Fri kulturscen eller kommunalt kulturimperium?

Kan privata aktörer ta större ansvar för Stockholms kulturscen? Finns ett kommunalt och offentligt ”kulturimperium” som kväver fristående initiativ? I dag deltar jag i ett seminarium på nyrenoverade Vasateatern.

KULTURSCEN UNDER OMBYGGNAD. Vasateatern återöppnar i höst, en anrik privat scen i ny regi. Hur kan offentliga och privata aktörer stärka Stockholms kulturscen? (Wikimedia, Holger Ellgaard.)

KULTURSCEN UNDER OMBYGGNAD. Vasateatern återöppnar i höst, en anrik privat scen i ny regi. Hur kan offentliga och privata aktörer stärka Stockholms kulturscen? (Wikimedia, Holger Ellgaard.)

Stockholm har ett rikt kulturliv – med starka institutioner och ett fritt kulturliv, med offentliga och privata aktörer. Kulturpolitiken handlar oftast om den offentligt styrda eller influerade kulturen: våra egna kommunala (eller statliga) institutioner, och det offentliga kulturstöd som stöttar viktiga delar av det fria kulturlivet.

De offentliga kulturbudgetarna har de senaste åren kunnat både bibehållas och utökas, vilket skiljer Stockholm och Sverige från många andra västerländska städer och länder under finanskrisens efterverkningar.

Men kulturen är naturligtvis mycket större än det offentligt finansierade – och det gäller, hävdar jag och Liberalerna bestämt, även kulturpolitiken.

Bland finansiärerna finns privata företag, filantroper – och vi som privatpersoner och hushåll, genom våra bokinköp, konsertbiljetter och musiknedladdningar. Till de stora finansiärerna bör också räknas de många kulturverksamma, som bidrar med många timmars lågt eller rentav obetalt arbete.

Den digitala tidsåldern påverkar i högsta grad kulturen, men kulturscenen är till stor del fortfarande i högsta grad fysisk. I stadsrummet ser vi de stora offentliga institutionerna: från nationalromantikens praktfulla museer över ett centralt folkbibliotek som också är funktionalistisk arkitektur i världsklass till modernismens Kulturhus. På senare år har det tillkommit flera nya, privata, kulturinstitutioner som tar plats både på den bildliga och bokstavliga kulturscenen, konsthallarna i och runt Stockholm; Bonniers konsthall, Sven-Harrys, Artipelag.

Inom scenkonsten – för att verkligen konkret tala om kulturscenen – har vi förstås ett antal privatteatrar vars repertoar och livskraft har varierat genom åren. Inom musiklivet, klubbar och livescener. Det är en tuff uppgift att få en kommersiell kulturverksamhet att gå runt, men på senare år känns ofta inte minst musikalscenen proffsig och vital. Även Playhouse teaters nysatsning, som tar lite av Broadway till Drottninggatan, är värd att nämnas särskilt. Hotellkedjan Scandics satsning på Vasateatern är förstås mycket lovande.

Rasmus-Vasateatern-23aug2016

På plats inför morgonens debatt. Foto: Anne-Lie Elfvén.

Vilka bär då ansvaret för kulturscenen och kulturutbudet? Många, som framgår av uppräkningen ovan, både har och tar ansvar. I grunden alla de funktioner och beslutsfattare och alla vi som bildar offentligheten; det som står bakom förutsättningarna, det fria samhället, yttrandefriheten, grundläggande infrastruktur, utbildning. Det är mycket mer än rent kulturpolitiska beslut om institutioner och kulturstöd som krävs och finns. Men i grunden, naturligtvis, främst kulturskaparna själva. Politik och näringsliv kan stötta, främja, ta initiativ men aldrig skapa.

 

Vissa aktörer kan säkerligen ta större ansvar. Det kan ske på olika sätt – inte nödvändigtvis genom mer pengar. Även om jag och Liberalerna förespråkar en stark kulturbudget och gärna utökar kulturstödet ytterligare, vill vi också gärna se hur våra kommunala resurser kan leda till ännu mer kultur, och det gärna tillsammans med resurser från andra håll. Resurser kan handla om pengar, men också om lokaler.

