Tagg: försvaret

Nato: Frågan som inte får ställas

Svenskarna reagerar rationellt på den säkerhetspolitiska situationen genom ett ökat stöd för Nato. Den nya regeringen väljer dock att sticka huvudet i sanden. Nato-medlemskap är frågan som inte ens får utredas. Det är inte seriös säkerhetspolitik – och det är i sig oerhört oroande i dagens läge.

RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna.
RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna. Wikimedia/Pichugin.

Utrikespolitiken har kommit närmare på senare år. Slutet på den lyckliga perioden efter kalla kriget, med ökade spänningar till följd av auktoritära staters upprustning och agerande i Europas närhet, påverkar i högsta grad även Sverige. Den nya regeringens stora utrikespolitiska markering har handlat om Israel och Palestina (där en lösning är efterlängtad och välbehövlig för hela världen, även om man kan ifrågasätta nyttan av och tidpunkten för ett erkännande av en palestinsk stat som Margot Wallström skriver om på DN Debatt). Men vårt närområde kräver i rådande läge den största uppmärksamheten.

Det handlar i klarspråk om ett mer auktoritärt och aggressivt Rysslands återkomst, demonstrerat så sent som i tisdags av omfattande ryska flygrörelser som den här gången lyckligtvis kunde mötas och följas av svenska Jas-plan (AB, Expressen). Sverige har i detta läge att se till våra, och våra allierades intressen. För låt oss fortsätta tala klarspråk: Sverige är inte längre alliansfritt, eller neutralt. Vi har allierade, i våra nordiska och baltiska grannar och i EU. Och vi kan inte stå neutrala inför frågor om demokrati och staters och folks rätt till självbestämmande. Det är följden av en utveckling i Sverige och i vår omvärld, och av medvetna politiska beslut. Svenskarna själva verkar reagera rationellt på förändringarna och fler är nu för än mot Nato-medlemskap, enligt två färska undersökningar (TV4/Novus – även TT/AB; Aftonbladet/Sverige Tycker). Tyvärr har varken den politiska retoriken eller beslut på andra områden hunnit ikapp den förändrade verkligheten.

Vi i Sverige har helt enkelt ett stort behov av att se över vår försvarspolitik och säkerhetspolitik. Det första har påbörjats, om än i försiktiga steg: resurserna till försvaret utökas, och inriktningen är mer tydlig ett försvar av det svenska territoriet och svenska intressen. Men säkerhetspolitiken i stort släpar efter.

Nog har viktiga säkerhetspolitiska steg tagits, genom EU-medlemskapet men också Partnerskap för fred där vi samarbetar tätt med Nato. Vi har också utfärdat en ensidig solidaritetsdeklaration  till våra grannländer, och så sent som i höst har vi undertecknat mer långtgående värdlandsavtal för att kunna ta emot Nato-styrkor, och uppgraderats till ”guldstatus” bland Natos icke-medlemspartner. Dessa positionsförändringar har dock inte diskuterats i sin helhet så stort och öppet som de hade förtjänat. Samtidigt har det svenska försvaret krympts till oigenkännlighet. Vi har därför inte längre möjlighet att själva värja oss mot kraftfullare aggressioner. Följden är att bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt kvarstår, samtidigt som vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt limbo. Vi är inte Nato-medlem – men vi är tätt knutna till den västliga försvarsalliansen av demokratier, och vi står entydigt i det västliga demokratisk lägret både till vår natur och genom vårt medlemskap i EU.

Sveriges säkerhetspolitiska limbo uppmärksammas av ambassadör Tomas Bertelman i en utredning som beställts av försvarsberedningen och den förra Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström (M). Hans förslag är att vi rätar ut frågetecknen och väljer väg: Inne eller ute? Allierad eller alliansfri? Nato eller inte? Men ryggmärgsreaktionen från den nya rödgröna regeringen och den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist är ett regelrätt: Nej. Utan närmare reflektion (DN, Aftonbladet). Och de får lika oreflekterat stöd av det alliansfrihets-etablissemang som så länge dominerat svensk säkerhetspolitisk debatt och som återfinns bl a på Aftonbladets ledarsida. Hur anakronistiskt det än är, hur otidsenligt, föråldrat och inadekvat, är det fortfarande kalla krigs-linjen som gäller. Dessa debattörer är förstås nöjda med att den nya regeringen prisar alliansfriheten, i presens, i sin säkerhetspolitiska linje.

