Strandpark. Foto: Holger Ellgaard, via Wikimedia.
I grunden är det en mycket positiv nyhet för en urbant inriktad person: svenska städer planeras och byggs nu med dubbelt så hög invånartäthet som de gamla stadskärnorna. I de gamla kvarteren bodde man förstås också betydligt tätare förr om åren; dagens svenska stadsbor kan vara glada över att inte behöva tränga ihop sig i ettor och dela toaletter och duschar, vilket var en verklighet för inte så många årtionden sedan i oupprustade innerstäder. Att 17 000 människor nu kan få plats på en kvadratkilometer vittnar om stadens styrka. Men det betyder också ett stort ansvar, för dem som planerar och bygger våra städer, att göra rätt. (SR Ekot: Grönytan sällsynt när hus byggs tätare.)
Vi ska inte bara bygga mycket. Vi ska också bygga bra. Och det handlar inte bara om god och varierad arkitektur (vilket på många håll lämnar en del övrigt att önska). Varningssignalerna om för lite grönska är värda att ta på allvar.
Låt oss först slå fast att den täta staden är ”grön” med vår tids vanliga, och nödvändiga, definition: Det är miljövänligt att bo nära varandra i en tät stad, där trafiken då kan ske till fots, på cykel eller kollektivt, och där underlaget för service och handel är stort och minimerar transporter av varor. Men för att denna stad ska bli både miljö- och människovänlig behövs inte bara bra hus utan också bra omgivningar. En stad, det som skapar karaktären och attraktionskraften som får människor att flockas och frodas, är inte bara sina bostäder utan minst lika mycket de offentliga, gemensamma ytorna. Då handlar det inte främst om butiker och kommersiella ytor, som är viktiga nog, utan om platser där den enskilde kan vistas, och andas, utan att förväntas konsumera: Kulturlokaler, torg – och parker.
Många svenska städer är välförsedda med grönska, tätt inpå knutarna. Det har dock inte alltid varit grönytor som invånarna har kunnat eller velat utnyttja. Med en tätare stad har vi chansen att bygga i otillgängliga backar, rensa bort sly och otrygga skogspartier nära bebyggelsen, och istället satsa på att skapa grönytor som har både hög tillgänglighet och hög kvalitet. Likaså kan vi i den täta staden bygga torg och gator för människor, mer än för bilar; med välplanerade planteringar, buskage och många grönskande träd kan torgen och gatorna bli ytterligare urbana lungor. Konstnärlig gestaltning är en självklar del av det goda offentliga rummet.
Folkpartiet i Stockholm står för att bygga mycket – vi vill se 140 000 nya bostäder till 2030. Men vi vill också bygga bra. Vi vill ställa krav på byggarna när det gäller husen, vi vill se variation och bra boendemiljöer. Men vi vill också ställa krav på staden själv, på att anlägga bra parker och torg, och på att plantera fler träd (där jag fick med mig vårt representantskap på målet om ett nytt träd för varje ny bostad). Här på Kungsholmen håller vi fast vid vår envetna vilja att fullborda Kristinebergs Strandpark, som de täta nya kvarteren i Hornsberg så väl behöver. Det är ett bra exempel på de komplicerade sambanden i stadsbyggnadsfrågor; en ny tennishall tillsammans med hundratals nya bostäder vid Stadshagen, en ny 11-mannaplan i Fredhäll…
Vi ger oss inte. Vi ska bygga en tätare, och grönare stad. En stad där människor trivs, och kan andas friare i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.
Motiven för Nya Slussen har inte blivit svagare. Behovet att ersätta dagens sönderfallande trafiklösning inte mindre. Att den tidigare planerade bussterminalen i Katarinaberget stoppas betyder inte att Nya Slussen inte kan eller bör byggas.
