Tagg: rödgrönrosa

Bostadssveket

Stockholms studenter reagerar med rätta på de rödgrönrosas neddragna ambitioner för nya studentbostäder. Alla som hoppas på en bostad och vill att Stockholm ska ha plats för fler invånare bör betrakta den nya Stadshusmajoritetens politik för bostadsbyggandet med oro.

IMG_0037-2
DN STHLM 15 november 2014. Klicka för större bild.

Många har åsikter om hur Stockholm ska växa, hur och var nya bostäder ska byggas – men de flesta brukar kunna enas om att vi behöver fler bostäder, och att det är positivt att Stockholm växer. En av de viktigaste delarna i en dynamisk storstad är studenterna – dels för det inflöde av nya, unga människor från andra delar av Sverige och världen, dels för den dynamik studentlivet innebär, dels naturligtvis för den kompetens studenterna förvärvar och kan tillföra näringslivet och arbetsmarknaden i regionen. Bristen på studentbostäder blir därför ett stort problem.

Alliansen lyckades inte tillräckligt väl med att bygga studentbostäder under de gångna åtta åren. Långt därifrån. Men det berodde inte på bristande ambition; målet var 850 markanvisade studentbostäder per år. Steget blev tyvärr för långt från markanvisning till färdig bostad.

Det problem som drabbar hela den svenska bostadsmarknaden i stort, slår extra hårt mot studentbostäderna – och känns extra mycket under den relativt korta period av livet som man är student. Det finns helt enkelt för många hinder för byggande i allmänhet och bostadsbyggande i synnerhet. Att förändra förutsättningarna och åstadkomma många fler bostäder var en av huvudpunkterna i Folkpartiets och Alliansens stora satsning på byggande och infrastruktur, Sverigelyftet.

Planarbete måste förenklas, förseningar elimineras – överklagandemöjligheterna måste begränsas och planprocesserna ske på ett konstruktivt sätt som involverar det befintliga lokalsamhället på ett positivt sätt. Det blir särskilt viktigt när vi som i Stockholm ska bygga vidare på en befintlig stad, förtäta och bygga ihop åtskilda stadsdelar.

Studentbostäderna kommer dock inte bli fler för att ambitionerna sänks. Stockholms studenter reagerar med all rätt mot den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens nedskärning av årsmålet från 850 till 700 markanvisningar (se dagens DN, ej på nätet men artikel ovan). Majoriteten lovar att man ändå ska se till att fler bostäder blir byggda – men den som granskar de rödgrönrosas planer för bostadsbyggande i stort, och deras agerande de senaste oron, har all anledning att misstro det löftet.

De rödgrönrosa har samma mål för bostadsbyggande som Alliansen – men de 40 000 nya bostäderna ska förverkligas två år senare, 2020 istället för 2018 (SvD). Det innebär bekvämt nog att man slipper utvärderas mot sitt mål vid mandatperiodens slut. Till 2030 blir det ännu svårare att matcha Alliansens 140 000 bostäder: Mer långsiktigt är det stora löftet ju den storskaliga drömmen om att bygga en helt ny stad på nuvarande Bromma flygplats – åtminstone om man frågar halva den spräckliga koalitionen. Det största partiet, Socialdemokraterna, är som bekant inte lika pigga på att avveckla den citynära och strategiskt viktiga flygplatsen (särskilt som Arlanda inte har plats för ökad flygtrafik – och en alternativ flygplats-placering saknas; SvD). Det gäller särskilt om man frågar S på riksnivå; statsminister Löfven verkade häromdagen åtminstone försöka sätta ned foten (TT/Travel Report).

Brommas framtid – strategisk flygplats eller miljöpartistisk stadsutopi – är kännetecknande för den inbyggda konflikten i den rödgrönrosa bostadspolitiken. Förtätningen och förändringen av befintliga stadsdelar, och mellanrummen mellan dem, vållar konvulsioner hos miljöpartister och även vänsterpartister. Ibland får de även med sig Socialdemokraterna att försöka stoppa byggnation (Jesper Svensson har beskrivit ett talande exempel från östra Söderort, Hammarbyhöjden – Björkhagen). Det tråkiga för MP och V, och med dem vid makten i Stadshuset även för stockholmarna, är att de drömda 50 000 bostäderna på Bromma lär förbli en dröm, åtminstone under överskådlig tid. Stockholmarna vet bättre vad som bör och kan prioriteras; bostäder långt före Bromma-avveckling.

Bostadsfrågan i Stockholm har ingen enkel, och inte en enda storskalig, lösning. Vill vi bo i en växande stad måste vi acceptera att den växer – kanske även på vår bakgård, eller i tomrummen mellan stadsdelar. Vi måste planera den växande staden väl med skolor, kultur och grönskande parker – men vi måste låta den växa.

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.