Etikett: värnskatt

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete

”Rika” mot resten

Rika ställs mot fattiga när vänstern gör retorik av ekonomiska analyser. För en liberal finns dock flera invändningar mot t ex tankesmedjan Katalys resonemang.

De rikaste har tjänat mest, på de fattigas bekostnad; det är upplägget för vänster-tankesmedjan Katalys resonemang på DN debatt i dag. De har räknat samman en rad ekonomiska reformer och skattesänkningar och finner att störst andel har gått till den halva av befolkningen med högst inkomster, och allra mest till den tiondel som har de allra högsta inkomsterna. Och det är förstås inte så förvånande – eftersom de som tjänar mer också betalar otvetydigt och överlägset mest av de svenska skatterna.

Den första invändningen mot vänsterns resonemang är just detta: även efter Alliansens skattesänkningar – som har haft en profil mot låg- och medelinkomsttagare – betalar personer med högre inkomster också de högsta skatterna: Inte bara proportionellt, utan också en högre andel av sin inkomst, eftersom vi har progressiv statsskatt på 20 procent och ytterligare värnskatt på fem procent. Ett diagram över hur stor del av de gemensamma skatteintäkterna som respektive decentil bidrar med, skulle förstås också visa en stor övervikt för höginkomsttagare.

Vad rut-avdraget har i kalkylen att göra är däremot svårförståeligt. Det handlar om tjänster som förmodligen till stor del inte hade beställts, jobb som inte skapats och skatter som inte betalats, utan Alliansregeringens uppskattade reform.

Nästa invändning handlar om vilken del vi får av välfärden. Den största delen av de gemensamma utgifterna går till personer med sämre ekonomisk ställning – precis som det ska vara. Sjuka, äldre och t ex ensamstående föräldrar ska ta stöttat del av välfärden, och vi ska ha ett starkt socialt skyddsnät. Det skyddsnätet ska dock samtidigt omfatta alla – den s k generella välfärden innebär att medel- och höginkomsttagare också har en ”andel” i och känner en anslutning till välfärdssamhället; vi ska inte bara ha grundtrygghet för de fattigaste. En av de viktigaste delarna av den generella välfärden är socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet. De betalas med skatter och avgifter i proportion till inkomsten. Faktum är emellertid att de med högre månadslön än knappt 40 000 inte får ut något av den extra ”försäkringspremie” de betalar. Det är vettigt med tak för den högsta ersättning man kan få ut i socialförsäkringarna, men de har legat stilla på för låg nivå länge. Framför allt taken i a-kassan och sjukförsäkringen borde höjas. Under tiden – och även efter en höjning av taken – kommer de med högre inkomster alltså fortsätta betala mer till socialförsäkringarna än de får del av.

En sista invändning – fanns det finns flera – handlar om effekterna av Alliansregeringens politik. 250 000 jobb har tillkommit sedan 2006, 100 000 av dem kan sannolikt direkt kopplas till arbetslinjen och bl a jobbskatteavdragen. Rut, rot, sänkt moms m m torde ha gett tiotusentals jobb. Och det är jobb jämte utbildning som är vägen ur utanförskap, möjligheten för alla att skapa ett bättre liv.

Det finns fler skatter att sänka eller slopa – som skulle ge direkt utslag i Katalys diagram. Värnskatten betalas av de med högst inkomster (fast det krävs knappast en astronomisk lön för att få bidra med dessa fem procent extra). Den borde avskaffas så snart det går – den har med största sannolikhet negativ effekt på svensk ekonomi och statens skatteintäkter. Värnskatten är de facto en straffskatt på utbildning, företagsamhet och, ja, på framgång, och därmed ett paradexempel på vänsterns oklädsamma oginhet. Som liberal bekymrar jag mig mindre över när människor när framgång; jag väljer att fokusera på när människor far illa, och på åtgärder som verkligen hjälper istället för skadlig symbolpolitik. Där ligger vår gemensamma välfärdsutmaning.

En del tidigare bloggat: Därför bör du bry dig om marginaleffekter. Inkomstspridning behövs.Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.