LÅNG FÄRD MOT LJUSET. Slussenprocessen har varit lång, med förankring och demokratiskt fattade beslut. Bild från yimby.se
Glädjeropen var höga bland motståndarna när bussterminalen i Katarinaberget stoppades. Likaså hånet mot stadens beslutsfattare, och andra som har det tydligen stora oförnuftet att stå bakom Nya Slussen (till råga på allt helt utan betalning, Ola Andersson [DN]). Osanningar sprids, som att vattendomen för hela Slussen skulle vara beroende av bussterminalen. De implicita dödsdomarna mot Nya Slussen utfärdas också på nyhetsplats. Inte minst DN verkar ha bestämt sig för den vinkeln (se Så körde Nya Slussen rakt in i en bergvägg, DN-artikel 2 april, tillgänglig 24 timmar; vilket också visades i DN:s ”succé”-tolkning av motståndarnas mytfyllda film om Nya Slussen, som delades av många människor i sociala medier – utan att de nödvändigtvis delade det felunderbyggda budskapet).
Jag vet inte om Slussenmotståndarna ägnar sig åt retorik, eller önskedrömmar. Förvisso vann bussterminalen i Katarinaberget inte juridiskt gillande i sin rådande utformning och planering. Det betyder inte att hela Slussenprojektet måste, bör eller kan stoppas. Konstruktionen i gamla Slussen har inte blivit stabilare. Risken för översvämningar från Mälaren inte svagare. Behovet av en stadsbyggnadslösning som sätter människor, till fots, på cykel eller i kollektivtrafik, i fokus – och i ljuset, inte mindre. 30-talets bilism och betong inte modernare, eller mer ändamålsenliga. Och något tänkbart alternativ inte mer realistiskt eller ens existerande.
Jag skrev för en vecka sedan mer utförligt om varför det är dags att ta ansvar för Slussen (och vad än Ola Andersson m fl må tro så är vi flera som ser och lyfter fram Nya Slussens fördelar). Stadens tjänstemän uttrycker det, befriande byråkratiskt, mer kortfattat: ”dagens anläggning är i dåligt skick” och vi behöver ”öka avtappningskapaciteten av Mälaren och bygga bort dagens översvämningsrisker och trygga dricksvattnet för två miljoner människor.
En bussterminal kommer förstås att behövas vid Slussen. Även när tunnelbanan byggs ut till Nacka kommer bussar från både Nacka och framför allt det snabbt växande Värmdö fortfarande köra in till centrala Stockholm. En del kan kanske få andra ändhållplatser, och därigenom erbjuda ännu fler bytesmöjligheter, men många kommer att gå till Slussen. Och där finns både provisoriska lösningar, och möjlighet och tid att finna en bättre, och mindre, permanent konstruktion. Mycket möjligt i Katarinaberget.
Jag kan verkligen förstå våndan och frustrationen som många känner inför Slussen: Oavsett om man har minnen av en mer välfungerande anläggning, motsätter sig husbyggen, oroas över allt stök, eller tycker att man själv har den bästa, perfekta lösningen. Processen har varit lång och för vissa uppslitande. Låt mig dock vara tydlig på en punkt: Sällan har ett stadsbyggnadsprojekt diskuterats, vänts och vridits så mycket och så länge som Slussen. Alternativ har prövats, förkastats eller vävts ihop till en kompromiss. Och kompromisser må inte göra alla nöjda, men de är nu en gång demokratins verktyg och resultat.
Det talas om demokratiska brister och en process som ingen tar ansvar för eller vill försvara (t ex från Ola Andersson, ovan). Men se då den demokratiska beslutsgången! Se, och uppskatta, de politiker som har tagit ett svårt beslut, och som tar ansvar för det! Och se även oss andra, som inte har fattat beslutet (och, för att åter ta upp den infama anklagelsen, inte har någon ekonomisk koppling). Nya Slussen är inte bara välbehövd. Den är nog mer välkommen, och av fler, än ni tror.
Stockholm växer fortare än någon räknat med och växtvärk råder på flera områden. Det är bra att vi bygger mer, tätare och ibland högre – men vi får heller inte glömma alla andra viktiga kvaliteter som krävs för en bra stad. Dit hör grönskande parker och offentliga rum, där människor vill och vågar vara.
GRÖNSKA OCH FOLKLIV. Skisserat exempel.
