Etikett: Ryssland

Utrikes & säkerhet

Nato: Frågan som inte får ställas

Svenskarna reagerar rationellt på den säkerhetspolitiska situationen genom ett ökat stöd för Nato. Den nya regeringen väljer dock att sticka huvudet i sanden. Nato-medlemskap är frågan som inte ens får utredas. Det är inte seriös säkerhetspolitik – och det är i sig oerhört oroande i dagens läge.

RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna.
RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna. Wikimedia/Pichugin.

Utrikespolitiken har kommit närmare på senare år. Slutet på den lyckliga perioden efter kalla kriget, med ökade spänningar till följd av auktoritära staters upprustning och agerande i Europas närhet, påverkar i högsta grad även Sverige. Den nya regeringens stora utrikespolitiska markering har handlat om Israel och Palestina (där en lösning är efterlängtad och välbehövlig för hela världen, även om man kan ifrågasätta nyttan av och tidpunkten för ett erkännande av en palestinsk stat som Margot Wallström skriver om på DN Debatt). Men vårt närområde kräver i rådande läge den största uppmärksamheten.

Det handlar i klarspråk om ett mer auktoritärt och aggressivt Rysslands återkomst, demonstrerat så sent som i tisdags av omfattande ryska flygrörelser som den här gången lyckligtvis kunde mötas och följas av svenska Jas-plan (AB, Expressen). Sverige har i detta läge att se till våra, och våra allierades intressen. För låt oss fortsätta tala klarspråk: Sverige är inte längre alliansfritt, eller neutralt. Vi har allierade, i våra nordiska och baltiska grannar och i EU. Och vi kan inte stå neutrala inför frågor om demokrati och staters och folks rätt till självbestämmande. Det är följden av en utveckling i Sverige och i vår omvärld, och av medvetna politiska beslut. Svenskarna själva verkar reagera rationellt på förändringarna och fler är nu för än mot Nato-medlemskap, enligt två färska undersökningar (TV4/Novus – även TT/AB; Aftonbladet/Sverige Tycker). Tyvärr har varken den politiska retoriken eller beslut på andra områden hunnit ikapp den förändrade verkligheten.

Vi i Sverige har helt enkelt ett stort behov av att se över vår försvarspolitik och säkerhetspolitik. Det första har påbörjats, om än i försiktiga steg: resurserna till försvaret utökas, och inriktningen är mer tydlig ett försvar av det svenska territoriet och svenska intressen. Men säkerhetspolitiken i stort släpar efter.

Nog har viktiga säkerhetspolitiska steg tagits, genom EU-medlemskapet men också Partnerskap för fred där vi samarbetar tätt med Nato. Vi har också utfärdat en ensidig solidaritetsdeklaration  till våra grannländer, och så sent som i höst har vi undertecknat mer långtgående värdlandsavtal för att kunna ta emot Nato-styrkor, och uppgraderats till ”guldstatus” bland Natos icke-medlemspartner. Dessa positionsförändringar har dock inte diskuterats i sin helhet så stort och öppet som de hade förtjänat. Samtidigt har det svenska försvaret krympts till oigenkännlighet. Vi har därför inte längre möjlighet att själva värja oss mot kraftfullare aggressioner. Följden är att bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt kvarstår, samtidigt som vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt limbo. Vi är inte Nato-medlem – men vi är tätt knutna till den västliga försvarsalliansen av demokratier, och vi står entydigt i det västliga demokratisk lägret både till vår natur och genom vårt medlemskap i EU.

Sveriges säkerhetspolitiska limbo uppmärksammas av ambassadör Tomas Bertelman i en utredning som beställts av försvarsberedningen och den förra Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström (M). Hans förslag är att vi rätar ut frågetecknen och väljer väg: Inne eller ute? Allierad eller alliansfri? Nato eller inte? Men ryggmärgsreaktionen från den nya rödgröna regeringen och den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist är ett regelrätt: Nej. Utan närmare reflektion (DN, Aftonbladet). Och de får lika oreflekterat stöd av det alliansfrihets-etablissemang som så länge dominerat svensk säkerhetspolitisk debatt och som återfinns bl a på Aftonbladets ledarsida. Hur anakronistiskt det än är, hur otidsenligt, föråldrat och inadekvat, är det fortfarande kalla krigs-linjen som gäller. Dessa debattörer är förstås nöjda med att den nya regeringen prisar alliansfriheten, i presens, i sin säkerhetspolitiska linje.

