Tagg: Stadsmuseet

Låt Stockholms historia pryda fler väggar

Stockholmarna äger en fantastisk bildskatt. Historiska Stockholmsfotografier borde gå att ta med sig hem. Vi liberaler föreslår att Stadsmuseet ska sälja reproduktioner ur sin fotosamling.

3,5 miljoner fotografier från 1840-talet och framåt: det är en enorm skatt som finns i Stadsmuseets bildarkiv. Att kunna köpa med sig en bild, eller flera, skulle ge fler en möjlighet att ta del av denna skatt, även i hemmet eller på arbetsplatsen. Continue reading ”Låt Stockholms historia pryda fler väggar”

Rädda Sturegallerians dolda skatter

Bakom fasaderna föreslås stora förändringar av kvarteret med Sturegallerian. Men det är förändringar och rivningar som kommer att sätta stora spår i Stockholms stadsbild och förstöra stora kulturhistoriska värden, om de inte stoppas. Vi liberaler ifrågasätter förslaget, och Stadsmuseet riktar svidande kritik mot rivningsplanerna.

TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. (Stockholmskällan.)
TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. Här vagn begravningståg. (Stockholmskällan.)

Freys hyrverk, Marmorsalarna, Sturebadet… I Sperlingens backe, kvarteret som omfattar Sturegallerian finns många intressanta byggnader – för sin historia, och för de verksamheter som inryms där i dag. I samma kvarter som dessa hus från det förrförra seklets slut och förra sekelskiftet, samsas den modernistiska själva Sturegallerian från 1980-talet. Nu föreslås omfattande förändringar, och det behöver förstås inte vara något fel i sig. Det är t ex utmärkt att ett P-hus ersätts med andra verksamheter, att man kan få öppnare och publikvänligare ytor, och en bättre, mer tillgänglig T-baneuppgång. Och det är bra med fler bostäder i centrum, även om de gärna kunde bli ännu fler än föreslagna 37.

Förslaget för Sperlingens backe omfattar också rivningar av flera äldre byggnader. Det är viktig kulturhistoria som hotar att försvinna. Och det nya som ska ersätta innebär ett stort ingrepp i en av de mest betydelsefulla delarna av den gamla stenstaden.

Vi liberaler har flera invändningar mot förslagen för Sturegallerian-kvarteret, och det hade vi redan genom min partivän Björn Ljung i första vändan i stadsbyggnadsnämnden. Den stora Cityomvandlingen gjorde en gång halt alldeles i närheten; de Sagerska husen vid Hamngatan liksom ett par hus vid Norrmalmstorg hann rivas. Nu är området runt Stureplan den del av det gamla centrala Stockholm som finns kvar från stenstadens tid. Den urbana miljön är värd att utvecklas med stor omtanke. Och den omtanken saknas i det liggande programförslaget från stadsbyggnadskontoret.

Vi häcklas ibland för att vi är skeptiska till höga hus. Folkpartiets skepsis gäller dock hoten mot den silhuett som Stockholm har i sina centrala delar – och som kompletteras med ett antal utropstecken i höjden, längs Brunkebergsåsen, i själva det redan omvandlade City, och vid stadens ”portar”, som Hötorgsskraporna och Kungstornen. Vi bygger också gärna högt i nya stadsutvecklingsområden. Vi säger absolut inte nej till att bygga nytt, ersätta och utveckla i den gamla stenstaden – men vi oroas över tendensen att hus skjuter i höjden. Så föreslås nu också ske vid Sturegallerian. En skalförskjutning pågår nu i City, smygande och successivt: efter att ett kvarter godkänts för påbyggnad eller ett nytt högre hus, följer nästa, utan den helhetsplan som vi efterlyst gång på gång. Nu ska den skalförskjutningen också spridas utanför City, till den gamla stenstadens kvarvarande hjärta, och fortfarande utan någon strategi för helheten.

Skalförskjutningen liksom rivningarna ska i princip inte påverka gatuhusen, de som de flesta av oss ser när vi passerar. Men det förminskar inte det kulturhistoriska värdet av de byggnader som ska rivas, inuti kvarteret. Och de uppskjutande nya husen påverkar inte stadsbilden eller silhuetten mycket mindre.

ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)
ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)

De specifika husen som man vill riva eller kraftigt förändra är förstås vart och ett värt ett eget kapitel. Freys hyrverk från sekelskiftet, med sin betydelse för Stockholms transporthistoria, som en gång inrymde Skandinaviens största åkeri med över 100 hästar. Marmorhallarna, där Ostermans bilfirma från 1919 hade vad som ansågs vara Europas elegantasta bilförsäljningshall (senare Systembolagets vinbutik). Men även 80-talets genomtänka och påkostade Sturegalleria, en viktig årsring, postmodernismen. Det är i många fall gamla, fina och värdefulla hus som fungerar även för många av dagens behov men som nu föreslås rivas. I andra fall ser vi däremot hur man istället kan göra förändringar av befintliga, äldre hus, som intill Östermalms saluhall.

Stockholm ska utvecklas, förtätas, förnyas – även i de centrala delarna. Inte minst ser vi liberaler gärna fler slags verksamheter och fler bostäder. Vi ser också gärna att ny arkitektur kan komplettera äldre, i spännande möten mellan stadens årsringar. Men vi kan inte riva och utradera det gamla. Och vi kan inte enligt vår mening förstöra stenstadens silhuett som är en av Stockholms största tillgångar.

Många stockholmare kanske inte bryr sig så mycket om enskilda rivningar. Men hur kommer vi att reagera inom några år då vi ser helheten? Den helhet som alltså helt saknar en övergripande plan för hur vi ska förena utveckling och befintliga värden.

Stockholmdirekt skriver om planerna för Sperlingens backe och Sturegallerian, och bl a kort om vår kritik. Läs också gärna hela utlåtandet från Stadsmuseet – vi delar inte självklart alla synpunkter när perspektiven vägs samman i stadsbyggnadsärenden som detta, men tar stort intryck av den kulturhistoriska expertisen.

Stoppa rivningsvågen i Stockholm

Framtidens Stockholm måste kunna växa fram utan att vi utplånar spåren av dåtiden. Det är dags att stoppa den nya rivningsvågen av historiska hus i Stockholm, föreslår vi liberaler i en motion till kommunfullmäktige.

VÄRT ATT BEVARA. Vi liberaler motsätter oss bl.a. rivningen av den historiskt värdefulla flygeln till Astoriahuset på Nybrogatan.
VÄRT ATT BEVARA. Vi liberaler motsätter oss bl.a. rivningen av den historiskt värdefulla flygeln till Astoriahuset på Nybrogatan. (Wikimedia/I99pema).
Jag gillar nya, moderna och spännande hus. Och jag gillar gamla, historiska – och spännande – hus. Det tror jag gäller för de flesta av oss stockholmare, och många som besöker vår stad. Vi uppskattar både det gamla och det nya. Att både bygga nytt och bevara det gamla värdefulla är dessutom inte bara viktigt för oss i dag, utan än mer viktigt för framtidens stockholmare och besökare – som ska kunna få samma upplevelser.

Nu går tyvärr en rivningsvåg åter över Stockholm. Kulturhistoriskt högt värderade hus har rivits flera gånger på senare år, och snart är det dags igen. Det vill vi från Folkpartiet sätta stopp för.

I en motion tillsammans med min liberale partivän Björn Ljung föreslår jag ett stärkt skydd för historiskt värdefulla hus – och ett principbeslut om att de inte ska rivas (se nedan). DN skriver kort om vårt förslag i dag. Vi skriver också på Stockholmdirekt.

Dagens rivningsvåg märks inte lika mycket som 50-70-talens – eller tidigare århundradens. Men den drabbar en hel del värdefulla hus, sådana som Stadsmuseet har klassats högt i sin kulturhistoriska klassificering. ”Har vi inte nog med gamla hus i stan”, kanske någon frågar, och pekar på Slottet och Gamla stan. Den stora mängden stenhus från det sena 1800- och det tidiga 1900-talets kvartersstad är heller inte hotade. Nej, men enskilda värdefulla bitar försvinner. Det är inte det vi har mycket av som är bekymret – och även till synes likartade byggnader kan ha unika drag, som blir viktiga inte minst i framtiden.

Låt ”stadens årsringar” synas tydligt. Bygg nytt, modernt och ibland rentav spektakulärt. Men bevara också det gamla, historiska och spännande. Låt olika århundradens uttryck finnas kvar sida vid sida. Det blir en häftig helhet!

Motion till Stockholms kommunfullmäktige

Stoppa rivningsvågen!