Stockholm är inte färdigbyggt och tur är det. När vi har passerat 900 000 invånare och beräknas nå en miljon stockholmare, bara inom stadens gränser, redan om åtta år, behövs fler bostäder, utrymme för fler och expanderande arbetsplatser, och all infrastruktur som hör den goda staden till; förskolor, skolor, och inte minst kollektivtrafik – för vi vill ju att staden ska växa hållbart för både människor och miljö. De kommande 140 000 fler bostäderna som Alliansen planerar till 2030 är helt nödvändiga inte bara för alla enskilda och familjer som behöver någonstans att bo, utan också för arbetsgivarna i såväl privat som offentlig sektor som utan bostäder för nya anställda ser rekryteringsproblem och hotad konkurrenskraft. (DN om privata rekryterare och SvD, Vårdfokus och Stockholmsbloggen om vården och Folkpartiets förslag om fler personalbostäder inom landstinget).
Inom stadens gränser finns också plats att växa. Byggandet tar fart i Stockholm, på Årstafältet utökas planerna med 50 procent, för 5 000 fler invånare (Direktpress). Vi kan förtäta den befintliga staden, bygga vidare på den populära kvartersstaden (eller ”promenadstaden” som Stockholms stad ibland kallar den), både i den klassiska innerstaden och i förorterna. ”Utanför tullarna” kan vi också på vissa håll bygga högre, men de spektakulära skyskraporna blir nog få och det är heller inte med sådana som vi kommer att lösa bostadsbehoven.
Kvartersstaden, med sina täthet och 6, 8 eller möjligen i vissa nya kvarter 10 våningar är inte bara populär – den är också oerhört effektiv när det gäller nya bostäder på en viss yta. De som bor tätt bor också miljövänligt, med många bostäder och boende blir också underlaget stort för kollektivtrafik och behovet av bil mindre. Tunnelbana, spårväg och bilpooler kommer att bli det moderna Stockholms melodi.
En stad är inte en samling hus. En stad är sina invånare, och stadens karaktär och styrka uppstår i mötet mellan dessa invånare, och dem som besöker staden. Det räcker inte att bygga fler bostäder, arbetsplatser och butikslokaler, nej, det räcker inte ens att bygga fler förskolor och skolor och mer kollektivtrafik. Vi måste skapa fler och kvalitativa offentliga rum, där människor vill vistas och mötas – även utan kommersiella ändamål. Hur vi planerar för våra offentliga utomhusplatser är särskilt viktigt i en nordlig, nästan arktisk stad som Stockholm, där kyla och mörker råder stora delar av året.
Bra offentliga miljöer måste sätta människorna först. I de delar av Stockholm som präglats av modernismens bildyrkan handlar det om att prioritera ned biltrafiken. Breda, ibland framsprängda motorleder som bildar sår i stadsmiljön kan läkas genom att smalnas av och kantas av hus och träd. Det ska inte behöva innebära sämre framkomlighet för bilar som behöver köra i staden; det värsta är förstås bilar som står stilla – parkerade i gatumark, eller allra värst i bilköer. På platser som Fridhemsplan finns stora möjligheter att genom effektivt utnyttjande av platsmarken ge folklivet större utrymme utan konflikt med bilarna, och anlägga ett grönskande, myllrande torg i soligt söderläge.
VARIATION. Varierad kvartersstad en vinterdag på Kungsholmen.
Bra städer består också av de fasader som husen vänder utåt. Den populära kvartersstadens tillgång har också varit dess varierade arkitektur – vi ska blanda olika stilar, åldrar och uttryck på husen; balkonger, portar, och alla andra detaljer bör kunna användas för en levande stadsbild – också det viktigt vintertid!
I den täta staden blir inte bara torgen (och fasaderna) utan även parkerna oerhört viktiga. Täta kvarter med ofta små gårdar gör att människor i alla åldrar behöver någon annanstans att gå för att få ljus och luft. När vi förtätar staden kommer och bör vi bebygga vissa ytor som kanske är gröna men ofta också igenväxta, otillgängliga, mörka, otrygga och helt enkelt rätt oanvändbara när vi bygger en stad. Istället kan vi skapa både effektivare och mer attraktiva parker med gräsmattor, träd, välansade buskage, bra belysning och inte minst hög tillgänglighet för såväl barn och äldre som personer med olika funktionsnedsättningar.
För att säkerställa att vi inte bara bygger en tätare utan också en grönare stad vill jag att vi har som mål att för varje ny bostad plantera ett nytt träd. Kan det inte ske i en park så kanske på en gård eller längs gatorna – för visst är trädkantade gator genast oerhört mycket trevligare? Och är det inte trivsel och trygghet vi vill känna i vår stad? En stad som finns till för de människor som bor där och besöker den; en stad som består av sina hus, torg och parker.
