Etikett: Putin

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Stockholm

Eurovision en chans att uppmärksamma dem vars röster tystas

Eurovision i Stockholm är ett tillfälle att uppmärksamma mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.  Folkpartiet föreslår vi att staden gör en satsning på att uppmärksamma alla människors lika värde och musikens politiska kraft – bland annat bli en fristad förföljda musiker.

DN_150831När Eurovision-finalen kommer till Stockholm blir det tillfälle till folkfest. ESC bör naturligtvis märkas långt utanför Globen, där tävlingen ska hållas. Vi i Folkpartiet har tidigare bl a föreslagit en ”Eurovision-by”, lätt tillgänglig för alla mitt i stan, och ser gärna aktiviteter runtom i Stockholm. Men vi vill också sätta fokus på mänskliga rättigheter. Musik har en stor kraft – som provocerar bl a auktoritära makthavare. Runtom i världen är musik uttryck för människors vilja till förändring och att vara sig själva; och i flera länder förföljs musiker just för att de använder musiken på det sättet.

ESC är och ska vara glitter och fest – men bakom glamouren finns också ett allvar. Musik är politik. Tillsammans med Hanna Gerdes och Anne-Lie Elfvén föreslår jag kulturnämnden flera sätt att lyfta rättighetsfrågor och människors lika värde inför och under ESC-finalerna i Stockholm. Arrangera seminarier, erbjud plattformar för debattörer och musiker, samarbeta med frivilligorganisationer som arbetar för musikers frihet…

Ett viktigt förslag är att Stockholm bör inrätta en plats för en fristadsmusiker. Precis som vi erbjuder en tillflyktsort och förutsättningar att leva och verka till utsatta författare, borde musiker som förföljs för sina åsikter och sina verk erbjudas fristad i Stockholm.

Läs vår skrivelse nedan! I dag skriver också Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag på SVT Opinion. Läs gärna Folkpartiets pressmeddelande. Dagens Nyheter ställde några frågor till mig om vårt förslag om fristadsmusiker häromdagen (se bild). Sveriges Radios Kulturnytt har gjort en intervju: Låt ESC bli arena för yttrandefrihet. Och StockholmDirekt skriver om hur vi vill göra politik av Eurovision – och ställer frågan vad Putin kan tänkas tycka om det…

Låt Eurovision-festen sätta ljuset också på de musiker som tystas

När Stockholm står värd för Eurovision Song Contest nästa år är det en solklar chans att bjuda Europa och världen på en glittrande, queer och underbar fest. När musikfesten ska avgöras i Globen är det också, i tider av angrepp på inte minst musikskapare ett tillfälle för Stockholms stad att fira de mänskliga rättigheterna som människor i Sverige, Europa och världen kämpar och dör för. Stockholms stad bör koppla en festival för mänskliga rättigheter i allmänhet – och musikskapares rättigheter i synnerhet – till ESC-festen i Globen.

I Sverige befästes tryckfriheten i ett första institutionellt ramverk redan i och med 1766 års tryckfrihetsförordning, unikt tidigt i världen. Där och då grundlades Sveriges fortsatta väg fram mot att bli ett demokratiskt land där de mänskliga rättigheterna kodifieras och respekteras. ESC-firandet år 2016 sammanfaller alltså med 250-årsjubiléet av Sveriges och kanske världens första tryckfrihetsförordning. Det finns anledning att högtidlighålla detta minnesår – angreppen mot yttrande- och tryckfrihet är en realitet också idag.

Yttrandefriheten – ordets och tankens frihet – är grundläggande för den kulturpolitik vi som liberaler vill föra. Kulturen, liksom utbildningen, är förutom ett nöje också en demokratisk nyttighet.  Att människor kan ta del av det demokratiska samtalet, informera sig och diskutera fritt är helt centralt för demokratins överlevnad. Rättigheterna och de människor som utövar dem för demokratisk förändring står ständigt i skottlinjen där kollektivistiska strömningar frodas och där demokratiska institutioner är bräckliga eller frånvarande.

