Etikett: förstatligande

Kunskap & skola

Rösta för skolan

Alliansens omfattande skolpaket är både väntat och välkommet. I fokus står en storsatsning på läraryrket, med en kraftig utökning av karriärtjänsterna. Det är bra för skolan och bra för jämställdheten. Lågstadiet får berättigad uppmärksamhet för sin grundläggande betydelse.

Skolan är en av valets viktigaste frågor och prioriteras högt av både partier och väljare. Det är en välmotiverad prioritering: skolan är helt enkelt den kanske viktigaste framtidsfrågan för Sverige. De stora reformer som har genomförts de senaste åren börjar nu sätta sig och ge effekt. Nya läroplaner, betygssystem och skollag med krav på skolbibliotek och skolpsykolog, återinförd speciallärarutbildning, karriärtjänster som förstelärare, ny lärarutbildning, högre lärarlöner (åtta miljarder på två år, sex procent bara i år i Stockholm)… Men mer kan göras för att alla barn ska få lika chanser och få med sig den kunskap de behöver i livet.

Vi behöver ge lärare och skolledare mer resurser och rätt verktyg att klara sitt viktiga uppdrag. Läraryrket måste få den ställning och status som dess betydelse berättigar. Barns svårigheter och talanger måste uppmärksammas tidigt så att stöd och uppmuntran kan ges i tid och på rätt sätt.

665x320_klassrum (1)

Alliansens skolpolitik i det gemensamma valmanifestet bygger vidare på de reformer vi har genomfört och stärker svensk skola ytterligare. Förslagen fokuserar på två saker: lärare och lågstadiet, och visar hur Folkpartiet får stöd för våra idéer. Karriärtjänsterna som förstelärare ska utökas kraftigt från 14 000 till 22 000 tjänster. Det betyder, som Jan Björklund skriver, att var femte utbildad lärare får ett lönelyft på 5 000 kronor. Det är lärare med stor betydelse för skolans utveckling och kunskapsuppdrag. Extra mycket satsas där det behövs allra mest: i s k utanförskapsområden inrättas särskilda karriärtjänster, med dubbelt så stor löneökning. Utbildningarna byggs ut för lärare, förskollärare och speciallärare. Fortbildning ska ges i de centrala ämnena svenska och matematik. Och minst lika viktigt som en god löneutveckling är en minskad administrativ börda: bl a ska nationella prov i framtiden rättas centralt.

Att lyfta läraryrket, och därmed skolan, är viktigt för jämställdheten av två skäl: Det skapar karriärvägar och löneutveckling i ett yrke som domineras av kvinnor. Det måste löna sig utbildning, erfarenhet, ansvar och skicklighet, även  för kvinnor i offentlig sektor! Dessutom är skolan inte bara den viktigaste jämlikhets- utan också en viktig jämställdhetsskapare. I dag är det flickor som ligger före pojkar, som generellt har sämre skolresultat, läser mindre osv. Därför är alla skolsatsningar också jämställdhetssatsningar, och därför går Folkpartiets två huvudfrågor så väl ihop.

För att alla pojkar och flickor ska få lära sig skriva, läsa och räkna och få börja bygga kunskaperna från början, görs strategiska satsningar på skolans första år och på stödet för de elever som, långsiktigt eller under en viss tid, har det lite svårt i skolan. Det är ett stort problem att svensk skola sätter in särskilt stöd så sent, oftast först i åttan, fast man ofta ser behovet mycket tidigare.

Lågstadielyftet innebär mindre klasser, fler lärare och fler speciallärare. Skolstarten tidigareläggs till sex år – många barn gick redan i s k förskoleklass, nu blir det året en del av den tioåriga grundskolan. Kunskapsmål för läsning införs i årskurs 1, det blir mer svenska för nyanlända elever, mer tid för matematik och mer tid för idrott (det sistnämnda dock kanske snarast på högstadiet). Läxhjälp och sommarskola ska erbjudas alla elever som behöver, i alla skolor. Och i slutet av grundskolan ska den som trots dessa förändringar och satsningar inte lyckas nå behörighet till gymnasiet, få ett år till i grundskolan.