Folkpartiet bejakar Stockholms utveckling och en tätare stad. Men vi ser också de ytterligare kvaliteter som behövs för att vi verkligen ska bygga den goda staden. När vi i morgon beslutar om vårt valprogram för Stockholms stad kommer jag att föreslå att vi blir ännu tydligare kring det som handlar om torg och offentliga miljöer. Och det är frågor som jag kommer att driva hårt i valrörelsen, för Kungsholmen och hela Stockholm.
Hur blev dagens New York till? Mycket av den fysiska verkligheten i ”världens huvudstad” – motorvägar, parker, byggnader – skapades och bestämdes av en man, som under närmast 40 år hade en stor makt bortom demokratiska och även ekonomiska kontroller. Robert Moses godtog inga kompromisser – och hans fall blev hårt.
I veckans nummer av tidningen NU skriver jag på kultursidan om mannen bakom bl a de flesta av New Yorks stora broar och parker, efter att ha läst en bok som firar 40 år i år – Robert Caros The Power Broker (Wikipedia). En bok som i sig blivit ett begrepp.
Mannen som formade NY
MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.
New York är en stad som nästan alla har en relation till. Även om man inte reser dit, ser vi den skildras gång på gång i filmer, tv-serier och ibland i nyhetssändningar. Central Park, broarna över East River, FN-skrapan…
En stor del av det New York vi ser i dag, och framför allt av det New York som är hem för över åtta miljoner människor (20 miljoner i storstadsregionen), formades under några viktiga årtionden i mitten av förra seklet. Och det formades i princip av en man: Robert Moses. En man som utan att vara folkvald genom en rad tunga poster samlade på sig så mycket makt att han i 40-talet år styrde över viktiga delar av staden och staten New Yorks fysiska planering. En man som byggde för bilar, men vägrade befatta sig med kollektivtrafik. En man som behandlade till synes mäktiga borgmästare och guvernörer som hjälpredor.
KULTUR OCH STADSBYGGNAD. Tidningen NU 6 mars 2014.
När vi i Sverige diskuterar vår rivningshysteri och bilismlösningar i små och stora städer under rekordåren, kan vi se en motsvarighet – i en dramatiskt annorlunda skala.
Robert Moses enastående karriär skildras – och avslöjas – i ett mästerverk av den politiska journalisten och författaren Robert Caro: The Power Broker som i sig är värd att uppmärksamma när den i år firar 40 år (med ständigt nya upplagor). En bok som med sina över 1.200 sidor var den tjockaste som förlaget kunde trycka 1974.
Moses började som en idealistisk reformator men slutade som maktfullkomlig grå eminens som inte lyssnade till andra perspektiv än sitt eget. Och det perspektivet var, enligt Caro, 1920- och 1930-talets: En tid för stora parker, dit de mer välmående skulle ta sig på stora ”parkways” – motorvägar formade enbart för personbilar. En tid då bilen var ett fritidsnöje för få. Senare formade Moses det moderna New York även med gigantiska vanliga motorvägar, men han körde aldrig själv.
Förutom vägar och parker, som han styrde med järnhand, hade Moses tidvis makten över bostadsbyggande och ”slumbekämpning”. Han spelade en stor roll för att få FN till New York, som därmed verkligen fick rang av världens huvudstad, han styrde över elektricitet och dammbyggen.
Det demokratiska underskott som kan uppstå i en utåt sett demokratisk struktur är det mest slående intrycket av Caros bok. Länge regerade Moses ostört, och oberörd av opposition. Han hade mäktiga män och verktyg till sin hjälp: hans karriär tog fart under den reformatoriske guvernören Al Smith på 1920-talet, och han stöddes länge ivrigt av pressen. Han fick en image av en man som stod över politiken, han var själv expert på att utformade de sinnrika undangömda paragrafer som gav honom stor och oåtkomlig makt i de särskilda nya myndigheter han skapade, han omgav sig med kompetenta män – och ja-sägare. Redan den store borgmästaren La Guardia kunde inte riktigt rå på honom – och knappt heller hans store antagonist, president Franklin D. Roosevelt.
