Tagg: skatter

Jag kandiderar till riksdagen 2018

En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.

Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.

Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.

Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.

Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för  (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).

Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik  – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.

En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.

Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.

I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.

Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!

Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.

I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!

Don Quijote av den svenska modellen

”Den svenska modellen” är knappast hotad av liberala förslag om ökade möjligheter till jobb och självbestämmande. Istället för att likt Don Quijote rida till storms mot väderkvarnar och svartmåla sina fienders påstådda ondsinthet, kan S och Stefan Löfven debattera med Liberalerna om hur #allaskamed – på riktigt.

donquijoteväderkvarnHur säger man quixotic på svenska? Donquijotesk, föreslår ordboken; överdriven, orealistisk idealism. Det är ett adjektiv som just nu känns välbehövligt för att skildra en ny, men inte obekant, giv i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte en avundsvärd position. Trängt opinionsläge, och en stor utmaning att ta itu med integrationen i ett läge där Sverige på kort tid har fått många nya invånare. Regeringen väljer dock inte att föreslå några nya reformer – utan blåser istället till strid om den svenska modellen. Fiendebilden är klar: en ondsint ”höger” som vill sänka löner och försämra välfärden.

Socialdemokraternas strategi känns igen: i regeringsställning försöker man förflytta fokus i debatten och lägga ansvaret på andra. Motståndarens politik vantolkas, och skrämselpropagandan plockas fram. Men Stefan Löfven rider likt Don Quijote till angrepp mot väderkvarnar.

Efter åtta års Alliansregering, med ökade resurser till välfärden och kraftigt ökad sysselsättning, har verkningskraften i den socialdemokratiska skrämselpropagandan sannolikt avtagit avsevärt. Fler och fler torde inse det absurda i att en statsminister försöker gå i opposition när det är han som regerar, hans regerings politik som genomförs. En politik som saknar reformförslag för fler jobb – och som tvärtemot motverkar fler jobb och ökade intäkter till välfärden, genom kontraproduktiva skattehöjningar, genom att göra det mindre attraktivt att arbeta och att driva företag. Lena Mellin fångar det som så ofta väl: Löfven rallarsvingar ur sitt underläge.

Men vem bryr sig om verkligheten, den egna regeringsmakten och behovet av konkreta reformer när man kan iklä sig rustningen som den svenska modellens riddare, och rida till storms mot den ondsinta ”högern”?

Stefan Löfvens retorik kan granskas av journalister och bemötas av motståndarna i den öppna politiska debatten. Värre är buskagitationen – där Socialdemokraterna också har en lång tradition. Få fingrar läggs emellan i svartmålandet av den förment ondsinta ”högern”; man nöjer sig inte med att sakligt försöka kritisera de konkreta sakpolitiska förslagen, utan angriper själva avsikterna. Liberalernas och andra motståndares syften ifrågasätts; vi tillåts inte själva formulera vår politiska vilja. I vänsterns buskagitation vimlar det av halmdockor och väderkvarnar, av snedvridna tolkningar av motståndarnas reformförslag och föråldrade fiendebilder av en ”höger” som vill försvåra för människor och slå mot de fattiga.

Ett skolexempel är hur t ex Liberalernas förslag om startjobb och andra allianspartiers liknande idéer påstås handla om att ”sänka din lön” (se exv Alliansfritt: Nu vill även KD sänka din lön). Sanningen är förstås att våra förslag går ut på motsatsen: att fler, som i dag inte har ett jobb, överhuvudtaget ska ha ett jobb att gå till, en egen inkomst att leva på. Vi strävar efter att öka varje människas makt och möjligheter, över sitt liv och för sin framtid. Om att öka människors frihet, och självbestämmande.

#allaskamed - Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.
#allaskamed – Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.

Buskagitationen från vänster oroar mig, för att den också undergräver tilltron till politiken. Men striden om ”den svenska modellen” kan ändå leda till något gott, om vi kan ägna oss åt att debattera våra sakpolitiska förslag och visa på de verkliga skillnaderna i svensk politik. Liberalernas Jan Björklund har tagit upp den kastade handsken och lyfter fram vad den svenska modellen istället bör handla om i framtiden: en arbetslinje där alla ska med. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har nu chansen att kliva ned från den quijoteska hästen, avstå från attacken mot väderkvarnarna, och ta en rejäl svensk serie demokratiska debatter.

