Etikett: kulturstöd

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Stockholm

Friare kultur – öka avståndet

”Ett upprop för fri kultur har sällan varit viktigare än i dag. I Sverige har vi i decennier varit vana vid politisering från vänster, och de farhågorna präglar också den senaste tidens debatt – om museer, film, litteraturstöd. Men nu finns nya politiska krafter som vill undergräva konstnärlig frihet. Det är en verklighet vi måste beakta också i den kommunala vardagen.”

Kultur glädjer, underhåller, ställer svåra frågor, ger oss nya – och andra människors perspektiv. Det måste den få göra i frihet. Kulturen finns främst till för sin egen skull, och måste få stå fri från politisk påverkan. Fortsätt läsa ”Friare kultur – öka avståndet” →

Kultur & nöje

Inför ett kulturråd för Stockholms kulturstöd 
Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!

Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.

Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.

När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.

Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.

Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.

DN skriver om vårt förslag till kulturråd för kulturstödet i dag (se också nedan), och Liberalerna i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande. Nu ska Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag driva frågan i kulturnämnden. Så här har vi tänkt om Stockholms kulturråd:

  • Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
  • Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
  • Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
  • Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
DN Kultur 25 oktober 2016.

Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).

Kultur & nöje

Fri scen-debatt

Hur fri är scenkonsten? Och vilka scener ska den kunna finnas på? I dag har jag deltagit i ännu en debatt om kultur, pengar och lokaler.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER – FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.

Kulturlivets frihet är viktig att slå vakt om. Men hur gör vi det, när de fria kulturaktörerna ofta är beroende av offentligt stöd? Och hur fri kan man vara om man är beroende av dyra lokaler och andra höga fasta kostnader? Det är frågor som ständigt återkommer i kulturdebatten.

Vi liberaler i Stockholm vill göra kulturlivet ännu friare. Vi är noga med armlängds avstånd mellan politiken, som ska fatta övergripande beslut om riktlinjer och budgetutrymme, och de specifika besluten om stöd till enskilda kulturaktörer.

Det är viktigt att fortsätta eftersträva högre intäkter från fler och andra håll än kommunen, landstinget och staten. Och det är angeläget att utveckla samarbeten, i olika former, som kan främja konsten – och minska de fasta kostnaderna för var och en.

Om detta och annat har jag debatterat i dag, i en panel som samlades av Stockholm Fringe Festival. Så här såg agendan och panelens sammansättning ut:

Är den fria scenkonsten verkligen fri?

Vad behöver scenkonststockholm för att verkligen vara fri?
Vad krävs för ett hållbart, fritt skapande?
Vilken infrastruktur behövs?
Hur möter politikerna utövarnas behov?

Moderator: Jenny Aschenbrenner (SR)

Panel: Ann Mari Engel (V), Danjel Andersson (MDT), Max Lundqvist(Teater Kaos), Rasmus Jonlund (L), Rebecka Pershagen (Tempus Fugit),Tina Eriksson Fredriksson (SITE)

Mer om våra konkreta liberala idéer och förslag kan du läsa här:
Fri scen eller kommunalt kulturimperium?
Ett hus för den fria scenkonsten

Kultur & nöje

Ett hus för den fria scenkonsten

Ett gemensamt scenkonsthus kunde ge fler fria teatrar chansen att nå en publik. Större och bättre men också billigare lokaler, när fler delar, kan ge mer pengar till kultur – och göra så att kulturen når fler stockholmare. Nu vill vi liberaler undersöka möjligheterna för ett scenkonsthus.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER. Något fler borde kunna utöva, och se. (Brad Mays via Wikimedia.)

Det finns alldeles för många teatrar och fria grupper i Stockholm – som saknar tillgång till lokaler. En egen lokal är dyr och ofta heller inget man kanske egentligen behöver. Det som behövs är platser att repetera, och scener att spela på. Sådana resurser kan med fördel delas – i ett scenkonsthus för många aktörer. Då finns dessutom möjligheter att dela på kostnaderna för saker som en ensam aktör inte har råd med, t ex utrustning, inredning, administration och service av olika slag, vilket kan förbättra både publikens upplevelse och arbetsmiljön. Kanske både restaurang och ordentliga omklädnings- och duschrum?

Nya grupper och nya idéer skulle pröva sina vingar och komma fram lättare med ett större gemensamt scenkonsthus. Det ger förstås också andra förutsättningar för marknadsföring – och därmed för att nå en större publik. Det finns en förebild inom dansen: MDT på Skeppsholmen.