Moses image var av en man som stod över politiken, och var ointresserad av pengar. Det förstnämnda stämde dåligt – det sistnämnde länge helt och hållet. Men korruption blev ändå hans livsluft. Genom smarta upplägg, hållhakar och kontakter med mindre nogräknade politiker och finansiärer styrde han stort och smått. Han framstod som en ekonomisk trollkarl som skaffade sig nästan oändlig finansiering dels genom ständigt nya obligationslån säkrade på biltullarna han kontrollerade, dels genom de stora federala anslagen: Först New Deals arbetslöshetsprogram, sedan bostadsbyggnads- och motorvägsprogrammen efter kriget.
Parker och lekplatser byggde han helst för medelklassen – och helst inte alls för svarta och färgade. Kollektivtrafiken förföll utan nyinvesteringar och upprustning. Motorvägarna, som aldrig räckte till, ledde till en utbredd, bilberoende stadsbyggnad på Long Island och i andra delar av New York-området – ”urban sprawl” i gigantiskt format.
Men Moses fick onekligen saker gjorda, och skapade och bevarade stora gröna parkytor som är ovärderliga i en storstad.
Moses föll på ålderns höst, när han slut ställdes inför en man som var oberörd av hans makt. Och är det något man lär sig av Caros mastodontverk, så är det den gamla sanningen att makt korrumperar. Om inte genom pengar, så genom själva lystnaden efter allt mer…
”The Power Broker” har förstås mött kritik men boken är relevant alltjämt i dag. För alla som är intresserade av politikens, pengarnas och pressens spel, och av stadsplanering – här är en stad där de alla finns i största möjliga skala. För alla som är intresserade av ett fascinerande livsöde och av hur en människa utvecklas och förändras av makten. Och, förstås, för alla som älskar New York och vill njuta av en tegelsten med oförändrat 70-talsomslag i alla sina senare upplagor.
När Stockholm växer handlar mycket om att bygga vidare på kvartersstaden. Men även kvartersstaden kan – och måste – vara rik på variationer. Monoton stadsbyggnad är inte vad människan behöver.
Varierad kvartersstad är en uppskattad boendemiljö – som inte borde vara förbehållen förra sekelskiftets stenstad. (Här Hantverkargatan mot väster; avsaknaden av solsken 2 januari ska inte lastas stadsplaneringen.)
Stenstaden, promenadstaden – kärt barn har många namn. Själv föredrar jag begreppet kvartersstad, som berättar vilken struktur som den populära stadsbyggnadsformen bör ha – och även förmedlar en känsla av vilka fler kvaliteter det handlar om.
Den goda kvartersstaden är variationsrik. Den ger många bostäder – också för äldre och funktionsnedsatta – men innehåller också handel och andra verksamheter, idrottsmöjligheter, skolor och förskolor, konst, kultur och inte minst grönska och parker. Den är välförsörjd med bra kollektivtrafik. Och den har en varierad arkitektur.
I Stockholm har vi på senare år byggt mycket kvartersstad, och även om vi inte har lyckats på alla punkter så har vi blivit bättre. Men vi bygger fortfarande för variationslöst. Det har blivit inflation i plana fasader i jordtoner, med rader av glasade balkonger. Och även de små detaljerna saknas; i portiker, balkongräcken, armaturer… Lite tristare för alla de som betraktar husen – från gatan eller från sina egna fönster och balkonger. Och lite tristare för dem som varje dag går in in och ut ur portarna och trapphusen.
Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm har handlat mycket om hushöjder. När jag får frågan vad jag föredrar är svaret att jag sällan ser behovet av höga hus för deras egen skull. Däremot ser jag behovet av fler vackra hus. Det är t ex min största kritik mot den förfärligt fula och framför allt trista hotellbyggnad som tillåts dominera vyn mot norra Mälarstranden i Waterfront-komplexet. Och därför gläds jag över DN:s uppslag i dag (läs artikeln, tillgänglig för icke-prenumeranter i 24 timmar) om olika arkitektidéer om andra slags hus och fasader. Inte för att alla idéer är genomförbara, men för att de behövs, och kan ge inspiration och nya föreställningar om hur vi kan bygga vår stad.
Det vackra i människors ögon ligger i både sammanhang och variation. När vi bygger vidare på kvartersstaden bör vi ha bägge de värdena med oss. För vilken slags årsringar i staden är det vi vill lämna efter oss?