Det är många kloka liberala förslag för bildning och kunskap som nu förs fram. Ett förslag har dock Folkpartiet ännu inte fått med sig Alliansen på: statlig skola. Det skulle innebära att staten tog över huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret från kommunerna, och ge förutsättningar för en likvärdig skola med mer likvärdiga möjligheter för alla rektorer och lärare och mer likvärdiga chanser för alla elever. Ett förslag som t ex Lärarnas Riksförbund varmt stödjer. I väntan på det gäller det att alla kommuner implementerar de viktiga skolreformerna, satsar på lågstadiet och anställer förstelärare.

Det säkraste om man vill rösta för skolan, är en röst på Folkpartiet. Målet? En skola som åter får internationell topplacering i kunskap, och som ger alla elever en bra start i livet.

Aftonbladet, SVT, Skolvärlden, Alliansen.

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.

Kunskap & skola

Dags för nytt ansvar för skolan

Merparten av svenskarna, i alla partier, vill ge tillbaka ansvaret för skolan till staten. En samlad, statlig styrning vore bra för skolan, eleverna, lärarna och Sverige. Det är dags att på allvar pröva frågan om förstatligad skola.

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.

Skolan har samhällets viktigaste uppdrag – och en av politikens viktigaste uppgifter är att ta ansvar för skolan. Det blir allt mer tydligt att det uppsplittrade ansvaret mellan 290 kommuner med högst olika kompetens och ambitioner inte fungerar. Tiden har kommit att våga tänka om kring huvudmannaskapet för skolan – och låta det återgå till staten.

De senaste åren har varit fyllda av skolreformer vars effekter på kunskapsresultat ännu är svåra att mäta. (Förutom att senaste Pisa-resultaten ifrågasätts utifrån elevernas engagemang i proven, genomfördes de av niondeklassare som gått hela grundskolan under den tidigare läroplanen.) Vi ser dock bl a ett ökande söktryck på lärarutbildningarna. Många är ense om att arbetsro inte bara behövs i klassrummen, utan även för skolan, och de politiska åsiktsskillnaderna har minskat betydligt. Framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet har accepterat det mesta av Folkpartiets och Alliansens reformer. Som framgår av det förstnämnda partiets artikel på SvD Brännpunkt i dag skiljer sig deras förslag inte mycket från regeringens och Folkpartiets: större resurser till elever och skolor med större behov och utmaningar, fler speciallärare och specialpedagoger, minskad administration genom bl a digitalt rättade nationella prov, ytterligare satsningar på läraryrket… Jan Björklunds karriärtjänster för lärare har också bred politisk uppslutning.

Problemet är att reformerna inte förverkligas fullt ut. Problemet är att lärare och elever inte för rätt och likvärdiga förutsättningar. Problemet är att det spelar alltför stor roll vilken kommun du jobbar eller går i skolan i. Och här saknar både S och stora delar av Alliansen svar.

En hel del kommuner lyckas. Vi ser stigande kunskapsresultat, ökade resurser skolor och elever med störst behov, högre lärarlöner, osv. Det gäller inte minst i Stockholm och även i exempelvis Folkparti-styrda Landskrona. Men alla borde få del av den goda skolpolitiken. Genom att återge staten huvudmannaskapet för skolan, och arbetsgivaransvaret för lärarna, skapas de förutsättningarna. Många viktiga praktiska frågor kan beslutas om lokalt, skolledare och lärare får en större frihet att lösa sitt uppdrag inom styrningens ramar, och styrningen blir tydligare för både offentligt drivna och fristående skolor.

Folkpartiet vill återförstatliga skolan. Det vill också majoriteten av svenskarna, hos alla partiers väljare, och den överväldigande majoriteten av lärarna, som LR:s ordförande skriver på dagens DN debatt. En utredning har redan granskat kommunaliseringens följder. Efter valet är det dags att utreda framtiden.

Kunskap & skola

Elevstöd i rättan tid

Elever får inte det extra stöd de behöver i tid – trots att skolan vetat om behoven. Det visar på värdet av tidig och tydlig utvärdering, och att nationella prov och tidiga betyg handlar om skolan, inte eleven. Men utvärderingen måste också leda till åtgärder. Det blir enklare i en statlig skola.

Skolans viktiga uppgift är att förmedla kunskap och färdigheter i bred bemärkelse till alla elever. Oavsett och utifrån elevens egna förutsättningar. Det handlar om att se och uppmuntra talanger av olika slag – och det handlar inte minst om att upptäcka och stötta elever med svårigheter i olika ämnen. Tyvärr har skolan bitvis och tidvis varit alltför dålig på båda delar, och det drabbar främst de elever som behöver extra stöd.

