Tagg: sjuksköterskor

Vård för integration

Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.

KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)

Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.

När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.

Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.

Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.

För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)

Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Snart 300 000 fler jobb – återvälj en regering som kan göra jobbet

Sedan 2006 har sysselsättningen stigit med 250 000 personer, och bara i år tillkommer över 40 000 jobb. Alliansens politik ger resultat – som de rödgröna riskerar att rasera.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 – men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jämställdhet, skola och sjukvård blir alla viktiga valfrågor, men för Sveriges framtid är det ekonomi och sysselsättning som står i fokus. Och där, mer än på något annat område, är det tydligt att Alliansens politik har fungerat, och levererat. Siffran 250 000 fler i arbete sedan 2006 tål att upprepas, och nu ser vi hur en från början försiktig uppgång tar allt starkare fart. I år räknar man med 41 000 nya jobb, nästa år med 54 000. Nästan 100 000 nya jobb för oss en bra bit närmare Alliansens mål om fem miljoner sysselsatta år 2020 – men det sker inte med självklarhet.

Det är just en klok ekonomisk p0litik som har gett Sverige förutsättningar att både klara den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och få en tillväxt på arbetsmarknaden. Samma politik har också gjort arbetskraften större: fler människor är i dag villiga och beredda att ta ett jobb, och det är väldigt positivt.

De nya jobben kommer i olika sektorer, men de hetaste framtidsyrkena känns igen från tidigare års prognoser: sjuksköterskor, ingenjörer, IT-specialister. Undersköterskor blir allt mer  efterfrågade, och understryker vikten av god utbildning, även på gymnasienivå. Även lärare är ett framtidsyrke med stor efterfrågan. Och för både lärare och sjuksköterskor gäller förstås att arbetsgivarna, inte minst landsting och kommuner, kan erbjuda goda villkor och en god löneutveckling. Folkpartiet har tagit täten med karriärtjänster i skolan och lönesatsningar på sjuksköterskor i bl a Stockholms läns landsting. Det är viktigt för skolan, för vården och även för jämställdheten eftersom många av de högskoleutbildade professionella i skolan och vården är kvinnor, vars utbildning, ansvar och erfarenhet också måste löna sig. Politikområdena ovan hänger ihop!

Jobben kommer inte av sig själva. De beror av innovativa entrepenörer och hårt arbetande företagare, och av politiska beslut som skapar förutsättningar för både företagande, utbildning, arbetsvilja, välfärd och attraktiva arbetsplatser i offentlig sektor. Mot Alliansen och Folkpartiet står en splittrad rödgrön opposition – S, V, MP och kanske F! – som inte kan enas om särskilt mycket och i vissa delar helt saknar ekonomisk politik eller finansiering för flera av sina vidlyftiga löften. Ett är säkert: Skatterna lär höjas. Ja, och ett annat: Jobben lär inte bli fler. Tvärtom väntas, som jag skrev häromveckan, ”Socialdemokraternas ekonomiska politik … ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb.”

Det blir ett val om jobben, och om skolan, vården och jämställdheten. Jag hoppas att väljarna åter väljer en regering som kan göra jobbet. Som med trovärdighet kan stå för vettiga skattenivåer, ännu bättre förutsättningar för företagande och större resurser till välfärden.

 SR: Undersköterska – ett allt större bristyrke. DN: Här finns jobben. Arbetsförmedlingen: 95 000 fler jobb under 2015 och 2015.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Kvinnokarriärer med liberal feminism

Kvinnors löner måste lyftas. Vi behöver skapa karriärvägar för kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

Jämställdheten står, äntligen, åter högt på dagordningen. Historiskt var kvinnornas inträde på arbetsmarknaden den kanske viktigaste förändringen för att få egen frihet och makt över sina egna liv. I dag är en av de viktigaste frågorna att kvinnor och män ska ha lika möjligheter att göra karriär, få betalt för sitt arbete och ha ett oberoende. Trots jämställdhetens frammarsch har kvinnor, som vi alla vet, generellt inte lika lön eller lika chanser i yrkeslivet.

Fler karriärvägar och bättre löneutveckling för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är en av de kraftfullaste insatserna vi kan göra för jämställdheten. Kvinnorna utbildade sig, idag ofta mer än sina manliga generationskamrater, och bemannade den växande offentliga sektorn men stat, kommuner och landsting har inte varit tillräckligt bra på att förvalta deras kompetens och ge dem utvecklingsmöjligheter. Framför allt inte löneutveckling.