Utgångspunkten för en liberal stadsbyggnadspolitik är att Stockholm växer – och att det är något i grunden positivt. Fler stockholmare, som i hög grad arbetar, betyder ökade intäkter till vår stad och region – till företagen och till kommun och landsting. Fler stockholmare betyder mer kompetens – en stark konkurrensfaktor för fler företag och jobb.
I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.
Fler stockholmare betyder framför allt större chans för människor att mötas, att fler får ta del av det stora och lockande storstadsutbudet, och att detta utbud av kultur, välfärd, nöjen, handel, och annat kan växa.
Men fler stockholmare innebär också utmaningar på vår infrastruktur: Vi behöver gator, cykelvägar, spår och bussar, vårdcentraler och BB-platser, förskolor, skolor och äldreboenden. Och vi behöver fler hus och bostäder. Det låga bostadsbyggandet är ett stort bekymmer – men det borde i varje fall inte råda någon brist på platser att bygga.
Skisser på tätare, grön stad.
Bygg vidare på kvartersstaden – med variation och grönska
Stockholm, som ska rymma alla nya invånare som föds, flyttar hemifrån eller flyttar hit, behöver bli tätare. Vi ska växa inåt – inte minst för att dra större nytta av den infrastruktur som redan finns. Att bygga nya satellitstäder långt ut är inte att föredra. Det är heller inte vad många invånare efterfrågar. Istället ska vi bygga ihop stadsdelar – och bygga vidare på innerstadens kvartersstad, även ”utanför tullarna”.
Stenstadens kvartersstruktur är en av de mest populära boendemiljöerna – den tävlar med trädgårdsstadens villaområden. Det positiva är att kvartersstaden också är en mycket effektiv stadsform. Slutna kvarter med innergårdar, med 6-8 våningar, innebär att man kan bygga både tätt, och få plats med mycket bostäder på begränsad yta.
För att det inte bara ska bli tätt utan också trivsamt behöver man satsa på innergårdarna, och gärna på varierad arkitektur. Jag är glad och stolt över den nya stadsdel som har växt fram på nordvästra Kungsholmen, och att bygga ungefär likadana hus och lägenheter har sina effektivitets- och kostnadsfördelar som säkerligen kunde utnyttjas ännu bättre. Men fasader, fönster, balkonger och annat kunde varieras mer – på ett sätt som inte borde dra ned effektiviteten och göra det dyrare eller långsammare att bygga.
Grönskan är också en omistlig del av kvartersstaden. När staden förtätas försvinner både skräpiga mellanrum och ofta mindre utnyttjade grönytor. Ambitionen måste vara att istället anlägga grönområden, parker och gröna stråk som stockholmare i alla åldrar kan ha glädje av. På nordvästra Kungsholmen har Hornsbergs strandpark blivit en succé – men denna nya stadsdel behöver också verkligen hela Kristinebergs Strandpark, som Folkpartiet tydligt och ibland ensamt har tagit strid för.
Årsringar och höga hus
Stockholm är en stad med tydliga årsringar. Arkitektur från olika epoker finns bevarad och blandad. De nya årsringarna måste också få ta plats och synas – i nya kvarter men även, när det är lämpligt och när möjlighet ges, vid förtätningar eller andra nybyggen i befintliga områden.
Höga hus har hört hemma i alla stadens årsringar. Som slotts- eller kyrktorn, som några av världens första skyskrapor med 20-talets mått (Kungstornen), som Hötorgsskrapornas fem trumpetstötar… Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.
Vi ska bygga vackra hus, oavsett höjd. Hus som syns, som passar in, som tar plats i de unika förutsättningar som Stockholm med sitt vatten, sina vyer och sina årsringar av befintlig bebyggelse ger. Jag har svårt att se platserna för höga hus mitt i centrala Stockholm, men Brunkebergsåsens ”höghusstråk” från Folksamhuset till Wenner-Gren Center kan förlängas och kompletteras (Söder torn hade gärna fått bli så högt som ursprungligen avsett); och i de nya områdena där staden växer kan höga hus passa mycket väl (som på nordvästra Kungsholmen, i Kista, eller i framtidens Norra Djurgårdsstad).
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.