Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?

Rysslands ständiga vilja att expandera och dominera sin omgivning har djupa rötter i en historiskt upplevd otrygghet och annorlundaskap. Hade ett annat Ryssland varit möjligt – 1917, 1905 eller vid riksgrundandet på 1400-talet? Och hur kan en fridfullare omvärld hantera ett mer aggressivt Ryssland?

Kontrafaktisk historieskrivning kan verka som en meningslös övning. När krisen djupnar för Kiev, krigsmolnen hopas över Krim och allt känns ganska tröstlöst är det dock intressant att för en stund fly bort i tankar: Hur blev det så här? Varför agerar Ryssland så ofta så aggressivt, eller stöttar figurer som Assad i Syrien? Varför kan man inte se värdet av samarbete?

MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Ryssland är förstås långt ifrån det enda land som agerat nationalistiskt och imperialistiskt vare sig nu eller, framför allt inte, tidigare genom historien. Ingen behöver bemöda sig om att påpeka det brittiska imperiets syndakatalog, eller den amerikanska interventionism som gjort sig återkommande känd under 1900-talet. Vid varje tidpunkt kan man också se till de specifika faktorerna bakom ledares och länders ageranden; för Vladimir Putin är det förstås inrikespolitiska hänsyn som till stor del dikterar agerandet. Ibland passar det att försöka fylla rollen som internationell statsman och medlare – t ex kring Syrien i höstas, då USA hotade med väpnat ingripande efter kemvapenattackerna mot civila, eller i det diplomatiska genombrottet kring Iran. Ibland – och allt oftare – tycks det dock vara maktspråk som gäller, för att hävda det som framställs som ryska nationella intressen.

Mönstret av maktspråk och aggression, under Putinerans 2000-tal men också genom de flesta andra faser av den moderna historien, gör dock att Ryssland skiljer ut sig.

I den tyska historien talades det förr om en ”Sonderweg”, Tysklands särskilda utstakade roll till en dominerande ställning bland världens nationer. En särskild ställning som gjorde hänsyn till omvärlden mindre viktig. Efterkrigstidens Tyskland har istället aktivt valt en annan Sonderweg, präglad av fredlighet, affärsmässig driftighet och världspolitiskt en ibland nästan självutplånande inställning. Också Ryssland har historiskt sett sig som särskiljt från Europas och världens övriga nationer, oavsett om det handlat om 16-1800-talens europeiska statssystem eller 1900-talets västerländska demokratier under anglosaxiskt ledarskap.

Ryssland agerar ofta i andras ögon irrationellt och onödigt aggressivt. Man tycks inte riktigt se det fulla värdet av samarbete, för allas gemensamma bästa; man tolkar gärna andras ageranden som hotande framstötar riktade mot ryska intressen. Ryssland är förvisso en stor kulturnation men demokrati, yttrande- och tryckfrihet har aldrig riktigt fått chansen att fästa i Pusjkins, Tolstojs och Solzjenitsyns land. Stora kulturpersonligheter och ett rikt kulturliv borgar ju tyvärr inte heller för frihetlig och demokratisk anda. Och de liberaler som kämpar på och den folkvilja som uttryckts – i demonstrationer mot Putins ”kröning” i det senaste presidentvalet, eller nu mot interventionen i Ukraina – nedkämpas genom valmanipulation, riggade domstolsprocesser eller våld.

Istället tycks den tsaristiska traditionen stå stark. Autokratiska självhärskare har varit modellen från Ivan IV, den förskräcklige, över Peter I, den store, och en upplyst despot som Katarina II, den stora, till Stalin – och Putin. Det är inte för inte som dagens ryske president gärna inordnar sig i raden av dominanta och, direkt eller indirekt, våldsamma företrädare.

Behovet att vara en stark ledare inför den egna befolkningen styr alltså som sagt agerandet utåt. Men det ryska hävdelsebehovet i internationella sammanhang har troligen också sina rötter i en historisk tradition av otrygghet, i känslan att vara annorlunda och hotad. Den ryska stäppen och slätten har stått öppen för invasioner framför allt österifrån. Vikingarnas krigståg och framför allt handelsutfärder som slutade i stads- och statsgrundande, står sig slätt jämte mongolernas invasioner och tatarkhanernas mångåriga dominans över de ryska furstendömen, som dock på 12- och 1300-talen började hävda sig på nytt – med Moskva i täten. Det är de tatarer, vars ättlingar Stalin deporterade från Krim och som nu, efter återvändande dit, utgör den ukrainska statens främsta stöd på den strategiskt viktiga, ryskdominerade halvön. Efter Bysans fall stod man dessutom ensamma som självutnämnda arvtagare till de östromerska kejsarna och den östliga ortodoxa kyrkan, och utsatt för ett nytt farligt hot i det expansiva Osmanska riket.

ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.
ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.

