Tagg: vård

Signalen SD helst av allt vill slippa

Sverigedemokraterna vill framstå som välfärdens varmaste vänner. Strategin kan knappast ha innehållit protester från brandmän, sjuksköterskor och läkare – som i ett slag vänder på rollerna som uppstickare och makthavare.

FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.
FEL SIGNAL FÖR SD. Brandbilen och brandmännen på bilden och räddningstjänsten i Hofors har inget samband med texten. Bild Calle Eklund/Wikimedia.

En sak kan sägas om Sverigedemokraterna: de är konsekventa. Varje samhällsproblem har invandring som orsak, och färre personer med utländsk bakgrund i Sverige blir lösningen på de flesta problem. Detta gäller även när SD försöker bredda sig på fler områden – till exempel som välfärdens varmaste vän och ett fallet folkhems främsta försvarare.

Ett till gäller för Sverigedemokraterna: de har framträtt som, och hittills lyckats förbli, ett anti-etablissemangsparti. Motargumenten från det som kan utmålas som ”etablissemang” biter därför inte alltid, hur mycket folkpartister och andra än talar om de många utlandsfödda som går till jobbet varje dag, eller att brottsligheten har sjunkit stadigt de senaste årtiondena.

Betydligt mer effektivt är protester från dem som SD vill lyfta fram i sin välfärdsoffensiv. Och när brandmän, sjuksköterskor, läkare och andra som arbetar i välfärden protesterar mot att Jimmie Åkesson ska besöka deras arbetsplatser, rubbas anti-etablissemangsbilden. Uppstickar- och makthavarrollerna kastas om. Det är en signal SD helst hade velat slippa.

SD torde förvisso ha räknat med en del protester – och om inte välkomnat så inte helt motsatt sig tanken. De är vana att vinna på att stängas ute. Men den här gången blev det annorlunda – och det hjälper inte att som partiets vice ordförande hävda att vårdpersonal och brandmän ska ”tvingas att se sig om efter ett annat jobb” (Sydsvenskan). Jimmie Åkesson och SD har förstås som alla partier rätt att besöka offentliga arbetsplatser i den mån det inte inkräktar på verksamheten, och brukarnas eller personalens säkerhet och integritet. Rena blockader tror jag är lika fel här som i skolor, men medarbetare i välfärdsverksamheter har lika lite som andra någon skyldighet att ställa upp som SD-kulisser. Att ignorera är väl effektivt.

De hot som riktats mot offentliganställda som protesterat mot SD tror jag inte att partiet och Jimmie Åkesson står bakom. Men vilket annat parti skulle råka ut för sådana ”vänner”? Det visar återigen på det problematiska i SD:s särart och historia. Om det är ”anti-etablissemangets” pris, så kalla mig etablissemang.

Vårdfokus: Brandmän stöttar hotad vårdpersonal. DN: ”SD är mycket besvärat av motståndet”, Brandmän kör iväg brandbilar i protest mot SD, Åkesson portas från Växjöföretag. Sydsvenskan: Linus Bylund: SD gynnas av protesterna.

Mer meddelarfrihet!

Det utökade meddelarskydd som föreslås för anställda i privata företag i välfärden är välkommet – men har brister. Att bara vård, skola och omsorg omfattas är en för snäv begränsning. Å andra sidan bör företagshemligheter få förbli hemliga.

Illustration: Wikimedia Markus Schweiss / MichaelFrey (talk)
Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Möjligheten att slå larm om missförhållanden i offentliga verksamheter är ingenting som borde vara beroende på vem som driver verksamheten. När det är skattepengar som betalar verksamheten, och när alla invånare har tillgång på samma sätt, då ska samma meddelarskydd gälla för medarbetarna – även om arbetsgivaren är ett privat företag. Möjligheten att fritt meddela sig med medierna, och vara skyddad mot eftersökande av källan, är en viktig mekanism för att upptäcka och förebygga problem och brister.

Folkpartiet har länge drivit frågan om meddelarfrihet och för oss som för andra har det främst handlat om skola, vård och omsorg. En utredning kom till slut till stånd, även om det tog lång tid tills den verkligen fick sina direktiv och kunde sätta igång. Nu väntas förslaget komma, som SVT rapporterade i måndags. Det är efterlängtat, men tyvärr inte utan brister.

En stor brist är just begränsningen till vård, skola och omsorg. Hur ska man se på t.ex. trafikunderhåll? Städ- och andra servicetjänster i anknytning till välfärden eller andra offentliga verksamheter? Eller hela kollektivtrafiken, som ju är en stor verksamhet inte bara i Stockholms läns landsting?

En annan brist är å andra sidan också att företagshemligheter inte skyddas. Privata företag ska inte kunna gömma sig bakom att de behöver skydda sig mot konkurrenter, men sådan information om företags ekonomi och annat som kan vara konkurrensstörande om den kommer ut, bör även fortsatt vara skyddad.

Exakt var gränserna ska dras är förstås en bedömningsfråga. Men de bedömningarna måste vi göra.

Att frågan har levt länge visar sig av att jag bloggade för snart tre år se dan om ”Arbetsglädje över meddelarfrihet”. Folkpartiet om meddelarfrihet. Birgitta Rydberg bloggar om att meddelarskyddet bör omfatta även t.ex. kollektivtrafiken.

Obamacare under attack

Sjukvårdsreform kommer att bli Barack Obamas största inrikespolitiska avtryck. Därför är också motståndet så hårt. De tekniska svårigheterna att sjösätta reformen gör inte argsinta republikaner mer försonliga. Men Obamacare är betydligt bättre än sitt rykte – och många rykten som sprids är rena fantasier.

President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.
President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.

Bortåt 50 miljoner amerikanska medborgare saknar sjukvårdsförsäkring. Att den fria världens ledande land saknar allmän sjukvård är en av de skillnader som känns mest slående för västeuropéer. I USA finns några av världens bästa sjukhus och den allra bästa sjukvården, för dem som kan betala. Men man har också enormt höga sjukvårdskostnader.

Obamas sjukvårdsreform – liksom Bill och Hillary Clintons misslyckade reformförsök i början av 1990-talet – är ett sätt att försöka ge alla amerikaner tillgång till sjukvård, och hålla tillbaka sjukvårdens ökande andel av BNP. För motståndarna är det också ett sätt att upprätta något liknande en europeisk välfärdsstat. Fast de kallar det förstås socialism.

Det omfattande tekniska strulet med hemsidan är förstås en mardröm för Obama, och det sjukvårdssystem som har fått hans namn. Målen om hur många som ska teckna sig för en försäkring är i fara. Och för spefulla motståndare är det förstås en stor källa till skadeglädje – och ett ”bevis” på att staten inte klarar dylika ”socialistiska experiment”.

Nu är förstås Obamacare långtifrån socialism – till och med långt ifrån en socialliberal allmän sjukvård. Affordable Care Act bygger fortfarande på privata försäkringsbolag, och privata vårdgivare. En del är både försäkringsgivare och nätverk av sjukhus och ”vårdcentraler” – som västkustens Kaiser Permanente, mångdubbelt större än Sveriges största landsting, med lika många anslutna försäkringstagare som hela Sveriges befolkning.

Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen.
Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen. Karta från Kurykh/Wikimedia.

Obamacare handlar förenklat om att skapa en marknadsplats där alla kan delta på mer jämlika villkor. Det blir obligatoriskt att ha en sjukvårdsförsäkring – och ingen får nekas en försäkring, som tidigare skett, t.ex. p.g.a. ”tidigare existerande tillstånd”. Det har alltså verkligen gällt att vara frisk för att få försäkra sig mot framtida sjukvårdskostnader.

Angreppen mot Obamacare har sträckt sig från rena falserier, som ”dödspanelerna”, över halvsanningar, som att människor mot sin vilja förlorar existerande försäkringslösningar (de får förstås köpa nya med bättre förmåner, kontrar Vita huset; NYTimes), till faktiska problem, med teknikstrulet som det tyngsta exemplet.

Obamacare har förstås sina brister. Men sjukvårdsreformen är betydligt bättre än sitt rykte. För miljoner människor med låga inkomster kan det t.ex. innebära nära nog avgiftsfritt försäkringsskydd (NYT). I vissa delstater finns egna ”marknadsplatser”, som Kentucky, där tekniken verkar fungera bättre, men där det alltjämt är den federala lagstiftningen som möjliggör för uppsökande ”navigatörer” eller försäkringsagenter att hjälpa personer att välja en sjukvårdsförsäkring som de har råd med (NYT).

En reform som vill ge sjukvård åt nära 50 miljoner oförsäkrade, och samtidigt minska sjukvårdskostnaderna, har stora utmaningar. Den har redan klarat prövning i högsta domstolen och ett val där presidenten valdes om och hans parti stärktes i kongressen. Hur Obamacare klarar de fortsatta utmaningarna, och hur Obama klarar debatten om sin epokgörande reform, kommer att avgöra hans eftermäle. Lyckas han, tar han plats i historieböckerna jämte Lyndon Johnson som efterkrigstidens store sociala reformator.

Mer om Obamacare i DN/TT, DN+, SvD och på Wikipedia.

Siffror åt rätt håll: Fler vill bli sjuksköterska, lärare och ingenjör

Fler vill bli lärare, läkare och ingenjörer. Framför allt vill nästan dubbelt så många bli sjuksköterskor. Det är glädjande – och viktigt för Sverige.

Som politiskt aktiv lägger man ofta pannan i djupa veck över olika opinionsundersökningar. Partisympatier och förtroende i olika frågor lär dock hinna ändra sig många gånger innan valdagen. Men i dag kom siffror som verkligen spelar roll – och som bör glädja en liberal utbildningsminister, landstingsråd och alla som värnar Sveriges framtid.

Lärare är viktiga i alla länder. Bild från US Census Bureau.
Lärare är viktiga i alla länder. Bild från US Census Bureau.

Utbildning är A och O för Sveriges framtid. Och hur många som utbildar sig till vissa centrala yrken är avgörande för allas vår framtida välstånd och välfärd. För att vi ska få vård och stöd, för att vi ska ha företag som skapas och växer, och för att framtidens elever ska få en bra skola – och själva söka sig vidare till givande yrkesvägar.

Att tillräckligt många vill bli sjuksköterskor, socionomer, läkare, ingenjörer och lärare är helt enkelt viktigt för oss alla. Därför är de färska siffrorna från Universitets- och högskolerådet över ökningar av förstahandssökande så glädjande:

lärare och förskollärare (+20 procent)
civilingenjörer (+14 procent)
högskoleingenjörer (+5 procent)
sjuksköterskor (+89 procent)
läkare (+26 procent) och
socionomer (+27 procent)

Att ökningen av lärarstudenter fortsätter är ett hoppingivande styrkebesked både för Jan Björklunds nya lärarutbildning, och för svensk skolas framtid.

Bild lånad från sverige-norge.se
Bild lånad från sverige-norge.se

Och att antalet som vill bli sjuksköterska ökar så oerhört kraftigt är kanske mest glädjande av allt.

Med en allt mer avancerad vård och stora utbyggnadsplaner inte minst i Stockholm behövs varenda sjuksköterska. Att regeringen utökar utbildningsplatserna i Stockholm rejält får nu så att säga kvittens. Nu måste landsting och sjukhus också ge sjuksköterskor den roll, det ansvar – och de löner – de förtjänar. Detsamma gäller förstås lärare, kommuner och skolor.

Förstelärare och lektorer, respektive specialistsjuksköterskor är strategiska satsningar.

Ansökan till högskolan ska kunna vara första steget på en karriär med god löneutveckling och ökande ansvar. Också för blivande lärare och sjuksköterskor.

Landstingsrådet Anna Starbrink gläds också: ”Att sjuksköterskeyrket lockar många unga har varit känt. det ha längre gått många sökande på varje utbildningsplats. Nu ökar söktrycket.