Bertelmans utredning och förslag är mycket seriösa. Regeringens säkerhetspolitiska linje är det inte. Eller som min partivän, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, uttrycker det: ”Ansvarslöst” (SvD).

Nato-medlemskap är helt enkelt frågan som inte får utredas, eller helst ens omnämnas. Trots att det bara handlar om just en utredning – det tryggaste och mest traditionella svenska sättet att lösa viktiga frågeställningar genom att kartlägga kunskap och ge ett gediget underlag för beslut – blir det nej, rakt av. Säkerhetspolitiska beslut kräver tydligen ingen kunskap. De kan glatt grundas på ideologi, våta fingertoppar och socialdemokratisk intuition som inte verkar förändrad sedan 60-talet. Skillnaden är att den tidens socialdemokratiska regering kontrollerade en av världens starkaste försvarsmakter.

Ansvarslöst, var ordet.

Kommenterar Bertelmans utredning och regeringens reaktion gör bl a ledarsidorna i DN (Visdom för rödgröna döva öron) och Expressen (Kling och Klang i försvarspolitiken). Uppdatering 31 oktober: Förra socialdemokratiska statssekreteraren och samordningsministern är skeptisk till Nato men efterlyser på DN debatt ändå en seriös säkerhetspolitisk diskussion om frågan.

Utrikes & säkerhet

Tomrummet vid Östersjön

Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.

FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Det är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.

Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.

Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.

För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.

Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.

Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.

Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.

Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.

Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.

Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.

SvD om ”försvarslarmet” och insatserna i skärgården (samlingssida). DN:s Michael Winiarski: Döda ryska soldater det värsta scenariot. Aftonbladet: ”Det här är en ny typ av krigföring”, Allt du behöver veta om ubåtsjakten.

Utrikes & säkerhet

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Europa, Utrikes & säkerhet

Dags bli fullbordad allierad

Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.

200px-Flag_of_NATO.svgIngen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.

Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.

Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.

Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.

Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.

Christer Sörliden bloggar.

Europa, Utrikes & säkerhet

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.

Utrikes & säkerhet

Ensam är inte stark

Sverige står utanför Nato och kan därför inte räkna med något skydd från USA eller dess allierade. Den hårda sanningen borde inte komma som en överraskning – men kan förhoppningsvis leda till en nyktrare syn på försvar och säkerhet.

200px-Flag_of_NATO.svgIbland behöver sanningar sägas av andra. När USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski tar bladet från munnen om Sverige och Nato är det säkert skrämmande – men också välgörande. Vi kan inte räkna med hjälp från USA och Nato. Vill vi ha del av säkerhetsgarantierna måste vi göra som alla andra, teckna försäkringen och gå med i Nato (SvD). Säkerhet byggs gemensamt, och Sverige är inte med i gemenskapen.

I Sverige har vi länge förlitat oss på stöd utifrån i händelse av kris eller konflikt i vårt närområde, eller rentav vid angrepp på vårt land. Under kalla kriget, då Sverige de facto fungerade som Nato:s 17:e, hemliga, medlem, var det kanske så. I dag är verkligheten en annan, vilket märks extra tydligt när den kanske värsta säkerhetspolitiska krisen sedan murens fall har blossat upp i Ukraina. Inte sedan 1989 har Ryssland och väst stått mot varandra i en dylik konfrontation, och då sluter sig de västallierade inåt, vilket Sverige redan har märkt av i korridorerna i Nato-högkvarteret.

Att vi rustar upp själva är nödvändigt men tar tid och vi kommer aldrig att helt kunna täcka våra egna säkerhetsbehov, än mindre leva upp till den självpåtagna solidaritetsdeklarationen med grannländerna och EU. Förra veckan skrev jag att Sverige höjer garden, men fortfarande står ensamt – och det gäller än mer när vi nu får reda på det budskap som USA genom sin ambassadör för en månad sedan sände till de svenska riksdagspartierna.