Stockholm är en stad med en mer än 800-årig historia. Det ska synas i stadsbilden, och det gör det också på många håll. Stadens årsringar är tydliga i Gamla stan, stenstadens kvarter på malmarna, trädgårdsstäderna, modernismens och rekordårens förorter och City. Dessa årsringar har inte kommit till helt harmoniskt: Stockholm har genom sin historia upplevt större och mindre rivningsvågor. Vi liberaler menar att det är dags att sätta stopp för risken för vår tids okänsliga rivningar av värdefulla historiska miljöer.

Alla rivningar är självklart inte av ondo. En levande stad förnyas och utvecklas ständigt och nya, växande generationer med nya idéer och behov sätter självklart sina avtryck. Men viktiga historiska miljöer får heller inte försvinna. Det handlar om den historiska förankringen, om identiteten för staden och dess invånare, om attraktionskraft – och om att låta också framtida generationer känna historien och kunna forma sitt Stockholm. Nya, moderna byggnader kan adderas och vissa stadsmiljöer bytas ut utan att det historiska undanröjs. Alla årsringar måste kunna finnas representerade – sida vid sida. Modern och historisk arkitektur kan ge spännande kombinationer i intressanta arkitektoniska möten mellan generationer. Vi liberaler vill tro att det nya och det gamla på så sätt kan förenas, och att helheten blir ännu vackrare.

På senare år har vi tyvärr sett en hel del rivningar av kulturhistoriskt intressanta och värdefulla hus. 1800-talsfastigheterna Astoriaflygeln, nära Nybrogatan och Tullhuset, på Blasieholmen, är bara de senaste exemplen. Av Stadsmuseet utpekade högt klassade hus – enligt den kulturhistoriska klassificeringen – har rivits trots invändningar från både museet och dess stadsantikvarier och andra instanser. Kulturhistoriskt värdefulla hus ska helt enkelt inte rivas.

Flytt av historiska hus kan ibland vara en lösning, men bör mötas med hälsosam skepsis. Klocktornets öde, vid Norra Station, förskräcker och visar vad lite ett sådant löfte ibland kan vara värt även när det utfärdats av de högsta politiskt ansvariga i Stockholms högsta beslutande församling.

Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering är grundad i stor och djupgående kunskap men har visat sig otillräckligt stark.  Vi befarar att rådande planer på att skriva in klassificeringar i detaljplanerna inte heller ger ett tillräckligt starkt stöd, om ansvariga politiker väljer att bortse från de historiska husens värde i samma grad som hittills. Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens arbete med byggnadsminnesmärkning är betydligt starkare med sitt lagstöd för att bevara hus. Det leder oss till att tro att ett samarbete mellan staden och Riksantikvarieämbetet är av stort värde för att öka skyddet för historiskt värdefulla byggnader och stadsmiljöer.

Vi föreslår kommunfullmäktige beslutar
att förstärka skyddet av historiska och viktiga byggnader i Stockholms stad;
att utreda möjligheterna till ökad samverkan mellan staden och Riksantikvarieämbetet så att skyddet av kulturhistoriska hus kan stärkas;
att anta ett principbeslut om att sluta riva kulturhistoriskt värdefulla hus.

Stockholm den 2 november 2015

Rasmus Jonlund                               Björn Ljung

Utveckla Norr Mälarstrand – för alla

Norr Mälarstrand har potential att utvecklas. Fler verksamheter och platser för folkliv är välkomna – men vattenkontakten måste vara också möjlig för alla, inte bara dem som betalar för sig.

PLATS MED POTENTIAL. Norr Mälarstrand behöver utvecklas. (Wikimedia/Holger Ellgaard.)
PLATS MED POTENTIAL. Norr Mälarstrand behöver utvecklas. (Wikimedia/Holger Ellgaard.)

Utvecklingen av Norr Mälarstrand har diskuterats länge. Från Folkpartiets sida vurmar vi både parker och andra offentliga platser, och vill se mer folkliv runtom på Kungsholmen. Då har Norr Mälarstrand stor potential – i dag mestadels en vacker promenadsträcka men med några undantag inte så mycket mer. Det vill vi ändra på, inte minst området mellan Stadshuset och Kungsholmstorg.