Furstendömet Moskva tog ledningen från 1400-talet, med furstar som från Ivan III tog titeln tsar – inspirerade av det romerska caesar. Men det var inte det enda Ryssland. Längre västerut fanns Novgorod, ett furstendöme som från 1100-talet blev en ”fri” republik, aldrig erövrad av mongolerna, rik på handel inte minst med Hansan, och med livaktig kultur. Inför Moskvas expansion, och makt över de spannmålslevererande grannregionerna, föll dock Novgorod och inlemmades 1478 i Ivan III:s storfurstendöme. Senare under 1500-talet drabbades staden av ekonomisk och befolkningsmässig tillbakagång, accelererad av Ivan IV:s massakrer 1570.

Här väcks den kontrafaktiska ådran till liv: Tänk om det hade blivit Novgorod, med en fredligare och öppnare inställning till omvärlden, och med en republikansk och inte autokratisk tradition, som enat Ryssland? Hur annorlunda hade historien sett ut? Och annars – tänk om 1905 års revolution lett till en verklig gradvis utveckling i samförstånd mellan demokratiska, konstitutionella krafter och ett reformerande tsardöme? Om första världskriget inte hade kommit emellan? Eller om man 1917 hade lyckats hålla kvar vid den första, liberal-socialdemokratiska februarirevolutionen? Eller…

Ryssland har alltid känt ett underskott av säkerhet, och följaktligen ett behov att hävda sig, rusta sig starkt – och expandera. Den ryska statens historia är en av få världsexempel överträffad långsiktig expansion åt alla håll. Kortvarigare mellanstadier av isolation, svaghet och inre sönderfall och strider har följts av nya utåtriktade expansionsperioder. På 1600-talets ryska oreda och romanovska statsbygge följde Peter den stores omvälvningar och expansionskrig inte minst mot Sverige, och därefter otaliga utvidgningar på Polens, Persiens, Turkiets, Sveriges, Kinas bekostnad; efter 1920-talets konsolidering av Sovjetstaten togs chansen till våldsam utvidgning i samband med och efter andra världskriget; och efter 1990-talets svaghetsperiod men också hoppingivande demokratiska nydaning och orientering västerut, har nu följt Putins konsolidering, upprustning – och aggression inför grannstaters vilja att frigöra sig och gå västerut. Sovjetväldets och tsarväldets fall sörjs som geostrategiska misstag.

Förra veckan skrev jag att Krim inte är Sydossetien och Ukraina inte Georgien, men i dag verkar den tolkningen något optimistisk. Många verkar överraskade över att Putins Ryssland visar den aggressiva framtoning vi nu ser. Kanske borde vi alla ha reflekterat djupare över den historiska tradition jag beskriver ovan. Nu är det tydligt att det åter är maktspråk och militär styrka som gäller – och där står sig västvärlden slätt. Delvis för att vi inte, i Europas och definitivt inte i Ukrainas fall, har någon större militärmakt att sätta emot – och tvärtom i många fall är beroende av den ryska oljan och gasen. Delvis för att vi inte, i fallet USA, är beredda att gå så långt som Ryssland.

Den som spelar högt tar bara en risk om motspelaren är beredd att syna korten. Och det är inte EU och USA kapabla eller beredda att göra. Nu står vårt hopp till Putins och Rysslands egen rationalitet: De har trots allt väldigt lite att vinna, rent pragmatiskt, på krig eller på en upptrappad kris. Kanske kan trots allt USA:s sanktionsvapen också ha effekt.

Efter att denna kris desarmerats – på ett förhoppningsvis demokratiskt och folkrättsligt acceptabelt sätt – finns så mycket att göra: Att stötta och stärka ett demokratiskt Ukraina med ”mjuk makt”, med EU-medlemskap som deklarerat möjligt slutmål. Att stötta och stärka liberala och andra demokratiska krafter i Ryssland – även om samarbetspartner i landet stämplas som ”utländska agenter” av regimen. Att stötta andra oroliga grannländer, som baltstaternas som trots allt har tryggheten i Nato-medlemskap.

Och vi behöver stärka oss själva, för att i framtiden även ha ”hård makt” som potential. Det förestående svenska försvarsbeslutet torde i allra högsta grad påverkas av att Ukraina och Krim inte visade sig så annorlunda Georgien och Sydossetien. Och alla Europas länder gör klokt i att fundera över alternativ till de ryska energileveranserna. Olje- och gasberoende är negativt av så många olika skäl.

DN rapporterar direkt om händelserna i UkrainaSvD rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. DN: Militärstrateg: Väst kommer inte att enas mot Ryssland. Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida: Övergreppet på Krim visar putinismenGunnar Hökmark på SvD Brännpunkt: Väst måste nu vända Ryssland ryggen. Jan Björklund: Putins agerande är oacceptabelt. Jesper Svensson: Nya prövningar för Europa. Anders Ekegren: Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014. Martin Skjöldebrand: Ukraina… Igen…

One thought on “Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?”

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s