Vi liberaler slår vakt om det fria kulturlivet – och dess frihet. Vi vill inte att kommunen ska ordna och styra med allt. Däremot vill vi att de kommunala pengarna till kulturen, t ex stödet till det fria kulturlivet, ska gå till så mycket kultur för så många stockholmare som möjligt, och ge förutsättningar för just nya grupper och nya idéer. Bra lokaler behövs, men med samordning kan man få bättre lokaler – för mindre pengar. Och då blir det mer pengar till kultur.

Ett samlat scenkonsthus skulle naturligtvis inte ersätta alla dagens fria teatrar, utan kunna skapas utifrån teatergruppers behov och på deras initiativ. Det kommunen kan behöva göra är att stötta samarbeten och genomförandet. Vår liberala kulturpolitik handlar mycket om att skapa sådana möjligheter. Nu vill vi liberaler att staden och kulturförvaltningen undersöker intresset och möjligheterna för ett gemensamt scenkonsthus för talteatern. Se Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvéns och min kommande skrivelse till kulturnämnden nedan!

DN 26 juli 2016 (klicka för större bild).

DN skriver om detta i dag. I en kommentar är DN:s Johan Hilton kritisk och talar nästan föraktfullt om ”teaterhus av galleriamodell”. Hilton verkar dock ha missförstått; han behöver inte försvara dagens teatrar – vårt förslag handlar framför allt om de grupper och kulturskapare som överhuvudtaget inte har eller har svårt att få använda en lokal. Och det kanske är dags att ägna dem lite större intresse. Även SR Kulturnytt rapporterar; här står regissören Oskar Thunberg för liknande kritik om ”galleria” (men tror han på allvar att det inte är någon som bestämmer över vilka som får plats på scenerna i dag; och vad är hans svar på hur nya eller mer långvariga grupper utan tillgång till – eller kanske önskemål eller behov av – en egen lokal, ska ha möjlighet att skapa och nå ut med sin teaterkonst?)

Här finns dagens pressmeddelande.

 

Skrivelse till kulturnämnden om att inrätta ett scenkonsthus för det fria kulturlivet

Det fria kulturlivet är en mycket viktig del av det kulturella utbudet i Stockholm. Många kulturaktörer saknar idag egen scen att verka på. Fria teatergrupper som saknar egen scen har stora problem med höga lokalkostnader alternativt inga lokaler alls att varken repetera eller uppträda på.

När Liberalerna hade ansvar för kulturen startades Fri Scen på kulturhuset. Syftet med initiativet var dels att erbjuda en plats och skapa ett skyltfönster för Stockholms kulturaktörer som saknar lokal och stöd, dels att tillgängligöra den teaterkonst som finns utanför de etablerade teatrarna för stadens invånare. Fri Scen har visserligen inneburit framsteg för kultur- och teateraktörer som saknar lokal och stöd, men behovet är ännu inte uppfyllt.

MDT (fd Moderna Dansteatern) är ett exempel på ett liknande koncept som varit mycket framgångsrikt. MDTs verksamhet omfattar över hundra visningar av mellan 30-60 föreställningar per år med fokus dansföreställningar, här ryms även performance, installationer, festivaler, konferenser och seminarier och en omfattande residensverksamhet. Här repas, spelas och skapas kontaktytor lokalt och internationellt på ett mycket effektivt sätt. MDT stöds av Stockholms Stad, Statens Kulturråd och Stockholms läns landsting.

En gemensam scen för det fria kulturlivet att dela och verka på skulle ge många teaterkompanier utan lokal en möjlighet att nå en ny publik och skulle dessutom vara resurseffektivt; mindre pengar går till lokaler, och mer kan gå till kulturen.

Vår tanke är inte att ett scenkonsthus ska vara en ny kommunal institution. Staden behöver dock undersöka intresset inom såväl den fria teatervärlden som hos andra aktörer att genomföra något som skulle kunna vara en fungerande lösning för det fria scenkonstlivet. Det ger då också svar på hur staden kan bidra till att en sådan lösning förverkligas och får stabila förutsättningar. Möjliga platser för ett fritt scenkonsthus skulle exempelvis kunna vara i något av stadsutvecklingsområdena.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen:

Vilka behov, vilket intresse samt vilka möjligheter finns för ett scenkonsthus, efter liknande modell som Moderna Dansteatern, och hur kan staden medverka till detta i samverkan med andra aktörer?

