En nationell satsning på Kulturskolan framstod som en de rödgrönas få kulturpolitiska satsningar. Nu backar regeringen från sitt löfte om statliga miljoner till barns och ungas kulturskapande. Då måste kommunerna ta ansvar – och i Stockholm vill Folkpartiet satsa på Kulturskolan.
För dem som tycker kulturpolitik är viktigt har den rödgröna regeringen varit en besvikelse. Hotet mot och förvirringen kring Medelhavsinstitut och terminologicentrum (förvisso strikt sett utbildnings- och forskningsfrågor, men med tydlig kulturpolitisk koppling) har överskuggat de blygsamma reformer och satsningar som förts fram. En av de satsningar som ändå utlovades i höstas var 100 miljoner till kulturskolan – men den stryks nu i vårbudgeten (SVT). Istället tillsätter regeringen en utredning om hur kulturskolan ska bli mer tillgänglig för alla.
De få kultursatsningar som den nya regeringen lyfte fram krymper alltså ytterligare. Satsningen på de kommunala kulturskolorna visade sig vara ett tomt löfte. Barnen, ungdomarna och deras föräldrar får även fortsättningsvis hoppas på sina kommuner – den rödgröna regeringen verkar inte ha så mycket att komma med.
EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
Att satsa på Kulturskolan handlar inte bara om att satsa på de barn och unga som redan spelar teater, musicerar eller dansar i kulturskolorna runtom i landet. Ännu viktigare är att vi kan nå fler. Det kräver medvetna och riktade satsningar. I Stockholm vill vi från Folkpartiet satsa på innehållet i Kulturskolan, och på en utbyggnad av det framgångsrika orkester- och körprojektet El Sistema som vi drog igång under våra år som ansvariga för kulturen i staden. I opposition har vi numera inte den makten – men i vårt budgetalternativ satsar vi 25 miljoner kronor på barns och ungas kulturutövande.
Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.
Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).
För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.
Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).
För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.
Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!
Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.
Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.
Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).
Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?
Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja
Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.
Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.
Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.
Genom privata initiativ verkar det bli ett museum i Hertha Hillfons hem och ateljé. Det är en hoppfull utveckling även för Stockholmskulturen i stort.
HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).
Turerna har varit många kring konstnären Hertha Hillfons hem och ateljé i Hägersten. Den dåvarande rödgröna oppositionen lovade storstilat inför valet att köpa huset och skapa ett museum. Ett löfte som snabbt drogs tillbaka efter valet (SvD). Konstsamlingen med Hillfons egna verk auktionerades ut i september, men genom donationer lyckades föreningen Hertha Hillfons vänner återköpa verk för två miljoner kronor. Hoppet om ett museum har sedan levt på att en aktör, annan än staden, köper in konstnärshemmet. Och så verkar nu ske.
Ambitionen att skapa ett museum utifrån ett – unikt – kvinnligt konstnärshem är mycket god och något jag och Folkpartiet välkomnar. Till skillnad från de rödgröna lovade vi från Folkpartiet dock inte att staden kunde ta på sig ett ansvar för att köpa fastigheten och driva ett museum. Det är en fråga om vilka åtaganden staden bör ha och göra som måste vara en del i en långsiktig strategi.
I mina ögon är det inte en kommunal uppgift att i första hand initiera och driva nya, enstaka museer – men däremot, mer än gärna, uppmuntra och stödja privata initiativ. Privatpersoner, företag, stiftelser, föreningar och andra kan vara och bli ännu viktigare kulturaktörer.
Nu har ett privat bolag köpt Hertha Hillfons hem och ateljé, och vill låta vänföreningen använda fastigheten för ”museum och kulturell mötesplats” (SR Kulturnytt). Det är mycket välkommet. Vänföreningen har, för att förverkliga sin museidröm, förhoppningar om kommunalt kulturstöd. Det får bli en ansökan som ska handläggas och bedömas professionellt av kulturförvaltningen. Den bedömningen kan och ska jag inte föregripa; principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturstödsbedömningarna är något vi ska hålla hårt på. Vänföreningen kan och bör dock ha en dialog för att få råd, både med Stockholms stad, med staten och landstinget – och med andra tänkbara intressenter och finansiärer. Hertha Hillfons arv och verk är inte bara ett intresse för stockholmarna, och definitivt inte bara för kommunen Stockholm.
