Tagg: Ukraina

Tid för Nato

Det svenska försvaret behöver förstärkas – men vi behöver också på allvar ta del av gemensam säkerhet i Europa. Det är tid för Nato.

NatoflaggaI ena änden av Europa pågår Ukraina-krisen med otäck omfattning och okänd utveckling (se t ex DN:s samlade bevakning). I den andra möts demokratierna i försvarsalliansen Nato för att diskutera hotet mot Europas gemensamma säkerhet. Och här hemma aviserar regeringen ytterligare satsningar på det svenska försvaret: 1,3 miljarder till 2018 (DN Debatt).

Sverige behöver förstärka vår egen militära förmåga. Ett starkare försvar, och en högre medvetenhet om den säkerhetsrisk ett allt aggressivare Ryssland utgör i vårt närområde, har länge stått på Folkpartiets agenda. Förtroendet för Folkpartiet i försvars- och säkerhetsfrågor har stigit enligt flera mätningar, i Expressen för några veckor sedan och i DN i dag. Det är bra att vi har fått med oss Alliansen och Moderaterna även om vi säkert velat mer. Kontrasten mot splittringen om försvaret och Sveriges säkerhet på den rödgröna sidan förstärks.

Men det finns något lika viktigt som ett starkare försvar, som Folkpartiet behöver fortsätta arbeta för: ett svenskt medlemskap i Nato.

Sveriges samarbete med Nato har alltid existerat och har efter kalla krigets slut växt allt mer. Vi är den kanske duktigaste icke-medlemmen som deltar i många samarbeten. Nästa steg är ett s k värdlandsavtal, för gemensamma övningar med och förhoppningsvis vid behov basering av Nato-trupper på svensk mark (SvD) – något som för övrigt är en av frågorna som vållar rödgrön splittring (SvD). Jämte några få andra icke-medlemmar som Finland och Australien väntas vi få en särskilt gynnad status, ett s k Gold Card (SvD). Men vi sitter inte med där det räknas, vilket påpekats av många, i dag av Claes Arvidsson i SvD.

När Nato diskuterar gemensam säkerhet i vårt närområde. När alliansen av demokratier planerar strategin för att avskräcka Putins allt mer aggressiva och oberäkneliga Ryssland. Då får Sverige lämna rummet. Det visar att det inte räcker med egna resurser och långtgående samarbete, utanför alliansen.

natoTill vårt bristande inflytande kommer också förstås avsaknaden av kollektiv säkerhet. Vi omfattas inte av garantin i Nato-fördragets artikel 5. Vi kan utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer och understryka vikten av samverkan i EU, sist och slutligen är det ändå den militära makten i Nato som räknas när det gäller. Vi kan också ställa oss frågan hur andra ser på Sveriges engagemang och vår trovärdighet i en eventuell framtida värre krissituation. Kan man lita på oss, vi som inte vågar ta steget nu? Sverige behöver ta ett större ansvar tillsammans med de andra demokratierna för den gemensamma säkerheten i Europa.

Sverige behöver allierade, och behöver bli en riktig allierad. Det är tid för Nato, för vår, och andras, säkerhets skull.

Dags bli fullbordad allierad

Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.

200px-Flag_of_NATO.svgIngen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.

Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.

Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.

Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.

Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.

Christer Sörliden bloggar.

Samarbete för fred och demokrati

Det handlar om välstånd, frihandel, jordgubbar och grisknorrar. Men Europasamarbetet handlar framför allt om freden. Det påminner Jasenko Selimovic om – se hans stämningsmättade valfilm.

Jasenko Selimovic har själv bakgrund i det forna Jugoslavien som föll samman i Europas senaste, stora och blodiga, konflikt. Det är inte mer än ett 20-tal år sedan. Nu är två av de forna jugoslaviska republikerna, Slovenien och Kroatien, EU-medlemmar. Serbien är numera ett fredligt land som är inriktat på att bli EU-medlem så fort som möjligt. Och EU hägrar förstås för de västerländskt, demokratiskt och marknadsekonomiskt inriktade krafterna i Ukraina. Europaidén lever.

