Tagg: Erik Ullenhag

Tomma tunnor om svenska statsfinanser

Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge - särskilt jämfört med andra länder.
STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge – särskilt jämfört med andra länder.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoserChristofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).

De 13 procenten och de 130 000

Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Över 3 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet hittills i år, jämfört med 600 under hela förra året. På överfulla och sjöosäkra båtar vågar de livet. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)

130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.

Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.

Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.

Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.

Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?

Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.

DN: USA i flyganfall mot IS i Syrien. SvD: Över hundratusen kurder flyr Syrien. SR Ekot: Dramatisk ökning av flyktingar till Europa. Dagens Arena: Dramatisk ökning av drunknade båtflyktingar i Medelhavet.

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Lätt att leva jämställt

Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.

FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia

Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.

Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.

Folkpartiet bestämde sig tidigt för att gå till val på jämställdhet. Vi har en god tradition att stå på, som K G Bergström sammanfattar för Expressen är vi ”förmodligen det svenska riksdagsparti som betytt mest historiskt för kvinnors rättigheter”. Vi har under det senaste året kommit med en rad skarpa förslag, kring t ex samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen och en tredje ”pappamånad”, och Jan Björklunds tal i Almedalen präglades av jämställdhetsfrågor. Idag kom ytterligare besked då folkpartiledaren sommartalade i Göteborg: jämställdhetsbonusen ska fördubblas (SVT, TT/SvD, Jan Björklunds nyhetsbrev).

Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.

Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.

Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.

Anna Lundberg och Hans Åberg bloggar.

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Vår historiska och fortsatta skuld till romerna

Romers utsatta position genom århundradena är allmänt känd, och erkänd. Att diskrimineringen fortsatt och fortsätter in i vår tid är inte lika lätt att ta till sig – men absolut nödvändigt om vi ska nå förändring.

FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.
FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.

Regeringens vitbok över romernas situation i Sverige under 1900-talet är ett både mycket välkommet och mycket obehagligt dokument. Som syftet är med en vitbok kan integrationsminister Erik Ullenhag (FP) svart på vitt ge en sammanställning över diskriminering, utsatthet, fördomar och brister – från både det offentligas och det privatas och civila samhällets sida (DN Debatt). Och som syftet är, blir en sådan sammanställning effektfullt avslöjande och drabbande.

Efter avslöjandet av Skånepolisens registrering av romer har väl ingen kunnat sväva i ovisshet över att diskrimineringen kvarstår i Sverige i dag. Avslöjandet av polisens register chockade många – men sett till vad vitboken kan avslöja och analysera om sterilisering och (obefintlig) skolgång, om registrering och arbetsförbud, om arbets- och bostadsmarknaden, och myndigheters och kommuners hantering och bemötande av romer långt in i vår tid, borde vi kanske unge blivit så överraskade. Omvänt gör höstens registerskandal att dagens vitbok blir mindre ett förvånat rop, mer en tung suck över att det var så illa.

Förföljelsen och diskrimineringen av romer har djupa rötter i vårt samhälle. Den väg som för hundratusentals ”zigenare” slutade i Hitlers och nazisternas förintelseläger, började århundraden tidigare med förvisningar, förbud och förföljelser. Nidbilden av de främmande, hotfulla zigenarna är något vi alla tagit del av i populärkulturen, som i Viktor Rydbergs ”Singoalla”. Det är en historisk skuld som vi aldrig kan betala – men vi kan sluta att öka på den.

Vintern igenom har vi mött och sett frysande rumänska romska tiggaregatorna och i tältläger i och runt Stockholm och andra svenska städer. Men att Rumänien misslyckas så kapitalt med att ge sina romska medborgare goda livsvillkor, jämlika livschanser och framtidshopp får inte hindra oss att se våra egna brister. Med en omvänd liknelse, låt ont bjälken i grannens öga skymma det trots allt påtagliga grandet i vårt eget.

Diskrimineringen må vara strukturell och utövas av formella och informella institutioner, av myndigheter och företag. Sist och slutligen är det vi enskilda människor som kan göra något åt den.

Det första steget är att erkänna och uppmärksamma problemet. Nästa är att försöka göra något åt det i varje sammanhang vi kan: Lyft romernas utsatthet och vad ni potentiellt kan göra på din arbetsplats, i ditt företag, i din förening, genom ditt förtroendeuppdrag; väck frågan i insändare och på din blogg; agera varhelst du har möjlighet att påverka. Ta avstamp i regeringens vitbok. Låt inte tystnaden sänka sig över romernas situation.