Kulturstödet utökades och reformerades under de åtta år som Folkpartiet ansvarade för kulturpolitiken i Stockholms stad. Det innebär en tydligare princip om armlängds avstånd och ett stöd och en uppmuntran att söka finansiering från fler källor. Det innebar också – inte minst – större resurser och kriterier som möjliggör att staden kan stödja även nya aktörer och verksamheter. Det öppnar möjligheter för fler.
Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.
En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.
I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.
Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.
Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.
Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.
En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)
Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.
För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.
Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.
Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.
Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.
Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.
Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.
På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.
Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?
Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.
Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.
De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.
Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.
I dag sörjer jag för mitt parti men framför allt för mitt land. Hur nästan 800 000 svenskar kan rösta på ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, är för mig obegripligt och djupt sorgligt. Men i kommande parlamentarisk röra ska vi minnas att den överväldigande majoriteten sade och säger nej till rasism.
Analyser ska inte göras förhastat, och ett valresultat som det svenskarna levererade i går kräver sin tid att genomlysa. Vilka långsiktiga slutsatser vi ska dra måste få ta ännu längre tid. Ett är dock säkert: slutsatser måste dras. För mitt parti, och för alla andra humanistiska partier. Ett val där det parti som företräder det liberala arvet bara når drygt 5 procent – det näst sämsta valresultatet någonsin – och där 13 procent röstar på ett främlingsfientligt parti, kan inte kallas för annat än ett liberalt misslyckande.
Extra tungt känns det eftersom valrörelsen i mycket har känts så positiv. Alla, inte minst partiledaren och våra ministrar, alla förtroendevalda och gräsrötter, har gjort ett enormt jobb. Det har känts bra i Stockholm – och här lyckades lyckades också bättre, bl a på Kungsholmen – men den optimistiska andan har förmedlats från hela landet. Det har också uppnåtts bra resultat på fler håll.
De viktiga frågorna att ställa sig är förstås varför vårt budskap inte appellerade till väljarna, eller varför vi inte lyckades nå ända fram och vara tillräckligt tydliga. Många svenskar gillar vår skolpolitik, vår syn på jämställdheten, att vi försvarar valfriheten i välfärden, och vårt ställningstagande för ett starkare försvar. Kommande analyser får utvisa om det inte räckte hela vägen, eller om de frågorna helt enkelt prioriterades ned. Nu gratulerar vi Socialdemokraterna och Stefan Löfven som får bilda regering – men det blir en svår uppgift. Vi verkar få något slags vänsterregering med höjda skatter och stor tilltro till politikers förmåga att skapa jobb och bestämma över människors vardag. En regering vars agenda dock mest är höljd i dunkel – eftersom ingående partier har djupt skilda åsikter i många viktiga och stora sakfrågor.
Den viktigaste frågan för alla demokratiska, humanistiska partier, politiker och krafter är dock hur, räknat på valnatten, 780 000 svenskar kunde rösta på Sverigedemokraterna. Vad gjorde vi för fel? Och vad gjorde de rätt? Är så många rädda, och oroliga? Trots alla företrädare som avslöjades i sin djupa rasism, ibland misstänkt hets mot folkgrupp; trots en ekonomisk politik byggd på lika delar främlingsfientlighet och drömkalkyler; trots en vision som vänder sig mot allt som är modernt och framtidsoptimistiskt; trots vad som verkar vara en djupt liggande brist på tro på människor och deras förmåga. Trots svenskarnas höga stöd för invandring och dess positiva effekter, trots ökat förtroende för politiker och demokrati. Trots detta vann ett parti med rötter i nazismen i skrivande stund 48 mandat i den svenska riksdagen. Det är ett resultat som jag ännu inte har kraft att analysera på djupet förutom att säga: Det är en skam och en sorg.
Jag kommer att sörja Folkpartiets oväntade och dåliga valresultat djupt. Men – för att vara krass: vi har varit där förut, och ännu lägre. Vi har våra idéer, och vi kommer igen. Sverige lär också, efter åtta år av Alliansregering och viktiga reformer, klara fyra år av rödgrön röra (eller tiden fram till ett eventuellt nyval). Det jag kommer att sörja allra mest är SD:s obehagliga framryckning. Och det jag kommer att ta fasta på är en tydlig uppgift: Nu mer än någonsin finns det utrymme och behov av en kraftfull liberal oppositionspolitik.
En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.
Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).
Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).
De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!
Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.
I ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).
Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.
Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.
Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.
Till vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.
Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.
I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.
Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.
Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.
Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.
Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.