Också Aftonbladet skriver om USA:s besked att vi inte ska räkna med ”hjälp om ryssen kommer”, och om riksdagspartiernas reaktioner.

Utrikes & säkerhet

Sverige höjer garden – men står fortfarande ensamt

Regeringens förslag om att höja den svenska försvarsförmågan är välkommet och välbehövligt. Det handlar om trovärdighet både mot samarbetspartner och mot potentiella hot. Men Sverige står fortfarande ensamt, utan partner i säkerhet.

SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar
SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar

Debatten om det svenska försvaret har pågått länge. Redan i samband med förra försvarsbeslutet 2009 lyftes behovet att stärka försvarsförmågan på hemmaplan; Folkpartiet hör till dem som genom bland andra Allan Widman och Jan Björklund har förespråkat ökade resurser, såväl ekonomiskt som personellt och materiellt. Att markera närvaro på Gotland, och därmed i Östersjön, har blivit en både reellt och symboliskt viktig fråga.

Georgienkriget 2008 och en ökad slagstyrka, och skarpare attityd, från den stora grannen i öster har oroat många. Sveriges icke-reaktion för att värn luftrummet i samband med tyska anflygningar förra påsken blev en väckarklocka; Krim- och Ukraina-krisen en tjutande larmsignal som inte bör ha lämnat någon i ovisshet om de nya realiteterna. Det gäller även Moderaterna.

Nu kommer det väntade beskedet om pengar och materiel (Alliansen på DN Debatt: Vi vill höja försvarsanslaget). Fler och nya ubåtar, upprustade äldre ubåtar och kustkorvetter, tidigare nytt och bättre luftvärn. Men förmågan handlar främst om människorna, och det blir också mer övningar på Gotland och i Östersjön, och mer övningstid för hemvärnet. Jag vet inte om det är tillräckligt på sikt, men det är en bra början.

Den svenska försvarsförmågan handlar ytterst om försvaret av det svenska territoriet, men långt dessförinnan om att trovärdigt kunna markera vår närvaro och möta en hotfull utveckling tidigt. Avskräckning, om ni så vill. Den handlar också om trovärdighet gentemot vänner och samarbetspartner: vi vill och kan försvara oss. Vi har som bekant också ensidigt utfärdat en solidaritetsdeklaration med våra grannar, och slagit fast att Sverige inte kommer att kunna stå neutralt i händelse av konflikt och kris i vårt närområde eller vid ett anfall mot ett annat EU-land. Det är en deklaration som förpliktar.

200px-Flag_of_NATO.svgYtterligare ett skäl för Sverige att stärka vår egen försvarsförmåga är att vi står ensamma, utan allierade, vilket tydliggörs i kristider. Vår alliansfrihet är en självvald position men den kostar på – vilket märks nu när Ukrainakrisen och den förstärkta ryska aggressiviteten påverkar försvarsalliansen Natos inriktning, mot mer försvar av egna territorier i Europa. Paradoxalt nog, kan tyckas, innebär denna inriktning nämligen att Sverige stängs ute mer från samarbete och samråd (SVT). Vi må vara Natos mest uppskattade partner utanför alliansen, och har fått beröm för deltagande i insatser i Afghanistan och Libyen; men vi blir sist och slutligen bara en partner. Inte en medlem.

Att bryta Sveriges säkerhetspolitiska isolering är en fortsatt viktig uppgift för vårt liberala parti, som Jan Björklund lyfte i SvD:s ledarsidas intervjuserie i påskhelgen. Låt oss stärka vår egen förmåga – men låt oss också fullt ut ta plats vid rådsbordet med de andra västdemokratierna i Nato.

Aftonbladet/TT: Alliansen: Miljarder till försvaret, Lena Mellin: Håligt som en ost – men rätt.

Europa

Bättre tillsammans

Svenskarna gör rätt i att tro på Europasamarbetets fördelar, för den enskilde och för samhället. Tillsammans gör EU oss starkare, och rikare.