Organisationen Freemuse följer staters övergrepp mot just musiker på grund av deras kulturskapande. I fjol konstaterade Freemuse ett 90-tal övergrepp (censur, förföljelser, inspärrning, bortförande, tortyr eller död) mot musikskapare, utförda av regeringar eller lokala myndigheter på grund av deras gärning som kulturskapare. Ryssland, Kina och Turkiet ligger i listans topp. Och efter upproren som följde den arabiska våren har ett okänt antal musiker mördats.  Trots olika sammanhang och kontexter löper en röd tråd från den ryska punkgruppen Pussy Riot, via marockanske Mouad Belghouat som flera gånger dömts till fängelsestraff för sin samhällskritiska rap till gambianske Ali Cham som tidigare i somras tvingades fly sitt land efter att ha släppt en regimkritisk låt, enligt Freemuse.

Eurovision Song Contest är ett exempel på hur musiken förenar människor över nationsgränser. Genom tiderna har en mångfald av roliga, allvarliga, queera och ”campiga” kulturella uttryck gjort avtryck i Europa. Men ofta, inte minst förra året, påminns vi om att ESC också får en mycket tydlig politisk sida. Rysslands aggressioner i Europa diskuterades flitigt också i ESC-korridorerna och i sociala medier under och efter evenemanget.

Genom fristadssystemet, administrerat av organisationen ICORN, tillerkänns hotade författare en fristad i städer som Stockholm. Fristadssystemet är en fråga om humanism, en fråga om yttrandefriheten som en grundläggande mänsklig rättighet, en fråga om kulturskaparnas roll i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter men också en fråga om varje kommuns lokala kulturliv. Under 2016 bör Stockholms stad fullfölja ambitionen att utöka sitt åtagande inom fristadsförfattarprogrammet och också ta emot fristadsmusiker.

ESC ska självklart få vara den glittrande, fantastiska folkfest det är, och är ett utmärkt tillfälle att visa upp vår unika huvudstad för omvärlden. Det är också ett tillfälle för Stockholms stad att kraftfullt stå upp för de universella mänskliga rättigheterna, mot de krafter som försöker tysta musiker och kulturskapare. Stockholms stad bör 2016 fira de fri- och rättigheterna i samband med ESC-firandet i Globen.

På en centralt belägen plats bör det upprättas en ESC-by som också sätter stort fokus på MR-frågorna. Staden bör tydligt ta ställning för kulturskapares obestridliga rätt att uttrycka sig och delta i demokratiska rörelser. Stockholms stad kan i denna ambition redan nu söka samarbeten med t.ex. NGO:er inom MR-området, fristadsorganisationen ICORN och organisationen Freemuse med flera organisationer, för att gemensamt göra ESC-firandet till en fest för de mänskliga rättigheterna och de kulturella uttrycken.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs föreslår vi kulturnämnden besluta

  • Att kulturförvaltningen verkar för att ESC-arrangemanget i Globen kompletteras med en ESC-by centralt beläget i Stockholm, där staden tillsammans med bland annat organisationer inom MR-området kan genomföra aktiviteter, seminarier och firande med stort fokus på MR-frågor, yttrandefrihet och människors lika värde
  • Att Stockholms stad i denna ambition söker samarbetspartner bland NGO:er samt andra organisationer som ICORN och Freemuse
  • Att Stockholms stad i samband med ESC-firandet arrangerar ungdomars möten genom musik och kultur, där staden bör välkomna yngre musikskapare framförallt från länder med svag kulturell infrastruktur och med svaga demokratiska strukturer

  • Att Stockholms stad snarast fullföljer sin ambition att också ta emot fristadsmusiker som en del i sitt engagemang som fristad

Utrikes & säkerhet

Tomrummet vid Östersjön

Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.

FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Det är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.

Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.

Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.

För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.

Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.

Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.

Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.

Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.

Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.

Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.

SvD om ”försvarslarmet” och insatserna i skärgården (samlingssida). DN:s Michael Winiarski: Döda ryska soldater det värsta scenariot. Aftonbladet: ”Det här är en ny typ av krigföring”, Allt du behöver veta om ubåtsjakten.

Utrikes & säkerhet

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Europa, Utrikes & säkerhet

Dags bli fullbordad allierad

Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.

200px-Flag_of_NATO.svgIngen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.

Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.

Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.

Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.

Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.

Christer Sörliden bloggar.

Utrikes & säkerhet

Pengarna, inte PR räknas för Putin

Omvärldens diplomatiska fördömanden av Rysslands övergrepp på Ukraina tycks inte röra Putin i ryggen. Ekonomin kommer att kunna vara en annan femma. Nu gäller det att omvärlden har mod, råd och energi att ta till verktyg som verkligen känns för den ryska politiska och ekonomiska eliten.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

PR är viktigt för Kreml – men som framgått med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna är det inte relationerna med västvärldens ledare och allmänhet som bekymrar Putin, Lavrov, Sjojgu et al. Nej, det är de publika relationerna med den ryska allmänheten – och även om det är oklart vad majoriteten av ryssar egentligen tycker om den prestige, de relationer och de resurser som nu ödslas på att i princip attackera ett grannland, har ryska ledare alltid haft ett behov att framstå som starka, och har sett till att möta liten organiserad opposition. Tack vare tidigare års stora olje- och gasintäkter har ledarskapet också kunnat dämpa folkligt missnöje.

Betydligt mer bekymrar sig nog Putin om det som kan kallas ”investerar-PR”: relationerna med dem som investerat ekonomiskt och politiskt i hans regim. Dit hör det gamla KGB-nätverket som den ryske presidenten själv är sprungen ur, och det ekonomiska nätverk av samarbetsvilliga oligarker dit han numera – eller snart – själv vill räknas.

Vi kan vara hur fördömande vi vill, och hur sarkastiska som helst över att icke-inblandning i andra staters inte angelägenheter tydligen är en princip som gäller alla andra utom Ryssland självt. Det är makten och pengarna som räknas.

Således är det de eventuella ekonomiska sanktionerna, snarare än uteslutning ur G8 och inställda toppmöten, som kan påverka Ryssland. Och om inte Putin så hans stöd i den ekonomiska eliten. Militärt finns föga att göra, där råder fakta på marken som vi varken kan (EU) eller vill (USA) göra något. Det är också ekonomiskt som vi kan och måste stötta Ukraina för vägen mot väst – och i en framtid ett EU-medlemskap.

Frågan är vad västvärlden och framför allt Europa vågar göra ekonomiskt. Stötta Ukraina med nödlån och löfte om möjligt medlemskap – ja. Men även om Ryssland är den ekonomiskt svagare parten är Europas beroende av rysk olja och gas stort och det gäller inte bara mindre länder utan i högsta grad EU:s stormakt Tyskland (DN).

Energiförsörjningen tycks alltså minst lika viktig som försvarsförmågan för att stå upp mot ett Ryssland som inte tvekar att använda maktspråk. Utvecklingen av skiffergas har gjort USA mer självständigt från utländska energileverantörer (om än inte till fördel för miljön). Lilla Sverige har tack vare vatten- och kärnkraft just i detta fall en säkerhetspolitisk fördel. För att kunna agera med kraft behöver också EU frigöra sig från ett Ryssland som knappast framstår som en stabil energileverantör eller pålitlig partner. Istället för en rysk gasledning i Östersjön behöver vi finna alternativa leverantörer – kanske de som USA nu inte längre behöver – och öka självförsörjningen. Tyskland har kanske känt sig stort och tryggt med brunkol, vindkraft och Nordstream – men kanske är det inte konstigt att Finland med sitt läge och sin historia satsar på att bygga ut sin kärnkraft, med ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.

Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland är den största förloraren på ekonomisk krigföring. Marknaderna straffar redan ryska intressen. Den ryska ekonomin är, bortom de höga energiprisernas passerade andrum, ett sandslott. Och även den som i omvärldens ögon inte agerar rationellt måste förr eller senare förhålla sig till de ekonomiska realiteterna. Tyvärr för Ukraina och ryssarna själva riskerar det att bli senare snarare än förr.

SvD: Marknaderna straffar Putin. SvD: Översikt över Ukrainas ekonomiska utmaningar. SVT: Ryssland hotas med sanktioner. Energinyheter (från 2012): Finland bygger nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki. Wiseman dvs Carl Bergqvist – på SvD Brännpunkt: Politikerna har struntat i signalerna från Ryssland. Jan Björklund i Aftonbladet: Behövs miljardbelopp till försvaret. Sivert Aronsson: Klent försvar straffar sig.

Demokrati & ideologi, Utrikes & säkerhet

Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?

Rysslands ständiga vilja att expandera och dominera sin omgivning har djupa rötter i en historiskt upplevd otrygghet och annorlundaskap. Hade ett annat Ryssland varit möjligt – 1917, 1905 eller vid riksgrundandet på 1400-talet? Och hur kan en fridfullare omvärld hantera ett mer aggressivt Ryssland?

Kontrafaktisk historieskrivning kan verka som en meningslös övning. När krisen djupnar för Kiev, krigsmolnen hopas över Krim och allt känns ganska tröstlöst är det dock intressant att för en stund fly bort i tankar: Hur blev det så här? Varför agerar Ryssland så ofta så aggressivt, eller stöttar figurer som Assad i Syrien? Varför kan man inte se värdet av samarbete?

MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Ryssland är förstås långt ifrån det enda land som agerat nationalistiskt och imperialistiskt vare sig nu eller, framför allt inte, tidigare genom historien. Ingen behöver bemöda sig om att påpeka det brittiska imperiets syndakatalog, eller den amerikanska interventionism som gjort sig återkommande känd under 1900-talet. Vid varje tidpunkt kan man också se till de specifika faktorerna bakom ledares och länders ageranden; för Vladimir Putin är det förstås inrikespolitiska hänsyn som till stor del dikterar agerandet. Ibland passar det att försöka fylla rollen som internationell statsman och medlare – t ex kring Syrien i höstas, då USA hotade med väpnat ingripande efter kemvapenattackerna mot civila, eller i det diplomatiska genombrottet kring Iran. Ibland – och allt oftare – tycks det dock vara maktspråk som gäller, för att hävda det som framställs som ryska nationella intressen.

Mönstret av maktspråk och aggression, under Putinerans 2000-tal men också genom de flesta andra faser av den moderna historien, gör dock att Ryssland skiljer ut sig.

I den tyska historien talades det förr om en ”Sonderweg”, Tysklands särskilda utstakade roll till en dominerande ställning bland världens nationer. En särskild ställning som gjorde hänsyn till omvärlden mindre viktig. Efterkrigstidens Tyskland har istället aktivt valt en annan Sonderweg, präglad av fredlighet, affärsmässig driftighet och världspolitiskt en ibland nästan självutplånande inställning. Också Ryssland har historiskt sett sig som särskiljt från Europas och världens övriga nationer, oavsett om det handlat om 16-1800-talens europeiska statssystem eller 1900-talets västerländska demokratier under anglosaxiskt ledarskap.