Ekonomi & arbete

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)…

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Ekonomi & arbete

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.

Ekonomi & arbete

Därför bör du bry dig om marginaleffekter

Alla ord får inte den vikt de förtjänar. Marginaleffekter är något som borde diskuteras, och ifrågasättas, mer. Det handlar om drivkrafterna att utbilda och anstränga sig, om vi ska främja eller motverka framgång. Därför är Miljöpartiets förslag om höjda inkomstskatter för ”höginkomsttagare” så farligt. Och därför blir såväl Alex Schulmans som tidigare Claes de Faires resonemang om att de gärna betalar mer skatt missvisande.

KNAPPT HÄLFTEN KVAR? Allt fler får behålla mindre än hälften av en inkomstökning.
KNAPPT HÄLFTEN KVAR? Allt fler får behålla mindre än hälften av en inkomstökning.

Få motsätter sig nog tesen att arbete ska löna sig – den som får ett jobb ska få mer pengar i plånboken, och framför allt mer av egna pengar. Det ger självbestämmande och frihet. Det blir också en viktig drivkraft för arbete, den s k arbetslinjen som egentligen alla svenska partier muntligen bekänner sig till. I verkligheten är det sällan så enkelt att arbete, utbildning och ansträngning lönar sig – framför allt var det inte så före Alliansregeringen. Och det beror på marginaleffekter.

Den som arbetar betalar förstås inkomstskatt. Dessutom minskar eller försvinner eventuella behovsprövade bidrag. Inkomstbaserade avgifter kan öka. Risken är att inkomstökningen inte blir så stor att det lönar sig att ta ett jobb, eller gå upp i arbetstid, för en låginkomsttagare. Därför har Alliansens jobbskatteavdrag varit så viktiga.

Marginaleffekterna slår även mot dem med högre inkomster och längre utbildning. Först kommer den statliga skatten för den som tjänar mer än ca 40 000 kronor i månaden – en brytpunkten som har höjts av Alliansregeringen, även om den senaste höjningen (som alltså hade gjort att färre hade behövt betala den statliga skatten om 20 procent, ovanpå kommunalskatterna på ofta 30-35 procent) stoppades av S, SD, MP och V. Sedan kommer värnskatten, ytterligare fem procent för den som tjänar mer än ca 50 000 kronor i månaden (Skatteverket). Den som bor i en högskattekommun kan alltså få betala upp till 60 procent av en inkomstökning i skatt. Det är marginaleffekten.

Utöver de inkomstskatter vi själva betalar finns förstås också arbetsgivaravgiften, som de flesta inte tänker på även om den anges på lönebeskedet. Det handlar om drygt 31 procent varav nästan en tredjedel, eller nästan tio procent på din bruttolön, är en ”allmän löneavgift” (Skatteverket). För den som tjänar 25 000 kronor i månaden och teoretiskt betalar 30 procent i inkomstskatt, har arbetsgivaren alltså betalat nästan 33 000 kronor för att löntagaren ska få ut 17 500 kronor (med en mycket förenklad beräkning).

Precis som för låginkomsttagare spelar marginaleffekterna förstås roll för den som funderar på att arbeta mer, utbilda sig vidare, söka ett mer ansvarsfullt jobb som kräver mer, starta ett eget företag, forska och omsätta sina innovationer i praktik, expandera, ta risker och anställa fler… Särskilt som högre inkomster ungefär vid brytpunkten för statsskatt inte längre medför någon motsvarande inkomsttrygghet: Taken i socialförsäkringarna gör att den med högre inkomster som vill försäkra sig mot inkomstbortfall vid t ex sjukdom får stå för denna risk själv.

Det är rimligt att en person med högre inkomst betalar mer i skatt. Såväl Claes de Faire i höstens uppmärksammade Resumé-krönika som Alex Schulman i Aftonbladet i går betalar som höginkomsttagare redan i dag betydligt mer skatt än personer med lägre inkomster, såväl i kronor (proportionellt kommunal- och landstingsskatt) som i procent av inkomsten (progressiv stats- och eventuell värnskatt). Har man egen firma finns förstås dock möjligheten att ta ut mindre pengar i lön, vilket ger avsevärt större effekt än jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt (som bloggen Rödgrön röra uppmärksammar, liksom i höstas Göran Fröjdh)… Viljan att få behålla mer av de pengar man har jobbat ihop finns uppenbarligen hos de flesta. Därför blir de Faires och Schulmans resonemang på flera sätt missvisande.