Läs också gärna Roger Haddad (FP), ordförande i riksdagens nätverk för romska frågor: ”Någon bör ta ansvar för romregistret” på SvD Brännpunkt.

Visst är bristande tillgänglighet diskriminering

När människor som lever med en funktionsnedsättning möts av otillgänglighet är det självklart diskriminerande. Nu blir bristande tillgänglighet diskriminering också i lagens ögon. Integrationsminister Erik Ullenhags förslag bör välkomnas av långt fler än funktionshinderrörelsen.

PÅTRYCKARE. DHR har kampanjat varje torsdag vid Rosenbad i den s k Torsdagsaktionen.
PÅTRYCKARE. DHR har kampanjat varje torsdag vid Rosenbad i den s k Torsdagsaktionen. Foto lånat från dhr.se

Funktionshinder sitter inte i individen. Funktionshinder skapas av omgivningen och samhället, när man inte klarar att möta människor som lever med en funktionsnedsättning. Det är egentligen något självklart men tål att upprepas. När regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i dag presenterar förslaget om utvidgad diskrimineringslag, är det förstås en seger för funktionshinderrörelsen som har drivit ett långsiktigt och målmedvetet påverkansarbete inte minst med Torsdagsaktionen, och för alla de människor som berörs direkt. Men det är också en landvinning för alla andra.

”Om skäliga åtgärder för tillgänglighet ej vidtagits” är det fråga om diskriminering, föreslår integrationsministern, som också ger fler detaljer kring hur det är tänkt att fungera (SvD Brännpunkt). Det är då viktigt att komma ihåg att alla funktionsnedsättningar inte syns utanpå, vilket t ex alla de många som har nedsatt hörsel, eller alla med födoämnesallergi nog har erfarit. Att utgå från att alla uppfyller ”normen” för vad som är normalt är en vanlig fälla som leder in i diskriminering och kränkande bemötande.

Som all diskriminering kan bristande tillgänglighet vara svår att se för dem som inte själva är direkt utsatta. Jag vet inte hur det är att inte kunna gå på möten för att jag inte kommer fram till eller kan röra mig i lokalen, jag vet inte hur det är att kanske rentav – som inträffat alltför många gånger – inte kunna komma in i vallokalen på valdagen, jag vet inte hur det är att inte förstå vad som sägs då det saknas teknisk utrustning eller tolkning för syn- och hörselnedsättning, hur det är att inte kunna äta den mat som serveras, att inte kunna ta sig fram till tunnelbanan eller bussen på egen hand, att hänvisas till en i bästa fall fungerande, kanske urinstinkande hiss, att vara beroende av färdtjänst som kanske inte ger mig ett värdigt bemötande eller rentav inte kör mig dit jag skulle…

Jag vet inte hur detta utanförskap känns, men jag kan föreställa mig. Jag bär också min särart, även om den är dold. Alla som någon gång har varit i någon slags liknande situation, att inte passa in, att förbises, att ingen har tänkt på dina behov, att du måste påpeka eller bekväma dig om att vara obekväm, kan ta den upplevelsen och mångfaldiga den, göra det till en återkommande permanent inslag i vardagen. Då kanske vi är på väg att förstå.

20140216-141333.jpgTillgänglighet och eliminering av funktionshinder (som alltså finns i omgivningen, inte hos personen i sig!) är av avgörande betydelse för alla som lever med en funktionsnedsättning. Men det är också något som är bra för oss alla. En tillgänglig miljö gynnar förstås alla som har lite svårt att ta sig fram, tillfälligt eller mer långvarigt; alla med barnvagn, eller cykel. Viktigare är att i en miljö och ett samhällsklimat där man utgår från att människor inte nödvändigtvis tillhör ”normen”, kan vi alla andras och agera friare. Varje steg mot att alla människor behandlas individuellt, utan förutfattade meningar och fördomar, är ett steg mot ett bättre samhälle som verkligen utgår från allas lika värde.

En utvidgad diskrimineringslag är ett sådant viktigt steg. Det löser inte alla problem – tvärtom, nu återstår alla kvarvarande problem fortfarande att lösa. Alla trösklar, bokstavliga och bildliga, försvinner inte över en natt. Alla kommer inte att kunna försvinna. Själv kommer jag bl a att fortsätta lägga kraft inte minst på ett tillgängligt kulturliv. Nu har vi fått ett ytterligare, vasst verktyg.