Ryssland agerar ofta i andras ögon irrationellt och onödigt aggressivt. Man tycks inte riktigt se det fulla värdet av samarbete, för allas gemensamma bästa; man tolkar gärna andras ageranden som hotande framstötar riktade mot ryska intressen. Ryssland är förvisso en stor kulturnation men demokrati, yttrande- och tryckfrihet har aldrig riktigt fått chansen att fästa i Pusjkins, Tolstojs och Solzjenitsyns land. Stora kulturpersonligheter och ett rikt kulturliv borgar ju tyvärr inte heller för frihetlig och demokratisk anda. Och de liberaler som kämpar på och den folkvilja som uttryckts – i demonstrationer mot Putins ”kröning” i det senaste presidentvalet, eller nu mot interventionen i Ukraina – nedkämpas genom valmanipulation, riggade domstolsprocesser eller våld.

Istället tycks den tsaristiska traditionen stå stark. Autokratiska självhärskare har varit modellen från Ivan IV, den förskräcklige, över Peter I, den store, och en upplyst despot som Katarina II, den stora, till Stalin – och Putin. Det är inte för inte som dagens ryske president gärna inordnar sig i raden av dominanta och, direkt eller indirekt, våldsamma företrädare.

Behovet att vara en stark ledare inför den egna befolkningen styr alltså som sagt agerandet utåt. Men det ryska hävdelsebehovet i internationella sammanhang har troligen också sina rötter i en historisk tradition av otrygghet, i känslan att vara annorlunda och hotad. Den ryska stäppen och slätten har stått öppen för invasioner framför allt österifrån. Vikingarnas krigståg och framför allt handelsutfärder som slutade i stads- och statsgrundande, står sig slätt jämte mongolernas invasioner och tatarkhanernas mångåriga dominans över de ryska furstendömen, som dock på 12- och 1300-talen började hävda sig på nytt – med Moskva i täten. Det är de tatarer, vars ättlingar Stalin deporterade från Krim och som nu, efter återvändande dit, utgör den ukrainska statens främsta stöd på den strategiskt viktiga, ryskdominerade halvön. Efter Bysans fall stod man dessutom ensamma som självutnämnda arvtagare till de östromerska kejsarna och den östliga ortodoxa kyrkan, och utsatt för ett nytt farligt hot i det expansiva Osmanska riket.

ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.
ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.

Furstendömet Moskva tog ledningen från 1400-talet, med furstar som från Ivan III tog titeln tsar – inspirerade av det romerska caesar. Men det var inte det enda Ryssland. Längre västerut fanns Novgorod, ett furstendöme som från 1100-talet blev en ”fri” republik, aldrig erövrad av mongolerna, rik på handel inte minst med Hansan, och med livaktig kultur. Inför Moskvas expansion, och makt över de spannmålslevererande grannregionerna, föll dock Novgorod och inlemmades 1478 i Ivan III:s storfurstendöme. Senare under 1500-talet drabbades staden av ekonomisk och befolkningsmässig tillbakagång, accelererad av Ivan IV:s massakrer 1570.

Här väcks den kontrafaktiska ådran till liv: Tänk om det hade blivit Novgorod, med en fredligare och öppnare inställning till omvärlden, och med en republikansk och inte autokratisk tradition, som enat Ryssland? Hur annorlunda hade historien sett ut? Och annars – tänk om 1905 års revolution lett till en verklig gradvis utveckling i samförstånd mellan demokratiska, konstitutionella krafter och ett reformerande tsardöme? Om första världskriget inte hade kommit emellan? Eller om man 1917 hade lyckats hålla kvar vid den första, liberal-socialdemokratiska februarirevolutionen? Eller…

Ryssland har alltid känt ett underskott av säkerhet, och följaktligen ett behov att hävda sig, rusta sig starkt – och expandera. Den ryska statens historia är en av få världsexempel överträffad långsiktig expansion åt alla håll. Kortvarigare mellanstadier av isolation, svaghet och inre sönderfall och strider har följts av nya utåtriktade expansionsperioder. På 1600-talets ryska oreda och romanovska statsbygge följde Peter den stores omvälvningar och expansionskrig inte minst mot Sverige, och därefter otaliga utvidgningar på Polens, Persiens, Turkiets, Sveriges, Kinas bekostnad; efter 1920-talets konsolidering av Sovjetstaten togs chansen till våldsam utvidgning i samband med och efter andra världskriget; och efter 1990-talets svaghetsperiod men också hoppingivande demokratiska nydaning och orientering västerut, har nu följt Putins konsolidering, upprustning – och aggression inför grannstaters vilja att frigöra sig och gå västerut. Sovjetväldets och tsarväldets fall sörjs som geostrategiska misstag.