Särskilt stöd till elever ska sättas in så tidigt som möjligt. Då krävs att man upptäcker svårigheterna i tid – och agerar utifrån det. Tyvärr, återigen, verkar det inte räcka att skolor har kännedom om vilka elever och svårigheter det handlar om – stödet sätts ändå in för sent, flera år senare, i värsta fall något år före grundskolans slut. Det visar DN:s granskning i dag. Exemplen Emma och Erik förskräcker (och det finns fler); redan i femman identifierades deras behov, först i åttan kom stödet.

Emma och Erik är inte ensamma. Två av fem elever som fick underkänt i nian hade det redan i de nationella proven i femman. Naturligtvis borde alla de ha fått hjälp tidigare. När man sätter in särskilt stöd hör till det som skiljer Sverige från Finland, där kunskapsskolan länge har stått starkare. Medan svenska elever oftast får stöd först det sista året i grundskolan, har deras finska jämnåriga ofta fått det redan på lågstadiet (SvD). Inte underligt att det kan gå betydligt bättre då.

Att inte ge elever stöd i tid är både ett svek och ett misslyckande. Det visar vikten av tidig utvärdering med nationella prov och betyg – och att dessa i tidiga år inte handlar om att värdera eller hetsa skolbarn, utan om att utvärdera skolan och undervisningen: Hur nås kunskapsuppdraget? Men utvärderingen båtar naturligtvis föga om den inte leder till analys och åtgärd!

Nationella prov behövs, liksom betyg i tidigare år. För att fungera bättre, säkra likvärdigheten och minska lärarnas administrativa börda kan de med fördel rättas centralt – men det viktigaste är att  alla elever sedan får det stöd de har rätt till. Skolledare och lärare behöver de verktyg – befogenheter och resurser – som behövs. Fler speciallärare är viktigt. Och ursäkta att jag tjatar, men nog stärks argumenten ytterligare för ett statligt huvudmannaskap istället för 290 kommunala huvudmän med högst olika prioriteringar, kunskap och intresse. Skolan är det viktigaste vi har.

Jämlikhet, Kunskap & skola

Svenskan först

Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Bild från stockholmsbloggen.se
SKOLAN VIKTIGAST FÖR FLYKTINGBARN. Och svenskan viktigast i skolan. Bild från stockholmsbloggen.se

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
SVENSKAN I FOKUS. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter satsa på elever och skolor med störst behov.

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.

Kunskap & skola

Lärares status och arbetsmiljö – en fråga om ledarskap

Lärarna har den sämsta arbetsmiljön av alla, när svenska löntagare får bedöma situationen på jobbet själva. Det är en mycket allvarlig nyhet som är resultatet av många års negativ utveckling och nedvärdering av läraryrket. Lösningen för lärarnas status och arbetsmiljö handlar om ledarskapet för skolan – och i klassrummen.

FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen - och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik.
FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen – och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik. Bild från Wikimedia/Mosborne01.

Det land som inte vet att uppskatta sina lärare går en dyster framtid till mötes. Det gäller inte minst ett litet, öppet, handelsinriktat land som Sverige vars välstånd bygger på vår kunskap och våra innovationer. Därför är dagens besked om att lärarna är den yrkesgrupp som skattar sin egen arbetsmiljö som sämst (SvD) så oerhört dyster. För inte så länge sedan var lärare ett högstatusyrke i Sverige. Det var gott om akademiskt meriterade lektorer, och riksdagsledamöternas löner utgick från lärarnas. I dag tjänar en riksdagsledamot ungefär dubbelt så mycket som en lärare, och detta det viktigaste yrket för barnens och allas vår framtid, ett yrke som kräver 4-5 års högskolestudier, har alltför låg status – och alltför dålig arbetsmiljö. En viktig hållpunkt på vägen nedåt var kommunaliseringen av skolan.

De senaste åren har få grupper samtidigt varit så omsvärmade som lärarna. Vi är många som kan enas om att lärare är Sveriges viktigaste yrke. De politiska förslagen för att förbättra skolan har ofta handlat om lärarna. Men vad får det för effekter?

För att göra något åt ett problem behöver vi känna dess orsaker. Det lärarna upplever problematiskt i sin arbetsmiljö är framför allt stress, konflikter och bristande inflytande över sin arbetssituation. Även den rent fysiska arbetsmiljön är för dålig. Och givetvis torde lönen vara en stor faktor; för om man inte känner sig uppskattad trots slit och stress, hur mår man då?