TT (i bl a SvD): Restaurangtrösklar kan bli olagliga. Hanna Gerdes: Bristande tillgänglighet som ny form av diskriminering i lagstiftningen. Läs också Maria Johansson och Lars Lindberg.

Goda nyheter: Fler utlandsfödda i jobb

160.000 av de 230.000 fler som har ett jobb sedan 2006, är utlandsfödda. Det är mycket goda nyheter för Sverige och ett stort steg mot bättre integration och minskat utanförskap.

Sedan Alliansen tog över regeringsansvaret har sysselsättningen ökat, trots finanskrisen med långvariga efterverkningar. Det skiljer oss från många europeiska länder. En av våra stora utmaningar före 2006 var utanförskapet som bland annat innebar att vissa människor stod väldigt långt från arbetsmarknaden.

Utanförskap drabbade, och drabbar, inte minst utlandsfödda. Därför är dagens nyhet från integrationsminister Erik Ullenhag (SR) så välkommen: ett stort flertal av de personer som kunnat skaffa ett jobb sedan 2006 är just utlandsfödda.

Jobb är den kanske enskilt viktigaste faktorn för lyckad integration. Kontakten med andra människor, ordnad vardag, möjligheten att utveckla språket och andra kunskaper, att få bidra till samhället, och förstås värdet att ha en egen inkomst, betala skatt och kunna bestämma över sitt liv.

Vissa mörkare krafter, som annars gärna åtminstone utåt kritiserar integrationens tillkortakommanden, kanske kommer hävda att detta inte alls är goda nyheter för alla. Att jobben borde gått till svenskfödda. Lyssna inte på dem. Alla vinner på att de som står längst från arbetsmarknaden får jobb. Fler som jobbar betyder ökade chanser för fler jobb också för andra och på andra håll. Och jobb är inget enkelt nollsummespel: det handlar om rätt post, rätt plats, rätt tidpunkt och inte minst rätt person med rätt kompetens.

Matchningen mellan arbetstillfällen och arbetssökande är för övrigt en av de stora utmaningarna som består. Samtidigt som för många fortfarande är arbetslösa, är det många jobb som inte utförs för att arbetsgivaren inte har hittat rätt person att utföra dem. Och andra jobb som kanske skulle kunna utföras om det var lite enklare och billigare att anställa. Att arbetskraften har blivit mycket större är positivt men det återstår en del att göra. Inte minst för att fortsätta minska utanförskapet.

Språk för integration

Språket torde vara den viktigaste vägen för integration för nya svenskar. Språket går hand i hand med jobbmöjligheterna – för de flesta arbeten är det viktigt att ha språket, och en arbetsplats är ofta ett av de bästa ställena att lära sig och använda det nya språket. Därför är det viktigt att de som kommer hit och ska stanna här, direkt får bra undervisning i svenska, och så snabbt som möjligt får kontakter med arbetsmarknaden.

Svenska för invandrare, SFI, har tyvärr sina brister. En utredning arbetar sedan halvtannat år för att öka valfriheten och invididanpassningen. En högskoleutbildad person behöver annorlunda utbildning än en analfabet, och så försöker man förstås redan jobba på många håll med SFI. Ett viktigt perspektivskifte är också att språkkunskaperna inte ska komma först, jobb sedan – utan att man ska arbeta parallellt med språkutbildning, praktik och jobb.

Maria Arnholm (regeringen.se).
Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet, som ansvarar för utbildning och integration i regeringen, vill stärka individanpassningen ytterligare. Nu får den s.k. SFI-pengsutredningen tilläggsdirektiv. Hur ska SFI kombineras bättre med jobb och praktik? Hur ska undervisningen anpassas bättre till varje individ? Och hur ska utbildningen hänga ihop – utan hopp och risk att falla mellan stolarna från SFI till Komvux?

De tre ministrarna Björklund, Arnholm och Ullenhag skisserar utmaningar och lösningar på dagens DN Debatt. Det ska bli spännande att se det viktiga resultatet – av utredningen, och ännu viktigare längre fram när det omsätts i verkligheten. En bra start för vår nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister.

Läs också: SR Ekot.