Förra veckan skrev jag att Krim inte är Sydossetien och Ukraina inte Georgien, men i dag verkar den tolkningen något optimistisk. Många verkar överraskade över att Putins Ryssland visar den aggressiva framtoning vi nu ser. Kanske borde vi alla ha reflekterat djupare över den historiska tradition jag beskriver ovan. Nu är det tydligt att det åter är maktspråk och militär styrka som gäller – och där står sig västvärlden slätt. Delvis för att vi inte, i Europas och definitivt inte i Ukrainas fall, har någon större militärmakt att sätta emot – och tvärtom i många fall är beroende av den ryska oljan och gasen. Delvis för att vi inte, i fallet USA, är beredda att gå så långt som Ryssland.

Den som spelar högt tar bara en risk om motspelaren är beredd att syna korten. Och det är inte EU och USA kapabla eller beredda att göra. Nu står vårt hopp till Putins och Rysslands egen rationalitet: De har trots allt väldigt lite att vinna, rent pragmatiskt, på krig eller på en upptrappad kris. Kanske kan trots allt USA:s sanktionsvapen också ha effekt.

Efter att denna kris desarmerats – på ett förhoppningsvis demokratiskt och folkrättsligt acceptabelt sätt – finns så mycket att göra: Att stötta och stärka ett demokratiskt Ukraina med ”mjuk makt”, med EU-medlemskap som deklarerat möjligt slutmål. Att stötta och stärka liberala och andra demokratiska krafter i Ryssland – även om samarbetspartner i landet stämplas som ”utländska agenter” av regimen. Att stötta andra oroliga grannländer, som baltstaternas som trots allt har tryggheten i Nato-medlemskap.

Och vi behöver stärka oss själva, för att i framtiden även ha ”hård makt” som potential. Det förestående svenska försvarsbeslutet torde i allra högsta grad påverkas av att Ukraina och Krim inte visade sig så annorlunda Georgien och Sydossetien. Och alla Europas länder gör klokt i att fundera över alternativ till de ryska energileveranserna. Olje- och gasberoende är negativt av så många olika skäl.

DN rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. SvD rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. DN: Militärstrateg: Väst kommer inte att enas mot Ryssland. Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida: Övergreppet på Krim visar putinismen. Gunnar Hökmark på SvD Brännpunkt: Väst måste nu vända Ryssland ryggen. Jan Björklund: Putins agerande är oacceptabelt. Jesper Svensson: Nya prövningar för Europa. Anders Ekegren: Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014. Martin Skjöldebrand: Ukraina… Igen…

Europa, Utrikes & säkerhet

Holding breath for Ukraine – but Europe can do more

Europe is watching Ukraine with much hope and not so little awe, after a tumultuous week that ended dramatically – and hopefully peacefully. That it will be so is foremost up to the Ukrainians themselves – but Putin will want to, and Europe will have to, play their parts.

EUROMAIDAN. Demonstration på Självständighetstorget i Kiev, för EU och mot president Janukovytj. Bild Nwassa Gnatoush via Wikimedia.
EUROMAIDAN. Demonstration på Självständighetstorget i Kiev, för EU och mot president Janukovytj, vid ett tidigare, fredligare tillfälle, 1 december 2013. Bild Nwassa Gnatoush via Wikimedia.