Osäkrad näringspolitik

Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.

OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).

En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.

Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.

Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)

Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.

Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?

Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.

Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.

Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.

SvD Näringsliv, om Företagarna som menar att ”osäkerheten kan få Sverige att stanna”; Börje Ekholm som säger att ”regeringen har skapat osäkerhet”; samt En dag på jobbet med  trängd näringsminister Mikael Damberg. DN med Carola Lemne: Näringslivet tror inte på Löfven. DI om förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som anser att Löfvens minoritet skadar Sverige. Sivert Aronsson bloggar.

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

”Rika” mot resten

Rika ställs mot fattiga när vänstern gör retorik av ekonomiska analyser. För en liberal finns dock flera invändningar mot t ex tankesmedjan Katalys resonemang.

De rikaste har tjänat mest, på de fattigas bekostnad; det är upplägget för vänster-tankesmedjan Katalys resonemang på DN debatt i dag. De har räknat samman en rad ekonomiska reformer och skattesänkningar och finner att störst andel har gått till den halva av befolkningen med högst inkomster, och allra mest till den tiondel som har de allra högsta inkomsterna. Och det är förstås inte så förvånande – eftersom de som tjänar mer också betalar otvetydigt och överlägset mest av de svenska skatterna.

Den första invändningen mot vänsterns resonemang är just detta: även efter Alliansens skattesänkningar – som har haft en profil mot låg- och medelinkomsttagare – betalar personer med högre inkomster också de högsta skatterna: Inte bara proportionellt, utan också en högre andel av sin inkomst, eftersom vi har progressiv statsskatt på 20 procent och ytterligare värnskatt på fem procent. Ett diagram över hur stor del av de gemensamma skatteintäkterna som respektive decentil bidrar med, skulle förstås också visa en stor övervikt för höginkomsttagare.

Vad rut-avdraget har i kalkylen att göra är däremot svårförståeligt. Det handlar om tjänster som förmodligen till stor del inte hade beställts, jobb som inte skapats och skatter som inte betalats, utan Alliansregeringens uppskattade reform.

Nästa invändning handlar om vilken del vi får av välfärden. Den största delen av de gemensamma utgifterna går till personer med sämre ekonomisk ställning – precis som det ska vara. Sjuka, äldre och t ex ensamstående föräldrar ska ta stöttat del av välfärden, och vi ska ha ett starkt socialt skyddsnät. Det skyddsnätet ska dock samtidigt omfatta alla – den s k generella välfärden innebär att medel- och höginkomsttagare också har en ”andel” i och känner en anslutning till välfärdssamhället; vi ska inte bara ha grundtrygghet för de fattigaste. En av de viktigaste delarna av den generella välfärden är socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet. De betalas med skatter och avgifter i proportion till inkomsten. Faktum är emellertid att de med högre månadslön än knappt 40 000 inte får ut något av den extra ”försäkringspremie” de betalar. Det är vettigt med tak för den högsta ersättning man kan få ut i socialförsäkringarna, men de har legat stilla på för låg nivå länge. Framför allt taken i a-kassan och sjukförsäkringen borde höjas. Under tiden – och även efter en höjning av taken – kommer de med högre inkomster alltså fortsätta betala mer till socialförsäkringarna än de får del av.

En sista invändning – fanns det finns flera – handlar om effekterna av Alliansregeringens politik. 250 000 jobb har tillkommit sedan 2006, 100 000 av dem kan sannolikt direkt kopplas till arbetslinjen och bl a jobbskatteavdragen. Rut, rot, sänkt moms m m torde ha gett tiotusentals jobb. Och det är jobb jämte utbildning som är vägen ur utanförskap, möjligheten för alla att skapa ett bättre liv.