20140329-111041.jpg

Det har alltid varit både idealism och egoism som har drivit EU-samarbetet. Genom samarbete för allas ekonomiska bästa drog man fördel av egennyttan – för att i längden minska avståndet och öka förståelsen mellan människor. Det gäller än i dag.

Svenskarna tog lång tid på sig att ansluta sig till Europasamarbetet, men i dag ter det sig nog fullkomligt naturligt. Motsatsen, att inte samarbeta, vore absurd i de flestas ögon. Och svenskarna, i ett litet handelsberoende land, med ett litet språk och generellt ett internationellt inriktat och öppet samhälle, torde se och känna samarbetets fördelar bättre än många andra.

Den Europabarometer som nu redovisas bekräftar i mycket tidigare bilder av svenskarnas inställning: knappast överentusiastisk, men i grunden positiv. Och fördelarna man ser är typiska: Det handlar om företags möjligheter att handla fritt och skapa jobb, och om vår möjlighet som privatpersoner att resa, studera och jobba i Europa.

Det är oklart enligt Sifo-barometern om svenskarna ser de ekonomiska fördelarna och fler jobb för Sveriges, eller andra, mindre välmående länders del. Sanningen är förstås: Både och. Alla blir vinnare på ökad handel, både konsumenter och företag får tillgång till billigare produkter och tjänar på nya marknader, och förutom de direkta fördelarna för svensk ekonomi vinner vi också när andra länder blir rikare: På ännu starkare marknader, och på stabilare demokratier och fridfullare internationella förhållanden.

Egoismen och idealismen förenas alltså i jobbargumentet. Men både egoism och altruism finns också i stödet för den fria rörligheten: Vi kan resa, jobba och studera – och det kan också andra Europamedborgare, i gamla och nya medlemsländer. Att vi vinner rent ekonomiskt på den fria rörligheten bekräftar återigen: Samarbete är både rätt och smart.

Realism och idealism om Europa hänger samman, nu som då. Något som den förskräckande utvecklingen i öst, Rysslands aggression och det hoppfulla i Ukrainas tro på Europa, bekräftar. Det finns all anledning att tro att svenskarna 25 maj återigen ger starkt stöd för krafter som vill se mer samarbete – inte mindre.

SvD om Europaportalens barometer: ”Jobbargumentet har gått hem”.

Illustration: Euro Europe, av Justine Smith, konstnär som bl a har arbetat med pengars roll i våra liv – http://www.justinesmith.net.

Utrikes & säkerhet

Pengarna, inte PR räknas för Putin

Omvärldens diplomatiska fördömanden av Rysslands övergrepp på Ukraina tycks inte röra Putin i ryggen. Ekonomin kommer att kunna vara en annan femma. Nu gäller det att omvärlden har mod, råd och energi att ta till verktyg som verkligen känns för den ryska politiska och ekonomiska eliten.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

PR är viktigt för Kreml – men som framgått med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna är det inte relationerna med västvärldens ledare och allmänhet som bekymrar Putin, Lavrov, Sjojgu et al. Nej, det är de publika relationerna med den ryska allmänheten – och även om det är oklart vad majoriteten av ryssar egentligen tycker om den prestige, de relationer och de resurser som nu ödslas på att i princip attackera ett grannland, har ryska ledare alltid haft ett behov att framstå som starka, och har sett till att möta liten organiserad opposition. Tack vare tidigare års stora olje- och gasintäkter har ledarskapet också kunnat dämpa folkligt missnöje.

Betydligt mer bekymrar sig nog Putin om det som kan kallas ”investerar-PR”: relationerna med dem som investerat ekonomiskt och politiskt i hans regim. Dit hör det gamla KGB-nätverket som den ryske presidenten själv är sprungen ur, och det ekonomiska nätverk av samarbetsvilliga oligarker dit han numera – eller snart – själv vill räknas.

Vi kan vara hur fördömande vi vill, och hur sarkastiska som helst över att icke-inblandning i andra staters inte angelägenheter tydligen är en princip som gäller alla andra utom Ryssland självt. Det är makten och pengarna som räknas.

