Hur fri är scenkonsten? Och vilka scener ska den kunna finnas på? I dag har jag deltagit i ännu en debatt om kultur, pengar och lokaler.

Kulturlivets frihet är viktig att slå vakt om. Men hur gör vi det, när de fria kulturaktörerna ofta är beroende av offentligt stöd? Och hur fri kan man vara om man är beroende av dyra lokaler och andra höga fasta kostnader? Det är frågor som ständigt återkommer i kulturdebatten.

Vi liberaler i Stockholm vill göra kulturlivet ännu friare. Vi är noga med armlängds avstånd mellan politiken, som ska fatta övergripande beslut om riktlinjer och budgetutrymme, och de specifika besluten om stöd till enskilda kulturaktörer.

Det är viktigt att fortsätta eftersträva högre intäkter från fler och andra håll än kommunen, landstinget och staten. Och det är angeläget att utveckla samarbeten, i olika former, som kan främja konsten – och minska de fasta kostnaderna för var och en.

Om detta och annat har jag debatterat i dag, i en panel som samlades av Stockholm Fringe Festival. Så här såg agendan och panelens sammansättning ut:

Är den fria scenkonsten verkligen fri?

Vad behöver scenkonststockholm för att verkligen vara fri?
Vad krävs för ett hållbart, fritt skapande?
Vilken infrastruktur behövs?
Hur möter politikerna utövarnas behov?

Moderator: Jenny Aschenbrenner (SR)

Panel: Ann Mari Engel (V), Danjel Andersson (MDT), Max Lundqvist(Teater Kaos), Rasmus Jonlund (L), Rebecka Pershagen (Tempus Fugit),Tina Eriksson Fredriksson (SITE)

Mer om våra konkreta liberala idéer och förslag kan du läsa här:
Fri scen eller kommunalt kulturimperium?
Ett hus för den fria scenkonsten