Det finns fler skatter att sänka eller slopa – som skulle ge direkt utslag i Katalys diagram. Värnskatten betalas av de med högst inkomster (fast det krävs knappast en astronomisk lön för att få bidra med dessa fem procent extra). Den borde avskaffas så snart det går – den har med största sannolikhet negativ effekt på svensk ekonomi och statens skatteintäkter. Värnskatten är de facto en straffskatt på utbildning, företagsamhet och, ja, på framgång, och därmed ett paradexempel på vänsterns oklädsamma oginhet. Som liberal bekymrar jag mig mindre över när människor när framgång; jag väljer att fokusera på när människor far illa, och på åtgärder som verkligen hjälper istället för skadlig symbolpolitik. Där ligger vår gemensamma välfärdsutmaning.

En del tidigare bloggat: Därför bör du bry dig om marginaleffekter. Inkomstspridning behövs.Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.

Alliansbudget utan motbild

Stora satsningar på framför allt skolan, ansvarsfull finansiering och en spirande tillväxt i ekonomin kännetecknar Alliansregeringens åttonde vårbudget. Kritiken från oppositionen var snabb och förutsägbar – men de rödgröna har mycket att bevisa både kring ekonomin och skolan.

SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com
SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com

Regeringens vårproposition är inte det mest spännande politiska dokument som har lagts fram; det mesta av förslagen är kända och de fortsätter i välkänd riktning. Den riktningen från Alliansen innebär ett tydligt fokus på ekonomiskt ansvarstagande, och lika tydlig i sitt fokus på framför allt kunskap och skola. Av fem miljarder i satsningar 2015 läggs 3,8 miljarder på skolan – med allt från mer förskolepersonal över lågstadielyft till fler svensklektioner för nyanlända och mer matematik för högstadiet. (Lotta Edholm sammanfattar skolsatsningarna – och berättar att 265 miljoner kronor av satsningen under 2015 kommer att landa i Stockholms stads skolor: Kunskap i fokus i vårpropositionen.)

Arbetslösheten fortsätter nedåt och tillväxten tilltar, allt i linje med de positiva signalerna från en ekonomi på uppgång från tidigare under året. Och sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har välfärden fått 44 miljarder i ”ökad resursinsats”, dvs utöver ökade priser och löner, för att möta den demografiska förändringen och för att höja ambitionen för välfärdstjänsterna.

Oppositionens kritik lyckas vara ännu mer ospännande, och det är förstås ett problem för en opposition som ska försöka vara ett piggt alternativ till en regerings erfarenhet och stabilitet. Kritiken är dessutom inte förutsägbar utan också motsägelsefull, när Socialdemokraterna stormar mot underskott och bristande ekonomiskt ansvarstagande. Sverige har under Alliansregeringen bland Europas och västvärldens allra starkaste statsfinanser.

Kritiken mot uteblivna jobb klingar både tomt och falskt, med tanke på att den svenska ekonomin under Alliansregeringen har växt med 250 000 nya jobb, trots den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Motsägelsefullheten fortsätter också i högsta grad att prägla Socialdemokraternas skattepolitiska linje. Varje inkomstskattesänkning som Alliansen har genomfört har varit höjden av felaktig politik, för att sedan accepteras i efterhand, vilket senast har lett till att det socialdemokratiska budgetalternativet förlorade all trovärdighet när femte jobbskatteavdraget trädde i kraft 1 januari.

Den största svagheten för oppositionen är och förblir förstås den egna oenigheten och avsaknaden av alternativ. Alliansens politik saknar en motbild, och något enat rödgrönt alternativ verkar väljarna inte få se på den här sidan valdagen. Det enda vi vet är att skatterna kommer att höjas, med tvivelaktig effekt.

På frågan hur en rödgrön regeringspolitik de senaste åtta åren skulle ha gett ännu fler jobb, eller en snabbare förbättring av svensk skola, blir oppositionen dock svaret skyldiga.

DN: Ljusa färger i Borgs vårbudget, S till frontalangrepp mot Borgs budget, SR: Borg vill inte låna till reformer, Oppositionen underkänner regeringens budget.

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.