Fler och högre marginaleffekter är det sista vi behöver. Därför är också Miljöpartiets förment oskyldiga och välmenande förslag om att höja skatterna ”bara” för dem som tjänar över 40 000 kronor så olyckligt. Ovanpå statsskatten som inträder ungefär då, skulle alltså ytterligare en ökad skattebelastning läggas. Det kommer att minska drivkrafterna för utbildning, ansträngning, innovation och entrepenörskap ytterligare i ett känsligt inkomstsegment.

Att satsa mer pengar på skolan, som Miljöpartiet vill göra, är förstås populärt och kan säkert behövas på sina håll. Men viktigast är förstås att vi ser hur vi använder de stora resurser vi redan satsar – Sverige ligger, som OECD/Pisa-granskningen häromdagen visade, redan i den absoluta världstoppen när det gäller resurser till skolan. Problemet är att för lite pengar går till undervisning och lärarlöner.

Utbildning är en investering för både samhället och för individen. För att samhället ska få avkastning måste även individen känna att det lönar sig.

Sivert Aronsson anser att skattehöjningsförslaget är ”skogstokigt av MP”. Läs mer av vad jag tidigare skrivit om skatter. SvD: MP vill ta in ny skatt till skolan.

Ekonomi & arbete

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Skatten bör alltid sänkas – om det går

2014 kommer alla som arbetar att få behålla ännu lite mer av sina egna pengar. Relativt höga skatter är nödvändiga för att finansiera välfärden, men det finns alltid skäl att fråga sig om man kan sänka skatterna ytterligare. För både frihetens och ekonomins skull.

Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 - foto från riksbanken.se).
Minst 200 kronor mer får de flesta svenskar behålla av lönen i slutet av januari 2014. (De nya sedlarna med bl.a. Greta Garbo kommer 2015 – foto från riksbanken.se).

Under det som kallas årets fattigaste helg borde det vara uppenbart för många vad lite extra marginaler kan betyda i privatekonomin. En rejäl extra marginal har alla arbetande svenskar fått de senaste åren tack vare Alliansens sänkningar av inkomstskatten. I år blev det tyvärr ingen höjd brytpunkt men vid årsskiftet genomfördes det femte jobbskatteavdraget. Vanliga inkomsttagare får 2-300 kronor mer över i månaden av sina egna pengar. Ekonomifakta har gjort en enkel räknesnurra för att visa hur mycket man kommer att få ut av sin lön i slutet av den här månaden – och hur mycket mindre man hade fått ut utan skattesänkningarna.

Att få behålla mer av den lön man själv har tjänat ihop handlar inte bara om ökade marginaler. Det handlar också om frihet – om självbestämmande.

Sverige har tack vare Alliansens skattesänkningar fått ett lägre skattetryck de senaste åren – enligt oppositionen på bekostnad av sunda statsfinanser. Mikael Dambergs angreppslinje i årets partiledardebatt (Aftonbladet) var något överraskande, inte bara för att underskottet i statsfinanserna snarare är 33 än 87 miljarder, och inte bara för att förmågan att sköta ekonomin förblir regeringens och Anders Borgs starkaste kort. Genom att ta upp statens finanser – och skattesänkningar – öppnar ju Socialdemokraterna för ett givet påpekande: De har själva ställt sig bakom varje inkomstskattesänkning, om än i efterhand. Så också det femte jobbskatteavdraget.

Efter årsskiftet försvann skillnaden i skattenivåer mellan regeringen och S – och lämnade ett gapande hål i det socialdemokratiska budgetalternativet.