Således är det de eventuella ekonomiska sanktionerna, snarare än uteslutning ur G8 och inställda toppmöten, som kan påverka Ryssland. Och om inte Putin så hans stöd i den ekonomiska eliten. Militärt finns föga att göra, där råder fakta på marken som vi varken kan (EU) eller vill (USA) göra något. Det är också ekonomiskt som vi kan och måste stötta Ukraina för vägen mot väst – och i en framtid ett EU-medlemskap.

Frågan är vad västvärlden och framför allt Europa vågar göra ekonomiskt. Stötta Ukraina med nödlån och löfte om möjligt medlemskap – ja. Men även om Ryssland är den ekonomiskt svagare parten är Europas beroende av rysk olja och gas stort och det gäller inte bara mindre länder utan i högsta grad EU:s stormakt Tyskland (DN).

Energiförsörjningen tycks alltså minst lika viktig som försvarsförmågan för att stå upp mot ett Ryssland som inte tvekar att använda maktspråk. Utvecklingen av skiffergas har gjort USA mer självständigt från utländska energileverantörer (om än inte till fördel för miljön). Lilla Sverige har tack vare vatten- och kärnkraft just i detta fall en säkerhetspolitisk fördel. För att kunna agera med kraft behöver också EU frigöra sig från ett Ryssland som knappast framstår som en stabil energileverantör eller pålitlig partner. Istället för en rysk gasledning i Östersjön behöver vi finna alternativa leverantörer – kanske de som USA nu inte längre behöver – och öka självförsörjningen. Tyskland har kanske känt sig stort och tryggt med brunkol, vindkraft och Nordstream – men kanske är det inte konstigt att Finland med sitt läge och sin historia satsar på att bygga ut sin kärnkraft, med ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.

Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland är den största förloraren på ekonomisk krigföring. Marknaderna straffar redan ryska intressen. Den ryska ekonomin är, bortom de höga energiprisernas passerade andrum, ett sandslott. Och även den som i omvärldens ögon inte agerar rationellt måste förr eller senare förhålla sig till de ekonomiska realiteterna. Tyvärr för Ukraina och ryssarna själva riskerar det att bli senare snarare än förr.

SvD: Marknaderna straffar Putin. SvD: Översikt över Ukrainas ekonomiska utmaningar. SVT: Ryssland hotas med sanktioner. Energinyheter (från 2012): Finland bygger nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki. Wiseman dvs Carl Bergqvist – på SvD Brännpunkt: Politikerna har struntat i signalerna från Ryssland. Jan Björklund i Aftonbladet: Behövs miljardbelopp till försvaret. Sivert Aronsson: Klent försvar straffar sig.

Demokrati & ideologi, Utrikes & säkerhet

Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?

Rysslands ständiga vilja att expandera och dominera sin omgivning har djupa rötter i en historiskt upplevd otrygghet och annorlundaskap. Hade ett annat Ryssland varit möjligt – 1917, 1905 eller vid riksgrundandet på 1400-talet? Och hur kan en fridfullare omvärld hantera ett mer aggressivt Ryssland?

Kontrafaktisk historieskrivning kan verka som en meningslös övning. När krisen djupnar för Kiev, krigsmolnen hopas över Krim och allt känns ganska tröstlöst är det dock intressant att för en stund fly bort i tankar: Hur blev det så här? Varför agerar Ryssland så ofta så aggressivt, eller stöttar figurer som Assad i Syrien? Varför kan man inte se värdet av samarbete?

MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Ryssland är förstås långt ifrån det enda land som agerat nationalistiskt och imperialistiskt vare sig nu eller, framför allt inte, tidigare genom historien. Ingen behöver bemöda sig om att påpeka det brittiska imperiets syndakatalog, eller den amerikanska interventionism som gjort sig återkommande känd under 1900-talet. Vid varje tidpunkt kan man också se till de specifika faktorerna bakom ledares och länders ageranden; för Vladimir Putin är det förstås inrikespolitiska hänsyn som till stor del dikterar agerandet. Ibland passar det att försöka fylla rollen som internationell statsman och medlare – t ex kring Syrien i höstas, då USA hotade med väpnat ingripande efter kemvapenattackerna mot civila, eller i det diplomatiska genombrottet kring Iran. Ibland – och allt oftare – tycks det dock vara maktspråk som gäller, för att hävda det som framställs som ryska nationella intressen.