Bertelmans utredning och förslag är mycket seriösa. Regeringens säkerhetspolitiska linje är det inte. Eller som min partivän, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, uttrycker det: ”Ansvarslöst” (SvD).

Nato-medlemskap är helt enkelt frågan som inte får utredas, eller helst ens omnämnas. Trots att det bara handlar om just en utredning – det tryggaste och mest traditionella svenska sättet att lösa viktiga frågeställningar genom att kartlägga kunskap och ge ett gediget underlag för beslut – blir det nej, rakt av. Säkerhetspolitiska beslut kräver tydligen ingen kunskap. De kan glatt grundas på ideologi, våta fingertoppar och socialdemokratisk intuition som inte verkar förändrad sedan 60-talet. Skillnaden är att den tidens socialdemokratiska regering kontrollerade en av världens starkaste försvarsmakter.

Ansvarslöst, var ordet.

Kommenterar Bertelmans utredning och regeringens reaktion gör bl a ledarsidorna i DN (Visdom för rödgröna döva öron) och Expressen (Kling och Klang i försvarspolitiken). Uppdatering 31 oktober: Förra socialdemokratiska statssekreteraren och samordningsministern är skeptisk till Nato men efterlyser på DN debatt ändå en seriös säkerhetspolitisk diskussion om frågan.

Tomrummet vid Östersjön

Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.

FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Det är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.

Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.

Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.

För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.

Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.

Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.

Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.

Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.

Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.

Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.

SvD om ”försvarslarmet” och insatserna i skärgården (samlingssida). DN:s Michael Winiarski: Döda ryska soldater det värsta scenariot. Aftonbladet: ”Det här är en ny typ av krigföring”, Allt du behöver veta om ubåtsjakten.

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Asylvisum för afghanska tolkar och andra flyktingar

Afghanska tolkar fick det felaktiga rådet av Försvarsmakten att söka asyl på en svensk ambassad. Det är något som alla flyktingar borde kunna göra – problemet är att det inte går. Flyktingsmuggling är utvägen som återstår för att försöka hävda sin asylrätt.

ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se
ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se

Det heter asylrätt av en anledning: att söka asyl är en rättighet som tillkommer alla människor på flykt. Det handlar inte om en absolut rätt att få asyl – utan om rätten att få sina asylskäl prövade, enligt avtal och konventioner som världens länder förbundit sig till. I dag är det en rättighet vi tillerkänner världens flyktingar bara i teorin; i verkligheten är det i praktiken omöjligt att bli asylsökande i ett EU-land på laglig väg. För att få sin lagliga prövning måste man bli en illegal flykting, anlita flyktingsmugglare och ofta våga livet på en ranglig båt i Medelhavet eller vid ett gränsstängsel i Marocko.

Omöjligheten att söka asyl gäller också de afghanska tolkar som den svenska försvarsmakten anlitat i Afghanistan. Det är en dubbel skam för Sverige. De som vågar livet och riskerar förföljelse efter att de svenska styrkorna återvänt hem, borde åtminstone få sina skyddsskäl prövade på ett säkert sätt!

Försvarsmakten verkar för övrigt ha en naiv syn på asylsökandes verklighet – annars är dosen av cynism om det som vi nu hör berättas hårresande. Afghanska tolkar har fått rådet att söka asyl på en svensk ambassad i utlandet. Det är alltså en möjlighet som inte finns. I Sveriges Radio framträder en afghansk tolk som slutligen lyckades ta sig till Sverige på egen hand efter att i Iran ha förstått att ambassaden inte var någon utväg – den gick istället via Turkiet, en överfull båt till Grekland och vidare genom EU (SR Ekot, P1 Morgon).

I en verklighet där asylrätten respekteras skulle Försvarsmaktens råd ha varit sanningsenligt. Afghanska tolkar och alla andra borde få hjälp på svenska och andra EU-länders ambassader: Inte med själva asylprövningen utan med ett flyktingvisum som gör att de kan resa till EU och Sverige och här få sina asylskäl prövade. Det är inget annat än deras lagenliga rättighet.

Tidigare har bl a SVT, varifrån jag lånat stillbilden ur ett Rapport-inslag, under 2013 berättat om de afghanska tolkarnas situation: Riskerar livet för svenska soldater – får ingen hjälp, ÖB: Ge försvarets tolkar asyl.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Ensam är inte stark

Sverige står utanför Nato och kan därför inte räkna med något skydd från USA eller dess allierade. Den hårda sanningen borde inte komma som en överraskning – men kan förhoppningsvis leda till en nyktrare syn på försvar och säkerhet.