Rösta för mer samarbete i EU-valet – på söndag, eller gör som rekordmånga svenskar: förtidsrösta (SR). Här ser du var närmaste förtidsröstningsställe finns.

Ensam är inte stark

Sverige står utanför Nato och kan därför inte räkna med något skydd från USA eller dess allierade. Den hårda sanningen borde inte komma som en överraskning – men kan förhoppningsvis leda till en nyktrare syn på försvar och säkerhet.

200px-Flag_of_NATO.svgIbland behöver sanningar sägas av andra. När USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski tar bladet från munnen om Sverige och Nato är det säkert skrämmande – men också välgörande. Vi kan inte räkna med hjälp från USA och Nato. Vill vi ha del av säkerhetsgarantierna måste vi göra som alla andra, teckna försäkringen och gå med i Nato (SvD). Säkerhet byggs gemensamt, och Sverige är inte med i gemenskapen.

I Sverige har vi länge förlitat oss på stöd utifrån i händelse av kris eller konflikt i vårt närområde, eller rentav vid angrepp på vårt land. Under kalla kriget, då Sverige de facto fungerade som Nato:s 17:e, hemliga, medlem, var det kanske så. I dag är verkligheten en annan, vilket märks extra tydligt när den kanske värsta säkerhetspolitiska krisen sedan murens fall har blossat upp i Ukraina. Inte sedan 1989 har Ryssland och väst stått mot varandra i en dylik konfrontation, och då sluter sig de västallierade inåt, vilket Sverige redan har märkt av i korridorerna i Nato-högkvarteret.

Att vi rustar upp själva är nödvändigt men tar tid och vi kommer aldrig att helt kunna täcka våra egna säkerhetsbehov, än mindre leva upp till den självpåtagna solidaritetsdeklarationen med grannländerna och EU. Förra veckan skrev jag att Sverige höjer garden, men fortfarande står ensamt – och det gäller än mer när vi nu får reda på det budskap som USA genom sin ambassadör för en månad sedan sände till de svenska riksdagspartierna.

Också Aftonbladet skriver om USA:s besked att vi inte ska räkna med ”hjälp om ryssen kommer”, och om riksdagspartiernas reaktioner.

Bättre tillsammans

Svenskarna gör rätt i att tro på Europasamarbetets fördelar, för den enskilde och för samhället. Tillsammans gör EU oss starkare, och rikare.

20140329-111041.jpg

Det har alltid varit både idealism och egoism som har drivit EU-samarbetet. Genom samarbete för allas ekonomiska bästa drog man fördel av egennyttan – för att i längden minska avståndet och öka förståelsen mellan människor. Det gäller än i dag.

Svenskarna tog lång tid på sig att ansluta sig till Europasamarbetet, men i dag ter det sig nog fullkomligt naturligt. Motsatsen, att inte samarbeta, vore absurd i de flestas ögon. Och svenskarna, i ett litet handelsberoende land, med ett litet språk och generellt ett internationellt inriktat och öppet samhälle, torde se och känna samarbetets fördelar bättre än många andra.

Den Europabarometer som nu redovisas bekräftar i mycket tidigare bilder av svenskarnas inställning: knappast överentusiastisk, men i grunden positiv. Och fördelarna man ser är typiska: Det handlar om företags möjligheter att handla fritt och skapa jobb, och om vår möjlighet som privatpersoner att resa, studera och jobba i Europa.

Det är oklart enligt Sifo-barometern om svenskarna ser de ekonomiska fördelarna och fler jobb för Sveriges, eller andra, mindre välmående länders del. Sanningen är förstås: Både och. Alla blir vinnare på ökad handel, både konsumenter och företag får tillgång till billigare produkter och tjänar på nya marknader, och förutom de direkta fördelarna för svensk ekonomi vinner vi också när andra länder blir rikare: På ännu starkare marknader, och på stabilare demokratier och fridfullare internationella förhållanden.

