Tagg: scenkonst

Fri scen-debatt

Hur fri är scenkonsten? Och vilka scener ska den kunna finnas på? I dag har jag deltagit i ännu en debatt om kultur, pengar och lokaler.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER – FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.

Kulturlivets frihet är viktig att slå vakt om. Men hur gör vi det, när de fria kulturaktörerna ofta är beroende av offentligt stöd? Och hur fri kan man vara om man är beroende av dyra lokaler och andra höga fasta kostnader? Det är frågor som ständigt återkommer i kulturdebatten.

Vi liberaler i Stockholm vill göra kulturlivet ännu friare. Vi är noga med armlängds avstånd mellan politiken, som ska fatta övergripande beslut om riktlinjer och budgetutrymme, och de specifika besluten om stöd till enskilda kulturaktörer.

Det är viktigt att fortsätta eftersträva högre intäkter från fler och andra håll än kommunen, landstinget och staten. Och det är angeläget att utveckla samarbeten, i olika former, som kan främja konsten – och minska de fasta kostnaderna för var och en.

Om detta och annat har jag debatterat i dag, i en panel som samlades av Stockholm Fringe Festival. Så här såg agendan och panelens sammansättning ut:

Är den fria scenkonsten verkligen fri?

Vad behöver scenkonststockholm för att verkligen vara fri?
Vad krävs för ett hållbart, fritt skapande?
Vilken infrastruktur behövs?
Hur möter politikerna utövarnas behov?

Moderator: Jenny Aschenbrenner (SR)

Panel: Ann Mari Engel (V), Danjel Andersson (MDT), Max Lundqvist(Teater Kaos), Rasmus Jonlund (L), Rebecka Pershagen (Tempus Fugit),Tina Eriksson Fredriksson (SITE)

Mer om våra konkreta liberala idéer och förslag kan du läsa här:
Fri scen eller kommunalt kulturimperium?
Ett hus för den fria scenkonsten

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Stadsteatern och Kulturhuset starkare tillsammans

Den demokratiska processen för att slå samman Stadsteatern och Kulturhuset går vidare. I går tog kommunstyrelsen beslut. Kommunfullmäktige väntas behandla ärendet igen senare i februari (det var ju uppe som en del av budgetbeslutet för 2013 i höstas, då jag också bloggade). Jag gläds över att det är en bred majoritet, inklusive Socialdemokraterna, som står med oss i Folkpartiet och Alliansen bakom beslutet. (I Stadsteaterns styrelse stödde även Miljöpartiet beslutet.)

Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Jag ser fram mot denna förändring och tror att den kommer att bli väldigt bra. Vi kan få till stånd det allkonsthus som det känns som om byggnaderna vid Sergels torg, Celsings Kulturhus och Stadsteatern, var ägnad att bli från början. Kulturen kan få en rättmätig, stor plats mitt i staden. Kulturhuset kan utvecklas inte minst med sin programverksamhet, korsbefruktning kan ske mellan Kulturhus- och Stadsteaterprogrammen. Jag ser fram mot många spännande samarbeten.

Vi kan också utnyttja de samlade lokalerna bättre, och framför allt få större kraft ekonomiskt med drygt 360 miljoner kronor i budget – 230 miljoner för Stadsteatern från kommunen, 50 miljoner i statsbidrag, och drygt 80 miljoner som är Kulturhusets ram.

Detta handlar inte om någon besparing. Tvärtom är det en stor satsning på kulturen från stadens sida, och det glädjer mig som kulturvän och liberal.

Som liberal slår jag också vakt om yttrandefrihet och insyn. Och jag kan lugna alla oroliga, offentlighetsprincip och meddelarfrihet gäller för alla kommunala verksamheter, förvaltningar som bolag.

I dag kommenterar jag Stadsteaterns och Kulturhusets sammanslagning på svd.se. Madeleine Sjöstedt bloggar.