Rasmus Jonlund (L)  Hanna Gerdes (L)  Anne-Lie Elfvén (L)

Kultur & nöje

Kulturstödet får gott betyg

Det nya kulturstödet i Stockholm var en av Folkpartiets viktigaste kulturpolitiska reformer. Nu har det nya kulturstödssystemet utvärderats – med gott betyg

TEATER MED STÖD. Playhouse, som just nu bygger om sina nya lokaler på Drottninggatan, är en vital del av Stockholms fria kulturliv. Foto Viktor Kjellberg.
TEATER MED STÖD. Playhouse, som just nu bygger om sina nya lokaler på Drottninggatan, är en vital del av Stockholms fria kulturliv. Foto Viktor Kjellberg.

Det nya kulturstödet som infördes då Folkpartiet ansvarade för kulturpolitiken, har uppnått de flesta av de uppsatta målen. De flesta kulturaktörer är mycket nöjda med det nya systemet. Kvalitetskriteriet och kommunikationen är utvecklingsområden, enligt den utvärdering som nu har genomförts.

Det gamla kulturstödet var stelbent och hade stagnerat. Vi ville öka rörligheten, stärka kriterierna och förtydliga beslutsprocessen, för att fler och nya kulturaktörer skulle kunna rymmas.

Det nya kulturstödet fick nästan omedelbar effekt, antalet ansökningar ökade kraftigt liksom antalet beviljade stöd.

Eftersom vi samtidigt utökade kulturstödet kraftigt, från 70 till 116 miljoner under vår tid i majoritet, fanns utrymme för både äldre och nya stödmottagare. Men alla som söker stöd måste uppfylla krav i paritet med den stödnivå man ansöker om.

Förändringar av väletablerade och invanda system är aldrig enkla men reformen av kulturstödet var nödvändig för att vår kommunala kulturpolitik skulle fortsätta att vara relevant och stötta ett vitalt kulturliv i Stockholm. Som alla genomtänkta reformer planerade vi en utvärdering som nu alltså har genomförts. Det är förstås glädjande att det nya kulturstödet på kort tid har uppnått så många av våra mål.

”Kulturförvaltningen bedömer att utfallet av stödsystemet i allt väsentligt är positivt. Nästan hälften av dem som sökte gjorde det för första gången vilket svarar mot målsättningen att få in nya aktörer i systemet. Film och konst som har varit svagt representerade i det tidigare stödet har flyttat fram sina positioner i det nya systemet. De nya riktlinjerna i kombination med ett ökat anslag har inneburit att både etablerade och nya aktörer fått ökat stöd samtidigt som det har skett en genremässig breddning och utjämning. Stödet har även bidragit till att stadens kulturliv når ut till fler områden och nya publikgrupper.”

Det konstateras att kulturstödet:
• Ger hög måluppfyllelse.
• Fungerar väl i det moderna kulturlivet och möter både kulturlivets och publikens mångfald.
• Gynnar både kontinuitet och förnyelse.
• Har hög legitimitet i kulturlivet.
• Har inneburit nya arbetssätt och professionell handläggning som får beröm av stödets användare.

Förbättringar och utveckling föreslås på följande punkter:
• Förstärkt kommunikation kring fleråriga stöd, utvecklingsstöd och kriteriet Delaktighet.
• Utveckla personlig service gällande motiveringar och återkoppling.
• Fortsatt prioritering av stöd till mångfald och verksamheter i ytterstadsdelarna.
• Ge större möjlighet att växa för mindre och framgångsrika aktörer.
• Öka samarbetet inom kulturlivet.

Ta del av hela utvärderingen på Insyn Stockholm.

Pressmeddelande från Folkpartiet i Stadshuset på samma tema som ovan.

Kultur & nöje, Stockholm

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Kultur & nöje, Liberalerna & andra

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Kultur & nöje

Välkommen ljusning för Hertha Hillfons hem

Genom privata initiativ verkar det bli ett museum i Hertha Hillfons hem och ateljé. Det är en hoppfull utveckling även för Stockholmskulturen i stort.

HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).
HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).

Turerna har varit många kring konstnären Hertha Hillfons hem och ateljé i Hägersten. Den dåvarande rödgröna oppositionen lovade storstilat inför valet att köpa huset och skapa ett museum. Ett löfte som snabbt drogs tillbaka efter valet (SvD). Konstsamlingen med Hillfons egna verk auktionerades ut i september, men genom donationer lyckades föreningen Hertha Hillfons vänner återköpa verk för två miljoner kronor. Hoppet om ett museum har sedan levt på att en aktör, annan än staden, köper in konstnärshemmet. Och så verkar nu ske.