200px-Flag_of_NATO.svgIbland behöver sanningar sägas av andra. När USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski tar bladet från munnen om Sverige och Nato är det säkert skrämmande – men också välgörande. Vi kan inte räkna med hjälp från USA och Nato. Vill vi ha del av säkerhetsgarantierna måste vi göra som alla andra, teckna försäkringen och gå med i Nato (SvD). Säkerhet byggs gemensamt, och Sverige är inte med i gemenskapen.

I Sverige har vi länge förlitat oss på stöd utifrån i händelse av kris eller konflikt i vårt närområde, eller rentav vid angrepp på vårt land. Under kalla kriget, då Sverige de facto fungerade som Nato:s 17:e, hemliga, medlem, var det kanske så. I dag är verkligheten en annan, vilket märks extra tydligt när den kanske värsta säkerhetspolitiska krisen sedan murens fall har blossat upp i Ukraina. Inte sedan 1989 har Ryssland och väst stått mot varandra i en dylik konfrontation, och då sluter sig de västallierade inåt, vilket Sverige redan har märkt av i korridorerna i Nato-högkvarteret.

Att vi rustar upp själva är nödvändigt men tar tid och vi kommer aldrig att helt kunna täcka våra egna säkerhetsbehov, än mindre leva upp till den självpåtagna solidaritetsdeklarationen med grannländerna och EU. Förra veckan skrev jag att Sverige höjer garden, men fortfarande står ensamt – och det gäller än mer när vi nu får reda på det budskap som USA genom sin ambassadör för en månad sedan sände till de svenska riksdagspartierna.

Också Aftonbladet skriver om USA:s besked att vi inte ska räkna med ”hjälp om ryssen kommer”, och om riksdagspartiernas reaktioner.

Sverige höjer garden – men står fortfarande ensamt

Regeringens förslag om att höja den svenska försvarsförmågan är välkommet och välbehövligt. Det handlar om trovärdighet både mot samarbetspartner och mot potentiella hot. Men Sverige står fortfarande ensamt, utan partner i säkerhet.

SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar
SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar

Debatten om det svenska försvaret har pågått länge. Redan i samband med förra försvarsbeslutet 2009 lyftes behovet att stärka försvarsförmågan på hemmaplan; Folkpartiet hör till dem som genom bland andra Allan Widman och Jan Björklund har förespråkat ökade resurser, såväl ekonomiskt som personellt och materiellt. Att markera närvaro på Gotland, och därmed i Östersjön, har blivit en både reellt och symboliskt viktig fråga.

Georgienkriget 2008 och en ökad slagstyrka, och skarpare attityd, från den stora grannen i öster har oroat många. Sveriges icke-reaktion för att värn luftrummet i samband med tyska anflygningar förra påsken blev en väckarklocka; Krim- och Ukraina-krisen en tjutande larmsignal som inte bör ha lämnat någon i ovisshet om de nya realiteterna. Det gäller även Moderaterna.

Nu kommer det väntade beskedet om pengar och materiel (Alliansen på DN Debatt: Vi vill höja försvarsanslaget). Fler och nya ubåtar, upprustade äldre ubåtar och kustkorvetter, tidigare nytt och bättre luftvärn. Men förmågan handlar främst om människorna, och det blir också mer övningar på Gotland och i Östersjön, och mer övningstid för hemvärnet. Jag vet inte om det är tillräckligt på sikt, men det är en bra början.

Den svenska försvarsförmågan handlar ytterst om försvaret av det svenska territoriet, men långt dessförinnan om att trovärdigt kunna markera vår närvaro och möta en hotfull utveckling tidigt. Avskräckning, om ni så vill. Den handlar också om trovärdighet gentemot vänner och samarbetspartner: vi vill och kan försvara oss. Vi har som bekant också ensidigt utfärdat en solidaritetsdeklaration med våra grannar, och slagit fast att Sverige inte kommer att kunna stå neutralt i händelse av konflikt och kris i vårt närområde eller vid ett anfall mot ett annat EU-land. Det är en deklaration som förpliktar.

200px-Flag_of_NATO.svgYtterligare ett skäl för Sverige att stärka vår egen försvarsförmåga är att vi står ensamma, utan allierade, vilket tydliggörs i kristider. Vår alliansfrihet är en självvald position men den kostar på – vilket märks nu när Ukrainakrisen och den förstärkta ryska aggressiviteten påverkar försvarsalliansen Natos inriktning, mot mer försvar av egna territorier i Europa. Paradoxalt nog, kan tyckas, innebär denna inriktning nämligen att Sverige stängs ute mer från samarbete och samråd (SVT). Vi må vara Natos mest uppskattade partner utanför alliansen, och har fått beröm för deltagande i insatser i Afghanistan och Libyen; men vi blir sist och slutligen bara en partner. Inte en medlem.

