Sjukvårdsreform kommer att bli Barack Obamas största inrikespolitiska avtryck. Därför är också motståndet så hårt. De tekniska svårigheterna att sjösätta reformen gör inte argsinta republikaner mer försonliga. Men Obamacare är betydligt bättre än sitt rykte – och många rykten som sprids är rena fantasier.
Bortåt 50 miljoner amerikanska medborgare saknar sjukvårdsförsäkring. Att den fria världens ledande land saknar allmän sjukvård är en av de skillnader som känns mest slående för västeuropéer. I USA finns några av världens bästa sjukhus och den allra bästa sjukvården, för dem som kan betala. Men man har också enormt höga sjukvårdskostnader.
Obamas sjukvårdsreform – liksom Bill och Hillary Clintons misslyckade reformförsök i början av 1990-talet – är ett sätt att försöka ge alla amerikaner tillgång till sjukvård, och hålla tillbaka sjukvårdens ökande andel av BNP. För motståndarna är det också ett sätt att upprätta något liknande en europeisk välfärdsstat. Fast de kallar det förstås socialism.
Det omfattande tekniska strulet med hemsidan är förstås en mardröm för Obama, och det sjukvårdssystem som har fått hans namn. Målen om hur många som ska teckna sig för en försäkring är i fara. Och för spefulla motståndare är det förstås en stor källa till skadeglädje – och ett ”bevis” på att staten inte klarar dylika ”socialistiska experiment”.
Nu är förstås Obamacare långtifrån socialism – till och med långt ifrån en socialliberal allmän sjukvård. Affordable Care Act bygger fortfarande på privata försäkringsbolag, och privata vårdgivare. En del är både försäkringsgivare och nätverk av sjukhus och ”vårdcentraler” – som västkustens Kaiser Permanente, mångdubbelt större än Sveriges största landsting, med lika många anslutna försäkringstagare som hela Sveriges befolkning.
Obamacare handlar förenklat om att skapa en marknadsplats där alla kan delta på mer jämlika villkor. Det blir obligatoriskt att ha en sjukvårdsförsäkring – och ingen får nekas en försäkring, som tidigare skett, t.ex. p.g.a. ”tidigare existerande tillstånd”. Det har alltså verkligen gällt att vara frisk för att få försäkra sig mot framtida sjukvårdskostnader.
Angreppen mot Obamacare har sträckt sig från rena falserier, som ”dödspanelerna”, över halvsanningar, som att människor mot sin vilja förlorar existerande försäkringslösningar (de får förstås köpa nya med bättre förmåner, kontrar Vita huset; NYTimes), till faktiska problem, med teknikstrulet som det tyngsta exemplet.
Obamacare har förstås sina brister. Men sjukvårdsreformen är betydligt bättre än sitt rykte. För miljoner människor med låga inkomster kan det t.ex. innebära nära nog avgiftsfritt försäkringsskydd (NYT). I vissa delstater finns egna ”marknadsplatser”, som Kentucky, där tekniken verkar fungera bättre, men där det alltjämt är den federala lagstiftningen som möjliggör för uppsökande ”navigatörer” eller försäkringsagenter att hjälpa personer att välja en sjukvårdsförsäkring som de har råd med (NYT).
En reform som vill ge sjukvård åt nära 50 miljoner oförsäkrade, och samtidigt minska sjukvårdskostnaderna, har stora utmaningar. Den har redan klarat prövning i högsta domstolen och ett val där presidenten valdes om och hans parti stärktes i kongressen. Hur Obamacare klarar de fortsatta utmaningarna, och hur Obama klarar debatten om sin epokgörande reform, kommer att avgöra hans eftermäle. Lyckas han, tar han plats i historieböckerna jämte Lyndon Johnson som efterkrigstidens store sociala reformator.
Rasmus (liberal) 