Egoismen och idealismen förenas alltså i jobbargumentet. Men både egoism och altruism finns också i stödet för den fria rörligheten: Vi kan resa, jobba och studera – och det kan också andra Europamedborgare, i gamla och nya medlemsländer. Att vi vinner rent ekonomiskt på den fria rörligheten bekräftar återigen: Samarbete är både rätt och smart.

Realism och idealism om Europa hänger samman, nu som då. Något som den förskräckande utvecklingen i öst, Rysslands aggression och det hoppfulla i Ukrainas tro på Europa, bekräftar. Det finns all anledning att tro att svenskarna 25 maj återigen ger starkt stöd för krafter som vill se mer samarbete – inte mindre.

SvD om Europaportalens barometer: ”Jobbargumentet har gått hem”.

Illustration: Euro Europe, av Justine Smith, konstnär som bl a har arbetat med pengars roll i våra liv – http://www.justinesmith.net.

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.

Pengarna, inte PR räknas för Putin

Omvärldens diplomatiska fördömanden av Rysslands övergrepp på Ukraina tycks inte röra Putin i ryggen. Ekonomin kommer att kunna vara en annan femma. Nu gäller det att omvärlden har mod, råd och energi att ta till verktyg som verkligen känns för den ryska politiska och ekonomiska eliten.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

PR är viktigt för Kreml – men som framgått med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna är det inte relationerna med västvärldens ledare och allmänhet som bekymrar Putin, Lavrov, Sjojgu et al. Nej, det är de publika relationerna med den ryska allmänheten – och även om det är oklart vad majoriteten av ryssar egentligen tycker om den prestige, de relationer och de resurser som nu ödslas på att i princip attackera ett grannland, har ryska ledare alltid haft ett behov att framstå som starka, och har sett till att möta liten organiserad opposition. Tack vare tidigare års stora olje- och gasintäkter har ledarskapet också kunnat dämpa folkligt missnöje.

Betydligt mer bekymrar sig nog Putin om det som kan kallas ”investerar-PR”: relationerna med dem som investerat ekonomiskt och politiskt i hans regim. Dit hör det gamla KGB-nätverket som den ryske presidenten själv är sprungen ur, och det ekonomiska nätverk av samarbetsvilliga oligarker dit han numera – eller snart – själv vill räknas.

Vi kan vara hur fördömande vi vill, och hur sarkastiska som helst över att icke-inblandning i andra staters inte angelägenheter tydligen är en princip som gäller alla andra utom Ryssland självt. Det är makten och pengarna som räknas.

Således är det de eventuella ekonomiska sanktionerna, snarare än uteslutning ur G8 och inställda toppmöten, som kan påverka Ryssland. Och om inte Putin så hans stöd i den ekonomiska eliten. Militärt finns föga att göra, där råder fakta på marken som vi varken kan (EU) eller vill (USA) göra något. Det är också ekonomiskt som vi kan och måste stötta Ukraina för vägen mot väst – och i en framtid ett EU-medlemskap.

Frågan är vad västvärlden och framför allt Europa vågar göra ekonomiskt. Stötta Ukraina med nödlån och löfte om möjligt medlemskap – ja. Men även om Ryssland är den ekonomiskt svagare parten är Europas beroende av rysk olja och gas stort och det gäller inte bara mindre länder utan i högsta grad EU:s stormakt Tyskland (DN).

Energiförsörjningen tycks alltså minst lika viktig som försvarsförmågan för att stå upp mot ett Ryssland som inte tvekar att använda maktspråk. Utvecklingen av skiffergas har gjort USA mer självständigt från utländska energileverantörer (om än inte till fördel för miljön). Lilla Sverige har tack vare vatten- och kärnkraft just i detta fall en säkerhetspolitisk fördel. För att kunna agera med kraft behöver också EU frigöra sig från ett Ryssland som knappast framstår som en stabil energileverantör eller pålitlig partner. Istället för en rysk gasledning i Östersjön behöver vi finna alternativa leverantörer – kanske de som USA nu inte längre behöver – och öka självförsörjningen. Tyskland har kanske känt sig stort och tryggt med brunkol, vindkraft och Nordstream – men kanske är det inte konstigt att Finland med sitt läge och sin historia satsar på att bygga ut sin kärnkraft, med ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.

Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland är den största förloraren på ekonomisk krigföring. Marknaderna straffar redan ryska intressen. Den ryska ekonomin är, bortom de höga energiprisernas passerade andrum, ett sandslott. Och även den som i omvärldens ögon inte agerar rationellt måste förr eller senare förhålla sig till de ekonomiska realiteterna. Tyvärr för Ukraina och ryssarna själva riskerar det att bli senare snarare än förr.

SvD: Marknaderna straffar Putin. SvD: Översikt över Ukrainas ekonomiska utmaningar. SVT: Ryssland hotas med sanktionerEnerginyheter (från 2012): Finland bygger nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki. Wiseman dvs Carl Bergqvist – på SvD Brännpunkt: Politikerna har struntat i signalerna från Ryssland. Jan Björklund i Aftonbladet: Behövs miljardbelopp till försvaret. Sivert Aronsson: Klent försvar straffar sig.

Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?

Rysslands ständiga vilja att expandera och dominera sin omgivning har djupa rötter i en historiskt upplevd otrygghet och annorlundaskap. Hade ett annat Ryssland varit möjligt – 1917, 1905 eller vid riksgrundandet på 1400-talet? Och hur kan en fridfullare omvärld hantera ett mer aggressivt Ryssland?

Kontrafaktisk historieskrivning kan verka som en meningslös övning. När krisen djupnar för Kiev, krigsmolnen hopas över Krim och allt känns ganska tröstlöst är det dock intressant att för en stund fly bort i tankar: Hur blev det så här? Varför agerar Ryssland så ofta så aggressivt, eller stöttar figurer som Assad i Syrien? Varför kan man inte se värdet av samarbete?

MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
MAKTENS BONING. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Ryssland är förstås långt ifrån det enda land som agerat nationalistiskt och imperialistiskt vare sig nu eller, framför allt inte, tidigare genom historien. Ingen behöver bemöda sig om att påpeka det brittiska imperiets syndakatalog, eller den amerikanska interventionism som gjort sig återkommande känd under 1900-talet. Vid varje tidpunkt kan man också se till de specifika faktorerna bakom ledares och länders ageranden; för Vladimir Putin är det förstås inrikespolitiska hänsyn som till stor del dikterar agerandet. Ibland passar det att försöka fylla rollen som internationell statsman och medlare – t ex kring Syrien i höstas, då USA hotade med väpnat ingripande efter kemvapenattackerna mot civila, eller i det diplomatiska genombrottet kring Iran. Ibland – och allt oftare – tycks det dock vara maktspråk som gäller, för att hävda det som framställs som ryska nationella intressen.

Mönstret av maktspråk och aggression, under Putinerans 2000-tal men också genom de flesta andra faser av den moderna historien, gör dock att Ryssland skiljer ut sig.

I den tyska historien talades det förr om en ”Sonderweg”, Tysklands särskilda utstakade roll till en dominerande ställning bland världens nationer. En särskild ställning som gjorde hänsyn till omvärlden mindre viktig. Efterkrigstidens Tyskland har istället aktivt valt en annan Sonderweg, präglad av fredlighet, affärsmässig driftighet och världspolitiskt en ibland nästan självutplånande inställning. Också Ryssland har historiskt sett sig som särskiljt från Europas och världens övriga nationer, oavsett om det handlat om 16-1800-talens europeiska statssystem eller 1900-talets västerländska demokratier under anglosaxiskt ledarskap.