Att bryta Sveriges säkerhetspolitiska isolering är en fortsatt viktig uppgift för vårt liberala parti, som Jan Björklund lyfte i SvD:s ledarsidas intervjuserie i påskhelgen. Låt oss stärka vår egen förmåga – men låt oss också fullt ut ta plats vid rådsbordet med de andra västdemokratierna i Nato.

Aftonbladet/TT: Alliansen: Miljarder till försvaret, Lena Mellin: Håligt som en ost – men rätt.

Snöröjningens våndor

Är snöröjning en politisk fråga? Kan snöröjning liknas vid försvarspolitik? Den säger i varje fall något om regeringsförmågan, om än på kommunal nivå.

Snöyra. Bild från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, msb.se
Snöyra. Bild från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, msb.se

I vårt hus har vi skottningsveckor. Vår port ligger en bit in från gatan och vi delar ansvaret, en vecka per lägenhet och säsong. Glädjen över att i år ha kommit undan med en snöfri vecka, accentueras förstås av att vi förra säsongen stod med ansvaret 5 december, när det första stora snöovädret drabbade Stockholm. Då är det bara att bita ihop, gå upp en kvart tidigare och ge sig ut i kylan med skyffel och grus så alla kan ta sig ut ur huset utan att pulsa senast klockan sju.

Det är lätt att glömma snöns vedermödor mellan säsongerna. Den barnlika glädjen över vita flingor och den mer vuxna tillfredsställelsen över att det blir lite ljusare på marken och taken under den mörka årstiden, kan snabbt förbytas i frustration över isiga trottoarer och snövallar, och över behovet att skotta fram bilar eller vägen till dörren. Frustration som lätt riktas utåt – mot de som är ansvariga, om inte för snöfallet så för den kommunala snöröjningen.

bild (2)Snöröjningen kan liknas vid försvaret. Inte bara för att ”hotet”  verkar komma från samma håll (se Aftonbladet-ettan till höger). Alla (nästan alla, när det gäller försvaret) är ense om att det behövs. Ingen vet hur stora behoven blir eller när de uppstår, men beredskapen måste vara hög. Medan snöröjningens eventuella brister är ett återkommande samtalsämne i vardagen under vintern, är det en fråga under hela året just för de ansvariga. Och om fel uppstår – vems fel är det? Politikerna, som anslagit pengar? Tjänstemännen, som skött upphandling? Entrepenörerna, som eventuellt inte uppfyller avtalen?

Till skillnad från försvaret vet vi med största sannolikhet att snöröjningen behövs, i någon utsträckning, varje säsong. Dess förmåga prövas därför återkommande. Och den förmågan kan – faktiskt – spela en politisk roll. Som försvarsfrågan på nationell nivå inte avgör valet men kan påverka bilden av förmågan att styra landet, kan snöröjningen i en kommun påverka bilden av hur den lokala ledningen sköter sig. Det handlar helt enkelt om regeringsförmåga.

Solig snöröjning i Stockholm. Foto Svartpunkt AB, från stockholm.se
Solig snöröjning i Stockholm. Foto Svartpunkt AB, från stockholm.se

En del menar att Moderaternas tillbakagång och maktskiftet i Stockholm från blått till rödgrönt 2002, berodde delvis på missnöje med snösituationen under den gångna vintern. I början av 2000-talet fick vi ju åter vänja oss av med 90-talets snöfattiga vintrar.

Till snöröjningens våndor hör att man kan planera för värsta scenarier – men inte garantera sig mot dem. Resurserna för att klara de värsta snöovädren så snabbt och på ett sådant sätt att människors vardag ska kunna fortgå opåverkade är helt enkelt inte försvarbara att avsätta i någon kommunal eller statlig budget. Snö hör helt enkelt till villkoren på våra nordliga breddgrader, och att peka på det hör också till förtroendevaldas ansvar. Men det finns många steg innan de värsta scenarierna, steg som måste fungera.

För övrigt är snön tydligen både mördarsniglars och fästingars bästa vän, när de försöker övervintra isolerade under ett tjockt vitt täcke. Så låt oss hoppas på några snöfria – men kalla – veckor. Inte för snöröjningens utan för för alla trädgårdsvänners, hundägares och skogsströvares skull.