Staden har lagt fram ambitiösa planer för Norr Mälarstrand (Vårt Kungsholmen). Det handlar inte minst för platsen vid Kungsholmstorg, som kanske har störst potential – men som symtomatiskt nog saknar ett självklart och vedertaget namn. ”Vid Preem-macken” får ofta räcka – och mer än så vill vi väl med Kungsholmens och kanske Stockholms finaste strand/kaj-område, i sitt soliga söderläge?

Men det finns invändningar mot planerna för Norr Mälarstrand. Stadsmuseet har kritik utifrån sin kulturhistoriska expertis om kulturmiljön.

Det är synpunkter som behöver vägas in i en helhetsbedömning, som jag säger till Vårt Kungsholmen i dag.

Jag och Folkpartiet tycker att det är viktigt att alla har tillgång till vattnet, kajen och promenaden – oavsett plånbokens tjocklek eller eventuell funktionsnedsättning. Vi ser gärna fler serveringar, caféer, sjömack osv, och fler och enklare möjligheter att ta sig över gatan ner mot platsen vid vattnet. Men visst är den fantastiska utsikten uppifrån Kungsholmstorg ner mot Riddarfjärden också värd att värna?

Norr Mälarstrand behöver utvecklas, men vi ska inte göra misstag som missar helheten.

Uppdatering: Efter sitt på kulturhistoriska grunder kritiska remissvar om Norr Mälarstrands-planerna, kritiserades Stadsmuseet bl a för att bara ta hänsyn till utsikten och inte människor (Stockholmdirekt/Vårt Kungsholmen). Jag försvarade museet och förklarade dess roll – som inte är att främja bostadsbyggande eller ”roliga caféer” (även om de inte har något emot sådant, givetvis), utan just att uppmärksamma kulturmiljövärdena (Stockholmdirekt/Vårt Kungsholmen).

Ersta sjukhus – levande kulturhistoria

Kulturhistorien ska värnas när Stockholm växer. Det kulturhistoriska värdet ligger dock inte bara i platser och byggnader. Det är viktigt även för Stockholms kulturhistoria att Ersta sjukhus kan få utvecklas och förbli ett sjukhus.

I en växande stad med lång historia ändras inte bara stadsbilden – ännu snabbare förändras innehållet i gamla hus och platser. Det är bra när nya verksamheter kan ta över lokaler, ett fint tecken på hur staden utvecklas; så som det gamla garnisonssjukhuset blivit landstingshus och många industrilokaler blivit spännande kontor eller bostäder. Men det finns också ett kulturhistoriskt värde i kontinuitet.

HISTORISKT SJUKHUS. Gammalt vykort över huvudbyggnaden för Ersta sjukhus (famgus.se)
HISTORISKT SJUKHUS. Gammalt vykort över huvudbyggnaden för Ersta sjukhus (famgus.se)

Ersta sjukhus är Stockholms äldsta som fortfarande är i bruk som sjukhus. Den äldsta sjukhusbyggnaden på området på Söders höjder byggdes 1864 (drygt 20 år efter det näst äldsta fortfarande sjukhuset, S:t Görans sjukhus från 1888). Huvudbyggnaden uppfördes 1907.

Nu vill Ersta diakoni bygga ut och modernisera sitt sjukhus. Det är välkommet av flera skäl.

Ett växande Stockholm behöver också mer hälso- och sjukvård med fler och modernare vårdplatser. Fristående aktörer är viktiga för vården och välfärden – inte minst ideella sådana som Ersta diakoni.

Stadsmuseet har utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv en hel del synpunkter på det liggande utbyggnadsförslaget. De är kloka och viktiga att väga in i den slutliga bedömningen. Personligen, som amatör, kan jag framför allt tycka att förslaget med nya glasade partier och terrasser på den gamla huvudbyggnaden, ut mot vattnet i den mest synliga positionen där uppe på Söders höjder, känns märkliga. Kvalitetskraven på arkitektur och utseende måste i övrigt vara höga på en så central plats; själv tilltalas jag av en blandning av gammal och ny arkitektur på ett balanserat sätt. Stadens nya årsringar bör förstås kunna få synas även på Söders höjder.