Den svenska skolans omvittnade ordningsproblem är en stor del av problemet. Allt fler elever säger att de störs under lektionerna (DN) och i den omtalade Pisa-studien är Sveriges enda ”toppresultat” högst andel sena ankomster (SvD). Detta skapar förstås en dålig arbetsmiljö för både lärare och elever – och leder i förlängningen till sämre kunskapsresultat. Det som allt tydligare verkar vara lösningen är ledarskap, på alla nivåer: Lärarnas ledarskap i klassrummen. Skolledningens ledarskap. Och förstås myndigheters och politikers ledarskap över hela skolan.

Lärarna måste helt enkelt få vara ledare i klassrummen. Det handlar inte om tuffare tag – även om befogenheter att beslagta mobiltelefoner eller flytta på elever som mobbar är viktiga verktyg. Det handlar om att ha höga förväntningar på eleverna, göra dem delaktiga, få dem att förstå varför skolan är viktig och varför man behöver respektera både lärare och sina skolkamrater.

Och det är inget som man uppnår i en handvändning. Att bli en bra lärare kräver till att börja med att man är rätt person; det kräver en bra utbildning; och det är något som liksom i andra yrken utvecklas med erfarenhet. Inte minst behöver man stöd på arbetsplatsen. För att lärare ska kunna vara ledare krävs ett tydligt och uthålligt ledarskap från rektor och andra i skolledningen. Precis som lärarnas ledarskap i klassrummen handlar om att stötta eleverna, måste rektorer och skolledare stötta lärarna – och ha förutsättningar för det. Det finns många goda exempel på skolor som framgångsrikt arbetat med ledarskap, som Åsö grundskola i Stockholm (DN). De goda exemplen bör spridas.

Förutsättningarna handlar om det politiska ledarskapet för skolan. För många har det varit för mycket av den varan de senaste åren, men reformbehovet har uppenbarligen varit stort. Politiken ska stötta skolledare och lärare i deras ledarskap – inte detaljstyra. Problemet är att vi har 290 kommuner som alla har sina lösningar – och då blir det inte alltid de goda exemplen som får styra.

Politiska reformer för skolan måste inriktas på att ge rektorer och lärare bättre förutsättningar och en hel del av det som redan gjorts bör kunna få positiva effekter: Karriärtjänster för lektorer och förstelärare gör att lärare kan utvecklas och ta rejäla kliv i karriären och löneutvecklingen utan att byta yrke. Nya läroplaner och ny skollag har gett lärare och rektorer fler verktyg. Ny lärarutbildning lägger grunden för framtidens lärare – och det ökade söktrycket är lovande. Utökad lärarutbildning och resurser som möjliggör mindre klasser leder till mindre arbetsbelastning per lärare.  Samtidigt har en del reformer dragits tillbaka, just för att minska arbetsbelastningen.

Reformernas genomförande kan dock tyvärr se väldigt olika ut. Det politiska ledarskapet för skolan är i dag både för nära, och för splittrat. Hur lyckas 290 kommuner med minst så många utbildningsnämnder vara bra arbetsgivare för lärarna? Hur ska man kunna motverka att några av alla dessa kommunpolitiker, med säkerligen stort engagemang, lägger sig i för mycket?

Mer tid är en nyckelfaktor – för att lärarna ska slippa känna stress, kunna samarbeta mer med varandra samt utveckla och tillämpa ett bättre ledarskap. Mindre pappersarbete och mer pedagogik är därför något som politiker bör kunna bestå med. Och mer pengar är den andra nyckelfaktorn – mer pengar till rätt saker, till undervisning och till högre lärarlöner. Svensk skola har stora resurser, men var används de?

Lärare ska ha hög status – i samhället och i klassrummet. Det handlar om tid och om pengar. Och om politik på rätt nivå. 290 politiska ledare för skolan är helt enkelt för många.

Jesper Svensson: Lärarens ledarskap nyckeln till studiero. Folkpartiets politiska förslag om och för lärare.

Kunskap & skola

Lågstadiet i fokus

Större resurser är inte allt svensk skola behöver. Det gäller att använda resurserna rätt, vilket Folkpartiet konsekvent arbetar för genom en lång rad genomförda skolreformer. En satsning på lågstadiet som Alliansregeringen nu aviserar är en klok prioritering av nya resurser.