Joy and relief are the dominant feelings after the sudden and somewhat surprising turn of events in Ukraine, with the president de facto abdicating his post, and the parliament voting to depose him. Joy and relief, after several tumultous days of bloody confrontations between security forces using brutal, sometimes fatal, violence, including snipers, and demonstrators who, if not totally harmless, have had lot less ambition and clearly lot less ability to use the same methods.

But the day after the eventful Saturday which ended with the released Julia Tymosjenko addressing the crowd on the Maidan square, the dominant picture is also one of cautious expectation, of a tense calm – and of lots of question marks.

Who will take immediate control of the leaderless country, with its failing economy? Can the parliamentary opposition leaders find common ground with the opposition on Maidan and in the streets, where barricades are still rising, and in regional cities like Lviv, in order to move forward? Does the new sudden parliamentary majority have the ability to hold together and steer the difficult course through both constitutional and economic reform? Is Julia Tymosjenko, with a not untroublesome past, a sufficiently popular and legitimate leader now? Will Janukovytj, who day by day filled the role of egotistic ruthless thug all the more convincingly, stay away – or even be hunted down?

Most of all: will there be peace, democracy and rule of law? And the second most important question: What will Russia do? The only hope for a stable Ukraine is that the Ukrainians are capable of achieving the first – which implies that they are left alone to do so. The Russian leadership of course sees the Ukraine as its own backyard, or even as a country whose independence is a historical error. But the Ukraine has as much connections with the more westerly, European sphere, with historical, economic, religious and cultural bonds not least to Poland and the former central-european former Hapsburg lands. Russia’s interests in the Crimea, not least because of its Black Sea naval base there, and its de facto energy monopoly in the region gives it power and national interests – but not the legitimacy to involve itself in Ukrainian internal matters. And remember, when the common parallel with the South Ossetia War is run, that Ukraine isn’t Georgia. Neither when it comes to size, location or resources.

This is where Europe comes in. Now there’s a feeling of collectively holding breath all over Europe – for the development in Ukraine, and for the Russian path of action. But Europe can do more than hold its breath, and impotently ponder our geopolitical shortcomings when it comes to hard power. We can straighten our backs, reflect on the fact that it was the desire for a closer affiliation with Europe that gave the Ukrainian opposition its momentum, and use our soft power.

And Europe’s soft power can be used in hard, tough ways. We shouldn’t just straighten our backs, but reach out not only one but both hands to the Ukrainians. We should offer political and economic support and cooperation. We can show that for Europe, the goal isn’t to guide Ukraine’s way and internal choices with a remote control – our way isn’t the Kremlin way. Our goal is that Ukraine can be free to choose its own way forward, free to thrive and reach peace and prosperity. That, of course, doesn’t mean that we’re totally idealistic: a peaceful and prosperous Ukraine, as one of the continent’s largest and most important countries, is of paramount interest and importance to Europe.

The European way also doesn’t mean complacency. We have demands: for democratic processes and rule of law. Let there be vengeance and retaliation – but in an ordered sense. Put the ones responsible for the bloodshed, and for corruption and theft on a titanic scale, on trial. Real trials, not show trials with specially designed legislation and preordained outcomes.

I don’t claim to be a specialist on foreign affairs, and I am far from being an expert on eastern Europe. I can’t say exactly what instruments the Ukraine need and Europe can offer. The eastern partnership that not least Foreign Ministers Bildt of Sweden and Sikorski of Poland have struggled for, must be one potential component. In the long run, the possibility of a membership in the European Union can’t be ruled out. Even if it’s distant, it might be very relevant for the Ukrainian perseverance on the rough path ahead.

And Russia might care to remember: Europe isn’t your enemy, either.

Read more about Euromaidan and the new Ukrainian revolution on Wikipedia. Read about the protests in Ukraine in Dagens Nyheter (Swedish). Read the Swedish Foreign Minister Carl Bildt’s reflections today on the latest events in Ukraine (Swedish).

Demokrati & ideologi, Europa

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.