Ryssland agerar ofta i andras ögon irrationellt och onödigt aggressivt. Man tycks inte riktigt se det fulla värdet av samarbete, för allas gemensamma bästa; man tolkar gärna andras ageranden som hotande framstötar riktade mot ryska intressen. Ryssland är förvisso en stor kulturnation men demokrati, yttrande- och tryckfrihet har aldrig riktigt fått chansen att fästa i Pusjkins, Tolstojs och Solzjenitsyns land. Stora kulturpersonligheter och ett rikt kulturliv borgar ju tyvärr inte heller för frihetlig och demokratisk anda. Och de liberaler som kämpar på och den folkvilja som uttryckts – i demonstrationer mot Putins ”kröning” i det senaste presidentvalet, eller nu mot interventionen i Ukraina – nedkämpas genom valmanipulation, riggade domstolsprocesser eller våld.

Istället tycks den tsaristiska traditionen stå stark. Autokratiska självhärskare har varit modellen från Ivan IV, den förskräcklige, över Peter I, den store, och en upplyst despot som Katarina II, den stora, till Stalin – och Putin. Det är inte för inte som dagens ryske president gärna inordnar sig i raden av dominanta och, direkt eller indirekt, våldsamma företrädare.

Behovet att vara en stark ledare inför den egna befolkningen styr alltså som sagt agerandet utåt. Men det ryska hävdelsebehovet i internationella sammanhang har troligen också sina rötter i en historisk tradition av otrygghet, i känslan att vara annorlunda och hotad. Den ryska stäppen och slätten har stått öppen för invasioner framför allt österifrån. Vikingarnas krigståg och framför allt handelsutfärder som slutade i stads- och statsgrundande, står sig slätt jämte mongolernas invasioner och tatarkhanernas mångåriga dominans över de ryska furstendömen, som dock på 12- och 1300-talen började hävda sig på nytt – med Moskva i täten. Det är de tatarer, vars ättlingar Stalin deporterade från Krim och som nu, efter återvändande dit, utgör den ukrainska statens främsta stöd på den strategiskt viktiga, ryskdominerade halvön. Efter Bysans fall stod man dessutom ensamma som självutnämnda arvtagare till de östromerska kejsarna och den östliga ortodoxa kyrkan, och utsatt för ett nytt farligt hot i det expansiva Osmanska riket.

ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.
ETT ANNAT RYSSLAND. Novgorods Kreml. Foto Natalya Dulchenko via Wikimedia.

Furstendömet Moskva tog ledningen från 1400-talet, med furstar som från Ivan III tog titeln tsar – inspirerade av det romerska caesar. Men det var inte det enda Ryssland. Längre västerut fanns Novgorod, ett furstendöme som från 1100-talet blev en ”fri” republik, aldrig erövrad av mongolerna, rik på handel inte minst med Hansan, och med livaktig kultur. Inför Moskvas expansion, och makt över de spannmålslevererande grannregionerna, föll dock Novgorod och inlemmades 1478 i Ivan III:s storfurstendöme. Senare under 1500-talet drabbades staden av ekonomisk och befolkningsmässig tillbakagång, accelererad av Ivan IV:s massakrer 1570.

Här väcks den kontrafaktiska ådran till liv: Tänk om det hade blivit Novgorod, med en fredligare och öppnare inställning till omvärlden, och med en republikansk och inte autokratisk tradition, som enat Ryssland? Hur annorlunda hade historien sett ut? Och annars – tänk om 1905 års revolution lett till en verklig gradvis utveckling i samförstånd mellan demokratiska, konstitutionella krafter och ett reformerande tsardöme? Om första världskriget inte hade kommit emellan? Eller om man 1917 hade lyckats hålla kvar vid den första, liberal-socialdemokratiska februarirevolutionen? Eller…