Sänkta skatter ställs ofta mot högre resurser till välfärden. Det framförs åsikter från dem som säger sig gynnas av skattesänkningarna att det är nog nu (se t.ex. Medelklassupproret, Vi har mer än bara nya kök i huvudet, och Resumé-redaktören Claes de Faires uppmärksammade krönika,  Jag är nöjd nu). I ett perspektiv är det förstås sant: I varje givet ögonblick kan man välja att använda ett visst utrymme i statens, landstingets eller kommunens budget till att sänka, eller avstå från att höja, skatten eller att lägga ytterligare pengar på barnbidrag, hälso- och sjukvårdsnämndens eller utbildningsnämndens budget. Men alla svenska partier är ense om att vi ska ha en generös och generell välfärd, och att detta kräver ett internationellt sett relativt högt skatteuttag. Frågan är hur högt.

De senaste åren har inte inneburit några minskade resurser till välfärden i form av vård, skola och omsorg. Tvärtom har de ökat något (som DN:s redovisning i dag visar). Och är det verkligen högre skatter som skulle säkra större resurser långsiktigt? Över en viss nivå blir förstås skatterna kontraproduktiva – och det allra viktigaste är om fler kan arbeta och tjäna mer (som DN:s Johan Schück påpekar). Då kommer befintliga, eller lägre, skattenivåer att ge högre intäkter, och större resurser till välfärden. Det är argumentet både för jobbskatteavdrag, för höjd brytpunkt så att färre skulle behöva betala statlig skatt – och för avskaffad värnskatt.

För de flesta svenskar spelar kommun- och landstingsskatten störst roll – och av kommunerna höjer 106 stycken, med en tredjedel av Sveriges befolkning, skatten 2014 (SvD). Bara sex kommuner, där tre procent av svenskarna bor, sänker skatten. Att kommunerna, med huvudkostnaderna för välfärden i form av skola och äldreomsorg, har särskilda behov av intäkter är förstås inte förvånande – men inte heller högre kommunalskatter är i längden oproblematiska, vare sig för samhällsekonomin i stort eller för respektive kommun. Det gör statens insatser, både genom statsbidrag för välfärden och genom inkomstskattesänkningar, extra viktiga.

Skatt är inget annat än invånarnas pengar. Att inte se skatten som en oändlig resurs är dessutom ett sätt att ständigt ifrågasätta utgifter och söka bättre lösningar. Varje gång en budget ställs samman bör liberala politiker därför fråga sig: Kan vi sänka skatten? Svaret kanske långtifrån alltid blir ja, men att frågan ställs är viktigt. Av princip och av praktiska skäl.

Ekonomi & arbete

Många svenskar i arbete – mer behöver göras

Sverige har en hög sysselsättning, som har ökat trots krisåren. Men vi har en dubbel utmaning att få fler i arbete och att stärka vår konkurrenskraft. Det handlar om kunskap och investeringar.

800px-Flag_of_SwedenMycket kan sägas om Margaret Thatcher. För mig är hon ingen politisk förebild, men de ekonomiska problem hon stod inför efter valsegern 1979 – och hennes oräddhet – imponerar när jag nu sent omsider läser hennes självbiografi. Storbritannien led av skenande inflation, låg produktivitet och stagnerande ekonomi.

Sverige 2013 är långt, långt från Storbritannien 1979. Inflationen märks knappt utanför bostadsmarknaden. Sysselsättningen har ökat rejält de senaste åren, långtidsarbetslösheten är näst lägst i EU och allt fler deltar i arbetskraften vilket i sig är ett tecken på möjligheter till minskat utanförskap. (Samtidigt gör det att arbetslösheten är fortsatt hög, eftersom den ju räknas som andel av arbetskraften.)

I andra länder, som USA, minskar däremot antalet människor som söker jobb och därmed ingår i arbetskraften. Som Johan Schück skriver i sin ekonomiska krönika i DN i dag (ej på DN.se men tillgänglig 24 timmar på dagensnyheter.se): ”Så är det däremot inte i Sverige där tvärtom allt fler söker jobb och de flesta når resultat.” Schück ger också siffrorna: 200.000 fler sysselsatta, jämfört med ”bottenåret 2009”.