Folkpartiet har drivit igenom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering. I t ex Stockholm höjer vi lärarlönerna kraftigt. I Stockholms läns landsting och på andra håll satsar vi på högre löner för utbildade och erfarna specialistsjuksköterskor. Nu går vi till val på fler, statligt stödda karriärsatsningar på kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor, som Jan Björklund berättar i DN i dag*. Tillsammans med bl a en tredje ”pappamånad” och målet att avskaffa vårdnadsbidraget är det en kraftfull, liberal, feministisk jämställdhetspolitik. Socialistiska och tillväxtfientliga lösningar blir inte bättre av att de lanseras i ett nytt, rosa paket.

Jämställdheten lovar att bli en av de största valfrågorna. Det känns viktigt, roligt och hoppfullt – Folkpartiet kommer att gå i bräschen för feminism utan socialism. För att ge kvinnor och män lika möjligheter i livet.

*DN: Björklund tar strid om kvinnolönerna. Läs också Jan Björklunds nyhetsbrev: Feminism utan socialism.

Sverigedemokraterna och biopubliken

Först var det sjuksköterskor och läkare, sedan brandmän. Nu är det biobesökare i Västsverige som markerar mot Sverigedemokraterna – som får problem när det är ”vanligt folk” som säger ifrån. Anständigheten är på frammarsch.

VARDAGSHJÄLTAR. Biopublik i Västsverige har stoppat Sverigedemokraternas valfilm. Här biobesökare i USA som väntar på att filmen ska starta, foto: Belinda Hankins Miller/Wikimedia.
VARDAGSHJÄLTAR. Biopublik i Västsverige har stoppat Sverigedemokraternas valfilm. Här biobesökare i USA som väntar på att filmen ska starta, foto: Belinda Hankins Miller/Wikimedia.

En sverigedemokratisk reklamfilm stoppas av SF sedan biopubliken reagerat starkt. Filmen, som skulle visas brett på västsvenska biografer, hann bara rulla i tre dagar. Nu funderar SD på att stämma SF (SR Ekot). Huruvida en stämning avtalsrättsligt är motiverad går förstås inte att bedöma utan att känna till detaljerna, men ännu har jag inte sett några hänvändelser till yttrandefriheten, som annars brukar vara populärt bland sverigedemokrater. Det är bra.

Sverigedemokrater har som alla andra rätt att uttrycka sina åsikter och spela in reklamfilmer. Men ingen har rätt att kräva att deras budskap får annonsplats eller reklamtid. Varje medieföretag äger sitt kommersiella utrymme.

Nu verkar det inte heller vara ett principiellt avståndstagande från sverigedemokrater som motiverar SF att stoppa reklamfilmen. Det är snarare just kommersiella överväganden det handlar om – publikreaktioner som kortsiktigt kan minska biobesök och intäkter, och långsiktigt påverka varumärket. För Sverigedemokraterna å sin sida är det tacksammast att gå till storms mot, och kanske stämma, SF. Den dominerande, tidigare Bonnierägda, biografkedjan kan lätt utmålas som en del av det etablissemang som SD älskar att ställa sig i opposition mot – och påstå sig tryckas ned av.

Problemet för Sverigedemokraterna är att det inte är biografföretaget som är deras motståndare – utan biopubliken. När SD möter mothugg från ”vanligt folk” fungerar inte anti-etablissemangsrollen.

Samma mönster har märkts vid protesterna mot SD-ledaren Jimmie Åkessons arbetsplatsbesök. Då är partiledaren och den välbetalda riksdagsledamoten en del av etablissemanget, som hävdar sin rätt att synas i positiva sammanhang, på sjukhus och brandstationer. Den rätten har han – men de sjuksköterskor, läkare, brandmän och andra som protesterar och vägrar vara kuliss när Åkesson vill framstå som välfärdens varmaste vän, går inte att avfärda. Lika lite som biopubliken.

Tidigare har SD fått ökat väljarstöd när de mött motstånd och utsatts för granskning. Så inte denna gång, vilket bekräftas i dagens DN/Ipsos-mätning (vars övriga aspekter kommenteras av bl a DN ledare). Antirasismen i det svenska folkdjupet torde bli den främlingsfientliga minoritetens största, orubbliga motståndare.

Anständigheten är på frammarsch. Oavsett hur det går i partipolitiken i övrigt är det en ljusning vi tillsammans kan hoppas på.

I den andan vill jag önska alla demokrater som står upp för allas lika värde en bra första maj, oavsett om den tillbringas i demonstrationståg, i soffan eller trädgårdslandet. På lördag startar valaffischeringen!

Svensken är antirasist

De flesta svenskar är inte rasister – tvärtom. Antirasismen finns i folkdjupet, och är på väg att vakna på allvar. Det kommer både sverigedemokrater och nynazister att märka.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Massiva motdemonstrationer mot nazistiskt våld. Kärleksaktioner mot skolor och moskéer som utsatts för hat och hot. Brandmän och sjuksköterskor som inte vill vara staffagefigurer för sverigedemokrater på studiebesök, rekvisita när Jimmie Åkesson vill framstå som välfärdens varmaste vän. Det har varit en tuffare vinter för främlingsfientliga krafter än på länge – och den spirande, breda antirasistiska rörelsen är ett lovande vårtecken. Sverigedemokraternas ledare talar gärna om att de som protesterar mot hans arbetsplatsbesök är vänsteraktivister, och kanske har de mest högljudda motdemonstranterna en politisk hemvist till vänster. Men det är inte de mest högljudda som är Jimmie Åkessons problem.

Problemet för Sverigedemokraterna är de många ”vanliga” människor som nu häver upp sina röster och vill markera mot uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Det är när Åkessons uppenbarligen stora intresse för brandstationer och brandmän inte besvaras utan möts av uttalade protester eller tysta avståndstaganden, när gruppen Brandmän mot rasism växer i rasande fart – och får stöd av alla möjliga och omöjliga tänkbara andra grupper ”vanliga” människor.

Det är då som Sverigedemokraternas favoritposition, som uppstickarna som säger sanningar som etablissemanget inte vill höra, rubbas. Och i den här omgången av negativ publicitet verkar SD inte alls öka i opinionen, som man t o m gjorde under järnrörsskandalen (se senaste Sifo, TT och Göran Erikssons analys i SvD).

Svensken är helt enkelt inte rasist. Det har vi förvisso vetat länge; merparten av svenskarna står upp för ett öppet Sverige och tycker t ex inte alls att det vore en bra idé att ta emot färre flyktingar, och vi har anledning att vara stolta över det ansvar Sverige tar med bistånds- och flyktingpolitik.

Att svenskarna blivit mer öppna mot invandrare de senaste årtiondena, samtidigt som invandringskritiken och främlingsfientligheten de senaste åren har organiserat sig bättre och lyckats ta sig in i riksdagen, verkar förstås paradoxalt – men som påpekas i dagens SvD (Våg av antirasism rör sig över Sverige) har det en naturlig förklaring. När Sverige blir öppnare och svenskarna i allmänhet mer välkomnande mot främlingar, kan det provocera fram reaktioner från den mindre öppensinnade minoriteten. Den reaktionen, tydligast alltså manifesterad i Sverigedemokraternas riksdagsmandat och ökade opinionsstöd, har gett anledning till förstämning – men verkar nu i sin tur leda till en motreaktion.

Svenskarnas grundläggande öppenhet har alltså ökat, men legat latent. Det är när behov uppstår som motreaktionen kommer, som statsvetaren Jan Jämte säger till SvD. Det vi såg i Kärrtorp och över hela landet efter nazistattacken i december, i Malmö i mars efter en annan våldsam attack mot en feministisk manifestation, och vid Vasa Real och moskéer runtom i landet efter hat- och hotfylld vandalisering de senaste månaderna, är helt enkelt utslag av svenskarnas anständighet. Det är en majoritet som passar in på författaren Henrik Arnstads beskrivning i SvD: ”…demokratiskt övertygade människor som menar att alla människor är lika mycket värda, och att det är något som är värt att stå upp för.”

Svenskarnas antirasism syns i manifestationer men markeras och för nytta även i insändare, bloggar och inte minst vardagssamtal med bemötanden av rasistiska utryck och vinklade påståenden. Utöver den grundläggande övertygelsen om rättrådighet finns ju de sakliga motargumenten mot rasisterna. De som är födda utomlands eller har utländsk bakgrund utgör en stor del av oss som bär här i Sverige och kan kalla oss svenskar. En majoritet går till jobbet varje dag. Och nej, de allra flesta är inte brottslingar, lika lite som ”infödda” svenskar. Tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare år, samtidigt som invandringen har ökat. Invandring är dessutom något som berikar Sverige, ekonomiskt och på andra plan – inte minst för att det visar vilket samhälle vi är och vill vara: Demokratiskt, öppet, mångfacetterat, statt i ständig utveckling.

Oavsett hur rasismen visar sig – med eller utan kostym – är anständiga svenskar redo att säga: Nej, detta är inte okej. Ni är en minoritet, som inte representerar oss. Detta är inte vårt Sverige. Sådana ”vanliga svenskars” avståndstagande har störst effekt. Det ger hopp om vår.

SvD:s Göran Eriksson konstaterar 

Signalen SD helst av allt vill slippa

Sverigedemokraterna vill framstå som välfärdens varmaste vänner. Strategin kan knappast ha innehållit protester från brandmän, sjuksköterskor och läkare – som i ett slag vänder på rollerna som uppstickare och makthavare.

FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.
FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.

En sak kan sägas om Sverigedemokraterna: de är konsekventa. Varje samhällsproblem har invandring som orsak, och färre personer med utländsk bakgrund i Sverige blir lösningen på de flesta problem. Detta gäller även när SD försöker bredda sig på fler områden – till exempel som välfärdens varmaste vän och ett fallet folkhems främsta försvarare.

Ett till gäller för Sverigedemokraterna: de har framträtt som, och hittills lyckats förbli, ett anti-etablissemangsparti. Motargumenten från det som kan utmålas som ”etablissemang” biter därför inte alltid, hur mycket folkpartister och andra än talar om de många utlandsfödda som går till jobbet varje dag, eller att brottsligheten har sjunkit stadigt de senaste årtiondena.

Betydligt mer effektivt är protester från dem som SD vill lyfta fram i sin välfärdsoffensiv. Och när brandmän, sjuksköterskor, läkare och andra som arbetar i välfärden protesterar mot att Jimmie Åkesson ska besöka deras arbetsplatser, rubbas anti-etablissemangsbilden. Uppstickar- och makthavarrollerna kastas om. Det är en signal SD helst hade velat slippa.

SD torde förvisso ha räknat med en del protester – och om inte välkomnat så inte helt motsatt sig tanken. De är vana att vinna på att stängas ute. Men den här gången blev det annorlunda – och det hjälper inte att som partiets vice ordförande hävda att vårdpersonal och brandmän ska ”tvingas att se sig om efter ett annat jobb” (Sydsvenskan). Jimmie Åkesson och SD har förstås som alla partier rätt att besöka offentliga arbetsplatser i den mån det inte inkräktar på verksamheten, och brukarnas eller personalens säkerhet och integritet. Rena blockader tror jag är lika fel här som i skolor, men medarbetare i välfärdsverksamheter har lika lite som andra någon skyldighet att ställa upp som SD-kulisser. Att ignorera är väl effektivt.

De hot som riktats mot offentliganställda som protesterat mot SD tror jag inte att partiet och Jimmie Åkesson står bakom. Men vilket annat parti skulle råka ut för sådana ”vänner”? Det visar återigen på det problematiska i SD:s särart och historia. Om det är ”anti-etablissemangets” pris, så kalla mig etablissemang.

Vårdfokus: Brandmän stöttar hotad vårdpersonal. DN: ”SD är mycket besvärat av motståndet”, Brandmän kör iväg brandbilar i protest mot SD, Åkesson portas från Växjöföretag. Sydsvenskan: Linus Bylund: SD gynnas av protesterna.

Utbildning ska löna sig – också för kvinnor

Utbildning ska löna sig. Kvinnor och män ska ha lika möjligheter att göra karriär och få en god lön. Viktiga liberala profilfrågor – som förenas i dagens besked om en rejäl satsning på specialistsjuksköterskors löner i Stockholm.

Oftast håller jag isär arbete och fritidspolitik. Men när cheferna Anna Starbrink och Birgitta Rydberg får igenom en rejäl lönesatsning på specialistsjuksköterskor, kräver det några rader. Det är en viktig jämställdhetssatsning. Men det är också en satsning på att utbildning ska löna sig – även om man arbetar i offentlig sektor, i ett typiskt kvinnodominerat yrke.

90 procent av de anställda som nu kan bli föremål för landstingets satsning på specialistsjuksköterskors och barnmorskors löner, är kvinnor. Vem vet – mer jämställda löner kanske också kan få ännu fler män att söka sig till yrket. Det vore också bra för jämställdheten, och en illustration av jämställdhetens utmaningar.

Vården i Stockholm gynnas naturligtvis av att det nu kommer att löna sig betydligt bättre att utbilda och vidareutbilda sig, ta en ansvarsfull roll på arbetsplatsen, och skaffa erfarenhet.

Och Folkpartiet stärker jämställdhetsprofilen ytterligare.

Folkpartiets pressmeddelande. SvD skriver i dag om sjuksköterskor, rekrytering och löner. DN skriver om barnmorskor – och om landstingets lönesatsning. Ledarnas Chefsblogg: ”Vad glad jag blir när fler jobbar mot individuell lön!”, Expressen: Måste satsa på sjuksköterskorna.