Ökande inkomstskillnader är inte nödvändigtvis ett problem. Att utbildning, ansträngning och framgång ska löna sig är en del av det som bygger ett framgångsrikt samhälle – tillsammans med social trygghet och sammanhållning. Därför bör färre betala statlig skatt – och ingen betala värnskatt.

Större inkomstklyftor och fattigdom har varit återkommande och omdebatterade ämnen de senaste åren. Utvecklingen mot ökade inkomstskillnader, mätt men den s.k gini-koefficienten, har pågått länge. Runt 1980 var Sverige som mest ”jämlikt” enligt detta sätt att mäta. Frågan är då om det är en i grunden bra eller dålig utveckling?

Rubriksättningen i dagens Aftonbladet (se bild) är tydlig. Ett samband tecknas mellan ökande inkomstskillnader (”inkomstklyftor”), ökande fattigdom och utanförskap. Stämmer det? (Se också ett tidigare blogginlägg: Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.)

I ett samhälle utan inkomstskillnader finns ingen anledning att anstränga sig. I grunden vill vi förstås tro att alla människor vill gott, och vill göra sitt bästa. Men gör man det lilla extra? Arbetar man de extra timmarna, startar man det egna företaget med allt det innebär av ansträngningar, lägger man all energi på de smarta innovationerna, går man den långa universitetsutbildningen – om man inte får något för det?

För många är situationen inte så långt därifrån i dag. Egenföretagare vågar knappt räkna ut sin timpeng. Många med långa utbildningar ser att de knappast lönar sig. Inte minst för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är löneutvecklingen ofta minimal.

Med skatter som finns i första hand av en Robin Hood-princip, att ta från de ”rika” bara för att man kan, sänker vi drivkrafterna ytterligare. Värnskatten, liksom tidigare förmögenhetsskatten, kostade förmodligen mer än de smakade. Intäkterna till det gemensamma blir större om man slopar sådana skatter. Intäkter som vi kan använda till ett starkt socialt skyddsnät, bra socialförsäkringar med höga golv och höga tak, och bra skola, utbildning och forskning. Och vi lämnar utrymme för en växande ekonomi med fler som vill och kan jobba, och fler som vill och kan anställa.

Ännu viktigare är den höjda brytpunkten för statsskatten, som står i fokus för den inrikespolitiska debatten just nu. Där handlar det definitivt inte om några ”rika” – utan om högst vanliga inkomsttagare, inte minst i Stockholm där löneläget men även kostnaderna är högre än i andra delar av Sverige. Det är en viktig kamp som bl.a. Carl B Hamilton för i riksdagen (se bl.a. dagens SvD).

För tre miljarder i lägre statsinkomster kommer vi förmodligen få mycket mer igen: Fler kommer att känna det lönt att anstränga sig – och det kan ge mer arbetade timmar, fler innovationer, fler företag… Och vi kommer något närmare den princip som sammanfattade den (sedermera söndersplittrade) skattereformen 1990: De flesta ska ha hälften kvar av en lönehöjning.

För mig som liberal är det inget problem när människor lyckas, utan när människor far illa. Därför vill jag ha ett välfärds- och utbildningssystem med ett rejält och stabilt golv  att stå på – och ett skattesystem med högt i tak som tillåter människor att växa.