Ryssland har alltid känt ett underskott av säkerhet, och följaktligen ett behov att hävda sig, rusta sig starkt – och expandera. Den ryska statens historia är en av få världsexempel överträffad långsiktig expansion åt alla håll. Kortvarigare mellanstadier av isolation, svaghet och inre sönderfall och strider har följts av nya utåtriktade expansionsperioder. På 1600-talets ryska oreda och romanovska statsbygge följde Peter den stores omvälvningar och expansionskrig inte minst mot Sverige, och därefter otaliga utvidgningar på Polens, Persiens, Turkiets, Sveriges, Kinas bekostnad; efter 1920-talets konsolidering av Sovjetstaten togs chansen till våldsam utvidgning i samband med och efter andra världskriget; och efter 1990-talets svaghetsperiod men också hoppingivande demokratiska nydaning och orientering västerut, har nu följt Putins konsolidering, upprustning – och aggression inför grannstaters vilja att frigöra sig och gå västerut. Sovjetväldets och tsarväldets fall sörjs som geostrategiska misstag.

Förra veckan skrev jag att Krim inte är Sydossetien och Ukraina inte Georgien, men i dag verkar den tolkningen något optimistisk. Många verkar överraskade över att Putins Ryssland visar den aggressiva framtoning vi nu ser. Kanske borde vi alla ha reflekterat djupare över den historiska tradition jag beskriver ovan. Nu är det tydligt att det åter är maktspråk och militär styrka som gäller – och där står sig västvärlden slätt. Delvis för att vi inte, i Europas och definitivt inte i Ukrainas fall, har någon större militärmakt att sätta emot – och tvärtom i många fall är beroende av den ryska oljan och gasen. Delvis för att vi inte, i fallet USA, är beredda att gå så långt som Ryssland.

Den som spelar högt tar bara en risk om motspelaren är beredd att syna korten. Och det är inte EU och USA kapabla eller beredda att göra. Nu står vårt hopp till Putins och Rysslands egen rationalitet: De har trots allt väldigt lite att vinna, rent pragmatiskt, på krig eller på en upptrappad kris. Kanske kan trots allt USA:s sanktionsvapen också ha effekt.

Efter att denna kris desarmerats – på ett förhoppningsvis demokratiskt och folkrättsligt acceptabelt sätt – finns så mycket att göra: Att stötta och stärka ett demokratiskt Ukraina med ”mjuk makt”, med EU-medlemskap som deklarerat möjligt slutmål. Att stötta och stärka liberala och andra demokratiska krafter i Ryssland – även om samarbetspartner i landet stämplas som ”utländska agenter” av regimen. Att stötta andra oroliga grannländer, som baltstaternas som trots allt har tryggheten i Nato-medlemskap.

Och vi behöver stärka oss själva, för att i framtiden även ha ”hård makt” som potential. Det förestående svenska försvarsbeslutet torde i allra högsta grad påverkas av att Ukraina och Krim inte visade sig så annorlunda Georgien och Sydossetien. Och alla Europas länder gör klokt i att fundera över alternativ till de ryska energileveranserna. Olje- och gasberoende är negativt av så många olika skäl.

DN rapporterar direkt om händelserna i UkrainaSvD rapporterar direkt om händelserna i Ukraina. DN: Militärstrateg: Väst kommer inte att enas mot Ryssland. Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida: Övergreppet på Krim visar putinismenGunnar Hökmark på SvD Brännpunkt: Väst måste nu vända Ryssland ryggen. Jan Björklund: Putins agerande är oacceptabelt. Jesper Svensson: Nya prövningar för Europa. Anders Ekegren: Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014. Martin Skjöldebrand: Ukraina… Igen…

Holding breath for Ukraine – but Europe can do more

Europe is watching Ukraine with much hope and not so little awe, after a tumultuous week that ended dramatically – and hopefully peacefully. That it will be so is foremost up to the Ukrainians themselves – but Putin will want to, and Europe will have to, play their parts.

EUROMAIDAN. Demonstration på Självständighetstorget i Kiev, för EU och mot president Janukovytj. Bild Nwassa Gnatoush via Wikimedia.
EUROMAIDAN. Demonstration på Självständighetstorget i Kiev, för EU och mot president Janukovytj, vid ett tidigare, fredligare tillfälle, 1 december 2013. Bild Nwassa Gnatoush via Wikimedia.