Ambitionen att skapa ett museum utifrån ett – unikt – kvinnligt konstnärshem är mycket god och något jag och Folkpartiet välkomnar. Till skillnad från de rödgröna lovade vi från Folkpartiet dock inte att staden kunde ta på sig ett ansvar för att köpa fastigheten och driva ett museum. Det är en fråga om vilka åtaganden staden  bör ha och göra som måste vara en del i en långsiktig strategi.

I mina ögon är det inte en kommunal uppgift att i första hand initiera och driva nya, enstaka museer – men däremot, mer än gärna, uppmuntra och stödja privata initiativ. Privatpersoner, företag, stiftelser, föreningar och andra kan vara och bli ännu viktigare kulturaktörer.

Nu har ett privat bolag köpt Hertha Hillfons hem och ateljé, och vill låta vänföreningen använda fastigheten för ”museum och kulturell mötesplats” (SR Kulturnytt). Det är mycket välkommet. Vänföreningen har, för att förverkliga sin museidröm, förhoppningar om kommunalt kulturstöd. Det får bli en ansökan som ska handläggas och bedömas professionellt av kulturförvaltningen. Den bedömningen kan och ska jag inte föregripa; principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturstödsbedömningarna är något vi ska hålla hårt på. Vänföreningen kan och bör dock ha en dialog för att få råd, både med Stockholms stad, med staten och landstinget – och med andra tänkbara intressenter och finansiärer. Hertha Hillfons arv och verk är inte bara ett intresse för stockholmarna, och definitivt inte bara för kommunen Stockholm.

Kulturstödet utökades och reformerades under de åtta år som Folkpartiet ansvarade för kulturpolitiken i Stockholms stad. Det innebär en tydligare princip om armlängds avstånd och ett stöd och en uppmuntran att söka finansiering från fler källor. Det innebar också – inte minst – större resurser och kriterier som möjliggör att staden kan stödja även nya aktörer och verksamheter. Det öppnar möjligheter för fler.

Kultur & nöje, Stockholm

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Kultur & nöje, Stockholm, Uncategorized

Mer kultur för Stockholm

Kultur är en viktig del i en vital stad, där människor trivs och dit många vill komma.  Folkpartiet har gjort mycket för kulturen i Stockholm under de gångna åtta åren, och vi har höga mål för kommande år.

KULTUREN I CENTRUM. Kultur ska finnas mitt i stan, och över hela stan.

Varken själar eller städer kan leva på det materiella allena. Vi behöver kultur som berikar och syresätter. Ibland säger vi att kultur finns till för sin egen skull – det handlar förstås om att den finns för att människor vill skapa den, och för att människor vill ta del av den. Det är grunden. Men kulturen har också många positiva effekter, för att skapa en attraktivare, trivsammare och mer innovativ stad. Kulturlivet, utbudet och mötesplatserna är mycket av det som gör Stockholm till Stockholm – en plats dit människor vill komma från hela Sverige och världen, och där företag vill etablera sig.

Folkpartiet har haft ansvar för kulturen i Stockholm i åtta år. Vi har satsat på biblioteken, fått nya tunnelbanebibliotek i Högdalen, Bredäng och vid Stureplan, öppnat i nya lokaler i Luma, Hässelby gård och Kista, renoverat stadsdelsbibliotek, senast i Sköndal, Aspudden och Hagsätra, och inte minst ökat öppettiderna avsevärt. Kulturstödet till det fria kulturlivet har reformerats och höjts kraftigt. Kulturhuset Stadsteatern har fått en rivstart som ett nytt allkonsthus mitt i stan. Stadsmuseet ska renoveras, det blir en ny internationell scen i en av gasklockorna i Hjorthagen, och Liljevalchs ska få en tillbyggnad… Men vi ger oss inte; vi vill mer!
Fri entré på stadens museer. Nya bibliotek (tunnelbanebibliotek på Liljeholmen och Gullmarsplan och ett nytt bibliotek i Norra Djurgårdsstaden vill vi bl a se). Fler berättarministerier och mer av El Sistemas fantastiska musikverksamhet för barn och unga, en litteraturfestival och ett kulturhus och allkonsthus i Skärholmen är några av våra förslag som Madeleine Sjöstedt har presenterat i dag. Läs mer hos Folkpartiet i Stadshuset.