FÄRRE. Färre elever per lärare och färre skolbänkar i klassrummen, satsar regeringen på.
FÄRRE. Färre elever per lärare och färre skolbänkar i klassrummen, satsar regeringen på.

Mindre klasser är en av svenskarnas mest efterfrågade skolreformer (som DN skrev i februari). Med färre elever per lärare kan varje elev få mer tid med sin lärare. Det är viktigast för elever som behöver mer stöd, men också för dem som behöver stimulans för att utnyttja sin talang och potential. Och högst prioriterat är att ge alla elever en bra start, på lågstadiet.

Regeringens satsning på mindre klasser och fler lärare för de tidigaste skolåren, är därför rätt prioritering av nya resurser till skolan (DN, TT/SvD). Folkpartiet och Alliansregeringen har redan genomfört en rad viktiga skolreformer, inte minst på lågstadiet: satsning på läsning, skrivning och räkning, tidig uppföljning för att så fort som möjligt hitta dem som behöver stöd, och senast en avisering att göra förskoleåret till en del av den vanliga skolan.

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.

I ett internationellt perspektiv hör Sverige till de länder som redan satsar störst resurser på skolan, och många av de länder som når bättre kunskapsresultat i den omtalade Pisa-studien har större skolklasser. Varje skolsystem har samtidigt sina förutsättningar. Mindre klasser framför allt på lågstadiet har flera värden och syften. Nu kommer en del att skadeglatt tala om att regeringen och Jan Björklund har svängt (som Tomas Ramberg också analyserar för SR), men det utbildningsministern t ex sade då frågan var aktuell i riksdagen var: ”De tio i topp i Pisa har alla mindre resurser till skolan än vad Sverige har, allihop har lägre personaltäthet, allihop har större klasser än vad Sverige har. Jag tycker att vi ska försöka minska klasserna, men tro inte att det är detta enbart som förbättrar resultaten.” (Ekot: Regeringen vill minska klasserna). Det är fortfarande vad som gäller.

Vi måste använda de resurser vi redan lägger på skolan bättre. En större andel måste gå till undervisning. Bättre användning av skolans resurser är hela syftet med Folkpartiets skolpolitik, men under det stora reformarbetet är det rimligt att satsa ytterligare på strategiska delar av skolan. Dit hör lågstadiet, och dit hör också lärarlöner. Lärarnas strategiska roll och vikten av bättre villkor för dem var som bekant det som OECD:s skol- och Pisa-expert framför allt rekommenderade Sverige.

Lärarna är också skillnaden mellan Folkpartiets och regeringens lågstadielyft, och det som Socialdemokraterna tidigare har föreslagit. 300 miljoner till 700 fler platser på F-3-lärarutbildningen är av central betydelse. Totalt omfattar paketet 2,3 miljarder kronor. Om kommunerna och friskolorna genomför satsningen fullt ut innebär det 4-5 elever i varje svensk skolklass.

Karriärtjänster för lärarna och den nya lärarutbildningen är ett par av de viktiga reformer som genomförts av Folkpartiet i Alliansregeringen, men som liksom nya läroplaner och ny skollag ännu ej hunnit få full effekt (framför allt inte i den omtalade Pisa-rapporten, hur angelägen och bekymrande den än är). Folkpartiet har ytterligare ett viktigt förslag, för att skolreformerna verkligen ska få genomslag. Det är dags att förstatliga skolan.

Lotta Edholm: Storsatsning på lågstadiet. Folkpartiet Kumla: 4,3 miljoner till skolan i Kumla. Sivert Aronsson: MVG för lågstadielyftet.

Kunskap & skola

Högre lärarlöner – och höga förväntningar på eleverna

Det är inte pengarna eller klasstorleken som främst kan lyfta svensk skola. Det är lärarna och eleverna. Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna är den internationella skolexpertens råd till Sverige. Det går väl i linje med den långsiktiga skolpolitiken.

FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.
FÅR RÅD OCH RÅG I RYGGEN. OECD:s skolexperts råd går väl i linje med Jan Björklunds skolagenda: Rätt förutsättningar för lärarna och rätt förväntningar på eleverna.

Skola och utbildning är förstås alltid viktiga framtidsfrågor. I år lär skolan dessutom tävla om att vara bland de allra viktigaste valfrågorna. Det nedslående resultatet av Pisa-studien i november bidrog till att än mer sätta utbildningspolitiken i centrum för debatten. Pisa satte också fokus på de viktigaste aspekterna av skolans uppdrag: Att förmedla kunskap till eleverna, och garantera arbetsro för både elever och lärare. Som många har påpekat och som också Leif Lewin visade i sin utredning om kommunaliseringens effekter (DN Debatt) har styrningen av skolan och stödet till lärarna fallerat på flera sätt, och betyget på tidigare regeringars skolpolitik får anses lågt.

Lärarna har förstås nyckelrollen för att skapa en bra skola. Det har jag och många med mig sagt och skrivit tidigare, och det bekräftas av OECD:s skolexpert och Pisa-ansvarige Andreas Schleicher i dennes råd till Sverige i dag. Att satsa på lärarna är viktigare än t.ex. mindre klasser. Det handlar om lärarlöner och om karriärmöjligheter. Och just högre löner och karriärvägar är det som Folkpartiet och regeringen nu satsar på, med förstelärare och lektorer som har större ansvar för pedagogisk utveckling och akademisk koppling.

När svenskarna i en ny undersökning har tillfrågats om vad som är viktigast för skolan hamnar mindre skolklasser överst på önskelistan. Om man ska satsa på det, eller på fler lärare i varje klass, är något som bör vara upp till professionen och varje skolas egen bedömning. Svenskarna sätter dock tydligt lärarnas villkor och förutsättningar att göra ett gott arbete högt bland sina prioriteringar – mer tid för undervisning och planering, fler specialpedagoger, höjda lärarlöner och befogenheter att skapa arbetsro i klassrummen får t ex stort stöd i samma undersökning (DN).

Ur elevperspektiv är OECD:s viktigaste rekommendation att ha rätt, och höga, förväntningar på eleverna. Som det uttrycks i Folkparti-termer: Att ställa krav i skolan är att bry sig. Förväntningar ska givetvis utgå från varje elevs förutsättningar, talanger och svårigheter och är något i grunden positivt. Det handlar om att förmedla en tydlig känsla av att vi vet att du kan anstränga dig och uppnå målen, och att du får stöd att göra det utifrån dina behov.

Stödet till eleverna handlar också om att de får den undervisning de har rätt till – något som långtifrån alltid verkar vara fallet i dagens skola. Detta problem har uppmärksammats och adresserats av min liberala Kungsholmsvän Charlotta Schenholm, vars förslag om undervisningsgaranti har blivit Folkpartipolitik (Stockholmsbloggen).

De internationella rekommendationerna utgår från vad som lyckas i andra skolsystem, och tycks alltså passa väl in i den förda skolpolitiken. Det gäller nu att ha en långsiktighet, att hålla fast vid de viktiga reformer som har beslutats, modifiera dem så som krävs (med t ex minskad administrativ börda för lärarna) och sträva efter arbetsro och kontinuitet för både lärare och elever. Mer resurser är inte det viktigaste; Sverige är redan i världstoppen i resurser till skolan – men symtomatiskt nog inte i lärarlöner.

Folkpartiets krav om statligt ansvar för skolan då? Ja, det är fortfarande i högsta grad aktuellt. Det handlar just om att implementera de långsiktiga reformerna, om t ex lärarnas karriärmöjligheter och skolresultatens uppföljning. Det är en omorganisation som inte skulle belasta lärare och elever i klassrummen – men däremot i högsta grad påverka deras förutsättningar.

SR: Så ska Sverige förbättra skolan. SVT: Satsa på lärarna. DN: OECD: Låga lärarlöner i Sverige. Läs hela rapporten ”Resources, policies and practices in Sweden’s schooling system” som pdf via regeringens hemsida. Lotta Edholm: Skickliga lärare lyfter skolan. Jan Björklund: Stöd för regeringens skolpolitik. Martin Skjöldebrand: PISA, OECD s analys. Anna Lundberg: Lärarna en nyckel till framgång. Sivert Aronsson reflekterar över utbildning och marginaleffekter: Skogstokigt av MP.

Kunskap & skola

Förstatliga skolan

Den svenska skolan måste bli bättre. Bättre på att rusta eleverna med kunskap. Bättre på att ge eleverna arbetsro. Och bättre på att ge lärarna en bra arbetsmiljö och löneutveckling. Kommunerna har misslyckats på flera punkter. Eftersom alla elever inte har chansen att gå i skolan i en Folkparti-kommun är det nu dags att åter ge staten huvudansvaret för den svenska skolan

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund drev kampanj på Folkpartiets landsmöte - fast både folkpartisterna och folket är redan övertygade. Foto: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund drev kampanj på Folkpartiets landsmöte – fast både folkpartisterna och folket är redan övertygade. Foto: Birgitta Ohlsson.

