Tagg: alliansfrihet

Vill Sverige vara ett ”säkerhetshål”?

Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.

1024px-Baltic_Sea_map-sv
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.

Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.

Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.

Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.

Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.

Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.

Sverige höjer garden – men står fortfarande ensamt

Regeringens förslag om att höja den svenska försvarsförmågan är välkommet och välbehövligt. Det handlar om trovärdighet både mot samarbetspartner och mot potentiella hot. Men Sverige står fortfarande ensamt, utan partner i säkerhet.

SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar
SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar

Debatten om det svenska försvaret har pågått länge. Redan i samband med förra försvarsbeslutet 2009 lyftes behovet att stärka försvarsförmågan på hemmaplan; Folkpartiet hör till dem som genom bland andra Allan Widman och Jan Björklund har förespråkat ökade resurser, såväl ekonomiskt som personellt och materiellt. Att markera närvaro på Gotland, och därmed i Östersjön, har blivit en både reellt och symboliskt viktig fråga.

Georgienkriget 2008 och en ökad slagstyrka, och skarpare attityd, från den stora grannen i öster har oroat många. Sveriges icke-reaktion för att värn luftrummet i samband med tyska anflygningar förra påsken blev en väckarklocka; Krim- och Ukraina-krisen en tjutande larmsignal som inte bör ha lämnat någon i ovisshet om de nya realiteterna. Det gäller även Moderaterna.

Nu kommer det väntade beskedet om pengar och materiel (Alliansen på DN Debatt: Vi vill höja försvarsanslaget). Fler och nya ubåtar, upprustade äldre ubåtar och kustkorvetter, tidigare nytt och bättre luftvärn. Men förmågan handlar främst om människorna, och det blir också mer övningar på Gotland och i Östersjön, och mer övningstid för hemvärnet. Jag vet inte om det är tillräckligt på sikt, men det är en bra början.

Den svenska försvarsförmågan handlar ytterst om försvaret av det svenska territoriet, men långt dessförinnan om att trovärdigt kunna markera vår närvaro och möta en hotfull utveckling tidigt. Avskräckning, om ni så vill. Den handlar också om trovärdighet gentemot vänner och samarbetspartner: vi vill och kan försvara oss. Vi har som bekant också ensidigt utfärdat en solidaritetsdeklaration med våra grannar, och slagit fast att Sverige inte kommer att kunna stå neutralt i händelse av konflikt och kris i vårt närområde eller vid ett anfall mot ett annat EU-land. Det är en deklaration som förpliktar.

200px-Flag_of_NATO.svgYtterligare ett skäl för Sverige att stärka vår egen försvarsförmåga är att vi står ensamma, utan allierade, vilket tydliggörs i kristider. Vår alliansfrihet är en självvald position men den kostar på – vilket märks nu när Ukrainakrisen och den förstärkta ryska aggressiviteten påverkar försvarsalliansen Natos inriktning, mot mer försvar av egna territorier i Europa. Paradoxalt nog, kan tyckas, innebär denna inriktning nämligen att Sverige stängs ute mer från samarbete och samråd (SVT). Vi må vara Natos mest uppskattade partner utanför alliansen, och har fått beröm för deltagande i insatser i Afghanistan och Libyen; men vi blir sist och slutligen bara en partner. Inte en medlem.

Att bryta Sveriges säkerhetspolitiska isolering är en fortsatt viktig uppgift för vårt liberala parti, som Jan Björklund lyfte i SvD:s ledarsidas intervjuserie i påskhelgen. Låt oss stärka vår egen förmåga – men låt oss också fullt ut ta plats vid rådsbordet med de andra västdemokratierna i Nato.

Aftonbladet/TT: Alliansen: Miljarder till försvaret, Lena Mellin: Håligt som en ost – men rätt.