Mönstret av maktspråk och aggression, under Putinerans 2000-tal men också genom de flesta andra faser av den moderna historien, gör dock att Ryssland skiljer ut sig.

I den tyska historien talades det förr om en ”Sonderweg”, Tysklands särskilda utstakade roll till en dominerande ställning bland världens nationer. En särskild ställning som gjorde hänsyn till omvärlden mindre viktig. Efterkrigstidens Tyskland har istället aktivt valt en annan Sonderweg, präglad av fredlighet, affärsmässig driftighet och världspolitiskt en ibland nästan självutplånande inställning. Också Ryssland har historiskt sett sig som särskiljt från Europas och världens övriga nationer, oavsett om det handlat om 16-1800-talens europeiska statssystem eller 1900-talets västerländska demokratier under anglosaxiskt ledarskap.

Ryssland agerar ofta i andras ögon irrationellt och onödigt aggressivt. Man tycks inte riktigt se det fulla värdet av samarbete, för allas gemensamma bästa; man tolkar gärna andras ageranden som hotande framstötar riktade mot ryska intressen. Ryssland är förvisso en stor kulturnation men demokrati, yttrande- och tryckfrihet har aldrig riktigt fått chansen att fästa i Pusjkins, Tolstojs och Solzjenitsyns land. Stora kulturpersonligheter och ett rikt kulturliv borgar ju tyvärr inte heller för frihetlig och demokratisk anda. Och de liberaler som kämpar på och den folkvilja som uttryckts – i demonstrationer mot Putins ”kröning” i det senaste presidentvalet, eller nu mot interventionen i Ukraina – nedkämpas genom valmanipulation, riggade domstolsprocesser eller våld.

Istället tycks den tsaristiska traditionen stå stark. Autokratiska självhärskare har varit modellen från Ivan IV, den förskräcklige, över Peter I, den store, och en upplyst despot som Katarina II, den stora, till Stalin – och Putin. Det är inte för inte som dagens ryske president gärna inordnar sig i raden av dominanta och, direkt eller indirekt, våldsamma företrädare.

Behovet att vara en stark ledare inför den egna befolkningen styr alltså som sagt agerandet utåt. Men det ryska hävdelsebehovet i internationella sammanhang har troligen också sina rötter i en historisk tradition av otrygghet, i känslan att vara annorlunda och hotad. Den ryska stäppen och slätten har stått öppen för invasioner framför allt österifrån. Vikingarnas krigståg och framför allt handelsutfärder som slutade i stads- och statsgrundande, står sig slätt jämte mongolernas invasioner och tatarkhanernas mångåriga dominans över de ryska furstendömen, som dock på 12- och 1300-talen började hävda sig på nytt – med Moskva i täten. Det är de tatarer, vars ättlingar Stalin deporterade från Krim och som nu, efter återvändande dit, utgör den ukrainska statens främsta stöd på den strategiskt viktiga, ryskdominerade halvön. Efter Bysans fall stod man dessutom ensamma som självutnämnda arvtagare till de östromerska kejsarna och den östliga ortodoxa kyrkan, och utsatt för ett nytt farligt hot i det expansiva Osmanska riket.

ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.
ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.

Furstendömet Moskva tog ledningen från 1400-talet, med furstar som från Ivan III tog titeln tsar – inspirerade av det romerska caesar. Men det var inte det enda Ryssland. Längre västerut fanns Novgorod, ett furstendöme som från 1100-talet blev en ”fri” republik, aldrig erövrad av mongolerna, rik på handel inte minst med Hansan, och med livaktig kultur. Inför Moskvas expansion, och makt över de spannmålslevererande grannregionerna, föll dock Novgorod och inlemmades 1478 i Ivan III:s storfurstendöme. Senare under 1500-talet drabbades staden av ekonomisk och befolkningsmässig tillbakagång, accelererad av Ivan IV:s massakrer 1570.