Stora utmaningar återstår för att fler ska känna glädjen och meningsfullheten i att ha ett jobb att gå till. Vi måste minska arbetslösheten och utanförskapet och fortsätta höja sysselsättningen.

En utmaning är en lägre produktivitet.Det har blivit fler jobb i arbetskraftsintensiva tjänstejobb (bl.a. till följd av regeringens reformer kring RUT, ROT och restaurangmoms), men fler får också jobba kvar i företagen även när efterfrågan sjunker – för att möta kommande konjunkturuppgång.

De ”enklare” jobben behövs för att fler ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden och få en chans att försörja sig själva. Vi behöver både stärka den vardagliga tjänstesektorn, och de mer kapital- och kunskapsintensiva näringarna inom både industri och tjänster.

Sverige behöver investera i infrastruktur - som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes.
Sverige behöver investera i infrastruktur – som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes. Foto Wikimedia/Holger.Ellgard

Vi har sänkt skatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare för att göra det mer lönsamt att arbeta, vilket har bidragit till att allt fler deltar i arbetskraften. Vi måste nu också agera mer kraftfullt för att göra det enklare och mer lönsamt att anställa, att driva företag, att utbilda sig och att använda sin kompetens fullt ut. Det handlar om allt från höjd brytpunkt för statsskatt och avskaffad värnskatt till karriärvägar också för, ofta kvinnodominerade, akademikeryrken i offentlig sektor (inte minst lärare och sjuksköterskor).

Vi måste också investera i framtiden. I kunskap – från förskolan till universiteten, i grundläggande utbildning, yrkes- och lärlingsutbildning, högskoleutbildning och forskning med bredd och spets. Och i fysisk infrastruktur, där behoven är stora. Resurser finns, som Klas Eklund påpekar i sin krönika i veckans Fokus med den talande rubriken ”Gör fler flugor på smällen”. Våra starka statsfinanser och låga räntor gör att nu är rätt tillfälle att bygga ut järnvägar, vägar, bostäder och välfärdens skolor och sjukhus.

Sverige står starkt, men mycket återstår att göra för att vi ska stå starka även framöver. Vi ska fortsätta vara ett land med hög konkurrenskraft som kan spela med i världsekonomin och bidra till global utveckling på ett ansvarsfullt och hållbart sätt.

Ekonomi & arbete

Inkomstspridning behövs

Ökande inkomstskillnader är inte nödvändigtvis ett problem. Att utbildning, ansträngning och framgång ska löna sig är en del av det som bygger ett framgångsrikt samhälle – tillsammans med social trygghet och sammanhållning. Därför bör färre betala statlig skatt – och ingen betala värnskatt.

Större inkomstklyftor och fattigdom har varit återkommande och omdebatterade ämnen de senaste åren. Utvecklingen mot ökade inkomstskillnader, mätt men den s.k gini-koefficienten, har pågått länge. Runt 1980 var Sverige som mest ”jämlikt” enligt detta sätt att mäta. Frågan är då om det är en i grunden bra eller dålig utveckling?

Aftonbladet 28 november 2013.
Aftonbladet 28 november 2013.

Rubriksättningen i dagens Aftonbladet (se bild) är tydlig. Ett samband tecknas mellan ökande inkomstskillnader (”inkomstklyftor”), ökande fattigdom och utanförskap. Stämmer det? (Se också ett tidigare blogginlägg: Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.)

I ett samhälle utan inkomstskillnader finns ingen anledning att anstränga sig. I grunden vill vi förstås tro att alla människor vill gott, och vill göra sitt bästa. Men gör man det lilla extra? Arbetar man de extra timmarna, startar man det egna företaget med allt det innebär av ansträngningar, lägger man all energi på de smarta innovationerna, går man den långa universitetsutbildningen – om man inte får något för det?

För många är situationen inte så långt därifrån i dag. Egenföretagare vågar knappt räkna ut sin timpeng. Många med långa utbildningar ser att de knappast lönar sig. Inte minst för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är löneutvecklingen ofta minimal.

Alla borde få behålla 50 kronor av 100 i löneförhöjning.
Alla borde få behålla 50 kronor av 100 i löneförhöjning.