I kulturmiljöutskottet skickade vi vidare Stadsmuseets och kulturförvaltningens utlåtande som skrivs utifrån gällande lagstiftning i plan- och bygglagen och miljöbalken. Den sammanvägda bedömningen görs sedan i stadsbyggnadsnämnden och kommunfullmäktige. Men från Folkpartiets sida betonar vi också det kulturhistoriska värdet av att Ersta kan förbli ett sjukhus:

”Folkpartiet ställer sig positivt till förslag som kan möjliggöra en viktig och nödvändig utbyggnad av Ersta sjukhus. Det är viktigt att utbyggnader med en sådan viktig plats i stadsbilden görs med stor omsorg om karaktär och kvalitet i det arkitektoniska uttrycket. Vi vill särskilt understryka det kulturhistoriska värdet av att sjukvårdsverksamhet kan fortsätta bedrivas på platsen i den drygt 150-åriga tradition som Ersta sjukhus representerar.”

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker  blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det.  Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Historia som sätter Stockholm på kartan

Stockholms historia är viktig, för det ökande antalet stockholmare och för många besökare. Nu satsar vi stort på en helt ny utställning om stadens historia och utveckling under den moderna tiden – från Gustav Vasa och framåt. Det är väl investerade pengar.

HISTORISK MARK. Stadsmuseet i sig har en spännande historia. Från stockholm.se
HISTORISK MARK. Stadsmuseet i sig har en spännande historia. Från stockholm.se

25 miljoner i en ny museiutställning – och det kommer att bli värt varenda krona. Stockholms Stadsmuseum står inför sin kanske mest omfattande upprustning och ombyggnad någonsin, som ska vara klar hösten 2016. Utställningsytorna kommer att utökas rejält, i och med en fördubbling av den publika ytan som också möjliggör andra evenemang. Det innebär att det kommer att finnas mer plats för en del av den enorma samling föremål ur Stockholms historia som Stadsmuseet besitter; ”vaxdockor, arkeologiska fynd, fotografier, stolar, dörrar, skulpturer, märkliga manicker, målningar, kakelugnar och mycket mycket mer” som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet i Stadshuset räknar upp. Och det innebär att vi får plats med en rejäl utställning om Stockholms historia under modern tid – den era som började på 1500-talet, med renässansen och reformationen, och i Sverige snart Gustav Vasas statsbygge – som började göra Stockholm till en verklig huvudstad.

Stockholms långa och rika medeltidshistoria finns redan fantasieggande och realistiskt beskriven på Medeltidsmuseet, som skapades sedan man upptäckt en bevarad bit av den medeltida stadsmuren vid Helgeandsholmen, och som genomgick en omfattande renovering och fick en ny utställning för några år sedan. Nu är det alltså dags för fortsättningen, från 1500-talet till i dag.

Stadsmuseet vid Ryssgården, Södermalmstorg, Slussen, är inte bara oerhört centralt beläget i Stockholm – det finns också i en byggnad som i sig har haft en viktig del i stadens historia. Det uppfördes på 1660-talet för att vara ett centrum för handel med främst Ryssland men fick snart, som ”Södra stadshuset”, andra offentliga funktioner (Wikipedia). Här har inrymts Collegium Medicum med anatomiska dissektioner, både ryska och katolska kyrkolokaler, kommunal tvättinrättning, läroverk, teater, verkstäder och krogar. Någon mer passande byggnad för att åskådliggöra stadens långa historia finns knappast!

En stor del av stadens minne finns förstås bevarat i Stockholms stadsarkiv, och den nya utställningen ska skapas med hjälp av och i samarbete med arkivet. Stadsarkivet arbetar sedan en tid intensivt med s k ”history marketing” – att marknadsföra och göra en stad eller verksamhet känd genom dess historia. För arkivet har det t ex handlat om att lyfta fram världsminnet i Stockholms samling byggnadsritningar från 1713 och framåt, men man arbetar också med andra delar av staden. Det Stadsmuseet gör, och kommer kunna göra ännu mer framöver, är förstås en storslagen och viktig form av history marketing. Vår långa och brokiga historia är helt enkelt en väldigt viktig faktor för att göra Stockholm känt och få besökare och evenemang hit.

I ett växande Stockholm finns både behov av och efterfrågan på att lära känna mer av stadens historia, den historia som formats av kungar och borgmästare, köpmän och hantverkare, industrialister och arbetare, författare och journalister, invandrare från utlandet och landsbygden, roddarmadammer och barnhusbarn… På få andra ställen än i en växande, dynamisk stad blir det så tydligt hur vi själva varje dag fortsätter skapa historia. Det är en fin uppgift för ett Stadsmuseum. Nu kan det bli ännu bättre!