Joy and relief are the dominant feelings after the sudden and somewhat surprising turn of events in Ukraine, with the president de facto abdicating his post, and the parliament voting to depose him. Joy and relief, after several tumultous days of bloody confrontations between security forces using brutal, sometimes fatal, violence, including snipers, and demonstrators who, if not totally harmless, have had lot less ambition and clearly lot less ability to use the same methods.

But the day after the eventful Saturday which ended with the released Julia Tymosjenko addressing the crowd on the Maidan square, the dominant picture is also one of cautious expectation, of a tense calm – and of lots of question marks.

Who will take immediate control of the leaderless country, with its failing economy? Can the parliamentary opposition leaders find common ground with the opposition on Maidan and in the streets, where barricades are still rising, and in regional cities like Lviv, in order to move forward? Does the new sudden parliamentary majority have the ability to hold together and steer the difficult course through both constitutional and economic reform? Is Julia Tymosjenko, with a not untroublesome past, a sufficiently popular and legitimate leader now? Will Janukovytj, who day by day filled the role of egotistic ruthless thug all the more convincingly, stay away – or even be hunted down?

Most of all: will there be peace, democracy and rule of law? And the second most important question: What will Russia do? The only hope for a stable Ukraine is that the Ukrainians are capable of achieving the first – which implies that they are left alone to do so. The Russian leadership of course sees the Ukraine as its own backyard, or even as a country whose independence is a historical error. But the Ukraine has as much connections with the more westerly, European sphere, with historical, economic, religious and cultural bonds not least to Poland and the former central-european former Hapsburg lands. Russia’s interests in the Crimea, not least because of its Black Sea naval base there, and its de facto energy monopoly in the region gives it power and national interests – but not the legitimacy to involve itself in Ukrainian internal matters. And remember, when the common parallel with the South Ossetia War is run, that Ukraine isn’t Georgia. Neither when it comes to size, location or resources.

This is where Europe comes in. Now there’s a feeling of collectively holding breath all over Europe – for the development in Ukraine, and for the Russian path of action. But Europe can do more than hold its breath, and impotently ponder our geopolitical shortcomings when it comes to hard power. We can straighten our backs, reflect on the fact that it was the desire for a closer affiliation with Europe that gave the Ukrainian opposition its momentum, and use our soft power.

And Europe’s soft power can be used in hard, tough ways. We shouldn’t just straighten our backs, but reach out not only one but both hands to the Ukrainians. We should offer political and economic support and cooperation. We can show that for Europe, the goal isn’t to guide Ukraine’s way and internal choices with a remote control – our way isn’t the Kremlin way. Our goal is that Ukraine can be free to choose its own way forward, free to thrive and reach peace and prosperity. That, of course, doesn’t mean that we’re totally idealistic: a peaceful and prosperous Ukraine, as one of the continent’s largest and most important countries, is of paramount interest and importance to Europe.

The European way also doesn’t mean complacency. We have demands: for democratic processes and rule of law. Let there be vengeance and retaliation – but in an ordered sense. Put the ones responsible for the bloodshed, and for corruption and theft on a titanic scale, on trial. Real trials, not show trials with specially designed legislation and preordained outcomes.

I don’t claim to be a specialist on foreign affairs, and I am far from being an expert on eastern Europe. I can’t say exactly what instruments the Ukraine need and Europe can offer. The eastern partnership that not least Foreign Ministers Bildt of Sweden and Sikorski of Poland have struggled for, must be one potential component. In the long run, the possibility of a membership in the European Union can’t be ruled out. Even if it’s distant, it might be very relevant for the Ukrainian perseverance on the rough path ahead.

And Russia might care to remember: Europe isn’t your enemy, either.

Read more about Euromaidan and the new Ukrainian revolution on Wikipedia. Read about the protests in Ukraine in Dagens Nyheter (Swedish). Read the Swedish Foreign Minister Carl Bildt’s reflections today on the latest events in Ukraine (Swedish).