Med skatter som finns i första hand av en Robin Hood-princip, att ta från de ”rika” bara för att man kan, sänker vi drivkrafterna ytterligare. Värnskatten, liksom tidigare förmögenhetsskatten, kostade förmodligen mer än de smakade. Intäkterna till det gemensamma blir större om man slopar sådana skatter. Intäkter som vi kan använda till ett starkt socialt skyddsnät, bra socialförsäkringar med höga golv och höga tak, och bra skola, utbildning och forskning. Och vi lämnar utrymme för en växande ekonomi med fler som vill och kan jobba, och fler som vill och kan anställa.

Ännu viktigare är den höjda brytpunkten för statsskatten, som står i fokus för den inrikespolitiska debatten just nu. Där handlar det definitivt inte om några ”rika” – utan om högst vanliga inkomsttagare, inte minst i Stockholm där löneläget men även kostnaderna är högre än i andra delar av Sverige. Det är en viktig kamp som bl.a. Carl B Hamilton för i riksdagen (se bl.a. dagens SvD).

För tre miljarder i lägre statsinkomster kommer vi förmodligen få mycket mer igen: Fler kommer att känna det lönt att anstränga sig – och det kan ge mer arbetade timmar, fler innovationer, fler företag… Och vi kommer något närmare den princip som sammanfattade den (sedermera söndersplittrade) skattereformen 1990: De flesta ska ha hälften kvar av en lönehöjning.

För mig som liberal är det inget problem när människor lyckas, utan när människor far illa. Därför vill jag ha ett välfärds- och utbildningssystem med ett rejält och stabilt golv  att stå på – och ett skattesystem med högt i tak som tillåter människor att växa.

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete, Rasmusliberal 2014

Sänk skatterna

Lägre inkomstskatter kan motiveras på många sätt. För samhällsekonomin – men framför allt för människors frihet. Därför bör liberaler alltid sträva efter att sänka skatter, om man kan. Också på högre inkomster, företagande, och för pensionärer.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november).  Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014”.

Sedan 2006 har Alliansen sänkt skatten med tusentals kronor per år för alla löntagare. Det har haft samhällsekonomiska motiv; ökade incitament att arbeta, som har bidragit till att Sverige har en såpass god ekonomisk sits. Trots finanskris och en långdragen svag världskonjunktur, är det fler som går till ett jobb och får sin egen inkomst. Samtidigt är det många fler som vill och kan ta ett arbete.

Men lägre inkomstskatter har vidare motiv än så. Det är i grunden en liberal linje att låta människor behålla mer av sina egna pengar. Pengar som de själva rår över, till skillnad från eventuella bidrag som socialistiska politiker kan tänka sig bevilja för att styra och lägga till rätta. Pengar som ger frihet, och självbestämmande.

Med det sagt finns en del mer för en liberal att göra på skatteområdet. Också personer med högre inkomster bör få behålla en större andel av dem. Det är bra att Folkpartiet och Jan Björklund fått till stånd en höjd brytpunkt för statlig skatt, men vi måste också fortsätta arbeta för att avskaffa värnskatten. En slags straffskatt på utbildning, ansträngning och framgång som dessutom torde vara en kontraproduktiv förlustaffär som i själva verket minskar statens intäkter.

För mig som liberal är det inte när människor når framgång, utan när människor drabbas av motgång, som politiken har ett problem att lösa.

Vi bör också sänka skatter och på andra sätt förenkla för företagande och företagare. Fler ska inte bara vilja jobba – det ska också finnas potentiella arbetsgivare. Och människor ska kunna ha goda möjligheter att sysselsätta sig själva, och kanske andra, i fler nya små företag.

Slutligen bör vi sträva efter att fortsätta sänka skatten även för pensionärer. De vill också ha ökad frihet och självbestämmande.