Flera viktiga skolreformer har sjösatts av Folkpartiet i Alliansregeringen, de flesta trädde i kraft för bara några år sedan och kommer nu börja ge effekt. Det handlar t.ex. om bättre villkor för lärarna med karriärtjänster som förstelärare och lektor; bra lärare är det absolut viktigaste för en bra skola.

Flera viktiga reformer har ökat det statliga inflytandet över skolan, och likställigheten över landet; det gäller t.ex. den nya skollagen som bl.a. kräver tillgång till skolbibliotek, nya läroplaner med tydligare kunskapskrav och den statliga skolinspektionen. Men flera viktiga reformer hindras av att ansvaret för skolan inte ligger på staten – utan på kommunerna.

En av de viktiga reformer som hejdas är just karriärtjänsterna för lärare. En av fyra tjänster är inte ens tillsatta (SvD). Som regeringens utredare Leif Lewin visar i dag, har kommunerna misslyckats med skolan på flera punkter, inte minst kring resursfördelning och lärarnas stöd och status (DN Debatt, regeringen.se). Det är därför inte konstigt att en majoritet av svenskarna liksom Folkpartiet vill förstatliga skolan. Eller att en majoritet av lärarna har samma åsikt (SVT).

De dåliga resultaten i PISA-studierna visar på utmaningarna för svensk skola. Även om resultaten till stor del bygger på politiken från de socialdemokratiska regeringsåren, så måste mycket göras. Framför allt handlar det om att ge skolan, lärarna och eleverna förutsättningar – och arbetsro. Det är viktigast för de elever som har störst behov av en bra skola – för dem som har sämre stöd hemifrån.

Skillnaderna mellan svenska kommuners skolresultat är ett problem. Men skillnaderna visar också att mycket kan göras, och att man med rätt politik och upplägg kan ge just de förutsättningar som skolor, lärare och elever behöver. Det är förutsättningar som alla elever borde ha rätt till!

I Stockholm och andra kommuner där Folkpartiet har inflytande, går det ofta bättre för skolan. Dagens Samhälle har visat att 80 procent av de 50 bästa skolkommunerna styrs av Alliansen, medan 76 procent av de 50 sämsta skolkommunerna styrs av S eller V (se också bilder nedan). Och i Allianskommuner är det förstås ofta Folkpartiet som har ansvaret för skolan. I Stockholm är Lotta Edholm (FP) skolborgarråd sedan 2006. Här har skolan större resurser som också fördelas utifrån socioekonomiska faktorer – mer till skolor och elever med tuffare utmaningar. Lärare får högre löner, och möjlighet att göra karriär som förstelärare eller lektorer. Och kunskapsresultaten blir också högre.

I Landskrona är Torkild Strandberg (FP) ordförande i kommunstyrelsen, och Lisa Flinth (FP) ordförande i utbildningsnämnden. Där har man lyckats förbättra skolresultaten rejält. I Huddinge är Malin Danielsson (FP) kommunalråd med ansvar för skolan. Där har man avskaffat alla kommunala mål och använder sig av de nationella; man bygger sin pedagogiska plattform på forskning; och 1 000 fler elever är godkända i dag än de hade varit med resultaten då Socialdemokraterna styrde Huddinge.

Statligskola_665x320_aI en skola med statligt ansvar för allt som har med undervisningen att göra, skulle kommunerna fortfarande ansvara för praktiska frågor, som ofta kan ha stor lokal betydelse, som lokaler och skolmat. Friskolorna skulle förstås finnas kvar – vi värnar elevers och föräldrars valfrihet – men även för friskolor och friskoleelever skulle det bli rakare rör med en statlig huvudman, istället för 290 kommunala med olika resursfördelningssystem.

Alla Sveriges elever borde få känna effekten av en bra skolpolitik. Kommunaliseringen av skolan i slutet av 80-talet var ett misslyckande. Kommunerna hade ingen tradition och vana av att ansvara för skolor. Därför vill Folkpartiet ge tillbaka ansvaret för skolan till staten!

SKOLSKILLNADER. De flesta av de bästa skolkommunerna styrs av Alliansen och Folkpartiet, enligt Dagens Samhälle. Bild från dagenssamhalle.se
SKOLSKILLNADER. De flesta av de bästa skolkommunerna styrs av Alliansen och Folkpartiet, enligt Dagens Samhälle. Bild från dagenssamhalle.se
OLIKA RESULTAT. Skillnaderna mellan Allianskommuner och S- och V-styren är genomgående i Dagens Samhälles redovisning.
OLIKA RESULTAT. Skillnaderna mellan Allianskommuner och S- och V-styren är genomgående i Dagens Samhälles redovisning.

Miljöpartiet föreslår istället ”samarbetsavtal” mellan staten och de kommuner/skolhuvudmän som önskar; jag frågar mig hur det ska säkra kvalitet och likvärdighet, eller komma runt det faktum att kommunerna har misslyckats med skolan (SvD Brännpunkt).

SR: ”Kommunaliseringen blev ett misslyckande”. SvD/TT: ”Skolans kommunalisering misslyckades”. LT/TT. GP/TT. SR: ”Lärarna var inte med på båten”. SvD: Utredare: Därför misslyckades kommunaliseringen av skolan. DN: FP-ledaren skyller på S och M.

Bloggar: Lotta Edholm (även på Stockholmsbloggen), Hans Åberg, Folkpartiet Sundbyberg, Folkpartiet Tyresö, Anna Lundberg, Nicholas Nikander, Helene Odenjung, Jesper Svensson, Per Altenberg, Christer Sörliden.

Kunskap & skola, Liberalerna & andra

Folkpartiet och folket säger ja till statlig skola

Folkpartiet har länge varit rätt ensamt om att driva ett återförstatligande av skolan. Men svenskarna verkar hålla med liberalerna och Jan Björklund – åtminstone 84 procent i en färsk opinionsmätning.

Lärarkampanj på landsmöte. Foto: Birgitta Ohlsson.
Lärarkampanj på landsmöte. Foto: Birgitta Ohlsson.

Det är sällan liberaler förespråkar förstatliganden. Men när det gäller att återta ansvaret från den svenska skolan från kommunerna, har Folkpartiet konsekvent stått på den statliga sidan (”Statlig skola, Folkpartiet.se). Där är vi partipolitiskt rätt ensamma, men ändå i gott sällskap: av Lärarnas riksförbund, som driver kampanj, även på det i dag avslutade landsmötet (se bild). Och även av ett folkflertal.

Att tanken på ett statligt ansvar för skolan är något många håller med om, har vi väl vetat sedan tidigare. Den opinionsmätning från Demoskop som Expressen har presenterat ger dock ett överraskande överväldigande stöd: 84 procent säger att de vill att staten ska ha huvudansvaret för den svenska skolan.

En statlig skola innebär inte att allt ska detaljplaneras på statlig nivå av mängder av nya statsanställda tjänstemän och byråkrater. Var skolorna ska ligga är t.ex. något som bäst avgörs lokalt.

Statlig skola handlar om en likvärdighet, inte minst i resurser. Skolpengen är i dag olika mellan olika kommunala skolor, och mellan kommunala skolor och friskolor. Variationer behövs förstås – beroende på socioekonomiska behov (där behöver variationen nog öka!), geografiska avstånd och befolkningsunderlag m.m. Men det bör vara på en saklig grund och inte slumpartat beroende på hur kommunpolitiker, med många ansvarsområden i sina budgetar, prioriterar skolan. Det behövs också en central tillsyn och uppföljning, något som Skolinspektionen utför i dag men som kan behöva stärkas ytterligare.

Kommunerna skapades en gång för att sköta sociala frågor och har även lång tradition av att ägna sig åt samhällsbyggnadsfrågor och detaljplaner. På samma sätt har landstingen alltid haft ett ansvar för hälso- och sjukvården. Skolan är dock en senkommen och udda fågel, både jämfört med kommunernas övriga verksamhet, och landstingens.

Vi ger oss inte förrän vi har övertygat om vikten av en statlig skola. Vi har förstås en uppförsbacke då nästan alla de andra seriösa partierna är motståndare. Men vi vill mer! Och när man tror sig ha rätt, och har ett folkligt stöd dessutom, är det dock väldigt stimulerande att kämpa på. Om goda argument inte övertygar hela vägen, kanske folkviljan gör det.