Här väcks den kontrafaktiska ådran till liv: Tänk om det hade blivit Novgorod, med en fredligare och öppnare inställning till omvärlden, och med en republikansk och inte autokratisk tradition, som enat Ryssland? Hur annorlunda hade historien sett ut? Och annars – tänk om 1905 års revolution lett till en verklig gradvis utveckling i samförstånd mellan demokratiska, konstitutionella krafter och ett reformerande tsardöme? Om första världskriget inte hade kommit emellan? Eller om man 1917 hade lyckats hålla kvar vid den första, liberal-socialdemokratiska februarirevolutionen? Eller…

Ryssland har alltid känt ett underskott av säkerhet, och följaktligen ett behov att hävda sig, rusta sig starkt – och expandera. Den ryska statens historia är en av få världsexempel överträffad långsiktig expansion åt alla håll. Kortvarigare mellanstadier av isolation, svaghet och inre sönderfall och strider har följts av nya utåtriktade expansionsperioder. På 1600-talets ryska oreda och romanovska statsbygge följde Peter den stores omvälvningar och expansionskrig inte minst mot Sverige, och därefter otaliga utvidgningar på Polens, Persiens, Turkiets, Sveriges, Kinas bekostnad; efter 1920-talets konsolidering av Sovjetstaten togs chansen till våldsam utvidgning i samband med och efter andra världskriget; och efter 1990-talets svaghetsperiod men också hoppingivande demokratiska nydaning och orientering västerut, har nu följt Putins konsolidering, upprustning – och aggression inför grannstaters vilja att frigöra sig och gå västerut. Sovjetväldets och tsarväldets fall sörjs som geostrategiska misstag.

Förra veckan skrev jag att Krim inte är Sydossetien och Ukraina inte Georgien, men i dag verkar den tolkningen något optimistisk. Många verkar överraskade över att Putins Ryssland visar den aggressiva framtoning vi nu ser. Kanske borde vi alla ha reflekterat djupare över den historiska tradition jag beskriver ovan. Nu är det tydligt att det åter är maktspråk och militär styrka som gäller – och där står sig västvärlden slätt. Delvis för att vi inte, i Europas och definitivt inte i Ukrainas fall, har någon större militärmakt att sätta emot – och tvärtom i många fall är beroende av den ryska oljan och gasen. Delvis för att vi inte, i fallet USA, är beredda att gå så långt som Ryssland.

Den som spelar högt tar bara en risk om motspelaren är beredd att syna korten. Och det är inte EU och USA kapabla eller beredda att göra. Nu står vårt hopp till Putins och Rysslands egen rationalitet: De har trots allt väldigt lite att vinna, rent pragmatiskt, på krig eller på en upptrappad kris. Kanske kan trots allt USA:s sanktionsvapen också ha effekt.

Efter att denna kris desarmerats – på ett förhoppningsvis demokratiskt och folkrättsligt acceptabelt sätt – finns så mycket att göra: Att stötta och stärka ett demokratiskt Ukraina med ”mjuk makt”, med EU-medlemskap som deklarerat möjligt slutmål. Att stötta och stärka liberala och andra demokratiska krafter i Ryssland – även om samarbetspartner i landet stämplas som ”utländska agenter” av regimen. Att stötta andra oroliga grannländer, som baltstaternas som trots allt har tryggheten i Nato-medlemskap.

Och vi behöver stärka oss själva, för att i framtiden även ha ”hård makt” som potential. Det förestående svenska försvarsbeslutet torde i allra högsta grad påverkas av att Ukraina och Krim inte visade sig så annorlunda Georgien och Sydossetien. Och alla Europas länder gör klokt i att fundera över alternativ till de ryska energileveranserna. Olje- och gasberoende är negativt av så många olika skäl.

DN rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. SvD rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. DN: Militärstrateg: Väst kommer inte att enas mot Ryssland. Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida: Övergreppet på Krim visar putinismen. Gunnar Hökmark på SvD Brännpunkt: Väst måste nu vända Ryssland ryggen. Jan Björklund: Putins agerande är oacceptabelt. Jesper Svensson: Nya prövningar för Europa. Anders Ekegren: Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014. Martin Skjöldebrand: Ukraina… Igen…