Mediarapporteringen var bred om Alliansens förslag till skattesänkningar, bl.a. i SR och SVT. Läs mer i Jan Björklunds nyhetsbrev och hos Folkpartiet.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Frihet, rättvisa och allmänintresset: om Folkpartiets roll

Vilken är Folkpartiets framtida roll i Stockholm? Det var frågan som jag är en av dem som fått möjlighet att svara på med en helsida i Folkpartiets tidning Stockholmsliberalen. Mitt resonemang, som ni kan läsa nedan, har förstås bäring på hela Folkpartiet – varför det behövs, och varför vi annars hade behövt grunda ett sådant liberalt parti!

Ur Stockholmsliberalen 5/2013.
Ur Stockholmsliberalen 5/2013.

Ett parti har inget existensberättigande i sig själv. Folkpartiets framtid beror på våra idéer. Och även om vår liberala politik inte ska bero på hur andra partier positionerar sig, ska vi veta att våra idéer behövs för friheten i Stockholm och Sverige.

Folkpartiet är det ursprungliga partiet för allmänintresset. Det är ursprunget till vårt namn. Men det handlar om något annat än att som statsministern beredvilligt stämpla olika grupper som ”särintressen”. Samhället består inte av annat än individer. Vi väger samman – vi ser allmänintresset i en bra skola, en trygg vård, ett fungerande försvar och ett rikt kulturliv.

Frihet är förstås det centrala begrepp som vi kan och bör återvända till. Beslut ska fattas så nära människor som möjligt, helst av dem själva. Valfrihet är något självklart – varför ska kommunpolitiker bestämma vilka skolor som ska få finnas, så länge de uppfyller högt ställda kvalitetskrav och kan redovisa en hållbar ekonomisk plan? Det är en strid, som är extra viktig för stockholmarna, och som vi ska ta med glädje och tydlighet. Och där det för närvarande inte verkar vara så stor trängsel bland valfrihetens förkämpar.

Lika självklart borde det vara att människor ska få behålla en så stor andel av sina egna inkomster som möjligt. Ett avskaffande av värnskatten torde ju därtill vara klok ekonomisk politik. Stockholmsskatterna är kanske inte prioriterade att sänka ytterligare – men i staden och landstinget ska vi vara de som främst slår vakt om att varje krona används effektivt. Det lär behövas framöver.

Frihet paras ofta med rättvisa; de behöver inte stå i motsatsställning. Vi har som liberaler inga problem med att människor lyckas, det är när människor far illa som vi ser behov av att gripa in. Liberal rättvisa handlar inte om att alla ska ha det lika – det handlar om att helst ingen ska ha det dåligt. Vi vill inte utjämna utfall, utan utgångslägen. Vårt mål är att sociala, ekonomiska, sexuella, fysiska eller personliga förutsättningar inte ska bestämma vilka chanser man har i samhället.

Därav behovet av ett starkt socialt skyddsnät. Vårt engagemang för att undanröja hinder för människor med funktionsnedsättningar. Vår orubblighet inför diskriminering och omotiverade könsskillnader. Vårt långa arbete för en tillgänglig sjukvård på lika villkor. Vår envetna kamp för bra skola som satsar på kunskap för alla – inte bara för dem med goda förutsättningar hemifrån som alltid klarar sig. På alla dessa områden har vi anledning att hålla den liberala fanan högt och vässa vår sakpolitik – inte med moralism eller omhändertagandementalitet, utan genom att rusta människor med egenmakt.

Frihet handlar om att få uttrycka sig. Vi ska vara yttrandefrihetens varmaste vänner, och vi ska stå upp för en ambitiös kulturpolitik, för institutioner och offentligt kulturstöd men också för det fristående, nytänkande och annorlunda. Den liberala rollen kommer ingen annan att fylla.

Frihet står ibland mot annan eller andras frihet. Att vara liberal är också att väga det större över det mindre. Alkoholistens, och hens barns, frihet att alkoholens frestelser inte finns alltid och överallt, väger tyngre än om vi andra vill kunna handla hem en flaska vin på lördagskvällen. Vår och framtida generationers behov av en beboelig värld motiverar regleringar av utsläpp och bilism.

Det finns så mycket man kan säga om Folkpartiets existensberättigande och roll. Jag vet bara att om Folkpartiet inte fanns, skulle jag behöva vara med och grunda det.