Regeringens förslag om att höja den svenska försvarsförmågan är välkommet och välbehövligt. Det handlar om trovärdighet både mot samarbetspartner och mot potentiella hot. Men Sverige står fortfarande ensamt, utan partner i säkerhet.

Debatten om det svenska försvaret har pågått länge. Redan i samband med förra försvarsbeslutet 2009 lyftes behovet att stärka försvarsförmågan på hemmaplan; Folkpartiet hör till dem som genom bland andra Allan Widman och Jan Björklund har förespråkat ökade resurser, såväl ekonomiskt som personellt och materiellt. Att markera närvaro på Gotland, och därmed i Östersjön, har blivit en både reellt och symboliskt viktig fråga.

Georgienkriget 2008 och en ökad slagstyrka, och skarpare attityd, från den stora grannen i öster har oroat många. Sveriges icke-reaktion för att värn luftrummet i samband med tyska anflygningar förra påsken blev en väckarklocka; Krim- och Ukraina-krisen en tjutande larmsignal som inte bör ha lämnat någon i ovisshet om de nya realiteterna. Det gäller även Moderaterna.

Nu kommer det väntade beskedet om pengar och materiel (Alliansen på DN Debatt: Vi vill höja försvarsanslaget). Fler och nya ubåtar, upprustade äldre ubåtar och kustkorvetter, tidigare nytt och bättre luftvärn. Men förmågan handlar främst om människorna, och det blir också mer övningar på Gotland och i Östersjön, och mer övningstid för hemvärnet. Jag vet inte om det är tillräckligt på sikt, men det är en bra början.

Den svenska försvarsförmågan handlar ytterst om försvaret av det svenska territoriet, men långt dessförinnan om att trovärdigt kunna markera vår närvaro och möta en hotfull utveckling tidigt. Avskräckning, om ni så vill. Den handlar också om trovärdighet gentemot vänner och samarbetspartner: vi vill och kan försvara oss. Vi har som bekant också ensidigt utfärdat en solidaritetsdeklaration med våra grannar, och slagit fast att Sverige inte kommer att kunna stå neutralt i händelse av konflikt och kris i vårt närområde eller vid ett anfall mot ett annat EU-land. Det är en deklaration som förpliktar.

Ytterligare ett skäl för Sverige att stärka vår egen försvarsförmåga är att vi står ensamma, utan allierade, vilket tydliggörs i kristider. Vår alliansfrihet är en självvald position men den kostar på – vilket märks nu när Ukrainakrisen och den förstärkta ryska aggressiviteten påverkar försvarsalliansen Natos inriktning, mot mer försvar av egna territorier i Europa. Paradoxalt nog, kan tyckas, innebär denna inriktning nämligen att Sverige stängs ute mer från samarbete och samråd (SVT). Vi må vara Natos mest uppskattade partner utanför alliansen, och har fått beröm för deltagande i insatser i Afghanistan och Libyen; men vi blir sist och slutligen bara en partner. Inte en medlem.

Att bryta Sveriges säkerhetspolitiska isolering är en fortsatt viktig uppgift för vårt liberala parti, som Jan Björklund lyfte i SvD:s ledarsidas intervjuserie i påskhelgen. Låt oss stärka vår egen förmåga – men låt oss också fullt ut ta plats vid rådsbordet med de andra västdemokratierna i Nato.

Aftonbladet/TT: Alliansen: Miljarder till försvaret, Lena Mellin: Håligt som en ost – men rätt.