Jag tror och hoppas att vi kan få fler kulturscener på privat initiativ. Både sådana där verksamhet drivs med stöd av det offentliga, och scener med helt privat finansierad kultur; och varför inte mer av en blandning?

Fler privata kulturinitiativ kan främjas med skatter och regelverk (bullernormer t ex) där besluten oftast ligger på nationell nivå. Men kommunen har också en viktig roll, mer än som bara finansiär. Hur agerar vi som fastighetsägare, stadsplanerare, tillståndsgivare? Hur gör vi för att inte ateljélokaler ska behöva stänga när stadsdelar omvandlas från arbets- till bostadsområden? Hur ser vi till att klubb- och musiklivet inte berövas en av sina viktigaste, och privata, aktörer i form av Debaser Medis, genom att staden sviker sina löften som hyresvärd?

Det kommunala har också en roll genom sin egen kulturverksamhet och den kultur vi stöttar. Gör vår finansiering att andra, privata, initiativ går om intet eller aldrig väcks överhuvudtaget? Jag tror inte att vi har ett kommunalt kvävande kulturimperium, men risken finns. För oss liberaler är det viktigt att bevaka att det offentliga inte konkurrerar ut det privata. Våra egna institutioner och de som får kulturstöd är främst till för att finansiera det som inte är direkt kommersiellt gångbart. (Det innebär inte att offentligt stödd kultur inte kan vara bred, och skapa igenkänningseffekter; det är lika viktigt som det nyskapande, smala, utmanande.)

Vissa saker ska kommunen alltså inte göra. Men vad kan vi göra (mer) – för att få en bättre kulturscen, men också mer pengar till kultur och mindre till lokaler?

  • Fler fristående aktörer behöver få ta plats på stadens kulturscen. Med eller utan kommunalt stöd. En väg är vårt liberala förslag om ett scenkonsthus – för gästspel, tillfälliga konstellationer, grupper som inte har någon egen scen; där man kunde få hjälp med allt från bara just scenen, till mycket av arrangemangen runtomkring, beroende på egna resurser och intresse.
  • Det offentliga ska ge god och snabb service till alla aktörer, som tillståndsgivare för ombyggnationer eller tillfälliga arrangemang t ex.
  • Kommunen ska vara en god hyresvärd. Stockholms stad måste leva upp till sina löften till Debaser. Och som fastighetsägare både våga satsa, och vara försiktig – och aktsam om det som i förlängningen, genom hyra, är kommunens penga.r
  • Stadsplaneringen ska främja kulturaktiviteter. Kulturverksamheter och deras lokaler borde kunna ses som en tillgång i såväl gamla som nya områden (och inte försvinna i takt med att den bebodda staden växer). Vi behöver mer kultur i hela stan, och en levande Citykärna – med både kultur och bostäder.
  • Kommunala stöd ska ha plats för både kulturhistoria och framtid. Nya aktörer måste kunna få plats, inte bara i lokaler utan även i stödsystemet, på jämlika villkor. Vi måste hålla i våra liberalt framdrivna kulturstödsreformer!
  • Privata liksom offentliga aktörer måste se värdet av varandra, av samexistens parallellt (så som det ofta är i dag) men också av samarbete. Riv lite mer av gränserna, utan att tumma på de tydliga roller som t ex en kommunal förvaltning måste ha. Scener kan användas för både kommersiell och skattesubventionerad kultur. Kulturens kringaktiviteter, som servering, butiksförsäljning, m m, kan ge både intäkter och förhöja upplevelsen.

Kulturen behöver större resurser, och vi behöver använda resurserna – pengarna och lokalerna – bättre. Den största resursen, den mänskliga kraften och kompetensen, måste också vårdas och inte slitas ut. Mycket bra har hänt och händer, och finns att bygga vidare på. Inte minst med mer av liberal kulturpolitik.



Kategorier:Kultur & nöje, Staden

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: