Tagg: debatt

För kulturens frihet, i kulturdebatten

I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.

En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Fortsätt läsa ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”

Fri scen-debatt

Hur fri är scenkonsten? Och vilka scener ska den kunna finnas på? I dag har jag deltagit i ännu en debatt om kultur, pengar och lokaler.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER – FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.

Kulturlivets frihet är viktig att slå vakt om. Men hur gör vi det, när de fria kulturaktörerna ofta är beroende av offentligt stöd? Och hur fri kan man vara om man är beroende av dyra lokaler och andra höga fasta kostnader? Det är frågor som ständigt återkommer i kulturdebatten.

Vi liberaler i Stockholm vill göra kulturlivet ännu friare. Vi är noga med armlängds avstånd mellan politiken, som ska fatta övergripande beslut om riktlinjer och budgetutrymme, och de specifika besluten om stöd till enskilda kulturaktörer.

Det är viktigt att fortsätta eftersträva högre intäkter från fler och andra håll än kommunen, landstinget och staten. Och det är angeläget att utveckla samarbeten, i olika former, som kan främja konsten – och minska de fasta kostnaderna för var och en.

Om detta och annat har jag debatterat i dag, i en panel som samlades av Stockholm Fringe Festival. Så här såg agendan och panelens sammansättning ut:

Är den fria scenkonsten verkligen fri?

Vad behöver scenkonststockholm för att verkligen vara fri?
Vad krävs för ett hållbart, fritt skapande?
Vilken infrastruktur behövs?
Hur möter politikerna utövarnas behov?

Moderator: Jenny Aschenbrenner (SR)

Panel: Ann Mari Engel (V), Danjel Andersson (MDT), Max Lundqvist(Teater Kaos), Rasmus Jonlund (L), Rebecka Pershagen (Tempus Fugit),Tina Eriksson Fredriksson (SITE)

Mer om våra konkreta liberala idéer och förslag kan du läsa här:
Fri scen eller kommunalt kulturimperium?
Ett hus för den fria scenkonsten

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Ja och nej till Nobelcenter

På måndagskvällen debatterade Stockholms kommunfullmäktige förslaget till Nobelcenter på Blasieholmen. Vi liberaler gillar tanken på ett Nobelcenter. Vi ser gärna en märkesbyggnad på Blasieholmen. Men vi säger nej till det liggande förslaget.

Sent omsider – efter en drygt tre timmar lång filibuster-liknande debatt i ett annat ärende med bara ett förslag till beslut – blev det debatt om Blasieholmen och Nobelcentret. Nedan ser ni mitt inlägg i debatten (som också citeras i FastighetsNytt).

Det omarbetade förslaget till Nobelcenter, vy över Nybroviken. Bild via stockholmskyline.se

 

Anförande vid fullmäktigedebatten om Nobelcenter, 25 april 2016

Alfred Nobels gärning och det pris som bär hans namn är ett av Sveriges och Stockholms absolut starkaste varumärken. Naturligtvis ska vi ge förutsättningar för att skapa ett modernt Nobelcenter, som berättar om historien och siktar mot framtiden.

En annan av Stockholms största tillgångar är staden i sig – stadsmiljön, vattnet, den lätt avläsbara topografin, arkitekturen från många sekel som bråkar, bryter av och framför allt samsas.

Dessa två tankar kan och måste vi ha i huvudet samtidigt.

Platsen på Blasieholmen är en av stadens sista centrala, i huvudsak fria tomter. Det är en märkesplats. Den ska självklart kunna utnyttjas till något riktigt bra, en märkesbyggnad. Men – den är inte helt tom. Där finns både byggnader och inte minst ett historiskt arv som vi måste beakta. Det är en sak.

Platsen i sig och dess roll i staden i stort är den andra och kanske ännu känsligare saken.

Jag och Liberalerna motsätter oss inte ett Nobelcenter. Tvärtom! Vi motsätter oss inte en framtida byggnation på Blasieholmen. Men vi vill och kan inte stödja detta förslag, till Nobelcenter på Blasieholmen.

David Chipperfield må vara en arkitekt av världsrykte, och det gyllene hus han har ritat, och ritat om, må mycket väl vara arkitektur av hög klass. Men är det rätt arkitektur för platsen?

Och – att vi ställer den frågan innebär inte att vi måste ha en färdig skiss på hur ”vårt” hus skulle se ut. Det är som bekant inte politiker som ska rita hus. Trots att det verkar låta så ibland i den här debatten.

Kulturmiljön på Blasieholmen och husets plats i ett centralt blickfång motiverar vårt nej. Det är ett nej som delas av många röster i staden, röster som långtifrån alltid har samma uppfattning i samhällsfrågor eller ens i stadsbyggnadsfrågor – tvärtom. Till de kritikerna hör nätverket Yimby, vars själva existens går ut på en positiv inställning till stadsbyggnadsmässig utveckling, förnyelse och förtätning. Men här talar de om en monolitisk utformning, och betonar liksom vi värdet av det tullhus som ska rivas.

Att säga nej till nuvarande förslag till Nobelcenter på Blasieholmen är inte ett utslag av att säga nej till allt byggande i Stockholm, eller nej till förändring och modern arkitektur. Men att bejaka förnyelse och förtätning innebär inte att man måste säga ja till allt. Att bygga nytt innebär inte att vi måste radera historien.

Tänk om, ta chansen att göra något riktigt bra för både Nobel, Blasieholmen och Stockholm. Bifall till Liberalernas reservation i kommunstyrelsen.

Läs mer: Yimbys yttrande över förslaget till Nobelcenter. Förslag till överenskommelse om exploatering. Förslag till detaljplaneändring. Tidigare inlägg från mig: ”Gärna ett Nobelcenter men inte detta.”

När Kulturhuset och Stadsteatern blir ett, blir summan mer än två

Fusioner för dess egen skull torde sällan bli lyckade. Det gäller att ha en idé om mervärdet, vad vi vill uppnå. Och så är verkligen fallet med sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern – med det rätt självklara namnet Kulturhuset Stadsteatern, som SvD skriver om i dag. Med Benny Fredriksson som VD och sex genrechefer, som är både verksamhetschefer och konstnärliga ledare, tar organisationen nu form inför 1 juli. Men organisationen är bara skalet för det viktiga uppdraget: Kulturen.

Och mer kultur ska det bli. Inte bara bättre utnyttjande av lokaler och större ekonomiska resurser att göra kultur av, utan också ett bredare engagemang över vidare fält.

Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg - ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg – ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Dansen med Kenneth Kvarnström och hans kompani som kärna är känt sedan tidigare – och det blir dans på Stadsteatersätt, med repertoaruppsättningar som kan spela 30 uppsättningar, inte tre, som det ofta blir med gästspel på Dansens hus.

Debatt blir en självklar del av vårt nya allkonsthus. Kulturhuset Stadsteatern mitt i stan ska också stå mitt i samhälls- och kulturdebatten, i olika format, på olika scener och med många olika röster.

Mer överraskande, men kanske mest efterlängtat och därför allra roligast, är att Kulturhuset Stadsteatern tar sig an designområdet.

Att designen har saknat en självklar samlingsplats och scen i Stockholm har varit smärtsamt känt sedan länge. Arkitekturmuseets designcenter-ansvar blev det tyvärr aldrig riktigt något av. Som stockholmare, eller som besökare i huvudstaden, ska man förstås inte behöva bege sig till Göteborg och Röhsska (inget ont om denna industridesign-metropol och dess museum!). Nu tar Kulturhuset Stadsteatern upp fanan.

På litteraturområdet står Kulturhuset sedan tidigare starkt – nu vill vi på allvar ta upp kampen inte minst för pojkars och mäns läsning. Musiken kan utvecklas ännu mer från det som görs i dag. Och teatern ska förstås stå fortsatt stark, som den största och ekonomiskt starkaste delen av huset.

Mycket mer spännande finns att säga – och vänta. Det är bara att följa utvecklingen. Som en av de ansvariga i kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse, ska det bli en särskild glädje att följa denna resa.

Läs mer hos Madeleine Sjöstedt!