Tagg: Birgitta Ohlsson

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Tomrummet vid Östersjön

Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.

FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Det är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.

Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.

Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.

För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.

Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.

Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.

Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.

Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.

Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.

Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.

SvD om ”försvarslarmet” och insatserna i skärgården (samlingssida). DN:s Michael Winiarski: Döda ryska soldater det värsta scenariot. Aftonbladet: ”Det här är en ny typ av krigföring”, Allt du behöver veta om ubåtsjakten.

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Ett folkmord som pågår just nu

Med våld, svält och törst begås just nu ett folkmord av förfärande dimensioner. Och det går förfärande fort. Sällan är behovet av ett fungerande världssamfund större än inför den akuta situationen i norra Irak.

SLITS SÖNDER. Verklighetens Irak är långt från den ordnade kartbilden. Wikimedia/CIA.
SLITS SÖNDER. Verklighetens Irak är långt från den ordnade kartbilden. Wikimedia/CIA.

Hundratusentals på flykt. Tiotusentals isolerade, hotade att dö av svält och törst. Tusentals som dödats, många på de mest bestialiska sätt, en del levande begravna, andra blodigt stympade och slaktade inför mördarnas egna kameror. Den blodtörstiga ”Islamiska staten” tvekar inte att visa upp sina dåd på bilder och filmer som ska sprida skräck hos andra potentiella offer. De kristna och grupper som yazidierna är särskilt utsatta, men ingen som inte delar eller åtminstone beredvilligt accepterar de fanatiska islamisternas inskränkta, förtryckande världsbild går säker. I Sverige och på många andra håll i världen har tusentals andra medmänniskor i dagarna demonstrerat och krävt handling. I Stockholm talade bl a Folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund och EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson på Medborgarplatsen.

Det som nu sker, i realtid, inför våra ögon i norra Irak är så obeskrivligt hemskt att vi nästan saknar ord att beskriva det. Och bilderna och filmerna vill vi helst inte ens tänka oss. Men även om vi saknar ord att beskriva grymheterna, får det inte betyda avsaknad av handlingskraft att slå tillbaka – hårt och snabbt.

Mot den våldsvåg som nu sveper fram hjälper sannolikt inget annat än hårdast tänkbara medel. Som Jan Björklund skriver måste FN, stormakterna och grannländerna alla agera. Som Birgitta Ohlsson säger står en hel civilisation, de kristna på Nineveslätten, inför hot om utplåning. Det är välkommet att USA tagit på sig ansvaret att med flygbombningar störa och försöka hejda IS frammarsch. Den kurdiska milisen, peshmerga, har tappert gjort motstånd och försökt ta på sig den roll som den irakiska armén iögonenfallande fallerade att fylla, men kurderna behöver också allt stöd.

Sällan behövs det så kallade världssamfundet mer än i dessa tider – och sällan kan vi ha mindre tålamod med långdragna diskussioner. Orsaker och konsekvenser måste analyseras, men det får inte hindra ett snabbt fördömande, och ett lika snabbt godkännande av alla de insatser som kan tänkas behövas i detta läge: humanitära och militära.

Islamiska staten hejdas inte med aldrig så kraftfulla uttalanden. Det är bomber och gevär som krävs nu – flygstöd från luften och samarbete på marken, mellan kurder, den irakiska armén och andra som är beredda att ta strid mot IS.

Mycket kan sägas om Iraks misslyckande som stat, om splittringen mellan de olika folkgrupperna och om sunniternas känsla av att åsidosättas. Mycket skuld kan säkert läggas på premiärminister Maliki för att inte ha kunnat ena shiiter, sunniter, kurder och de mindre minoriteterna på ett bättre sätt. Skuld kan säkerligen också fördelas på andra huvuden och händer. Sådan skuldfördelning har sin tid – men den är inte nu. Däremot måste allt tryck sättas in och alla armar som krävs vridas om för att få till stånd ett samarbete och ett hopp om en framtida lösning inom ett modernt samhälle, så att inte sunniterna – mot bättre vetande – sätter sitt hopp till Islamiska staten.

Allt sådant hopp lär gäckas. Lockelsen i en regim som styrs av sina egna förvridna tolkningar av uråldriga lagar och fanatiska religiösa påbud lär gå över rätt snabbt. Men då kan stor skada vara skedd – och ännu större skada kommer krävas för att ändra läget då. Därför krävs handling nu.

SVT: ”Kvinnor och barn levande begravda”, Tusentals yazidier har nått Syrien, Tusentals demonstrerade för de kristna i Irak. SR: Minst 500 dödade i Irak – nya amerikanska attacker mot Isis. Nathan Shachar i DN: Erbil en nyckel i krisen.

Skolval borde tas på allvar

Skolor som inte arrangerar skolval missar en chans till svåröverträffad samhällsundervisning. Valen i Europa och Sverige, men framför allt eleverna, förtjänar att tas på allvar.

ÄVEN FÖR SKOLELEVER. Valsedlar från förra Europaparlamentsvalet, 2009. Bild Wikimedia/Bengt Nyman.
ÄVEN FÖR SKOLELEVER. Valsedlar från förra Europaparlamentsvalet, 2009. Bild Wikimedia/Bengt Nyman.

Bara 164 av 4 000 potentiella skolor har hittills anmält sig till skolvalet inför EU-valet i slutet av maj och en stor del av de pengar regeringen har avsatt kan förbli outnyttjade (SR Ekot). För de nationella valen brukar intresset vara större, men inte heller 2010 års siffra på 1 500 deltagande skolor imponerar. Skolvalet förtjänar att tas på betydligt större allvar.

Skolan har både en kunskapsbyggande och en fostrande uppgift när det gäller hur samhället fungerar, om politik och demokrati. Vid få andra tillfällen har lärare och skolor ett bättre tillfälle att diskutera och demonstrera demokratin och stora samhällsfrågor, än vid allmänna val. När den politiska temperaturen höjs, mediebevakningen intensifieras, sakfrågor lyses igenom på längden och tvären och de myndiga i omgivningen funderar över hur de ska lägga sin röst – då borde det också vara rätt tid att engagera eleverna. Nästa gång är det som bekant deras tur på allvar.

Att EU-valet väcker mindre intresse i vuxensamhället är ingen orsak att behandla det mer styvmoderligt i skolorna – tvärtom. Många av de europeiska stora frågorna om miljö, jobb och flyktingar m m är sådana som torde engagera ungdomar särskilt. Ungdomars intresse kunde rentav användas som en hävstång för att öka EU-engagemanget generellt.

Partier och politiker har förstås också ett ansvar för skolors och elevers involvering, och inte bara genom ungdomsförbundens direkta skolnärvaro. Demokrati- och Europaminister Birgitta Ohlsson må ha ett särskilt ansvar som hon förvaltar med energi och ihärdighet, men hennes och några andras engagemang borde delas av fler, som kan möta och diskutera med unga.

Det är inte bara EU-valet, och de nationella valen, som förtjänar uppmärksamhet. Det är framför allt ungdomarna som förtjänar att tas på allvar.

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Spelar det någon roll att manifestera mot rasism?

Många svenskar har de senaste månaderna deltagit i olika manifestationer mot rasism, i Kärrtorp, Malmö, eller som jag i dag på Norrmalmstorg. Vissa kanske frågar sig om det har någon betydelse; rasister med stövlar eller i kostym tycks ju ändå på frammarsch, i Sverige och Europa? Men svaret på frågan ovan är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att manifestera. Vi måste visa vilka som är majoriteten.

LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.
LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.

En kylslagen söndageftermiddag då vintern åter gjort sig påmind i Stockholm är det inte ett självklart val att ställa sig på det blåsiga Norrmalmstorg för att lyssna på talare och folkmusik. Ändå var det vad ganska många stockholmare valde att göra med relativt kort varsel i dag. Det var en partipolitiskt obunden manifestation anordnad av ledarskribenten m m Sakine Madon, som ville markera mot rasismen – och även visa att liberaler visst gärna inte bara argumenterar utan också demonstrerar mot mörkerkrafterna (något som ju ifrågasatts bl a av Nabila Abdul Fattah i Etc; Sakine Madon skrev själv i går i Expressen). Vi lyssnade till demokratiminister Birgitta Ohlsson, RFSL:s tidigare ordförande Sören Juvas, författaren och skaparen av Berättarministeriet Dilsa Demirbag-Sten och förra S-ledaren och mångåriga ministern m m Mona Sahlin – samt till dragspels- och fiolmusik framförd av folkmusiker mot rasism.

Dagens manifestation hade en liberal prägel, men det var ingen partipolitik som stod i förgrunden. Att partipolitik och klasskampsretorik rätt ofta dyker upp vid olika manifestationer anordnade av socialistiska rörelser är en anledning till att de inte alltid samlar särskilt många liberaler. Och när vi är där, är vi det ofta lite mer anonymt; utan partifanor och slagord. Men vi lyssnar gärna till goda argument, som på Norrmalmstorg i eftermiddags.

Frågan en del ställer sig – och även jag ibland – är förstås om det har någon betydelse. Vad bryr sig rasister, i kostym eller stövlar, om att vi är några hundra eller tusen eller tiotusen som manifesterar, tågar eller ”kärleksbombar” en skola som utsatts för nazivandalism? (Liberala Ungdomsförbundets initiativ på Vasa Real har spritt sig i medierna, bl a till amerikanska nättidningen Huffington Post.) Har det inte bara möjligen effekten att ge dem mer uppmärksamhet?

Mitt svar är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att vi manifesterar. Och flera av skälen har uttryckts väl av andra än mig. Det handlar om att visa att vi är fler: #1000xFLER som ungliberalernas hashtag efter nazivandaliseringen av Vasa Real formulerades. Miljoner fler, som demokratiminister Birgitta Ohlsson påpekade i sitt tal i dag, oavsett om vi ställs inför stöveltramp på gatorna eller kostymrasister på frammarsch mot våra parlament  (SvD: Populister på frammarsch i Europa). Det handlar om att stå upp mot historielösheten, som Mona Sahlin lyfte fram; och som den ledande forskaren kring högerextremism Heléne Lööw skrev i gårdagens understreckare i SvD är det samma nazism nu som då, med samma rötter och en obruten organisatorisk arvföljd.

Det gäller att visa att vi inte bara är många, utan att vi kan och får vara antirasister – något som absurt nog verkar behöva markeras för personer som påstår att en viss ideologi, eller rentav en viss hudfärg (!) inte skulle göra att man trovärdigt kan argumentera mot rasism och för allas lika värde.

Detta diskuterar en annan av dagens talare, Dilsa Demirbag-Sten, ofta förtjänstfullt, t ex i sin kolumn i DN häromdagen (”Vi lever i offerkoftornas tidevarv”). Och vi måste tydligen också göra front åt ett annat håll och stå upp för att det inte går att vara opartisk inför rasism. Antirasism handlar helt enkelt om alla människors lika värde och att ta ställning för det är inget som vi ska behöva frukta; i så fall är det ”en dumstrut vi ska bära med stolthet”, som Lena Sundström skrev i DN i fredags.

Framför allt måste vi våga säga ifrån. Vi kan inte, som Mona Sahlin påpekade, låta nazister tro att den tysta minoriteten står på deras sida, eftersom de får stå oemotsagda.

Även om det inte alltid är klokt – om än modigt – att stå upp mot stöveltrampande nazister på stan eller i tunnelbanan, kan vi alla säga ifrån på ett eller annat sätt. Vi kan säga stopp och belägg inför smygrasism i fikarum eller på fotbollsträningar – eller i familjekretsen. Vi kan göra motstånd i vår vardag genom att riva bort rasistiska klistermärken på lyktstolpar. Vi kan visa vad demokrati och politiska alternativ handlar om i en respektfull men eldig debatt om de stora frågorna, eller i lokala politiska initiativ.

Och vi kan manifestera på gator och torg. I demonstrationståg med röda fanor eller i en folksamling på ett torg med sansade men kraftfullt tydliga talare, och folkmusiker.

Maria Johansson: Bevara oss från tystnad och opartiskhet. Sakine Madon: Manifestation för människors lika värde. FP Haninge: Manifestation för alla människors lika värde. Lars Epstein bild- och textbloggar i DN. Expressen skriver om manifestationen. Läs också gärna Hanna Gerdes hyllning till dem ”som aldrig håller käften”.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.